Medlemmar: 6117 st.
Visa menyn

Som Olle

Davidsson och Mannen
tor 10 dec 2015 kl 11:50

Ni som hängt med här i bloggen sedan den startades kanske minns min smått dystopiska, och synnerligen utskällda, text efter att Arsenal förlorat mot liverpool för två hundra år sedan, då jag berättade om mitt möte med en tämligen kantstött figur som sedan visade sig vara en gravt nedgången Olle Ljungström. Jag använde Ljungströms nedgång som parallell till ett Arsenal som då inte bara hade förlorat mot ett av de lag jag hyser störst aversion gentemot, utan också var inne i en fas då spelare efter spelare, av hög kvalité, lämnade oss. Då oljelagen mjölkade oss på spets och där vår trupp, ännu mer än idag, framstod som en grevéost. Och nu är det dags igen. Inte för samma dystopi. Men för Olle Ljungström.

För några veckor sedan berättade en av mina närmsta vänner att han hade förlorat sin pappa och att han gärna ville att jag skulle framföra Olle Ljungströms låt ”Jag och min far” på begravningen. Jordfästningen skedde i nu måndags och eftersom jag inte längre är så aktiv på varken gitarr eller sång och hade knappa veckorna på mig, så fick jag träna ganska mycket för att få fason på mig själv i förhållande till Ljungströms låt. Med en enkel treackordsstruktur och med en text som är lika naken som träffsäker, lika blottande som blottläggande och lika smärtsam som ändamålsenlig är ”Jag och min far” så oerhört skör i sin form. En svala som kan lyfta till den högsta av skyar men som likaväl kan flyga rakt in i en inglasad veranda och dö den såväl tidiga som bittra försommarsdöden.

Ungefär så är det med ”Jag och min far” och jag började med att sätta ackorden och lyckades allt mer höra nyanserna i Heinz Liljedahls tillsynes dadaistiska gitarrspel. Efter detta försökte jag förstå vidden av textens andemening och fann hur tyngden grep tag i mig, ruskade om mig och till slut knockade mig totalt. För det här handlade så oerhört mycket om min nära vän och hans relation till sin nu avlidne pappa, nästan som om vännen själv hade skrivit orden jag sjöng. Men den kändes också lika angelägen för mig själv, som om texten var skriven om mig och om min pappa. Detta trots att jag självklart visste att allt handlade om Ljungströms egen relation till sin fader eller till alla de olika fadersobjekt han mött under sin tämligen hårda vandring längs med livets stig. För Olle Ljungström är som livet och livet är som Olle Ljungström.  

För att sedan göra hans sång till min valde jag att lyssna runt på olika versioner av låten och några youtubestunder senare förstod jag än mer hur det var med denne herr Ljungström. För några versioner var än mer ljuva, än mer uttrycksfulla och än mer knockande än originalet. Andra var platta, trötta och högst smärtsamma, fast av andra orsaker. Sång som var både i otakt och falsk, frasering som var både slarvig och smått frånvarande och ett förmedlande av känslan som inte alls gick hand i hand med texten utan mer bara talade om att Olles egna yttersta dag var kommen. Versioner som fick håren på armarna att resa sig var blandade med smått genanta, det geniala med den rena galenskapen och det allra viktigaste växlades med den nedslående genansen.


En magisk man med magiska ord. Bild från Flickr.com: ”Dunkers Kulturhus”

Och det var då jag förstod det, det var då jag begrep och det var då jag insåg. För Olle Ljungström är inte bara som livet och livet är inte bara som Olle Ljungström. Olle Ljungström är också som Arsenal och Arsenal är precis som Olle Ljungström. Arsenal har precis samma skörhet, instabilitet och icke konstans. Samma oförmåga att hålla sig hel, samma drift att fatta de osäkra besluten och samma totala läggning för självförbränning. Men Arsenal har också samma fantastiska förmåga att skapa magi, att vingla på randen till undergång men ändå överleva och samma dj-la vana att gå på knock efter knock men ändå lyckas resa sig på nio.

Samma envisa egenhet att alltid vara 100 % genuint sig själv, såväl som i nöd som i lust. Samma förmåga att vara ren och skär världsklass för att sedan raggla till, falla ihop och implodera. Och samma evigt självuppfyllande profetia som ständigt upprepar sig själv. Som när Cazorla spelar en halv match med ett knä och sedan är borta fyra månader. Som när Coquelin kompenserar sitt bollslarvande med en vårdslös tackling där huvudet kopplats bort till förmån för det bultande hjärtat, och även han blir borta i månader. Eller som när Sanchez aldrig någonsin förmår att spela på någon annan nivå än maxfart och därför, självklart även han, dundrar rakt in i skadeväggen. Som dadaism, naivism och idealism i en värld som vilar på cynism och pragmatism. Som Wengers envisa skalle, vars fotbollsrevolution tog oss till toppen då, nu kanske också håller oss fjättrade och oförmögna att ta oss tillbaka till den. Nu.

