Medlemmar: 8554 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

D&M Shit-chat v 14

Davidsson och Mannen – tor 5 apr 2012 kl 06:02

Efter en helg som i princip var shit rakt igenom, där vi förlorade, spurs och che£sky vann och där fotbollsallsvenskan, för undertecknad, började i nedstämt moll, så kräver denna vecka ett återupplivande av den gamla listtraditionen D&M Shit-Chat. Där jag listar tre saker som är smörja och tre saker som är så bra att de borde snackas upp ett par steg. Så sätt er ned i båten, spänn fast livbojen runt den ymniga buken och lösgör dragglinan från din emotionella högerfot, för nu kör vi.

Shit: 

3: Vår brist på konstans. Jag vet att detta kan anses se ut som bortskämdhet, att man efter att vi vänt säsongen och radat upp ett pärlband av vinster blir surmulet bitterstinkande för en förlust på Loftus Road. Men eftersom vi själva, genom bedrövlig start på säsongen, satt oss i nuvarande situation, är vi pressade att vinna nästan alla matcher vi spelar. Och då måste man även vinna de matcher man spelar dåligt i. Som mot foolsen och Toons. Vi måste ha dåliga dagar och ändå komma hem med tre poäng.

Vi måste vara konstanta, dvs. pitcha upp våra dippar till en dräglig nivå, där matcher mot nykomlingar och/eller lag runt nedflyttningsstrecket, bara vinns och lagen avfärdas av den enkla anledningen att vi faktiskt är ett bättre lag. Så är det inte idag och just denna brist kan komma att kosta oss en plats i den moderna fotbollens finrum, Champions League.

2: Wengers envishet. Här är jag medveten om att jag kan bita mig själv i svansen, hugga mig själv i foten, bita den hand som föder mig eller vad det nu heter. Oavsett så riskerar jag detta eftersom det på många sätt är just Wengers envishet som gjort både honom och Arsenal till så stora som han/vi är. Men det faktum att Wenger uppenbart har favoritspelare som bara han ser något gott i, och därför väljer att matcha dem, kan visa sig ha enorma konsekvenser för oss.

Exempelvis värvade han in en EPL-van Benayoun som habil och acceptabel back-up och truppspelare, men när en startspelare som exempelvis Gervinho, eller för den delen den extremt lovande AOC, visar tecken på trötthet och behöver avlastning, så använder han inte den inlånade back-uppen, utan sätter en central mittfältare, som säkert kan bli någonting bra med tiden men just nu är att anses som stående på tillväxt, som vänsterytter. Resultatet blir pannkaka, minus mys och tacksamt syltkladdiga barn vid middagsbordet. Wengers envishet och principer gick före klubbens bästa och det gick väl lite sådär.

1: Wengers ständiga vilja att matcha spelare för vad de kanske kan bli, och inte för vad de just nu faktiskt är. En gång i tiden fylldes vår startelva rakt igenom av spelare som var bra och som togs ut för att de just då var grej of the day. Sedan gick åren, fotbollens totala paradigm skrevs om och Wenger var, eller ansåg sig vara, tvungen att lägga om kurs. 

Vi slutade köpa världsstjärnor och övergick till att skapa dem, som det så fint hette. Fortfarande är allt gott, men de senaste säsongerna har vi allt mer sett spelare i startelvan som förvisso kanske kan bli bra, såsom i tidsformen futurum, men som i presensformen inte alls är det. Vi har tvingats se Diaby som vänsterytter, vi har sett Denilson prenumerera på matchavgörande box-to-boxfunktionen trots att han bara lyckades mot Everton borta säsongen 09-10 och vi ser just nu Aaron Ramsey ständigt få gå före i kön. För att nämna några.

bild_111.jpg

Bring me the hammer and a nail. Bild: D&M

Självklart behöver unga spelare speltid för att utvecklas, men detta inskolande måste ske med varsamhet, det måste vara baserat på att dessa unga får göra det tillsammans med erfarna spelare att luta sig mot och det måste göras på ett sådant sätt att klubben inte, på något sätt, drabbas i realtid. Där är vi inte idag och det är en av förklaringarna till att vi inget vinner.

Som ni såklart förstår så hänger dessa tre punkter ihop och flätas snabbt samman till ett tätt, tätt nät av oskönt förlorande. Vi fångas upp i medelmåttlighetens förljuget gungande hängmatta och vaggas där till den sövande acceptans som alltid föregår undergången.

Chat:

3: Fri-TV. Enligt TT har nu ett åttaårigt avtal i dagarna ingåtts, där den publika eller semipublika televisionen är garanterad att visa såväl damernas som herrarnas fotbollsvärldsmästerskap till och med 2022. Fotbollsfantaster landet runt behöver alltså inte lägga om budget eller gå i clinch med HSB, Hon Som Bestämmer, för att genomföra de ekonomiska uppoffringar som tillgång till betaltelevision för många kräver. Bröd och skådespel eller en sista solid utpost i en övrigt förvirrad värld.

