Medlemmar: 8705 st.
Visa menyn

Konstnären

Davidsson och Mannen
ons 24 dec 2014 kl 09:23

Jag tror att ingen någonsin tvivlar på Wengers enorma kärlek till sporten fotboll. Ingen kan ju heller tvivla på hans förkärlek till utveckling och ingen kan ju heller tvivla på hans enorma tilltro till sina egna idéer. Vi brukar tala om Wenger och vi brukar tala om hans envishet. Klubben Arsenal har Wenger att tacka för så oändligt mycket och han har också ett stort antal exempel som visar att han hade rätt, att han fick rätt och att han gjorde rätt. Nu är det vinter 2014, vinden blåser hårt kring Wengers ledarskap och allt fler frågor ställs om hans framtid i klubben. Detta trots en färsk FA-cuptrofé och trots ett treårskontrakt som skrevs på för bara ungefär ett halvt år sedan.

En fråga som jag ofta har funderat kring är den om Wengers förkärlek till omskolningar. Ofta sätter jag dessa omskolningar i relation till hans eventuella ovilja att köpa den spelartyp vi behöver och istället pressa in en omgjord variant av något vi redan har, eller hittat i andra klubbars REA-lådor, i det uppkomna tomrummet. Många är de exempel som Wenger betalat en i sammahangen ringa slant för en spelare som han sedan utvecklat till oanade höjder. Henry var en yttermittfältare vars utveckling hade gått i stå som i Wengers händer blev en striker i yttersta världsklass. Ljungberg var en central mittfältare med något bristande spelförståelse som blev till en dödlig speedkula från ytterpositionen. Och en kille som Lauren var den centrala mittfältaren utan egentlig hemvist vilken blev en offensiv ytterback i högst modernt snitt i klubbens Invincibles.

Många är de exempel där Wenger sett någonting som andra inte såg, plockat fram det som ingen annan ens viste vad de skulle leta efter och många är de exempel som Wenger gjort guld av något som såg ut som sand. Men det var ett tag sedan senast, var det inte?

Visst köptes van Persie som en bråkstakande 10:a vilken Wenger gjorde till en målproducent god nog för ligamästarna Manchester United, visst blev centrale Hleb en ytter lockande nog för Barcelona att betala £14 miljoner för och visst är den forne anfallaren Fabregas en magisk passningsläggare i det Romanska Imperiet. Men Laurens ersättare, Eboué, blev aldrig sig lik efter hans omskolning till högerytter, TGSEL blev snarast en driftskucku än en världsstriker efter att även han tvingats ut till högerytterplatsen och Podolski, som enligt Wenger köptes in för att ersätta nämnde van Persie efter att denne bytts mot £24 miljoner, fryser nu mestadels till is längst ut på kanten där bänken möter boxen. Den moderne ytterbacken Santos hänger baljor på pensionärstouren i Indien, målkungen Chamakh är grovarbetare i Palace och Sydkoreas lagkapten Park har gjort hela tre matcher för Al Shabab FC i Saudi Arabien denna säsong.

Och på Arsenals defensiva mittfältskontor sitter Flamini och Arteta med armarna i kors och fötterna upplagda på respektive skrivbord. Den ene kom till klubben från Marseille som en energisk box-to-box medan den andre förvisso ersatte Fabregas men mestadels varit en kreativ spelare som hade pendlat mellan offensiva mittfältet och yttermittfältet under Moyes i Everton. Någon av dessa två bär det nästan totala ansvaret för att skydda backlinjen, någon av dessa två ansvarar för den moderna fotbollens kanske mest avgörande arbete och någon av dessa två skall bära huvudansvaret för en uppgift som inte riktigt tagits sedan Vieiras, Petits eller Gilberto Silvas dagar.

En glimt in i ateljén hemma hos Konstnären? Bild: Flickr.com: ”Walter Benson”

För istället för att köpa den defensivt ansvarige mittfältare som vi har behövt i så många år, har Wenger gång efter annan valt att skola om spelskickliga eller laglojala spelare till någonting de inte är. Varken Flamini eller Arteta är någon stark, stabil eller placeringssäker defensiv mittfältare. Ingen av dem är skolad trygghetsskapare, ingen av dem är vågbrytare framför backlinjens omtåliga tilläggningsplats och ingen av dem har timing nog att både kunna stoppa motståndarna, sätta igång omställningar och sedan stanna kvar på angiven plats.

Både Flamini och Arteta är lojala nog att lyda order och göra vad Wenger säger till dem att göra. Båda ser en möjlighet att stanna kvar inom toppfotbollen ännu ett par säsonger och båda är villiga att betala priset som en omskolning medför. Men båda två visar ofta hur lämpade och skolade de är för andra positioner än den defensive mittfältarens. När tröttheten kryper upp från ben till huvud och när pressen det innebär att spela i ett storlag på randen till dekis sätter klorna i dem, då glöms alla eventuella råd, förmaningar och direktiv från Wengers sida bort. Då sätter instinkten, den integrerade kunskapen och medhavda spelförståelsen in.

