Magen är själens spegel

Utan att lämna den arsenalska bloggboxen allt för mycket och med allt för grova över- eller klavertramp, har jag tidigare berättat om hur en medarbetare på till en kamrat en gång i tiden hade satt upp ett pubeshår i en av deras arbetsplats toaletters tak. Och att detta pubeshår, av naturliga orsaker, endast kunde ses av den del av personalen som uträttade sina mer enkla behov ståendes. Jag minns att jag skrattade gott när han berättade om det något infantila buset och jag har för mig att jag använde bilden för att, här i bloggen, berätta något lika djupsinnigt som genialiskt. Som sig bör. Som jag vant dig vid. Som jag skämt bort dig med.

Idag skall denna toalettbloggtext få sin uppföljare och detta efter att någon person på min egen arbetsplats, för några dagar sedan satte upp en lapp på en av toalettdörrarnas insida. Jag utgår att lappen hade sin grund i någon av de odörer som ibland gör sig påmind i rum som dessa och som somliga tycker är högst plågsamma att behöva konfronteras med, kanske till och med genanta, medan andra kan få sig ett gott skratt av att antingen utsättas för odörerna eller att själv ha varit källan till dem. Denna lapp har nu blivit tämligen bryskt nedriven, men kontentan lever kvar i min lika plumpa som dadaistiska minnesbank. Lappen som sattes upp för några dagar sedan och som nu har blivit nedriven bar texten: ”Magen är själens spegel”.

Och jag kan inte annat än att buga mig av respekt för min okända arbetskamrat med denna ravindjupa förmåga till både insikt och uppmuntrande parafrasering på floskelbaserad folkhemsvisdom. För även om skälet till lappen kanske var att reta någon person, göra någon lite nervös över att eventuellt ha spridit obra lukt över arbetskamrater eller för att skaka om en försoffat gosig stämning på arbetsplatsen, så var lappens text både insiktsfull och rolig, både uppenbar och övertydlig och både världsomspännande och applicerbar på så många olika ting. För på samma sätt som den okände medarbetaren insinuerade att magen och dess producerade odörer avslöjar kvaliteten på personens inre, så avslöjar det snart öppna transferfönstret de olika fotbollsklubbarnas själsliga liv och leverne.

Behovet av att äta, sova och sk-ta är att anse som några av de få saker som fortfarande är allmängiltiga för dagens sekulariserade och segregerade människoflock, vad vissa delar av den än må påstå och hävda. Och någon av de få saker som fortfarande är allmängiltiga, för den lika segeragerade moderna sporten fotboll som vi nu har att förhålla oss till, är att bollklubbars trupper både behöver fyllas, behandlas väl, digisteras och sedan ge ifrån sig vissa oanvändbara delar. Fotbollsklubbars förbränningsapparatur går hand i hand med den mänskliga kroppens förbränningsapparatur. Lika nedsmutsande som renande, lika självklart som uppenbart och lika illustrativt som kommunikativt.

Inte på min arbetsplats utan på en pub i Manchester. Men ändå samma berörande ämne. Bild: Manu-Mats.

För där magen var själens spegel där är klubbars sätt att förhålla sig till transferfönster klubbarnas själsliga speglar. Några av de nyrika oljeklubbarna sprider, med uppenbart blodiga händer, obekymrat sedlar över de fattigas uppsträckta armar som famlar i underskottets generande tafflighet. Den rika klubben kostar på sig ett självgott skrockande över överpriser de vet om att de betalar och vänder sig sedan om för att hämta en ytterligare bunt sedlar ur ymnighetshornet, att kasta upp i luften. Andra oljeklubbar fiskar ut stora oceaner av talanger, lockar dem med höga löner och löften om luftslott, men sätter dem sedan på en oändlig utlåningskarusell till något av klubbens alla farmarlag. Efter några år av karriärsmässigt vattentrampande spolas sedan spelaren ut i en klosett av spruckna drömmar som ändå gör att oljeklubben kan visa svarta siffror istället för röda. För med barnarbete och människohandel förklätt till spelarövergångar kan du ju använda FFP på ett, som det heter, kreativt sätt. Och det är ju inget fel med det. För alla vill ju tjäna pengar och alla spelare vill ju leva sin dröm, helst idag, genast, nu med en gång och gärna utan någon som helst tanke på en avlägsen morgondag.