Som när vi plötsligt får ett tidigt ledningsmål mot Manchester United för att sedan vara så infernaliskt överlägsna att de vankade därifrån med de mest slokade av öron. Som när vi lika plötsligt, borta mot city, kunde ligga lågt, låta dem gå bort sig och faktiskt kontra bort dem a la ett Va-Va-Vooom vi älskade så mycket en gång. Eller som när vi i höstas kunde vara första matchen i Mourinhos fantastiska fall. Att vi kan förlora mot Zagreb ena dagen och besegra Bayern andra. Att vi kan förlora hemma med 3-2 för att sedan, inpressad i ringhörnan, vinna med 3-0 i Aten. När vi är som Olle och Olle är som Arsenal. 

Även om låten ”Jag och min far” handlar om sorg, om skuld och om saknad, så handlar den också om kärlek, frid och försoning. Och även om vi suckat, svurit och givit upp så många gånger över skott över, nickar i famnen på målvakten eller förstatoucher a la Old School Stoke, så älskar vi Olivier Giroud när han plötsligt gör tre mål mot Olympiakos och frälser oss ifrån Europa Leagueondo. Och även om vi klagat över Özils tveksamma uppsyn, över hans bleka straff mot Bayern förra säsongen som exempel på att han håller som sämst det gäller som mest och ondgjort oss över hans eventuella ovilja att göra det defensiva jobbet. Så faller vi fyllda av kärlek pladask för honom när han slår den där magiska passningen i luckan som ingen annan såg, när han är tre tankesteg föra alla andra och när han välsignar sina mespelare med en arbetsmiljö som de inte alltid förtjänat. Eller när Koscielny, när Ramsey eller när Campbell…

För Arsenal är som Olle Ljungström. Lika sårbara, lika högburna och lika vackra. Lika frustrerande falskklingande en dålig dag och lika underskönt ljuva en god. Lika orosskapande och lika kärleksbringande. Lika ömtåligt sköra som estetiskt fulländade. Lika mycket sorg, skuld och ledsamhet som kärlek, förlåtelse och försoning. Lika nära döden som livet själv. För allting hänger ihop. Som riktigt bra popmusik, som laget i våra hjärtan, som livet själv. Allting hänger ihop. Som du och jag, som Arsenal och Olle Ljungström och ja, som födelse och död, som livet själv.

”Cirkeln skall slutas, det har jag kvar. Vi skall enas i jorden, jag och min far”.

Kommentarer

Bild för Adamberg

Tack för denna fina psalm och välkommen tillbaka! Ja håller man på Arsenal så vet man att man lever.

Adam

Bild för Woody

Det har alltid funnits något stort och begåvat runt Olle Ljungström. Reeperbahn kom fram 79 mitt under nya vågen som något märkligt. Ett band som såg ut som syntare och bortskämda slynglar från övre medelklass. Influenserna från Velvet Underground m fl var tydliga. Tycker ibland att det nästan låter som om Echo and the Bunnymen lyssnade på Reeperbahn innan det bandets debut 1980. Efter Reeperbahn försvann Olle. Dock skymtade jag honom ofta på Stockholms Universitet där han nog mest rökte cigg och spanade in fruntimmer. Comebacken 1993 var magiskt bra. Han höll i storheten fram till "Det stora kalaset" 1997 där "Jag och min far" finns. Vanligt folks Magnus Uggla gjorde en välgärning då han tolkade den. Olle Ljungström står för integritet och särprägel. Arsenals i sin tur är något liknande. Herbert Chapman lade grunderna för den orginalitet och särprägel som alltid genomsyrat Arsenal. För övrigt har sir DM varit saknad med sin orginalitet och särprägel. Rock on !

 

Bild för Farbror Frej

Hoppas du inte kände någon press (aka White rabbit-syndromet) efter att jag tweetade till dig? ;) Skönt att se ett nytt blogginlägg vilket som! :)

Bild för Jonas Eriksson

Nu lägger jag mig med ett varmt hjärta och två blanka ögon. Tack för din underbara text och kul att äntligen få läsa några rader skrivna av dig DM. En underbar låt från en underbar människa. Och just nu så finns det så mycket som värmer mitt hjärta när Arsenal spelar boll. Och den röda tråden är just HJÄRTA. 

 

Bild för Pelle

Låter som du saknar en gammal spelare i vårt lag, one Song. :)

Som vanligt skriver du läsvärt med hög klass.. Välkommen tillbaka du saknade pennryttare.

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Davidsson och Mannen

Platini// Tack så mycket. Och psalm..? Ja, men jag är med på den.