Då visar Flamini att han vill lämna sin defensiva position för att bidra till kampen framför den offensiva boxen och lämnar oceaner för motståndarna att laborera i öppna. Då letar Arteta efter den magiskt avgörande passningen vilket slutar i ännu en uppstannande sidledspassning. Då tar Flaminis bultande hjärta över och stryper blodtillförseln till hjärnan varpå katastrofala beslut för laget fattas. Då stumnar Artetas nätta löpsteg varefter ännu en motståndare rinner igenom, gör mål och sänker oss ännu en gång. Då visar Flaminis osäkerhet upp sig i form av att han faller ned i knät på backlinjen varefter oceanen är framför honom och bakom en numera ofta alibijoggande Ramsey. Då skriker Artetas lust för perfektion högt att han hamnat fel även han.

Jag tror att Wenger inte bara ser sig som en revoltör, som en omstörtare av gamla fotbollsstrukturer och införare av nya och av honom påkomna. Jag tror att Wenger också ser sig som visionär, som kreatör och som konstnär. Och en konstnär har sin fulla frihet och rättighet att uttrycka sig vilket i Wengers fall blir skapandet av fotbollsspelare såsom en vackert drejad vas, en sinnrik installation eller en tavla med ett unikt fallet ljus. Wenger ser sig inte som en konsthandlare eller som en konservator, han är ju en toppfotbollens kreativa konstnär.

Han köper ofärdiga lerklumpar, färgtuber en masse och vint spända dukar. Han hittar vrakgods i containrar, en apart detalj i ett lika apart sammanhang och han finner guld i skräp som andra har kastat. Med alla dessa råmaterial går han in till sin ateljé, tar på sig sin basker och sin snusnäsduk och skapar fotbollsspelarkonst på löpande band. Men konstvärlden ser inte längre ut som den en gång gjorde. Trender har kommit och gått, de hugade spekulanterna har vänt konstnären ryggen och Wenger finner inte längre förmågan han en gång hade, att skapa underverk av just ingenting. Köpa centralt och placera på kanten. Köpa offensivt och placera på defensiv plats. Inget av det fungerar längre.

Vi står med en konstnär utan pragmatism, en kreatör utan förmåga att konservera och en artist som tappat sitt uttryck att förmedla. Därför står vi där vi står. Med smutsiga färgfläckar på våra rödvita hjärtan, långt från de välbesökta vernissagerna med det mest sprudlande bubblet. Med den oförlösta konstnärens limbo, stressen över att försöka finna tillbaka till ett koncept som en gång gav framgång och med ett kontrollbehov som stryper alla andras initiativ att söka nya vägar. Vi står med konstnären som tog oss till höjderna just genom sitt fritänkande konstnärskap, men som nu håller oss tillbaka från vidare utveckling av precis samma konstnärskap.

Kommentarer

Bild för George Adams

Jätte bra liknelser D&M

God fortsättning till dig och övriga gonners! 

Bild för Adamberg

Jättebra skrivet och vackert. Tror att hela fotbollsvärlden håller med. Det är som det oftast är; de som borde sluta,dra sig tillbaa till förmån för andra- de stannar envist kvar inte bara på samma position men också med samma cementerade idéer och med ett ofantligt kontrollbehov. Medan andra, de som borde vara kvar, försvinner av vitt skilda anledningar, men av anledningar inget kontrollbehov lyckas stoppa.

Adam

Bild för Davidsson och Mannen

GeorgeAdams// Tack så mycket. Och tack detsamma!

Platini// Tack så mycket och härligt att den fick dig att känna! Och ja, jag tror att de flesta som är intresserade av fotboll ser och förstår hur det är ställt hos oss. Och just det som du tar upp, kontrollbehovet, det tror jag är en synnerligen stor bov i dramat. Många har vittnat om att Wenger har så otroligt svårt att delegera och släppa ansvar till de assisterande tränarna. Och då är det ju inte konstigt om de krymper, förlorar i mandat och marginaliseras, varefter deras idéer försvinner i Wengers ymniga visioner om den goda fotbollen!

Bild för Fredde

Huvudet på spiken, men känns som att (om man ska fortsätta med konsnärs-liknelsen) att Wengér har hoppat över att bakgrundsmåla totalt, att måla upp rätt miljö för de fina detaljerna i tavlan.

Song var ute och berättade om att både han och Cesc VILLE komma till oss i första hand. Song som går rakt in i vilket PL lag som helst utom City och Chelsea slutade istället upp i West Ham på lån. Cesc som hade kunnat spela bredvid honom och ha 18 assister för oss istället och hade kunnat varvas med Ramsey och Wilshere som hade fått spela när dom varit friska. Song? precis det vi saknar, en kraftig kille som är bra på ytan framför backlinjen och även är bra med bollen. Såg när West Ham mötte Chelsea och Song vilades i början, när han väl kom in i andra så tog han tag i matchen direkt även om Chelsea ledde komfortabelt så kunde dom inte ens ägna sig åt kontringsspel. Vi hade möjligheten att landa 2 spelare att ett väldigt högt snitt men valde att inte ta den chansen. CAS har just nu avslagit Barcelonas överklagan och kommer antagligen inte släppa någon spelare överhuvudtaget.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Freddee// Tack så mycket och ja, skall man fortsätta i samma spår så har Wenger absolut hoppat över grundgörat i sin förblindelse för de lockande detaljerna.