Stora starka We-Get-What-We-Want-United går alltid ut först, knuffar bryskt undan de mindre klubbarna och roffar tidigt åt sig spelargodiset de är sugna på, medan andra klubbar, såsom exempelvis liverpool fc, lite avmätt sätter sig ned för att fiska i de kontraktlösas vatten och där hoppas finna guldfiskar bland det jämntjocka flödet av torskar. Spanska Real Madrid definierar sig som klubb genom att köpa spelare som de egentligen inte behöver, bara för att kunna slå på stora propagandatrumman och sprida sitt varumärke med nya spelarnamn på replicatröjornas ryggar och ger därefter ifrån sig högkvalitativa spelare som de egentligen hade det bra med, för andra klubbar att plocka upp och få användning av. Den andra spanska storklubben, fc barcelona, visar sitt rätta ansikte när härvorna nystas upp med Messis skattefusk och klubbens, Neymars och Neymars pappas lika generande som deskriptiva stank av lögner, fusk och fifflande i samband med spelarens övergång från Santos till Kataloniens ärorika stolthet. Magen är själens spegel, transferaffärerna är klubbarnas.

Såsom du agerar i transferfrågor, så är du även som klubb. Få klubbar skulle erkänna det precis som endast ett fåtal människor talar vitt och brett om sina förehavande i arbetsplatsens minsta rum. Fuskar du i verkligheten så fuskar du i spelartransfers och fuskar du i transferfrågor så är du, vad du än må vilja blåsa upp om din självbild, bara ännu en fuskande förening. Är du en pompöst glassande transfermarknadsstekare, och beställer in spelarbubbel du inte behöver, för överpriser du vill visa världen att du gärna betalar, så är och förblir du just en sådan klubb. En glassig yta utan egentligt innehåll. En stinkande själ som skriker högt efter bekräftelse som tung parfym för att dölja stanken och få människor att tro att du är någonting annat än vad du egentligen är.

Så vad är då Arsenal och hur ser Arsenals själsliga spegel ut just nu? Är vi någon av dessa karikatyrer eller är vi smartare än så och har vi fortfarande förmågan att göra guld av idrottslig sand? Kan vi fortsätta plocka upp de spanska storklubbarnas avskräde, köra det genom Wengers väl filtrerande reningsverk och få fram spelarskatter för andra att häpnas över? Följer vi upp Özil och Sanchez med ett liknande världsnamn? Eller plockar vi upp dagens Bergkamp, dagens Henry eller dagens Vieira att förädla och göra till världsstjärnor, bortglömda i ostädade vrår där ingen längre bryr sig om att leta? Eller går vi ut jämntjockt? Sveper i oss det fiberrika och hoppas att vi får maskineriet att fungera väl och stabilt om än tämligen smakbefriat?

Trycker vi i oss katrinplommon och får spendera nästa säsong sittandes? Eller chansar vi till och med på andrasortering och åker på en lika plågsam som pinsam magsjuka? För vi kan stinka av medelmåttlighetens sura bismak, men vi kan också bli vad vi en gång var: En ljuvt doftande hälsokost i fotbollsrevolutionär Wengers flinka fingrar. Där alkohol och skräpmat byttes mot nykterhet och medveten kosthållning för att förfina och förlänga spelares karriärer. I Arsenals underbart vackra tröja. Med Arsenals vackra kanon på bröstet. Hur tror du att klubbens själsliga spegel ser ut när augusti blir september?