Konstnären

Jag tror att ingen någonsin tvivlar på Wengers enorma kärlek till sporten fotboll. Ingen kan ju heller tvivla på hans förkärlek till utveckling och ingen kan ju heller tvivla på hans enorma tilltro till sina egna idéer. Vi brukar tala om Wenger och vi brukar tala om hans envishet. Klubben Arsenal har Wenger att tacka för så oändligt mycket och han har också ett stort antal exempel som visar att han hade rätt, att han fick rätt och att han gjorde rätt. Nu är det vinter 2014, vinden blåser hårt kring Wengers ledarskap och allt fler frågor ställs om hans framtid i klubben. Detta trots en färsk FA-cuptrofé och trots ett treårskontrakt som skrevs på för bara ungefär ett halvt år sedan.

En fråga som jag ofta har funderat kring är den om Wengers förkärlek till omskolningar. Ofta sätter jag dessa omskolningar i relation till hans eventuella ovilja att köpa den spelartyp vi behöver och istället pressa in en omgjord variant av något vi redan har, eller hittat i andra klubbars REA-lådor, i det uppkomna tomrummet. Många är de exempel som Wenger betalat en i sammahangen ringa slant för en spelare som han sedan utvecklat till oanade höjder. Henry var en yttermittfältare vars utveckling hade gått i stå som i Wengers händer blev en striker i yttersta världsklass. Ljungberg var en central mittfältare med något bristande spelförståelse som blev till en dödlig speedkula från ytterpositionen. Och en kille som Lauren var den centrala mittfältaren utan egentlig hemvist vilken blev en offensiv ytterback i högst modernt snitt i klubbens Invincibles.

Många är de exempel där Wenger sett någonting som andra inte såg, plockat fram det som ingen annan ens viste vad de skulle leta efter och många är de exempel som Wenger gjort guld av något som såg ut som sand. Men det var ett tag sedan senast, var det inte?

Visst köptes van Persie som en bråkstakande 10:a vilken Wenger gjorde till en målproducent god nog för ligamästarna Manchester United, visst blev centrale Hleb en ytter lockande nog för Barcelona att betala £14 miljoner för och visst är den forne anfallaren Fabregas en magisk passningsläggare i det Romanska Imperiet. Men Laurens ersättare, Eboué, blev aldrig sig lik efter hans omskolning till högerytter, TGSEL blev snarast en driftskucku än en världsstriker efter att även han tvingats ut till högerytterplatsen och Podolski, som enligt Wenger köptes in för att ersätta nämnde van Persie efter att denne bytts mot £24 miljoner, fryser nu mestadels till is längst ut på kanten där bänken möter boxen. Den moderne ytterbacken Santos hänger baljor på pensionärstouren i Indien, målkungen Chamakh är grovarbetare i Palace och Sydkoreas lagkapten Park har gjort hela tre matcher för Al Shabab FC i Saudi Arabien denna säsong.

Och på Arsenals defensiva mittfältskontor sitter Flamini och Arteta med armarna i kors och fötterna upplagda på respektive skrivbord. Den ene kom till klubben från Marseille som en energisk box-to-box medan den andre förvisso ersatte Fabregas men mestadels varit en kreativ spelare som hade pendlat mellan offensiva mittfältet och yttermittfältet under Moyes i Everton. Någon av dessa två bär det nästan totala ansvaret för att skydda backlinjen, någon av dessa två ansvarar för den moderna fotbollens kanske mest avgörande arbete och någon av dessa två skall bära huvudansvaret för en uppgift som inte riktigt tagits sedan Vieiras, Petits eller Gilberto Silvas dagar.

En glimt in i ateljén hemma hos Konstnären? Bild: Flickr.com: ”Walter Benson”

För istället för att köpa den defensivt ansvarige mittfältare som vi har behövt i så många år, har Wenger gång efter annan valt att skola om spelskickliga eller laglojala spelare till någonting de inte är. Varken Flamini eller Arteta är någon stark, stabil eller placeringssäker defensiv mittfältare. Ingen av dem är skolad trygghetsskapare, ingen av dem är vågbrytare framför backlinjens omtåliga tilläggningsplats och ingen av dem har timing nog att både kunna stoppa motståndarna, sätta igång omställningar och sedan stanna kvar på angiven plats.

Både Flamini och Arteta är lojala nog att lyda order och göra vad Wenger säger till dem att göra. Båda ser en möjlighet att stanna kvar inom toppfotbollen ännu ett par säsonger och båda är villiga att betala priset som en omskolning medför. Men båda två visar ofta hur lämpade och skolade de är för andra positioner än den defensive mittfältarens. När tröttheten kryper upp från ben till huvud och när pressen det innebär att spela i ett storlag på randen till dekis sätter klorna i dem, då glöms alla eventuella råd, förmaningar och direktiv från Wengers sida bort. Då sätter instinkten, den integrerade kunskapen och medhavda spelförståelsen in.

Då visar Flamini att han vill lämna sin defensiva position för att bidra till kampen framför den offensiva boxen och lämnar oceaner för motståndarna att laborera i öppna. Då letar Arteta efter den magiskt avgörande passningen vilket slutar i ännu en uppstannande sidledspassning. Då tar Flaminis bultande hjärta över och stryper blodtillförseln till hjärnan varpå katastrofala beslut för laget fattas. Då stumnar Artetas nätta löpsteg varefter ännu en motståndare rinner igenom, gör mål och sänker oss ännu en gång. Då visar Flaminis osäkerhet upp sig i form av att han faller ned i knät på backlinjen varefter oceanen är framför honom och bakom en numera ofta alibijoggande Ramsey. Då skriker Artetas lust för perfektion högt att han hamnat fel även han.

Jag tror att Wenger inte bara ser sig som en revoltör, som en omstörtare av gamla fotbollsstrukturer och införare av nya och av honom påkomna. Jag tror att Wenger också ser sig som visionär, som kreatör och som konstnär. Och en konstnär har sin fulla frihet och rättighet att uttrycka sig vilket i Wengers fall blir skapandet av fotbollsspelare såsom en vackert drejad vas, en sinnrik installation eller en tavla med ett unikt fallet ljus. Wenger ser sig inte som en konsthandlare eller som en konservator, han är ju en toppfotbollens kreativa konstnär.

Han köper ofärdiga lerklumpar, färgtuber en masse och vint spända dukar. Han hittar vrakgods i containrar, en apart detalj i ett lika apart sammanhang och han finner guld i skräp som andra har kastat. Med alla dessa råmaterial går han in till sin ateljé, tar på sig sin basker och sin snusnäsduk och skapar fotbollsspelarkonst på löpande band. Men konstvärlden ser inte längre ut som den en gång gjorde. Trender har kommit och gått, de hugade spekulanterna har vänt konstnären ryggen och Wenger finner inte längre förmågan han en gång hade, att skapa underverk av just ingenting. Köpa centralt och placera på kanten. Köpa offensivt och placera på defensiv plats. Inget av det fungerar längre.

Vi står med en konstnär utan pragmatism, en kreatör utan förmåga att konservera och en artist som tappat sitt uttryck att förmedla. Därför står vi där vi står. Med smutsiga färgfläckar på våra rödvita hjärtan, långt från de välbesökta vernissagerna med det mest sprudlande bubblet. Med den oförlösta konstnärens limbo, stressen över att försöka finna tillbaka till ett koncept som en gång gav framgång och med ett kontrollbehov som stryper alla andras initiativ att söka nya vägar. Vi står med konstnären som tog oss till höjderna just genom sitt fritänkande konstnärskap, men som nu håller oss tillbaka från vidare utveckling av precis samma konstnärskap.