Som Olle

Ni som hängt med här i bloggen sedan den startades kanske minns min smått dystopiska, och synnerligen utskällda, text efter att Arsenal förlorat mot liverpool för två hundra år sedan, då jag berättade om mitt möte med en tämligen kantstött figur som sedan visade sig vara en gravt nedgången Olle Ljungström. Jag använde Ljungströms nedgång som parallell till ett Arsenal som då inte bara hade förlorat mot ett av de lag jag hyser störst aversion gentemot, utan också var inne i en fas då spelare efter spelare, av hög kvalité, lämnade oss. Då oljelagen mjölkade oss på spets och där vår trupp, ännu mer än idag, framstod som en grevéost. Och nu är det dags igen. Inte för samma dystopi. Men för Olle Ljungström.

För några veckor sedan berättade en av mina närmsta vänner att han hade förlorat sin pappa och att han gärna ville att jag skulle framföra Olle Ljungströms låt ”Jag och min far” på begravningen. Jordfästningen skedde i nu måndags och eftersom jag inte längre är så aktiv på varken gitarr eller sång och hade knappa veckorna på mig, så fick jag träna ganska mycket för att få fason på mig själv i förhållande till Ljungströms låt. Med en enkel treackordsstruktur och med en text som är lika naken som träffsäker, lika blottande som blottläggande och lika smärtsam som ändamålsenlig är ”Jag och min far” så oerhört skör i sin form. En svala som kan lyfta till den högsta av skyar men som likaväl kan flyga rakt in i en inglasad veranda och dö den såväl tidiga som bittra försommarsdöden.

Ungefär så är det med ”Jag och min far” och jag började med att sätta ackorden och lyckades allt mer höra nyanserna i Heinz Liljedahls tillsynes dadaistiska gitarrspel. Efter detta försökte jag förstå vidden av textens andemening och fann hur tyngden grep tag i mig, ruskade om mig och till slut knockade mig totalt. För det här handlade så oerhört mycket om min nära vän och hans relation till sin nu avlidne pappa, nästan som om vännen själv hade skrivit orden jag sjöng. Men den kändes också lika angelägen för mig själv, som om texten var skriven om mig och om min pappa. Detta trots att jag självklart visste att allt handlade om Ljungströms egen relation till sin fader eller till alla de olika fadersobjekt han mött under sin tämligen hårda vandring längs med livets stig. För Olle Ljungström är som livet och livet är som Olle Ljungström.  

För att sedan göra hans sång till min valde jag att lyssna runt på olika versioner av låten och några youtubestunder senare förstod jag än mer hur det var med denne herr Ljungström. För några versioner var än mer ljuva, än mer uttrycksfulla och än mer knockande än originalet. Andra var platta, trötta och högst smärtsamma, fast av andra orsaker. Sång som var både i otakt och falsk, frasering som var både slarvig och smått frånvarande och ett förmedlande av känslan som inte alls gick hand i hand med texten utan mer bara talade om att Olles egna yttersta dag var kommen. Versioner som fick håren på armarna att resa sig var blandade med smått genanta, det geniala med den rena galenskapen och det allra viktigaste växlades med den nedslående genansen.

En magisk man med magiska ord. Bild från Flickr.com: ”Dunkers Kulturhus”

Och det var då jag förstod det, det var då jag begrep och det var då jag insåg. För Olle Ljungström är inte bara som livet och livet är inte bara som Olle Ljungström. Olle Ljungström är också som Arsenal och Arsenal är precis som Olle Ljungström. Arsenal har precis samma skörhet, instabilitet och icke konstans. Samma oförmåga att hålla sig hel, samma drift att fatta de osäkra besluten och samma totala läggning för självförbränning. Men Arsenal har också samma fantastiska förmåga att skapa magi, att vingla på randen till undergång men ändå överleva och samma dj-la vana att gå på knock efter knock men ändå lyckas resa sig på nio.

Samma envisa egenhet att alltid vara 100 % genuint sig själv, såväl som i nöd som i lust. Samma förmåga att vara ren och skär världsklass för att sedan raggla till, falla ihop och implodera. Och samma evigt självuppfyllande profetia som ständigt upprepar sig själv. Som när Cazorla spelar en halv match med ett knä och sedan är borta fyra månader. Som när Coquelin kompenserar sitt bollslarvande med en vårdslös tackling där huvudet kopplats bort till förmån för det bultande hjärtat, och även han blir borta i månader. Eller som när Sanchez aldrig någonsin förmår att spela på någon annan nivå än maxfart och därför, självklart även han, dundrar rakt in i skadeväggen. Som dadaism, naivism och idealism i en värld som vilar på cynism och pragmatism. Som Wengers envisa skalle, vars fotbollsrevolution tog oss till toppen då, nu kanske också håller oss fjättrade och oförmögna att ta oss tillbaka till den. Nu.

Som när vi plötsligt får ett tidigt ledningsmål mot Manchester United för att sedan vara så infernaliskt överlägsna att de vankade därifrån med de mest slokade av öron. Som när vi lika plötsligt, borta mot city, kunde ligga lågt, låta dem gå bort sig och faktiskt kontra bort dem a la ett Va-Va-Vooom vi älskade så mycket en gång. Eller som när vi i höstas kunde vara första matchen i Mourinhos fantastiska fall. Att vi kan förlora mot Zagreb ena dagen och besegra Bayern andra. Att vi kan förlora hemma med 3-2 för att sedan, inpressad i ringhörnan, vinna med 3-0 i Aten. När vi är som Olle och Olle är som Arsenal. 

Även om låten ”Jag och min far” handlar om sorg, om skuld och om saknad, så handlar den också om kärlek, frid och försoning. Och även om vi suckat, svurit och givit upp så många gånger över skott över, nickar i famnen på målvakten eller förstatoucher a la Old School Stoke, så älskar vi Olivier Giroud när han plötsligt gör tre mål mot Olympiakos och frälser oss ifrån Europa Leagueondo. Och även om vi klagat över Özils tveksamma uppsyn, över hans bleka straff mot Bayern förra säsongen som exempel på att han håller som sämst det gäller som mest och ondgjort oss över hans eventuella ovilja att göra det defensiva jobbet. Så faller vi fyllda av kärlek pladask för honom när han slår den där magiska passningen i luckan som ingen annan såg, när han är tre tankesteg föra alla andra och när han välsignar sina mespelare med en arbetsmiljö som de inte alltid förtjänat. Eller när Koscielny, när Ramsey eller när Campbell…

För Arsenal är som Olle Ljungström. Lika sårbara, lika högburna och lika vackra. Lika frustrerande falskklingande en dålig dag och lika underskönt ljuva en god. Lika orosskapande och lika kärleksbringande. Lika ömtåligt sköra som estetiskt fulländade. Lika mycket sorg, skuld och ledsamhet som kärlek, förlåtelse och försoning. Lika nära döden som livet själv. För allting hänger ihop. Som riktigt bra popmusik, som laget i våra hjärtan, som livet själv. Allting hänger ihop. Som du och jag, som Arsenal och Olle Ljungström och ja, som födelse och död, som livet själv.

”Cirkeln skall slutas, det har jag kvar. Vi skall enas i jorden, jag och min far”.