Woody// Visst har det alltid varit något oerhört speciellt kring Olle L. Mötte honom i Stockholm på en krog i Vasastan, då han pausat från musiken, jobbade på reklambyrå och modellade och jösses vad klasar kvinnor han hade kring sig. Måste erkänna att till och med blivande Fru D&M fick något fuktigt i blicken. Och det var ändå bara Ljungströms utsida och utstrålning. Vilken multibegåvning han är/var, den mannen.

Farbror Frej// Absolut, men bara från mig själv! Jag älskar att skriva och älskar att vara så okuperad av Arsenal som jag är, men inte hinner skriva om längre. Har nu som målsättning att hoppa in med små inläggsinstick då och då. Kvalité framför kvantitet, kanske?

Jonas Eriksson//Tack så mycket för de vackra orden. Och ja, en underbar låt från en underbar människa. Men ett stort och blödande HJÄRTA.

Pelle// Nja... nu tillhör ju jag de som faktiskt tyckte Song var bra, om än med lite dålig koll på primäruppgiften de två sista säsongerna hos oss, där han mer ville vara playmaker än gnuggare, men det är inte riktigt den songen som gripit tag i mig. Men stort tack för de värmande orden!

Bild för Elias Johansson

Förjävla fint skrivet, skulle vilja säga att vi har det bra här som får ta del av din skrivkonst.

Bild för Adamberg

Ja håller med tyvärr har Olle Ljungström gått mig förbi. Och laget? Saknar inte Cazorla så mycket nu om jag ska vara ärlig.

Adam

Bild för Davidsson och Mannen

pumpum/ Tackar så mycket!

Platini// Det är aldrig för sent att upptäcka en man som Olle Ljungström. Och laget? Jag glädjer mig över Ramseys framfart, är lite bekymrad över att han lämnar Flamini för ensam för ofta, men saknar nog mest Le Coq just nu.

Bild för Sral

Riktigt så djupa dalar som herr Ljungström kan ha vet jag inte om jag håller med om att Arsenal kan befinna sig i. Exempelvis är vår kära klubb betydligt mer välskött än hur Olle sköter sitt liv, och vi är också mycket mer relevanta än vad Olle kan kännas idag. Vår klubb sitter inte och trycker i ett hus utanför Alingsås och det är ont om föredettingar, Ljungström var ju en av de som ville få fart på sin karriär genom "Så mycket bättre". Vi har ingen Gilberto Silva som minns fornstora dagar kvar i klubben, t ex. Men ändock en fin liknelse! :)

Och roligt att du är i farten med att skriva igen! :)

Bild för Adamberg

ock så... SÄLJ WELBECK! Han är helt oanvändbar- frisk som skadad

Adam

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Visst är de djupa, dalarna hos Herr Ljungström. Om Arsenal matchar dem eller inte är såklart upp till respektive följare, men bilden jag såg, sambandet jag kände och paralellen som liksom drog sig själv. För rätt för att kunna motstå, för smärtsam och för vacker.

Platini// Set back enligt The Sun. The Sun, alltså. Fast ja, manu lär väl behöva striker, så atte.

Bild för George Adams

Klass!

welcome back..

Bild för Davidsson och Mannen

GA// Tack som attan!

Bild för Byarum

Idag är det en riktig "Olle Ljungström match"....lika bra och övertygande som mot Shitty, lika jävla "shity game tonight",,, det är såna här kvällar vi förlorar ligatiteln,,, fan också! Sen kan man skylla på djävulen, domaren och hans mormor för olika domslut, men skit är skit om än i gyllene dräkter,,,,

Förresten, väldigt skönt att läsa dina underbara texter igen. Du lyfter sportjournalistiken till högre nivåer. Tack!

Bosse

Bild för Davidsson och Mannen

Byarum// Precis. Just den dynamiken; seger mot city där alla arbetade för varandra och optimerade våra (egentligen sämre) resurser ena dagen. Andra dagen (gårdagen) är vi så loja, så passiva och så förvirrade. Så falskt klingande, så ur rytm och så frånvarande. Så ja, du har helt rätt, gårdagen var en sådan Olles-sämstamoment-läge.

Tack för berömmet och de värmande orden. Och tack för att jag, nästa vecka i den spanska solen, kommer gå runt och skina i en gul DM14-retrotröja!

Bild för Byarum

Njut av den spanska solen och den gula retrotröjan. Själv köpte jag en röd retrotröja i höstas. Det är den absolut vackraste fotbollströjan ever. Då behöver man inte bry sig om de sk årströjorna och denna röda är för alltid odödlig. Funderar på att köpa en till, en långärmad när jag åker över och ser Sunderlandmatchen om fjorton dar... Det är ju vinter och man är inte lika hård som förr.

Bosse