Ett lag att älska

Jag är högst medveten om att detta är en blogg som bör innehålla Arsenalrelaterade texter, men idag tänker jag hålla mig utanför bloggens primära ämne och jag kommer till och med att lämna seniorfotbollen för den ungdomligare varianten. För jag kan inte låta bli att skriva några rader om det pågående europamästerskapet för herrar under 21 år, det så kallade U21-EM:et. Och jag kan inte hålla mig ifrån att skriva om Sveriges bidrag till detta mästerskap och om hur de, som en blixt från klar himmel, faktiskt har fått mig att känna någonting, fått mig att känna någonting som jag inte har känt för svensk herrlandslagsfotboll på oerhört lång tid.

Du som följer denna blogg tordes vara varse om hur jag, på det stora hela, ser herrlandslagsfotboll som någonting som är lite kul varannan sommar men som däremellan mestadels förstör för den riktiga fotbollen, klubblagsfotbollen. Hur jag ofta ojar och ondgör mig över alla dessa lika onödiga som ointressanta landslagsuppehåll som ligaspelet tvingast till, antingen för att de olika landslagen skall spela kvalifikationsmatcher till de mästerskap som, i Sveriges fall, arrangeras varannan sommar eller för att de olika förbunden inklusive UEFA skall casha in så mycket på sin allt mer urvattnade produkt, herrlandslagsfotbollen.

Förr i tiden brukade jag älska det svenska herrlandslaget och jag brukade se deras matcher som ett lika välkommet som njutfullt avbräck från klubblagsfotbollen och som ett härligt svepskäl för att få träffa lekkamrater och dricka öl i offentliga miljöer. Jag brukade vara ganska väl påläst, initierad och benägen att lägga tid på att följa de aktuella spelarnas insatser i sina respektive klubblag, just med fokus på landslaget. Så är det inte längre och så har det inte varit på många år. Men denna sommar har någonting hänt. Någonting i mig har vaknat till liv och någonting som så länge varit låst, har dyrkats upp. Och nyckeln, dyrken, till detta heter Det Svenska U21-landslaget.

En fest att vilja delta i och ett landslag att älska. Bild: Bildbyrån.

Det U21-herrlandslag som nu är i Tjeckien och spelar Europamästerskap har någonting i sig som gör det omöjligt att inte älska dem, som gör det omöjligt att stå emot deras oändliga charm och omöjligt att inte ryckas med i. Deras totala brist på cynism, på distans och på misstänksamhet gör att man liksom känner sig välkommen. Där seniorlandslaget under Erik Hamrén pratar runt och droppar parodiska plattityder som ”shining”, men sedan håller tunt med usla resultat, trött fotboll och ymnig negativism, där lovar U21-landslaget allt och håller mer därtill. Dessa underdogs som egentligen inte ens skulle ha klarat sig till mästerskapet har nu hanterat ännu en dödens grupp på absolut bästa sätt och de har nu tagit sig till Sveriges första mästerskapsfinal på herrsidan, sedan världsmästerskapet 1958. Och de har gjort det som en enda stor famn av fotbollskärlek.

För där seniorlandslaget har en tomt pladdrande fåfäng floskelproducent i tredelad kostym och scarf, där har U21-landslaget en pragmatisk analytiker som gärna håller låg profil och sätter laget framför jaget. Där seniorlandslaget knuffar bort där bjuder U21-landslaget in. Vackra visioner som faller på seniornivå står mot en gång efter annan bevisad vi-ger-oss-aldrig. Skolgårdsmobbare med avsky i blicken i kontrast till alla-är-välkomna-att-festa-med-oss. Cementerade hierarkier mot en öppen famn. Avstånd vs tillgänglighet och kyla mot värme. U21-landslaget är att det som Hamréns landslag alltid drömt om men aldrig lyckas vara. För U21-landslaget har denna regniga försommar förmedlat känslan av att vi alla hör ihop, att de är som vi och att vi är med dem. Tillsammans. Ihop och lika. Vi.

Även om Sverige skulle förlora morgondagens finalmatch mot Portugal, så är och förblir de ändå vinnare. För de har, med sin insats denna sommar, gett oss svenska fotbollsfantaster herrlandslagsfotbollen åter. Det spelar ingen roll om de är chanslösa i morgon, för de har gett oss hopp om en bättre fotbollsmorgondag. De har gett oss känslan av att allt är möjligt, att lilla Sverige kan göra de små bitarna till en enda stor slagkraftig enhet och de har visat att man är modig när man visar sig mänsklig. Och de har gett oss, ojande småbarnsföräldrar, en samling adekvata förebilder värda att visa för våra fotbollsintresserade ungar. Fotbollsspelare som man kan skratta med, glädjas med och känna både för och med. Unga män som inte är rädda för att bjuda på sig själva, som vågar riskera att göra bort sig och som vågar visa sig mänskliga. Välbetalda fotbollsproffs som är så här och nu, som vågar fånga dagen precis som den är och som vågar visa sig själva som de faktiskt är.

Så oavsett hur det går i morgon vill jag tacka U21-landslaget för allt som de har gett oss. Alla oväntade vändningar, alla kollektiva insatser och alla besegrade Goliats. Alla bevis för att ingenting är omöjligt, alla leenden och alla öppna famnar. Allt firande, allt kämpande och all transparens. All denna hudlösa tillgänglighet, all mänsklighet och allt det mod, att våga vara just som oss andra fotbollstokar och inte behöva vara en onåbar övermänniska, de har visat. Tack U21-landslaget, tack för allt. Tack för att ni har givit oss herrlandslagsfotbollen åter. Tack för att ni har vågat vara någonting annat, någonting gott och någonting som är värt att älska. Kom igen nu, Sverige!