Sedan kan jag nästan inte diskutera Song och Fabregas. Det gör så förb-nnat ont att se, framför allt Cesc, men även Song i andra tröjor än våran. Fabregas får jag direkt fysiska men av att se leverera för en av fotbollens axelmakter, blir nästan illamående av det. Song verkade, under sista året hos oss, ha låtit sin framgång stiga honom åt huvudet, och vägrade då, enligt initierade källor, att ta det defensiva jobb som den då nytillträdde Bould krävde av honom. Hos Hammers verkar han dock ha insett att det hårda jobbet även gäller en storstjärna som honom. Suck...

Så, som du säger, dessa båda hade kunnat göra så fantastiskt mycket nytta i dagens Arsenal.

Bild för Fredde

Framför allt Song hade i mina ögon gjort den största skillnaden i dagens lag. Ja det gick rapporter om det och framförallt så kommer jag ihåg att han blev väldigt kritiserad utifrån om att han släppte deffensiven för mycket till Arteta. Att han klev upp i plan så att Arteta blev tvungen att kliva ner. Sen är det ju även så att Song representeras utav ärkesvinet Darren Dein som bjöd ut Song till allt och alla, Wengér blev rasande och sålde honom.

Men dagens Song som krigar och fördelar bollar från en låg position är precis det vi saknar. Cesc, där hade vi endå spelare på hans positioner, både som mittfältsspets och som den lågt liggande playmakern. Men absolut med facit i hand så är det helt ofattbart att vi lät han gå till Chelsea.

Sen tycker jag också att vi inte ska vara en klubb som tar tillbaka spelare som misslyckats på annat håll och sen förväntar sig ha en möjlighet att komma tillbaka hur som helst oavsett på vilket sätt man lämnade. Men eftersom vi inte köpte Cesc så borde vi ha täppt igen de luckor som fanns. Att Wengér nu kunde ha gått ut och sagt att det var Cesc eller Khedira och att vi var i betydligt störra behov av Khedira.

 

You win some, you draw some

Bild för Pelle

Nu kom ett poängtapp o en rent ut sagt värdelös match, förmodar det kommer ett blogginlägg efter detta som sig bör.

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Davidsson och Mannen

Freddee// Jag är lite kluven till det där med att ta tillbaka spelare som lämnat klubben, men jag är framför allt pragmatisk nog att insé att bra lag alltid kommer att behöva bra spelare, oavsett om de lämnat oss tidigare eller inte. Så ja, jag hade gärna tagit tillbaka både Fabregas och (dagens) Song. (Sedan får Darren Dein vara hur mycket id-ot han vill, känns som att merparten av hans skrå delar hans personlighet).

Pelle// Jag har, som jag informerade om i somras, lämnat The Headmasters Ritual. Det har senaste veckorna varit storhelger med familj, släkt och andra åtaganden i förgrunden, varför bloggen fått stå tillbaka. -Jag vet inte hur de är med de andra bloggarna, hur deras skribenter har haft det, men jag antar att du ställt samma fråga till dem. Har du det?

Sedan väljer jag att bortse från sarkasmen och din eventuella antydan att jag endast skriver blogg när det går dåligt för Arsenal. Är det din åsikt, tycker du att jag endast skriver blogg när vi är kassa? Om så är fallet diskuterar jag gärna frågan, känn dig fri att förklara dig och att lägga ut orden!

Bild för Pelle

D&M, detta är att se som konstruktiv kritik och inte gnäll. Jag har ALLTID gillat att läsa dina bloggar, även om jag inte alltid håller med om Innehållet så uppskattar jag din poetiska fråga. Därmed klargjort att jag finner nöje i din blogg och mitt svar här är som en diskussion, där har inte alltid folk rätt men rätt till sin åsikt.

 

jag anser att din blogg blivit allt oftare som ett forum för wenger Out och jag har flera gånger noterat att dina inlägg ofta kommer efter förluster och inte efter vinster, alltså inte enbart nu under julen.

Du har självklart rätt till din åsikt att wenger bör lämnas och det respekterar jag då du oftast motiverar dig sakligt. Det tråkiga är att din blogg e den enda jag finner läsvärd och följer, så det känns inte kul at mest läsa om Wengers fel när det sällan kompenseras med hans fördelar. Men inte du skall ändra din blogg pga mig, men jag valde nu att berötta nina tankar om din blogg son jag uppfattat sista tidn, kan dock int säga hur läng tid, men mer ett halvår än en vecka.

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Davidsson och Mannen

Pelle// Tack för ditt utförlig och läsvärda svar. Min upplevelse är att jag skriver nästan lika mycket efter vinster som efter förluster.  Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag är nöjd, och inte gnäller på, med nuvarande situation.  Hur klubben sköts och med Wengers ledarskap, som jag inte alls känner igen längre. Förr var han aktiv och progressiv,  nu känns han i bästa fall reaktiv, men mest av allt passiv.

Så visst gnäller jag ibland på Wenger.