2: EPL. Jag vet att endast ett av de åtta kvartsfinallagen i Champions League var engelskt och att detta lag, till på köpet, var skitlaget che£sky. Men jag tycker det är underbart att mitt favoritlag spelar i den liga vi gör. Där, i princip, alla kan slå alla. Där inte två lag får 50 % av hela TV-avtalskakan och därmed spelar i en helt egen och avskiljd division, och där resterande arton lag delar på resterande hälft och således gör upp i en egen division 1B. Att mitt lag inte spelar i en liga där arenor är söndertrasade slagfält, där spelare tar emot miljontals kronor för att göra självmål och där alla skyller på alla i en aldrig sinande stinkström av kliade ryggar och cementerad nepotism.

Jag njuter av att följa en liga där, i princip, varje match har oviss utgång. Där lag slår lag som sedan besegrar lag som slog det förstnämnda och där så många avgörande kamper fortfarande är oavgjorda och up for grabs. Jag njuter av matcher i furiöst högt tempo, av bländande artisteri och av fotboll av yttersta världsklass. Jag njuter av English Premier League, underhållning när den är som mest relevant.

1: Wengers, vad det verkar, återfunna framförhållning. Denna punkt är inte kommen ur ett dåligt samvete för att jag givit klubbens Boss två av tre platser på shitlistan, utan endast för att det, trots rådande jämmer och elände, börjar lukta vår och kännas som lite liv i klubben. Självklart vet jag att rykten bara är rykten, men många av Wengers uttalande kring kommande sommar i relation till det kaos han kände under föregående, talar för att vi kanske, trots allt, har en ganska trevlig sommar att se fram emot.

En sommar där Wenger slutför affärer före fönstrets elfte timme och kanske till och med sätter stora delar av truppen före sommarens mästerskap. Där kan kanske handlar in det vi behöver utan att först ha säkerställt inkomster genom att kränga iväg truppens dökött. Vi skulle då inte bara få en färdig trupp när ligan börjar, utan även slippa de emotionella berg och dalbanor vi, under senare åren, fått vänja oss vid och som tär så enormt på oss arsenalister världen runt.

Visar Wenger aktion och inte bara ord, så visar han även en tydlig återgång till det synsätt som gjorde oss så framgångsrika under hans första halvlek i klubben. Jag skulle älska att sitta under kommande EM med två, tre redan inhandlade storspelare, som blommar ut än mer i Svenne Banans fotbollskonsumerande sommaren igenom. Så en Wenger som lämnar sovsäcken på surarbänken och genomför de affärer som klubben behöver när klubben faktiskt behöver det, och till det finns det faktiskt tecken som tyder.

Nu lämnar vi, och med denna lista, föregående helg av vidriga resultat och ser fram emot en omgång. Där vi nedlägger shitty, där Wigan intar Stamford Bridge och där spurs åker på storknock på The Stadium of Light och återförs till det behöriga avstånd vi alla känner att vi behöver dem på. Mer om vårt kommande möte med shitty utlovas i morgon kväll alternativt lördag förmiddag.

Up you Gunners!

Läs mer

Vad tycker vi om Fabregas idag?

Davidsson och Mannen – mån 2 apr 2012 kl 16:29

Nu är vi mitt uppe i en smet av Champions Leaguekvartsfinaler där Arsenal återigen inte deltar. UEFA’s uppenbart slumpmässiga lottning har råkat välja samma tema slumpmässigt omöjligt att förutse, där storlag får möta blåbär. Storlagens deltagande säljer matcher och därför råkar det alltid liksom bara bli så att de slipper möta och slå ut varandra.

Det finns dock en match som avviker från denna slumpens uppenbarelsemönster och detta efter att rent matematiska förutsättningar varit avgörande. Av de åtta lag som var kvar i turneringen fanns fem storlag och tre blåbär, med passus för att Olympique de Marseille i nuläget är lite varken eller. Dessa matematiska förutsättningar ledde till att ett två storlag var tvungna att möta varandra och som ni vet blev dessa storlag Milan och Barcelona. Så det kan bli.

Som svensk fotbollskonsument är det i princip omöjligt att inte släpas runt i en gyttja av tvångsmässigt riktad zlatanjournalistik och om det kan man tycka vad man vill, men eftersom läget är som det är, kvarstår bara att acceptera det. Och Milans motståndare är inte heller helt obekanta för oss arsenalister. Inte bara för att väldens bästa fotbollsspelare spelar där, för att laget är guds gåva till den estetiskt mest perfekta fotbollen eller för att klubben är mer än en klubb och är den goda rättvisans stolta fanbärare.

I detta storslagna och på sin akademi fullt vilande Barcelona FC, spelar nuförtiden vår före detta lagkapten. Att spelare lämnar oss för Barcelona är inget nytt. Vi har sett Hleb, Henry och Overmars ge sig hän åt gb-glassrandigt med blandade resultat, men med Cesc Fabregas är det på många sätt annorlunda. Där Overmars lämnade för en säsong i den katalanska klubben, där Hleb i och med flytten sade adjö till sin karriär på toppnivå och där Henry rundade av sin karriär på ålderns höst, där flyttade Fabregas till klubben som 24-åring med, vad vi får anta, ett stort antal goda karriärsår framför sig. Han gjorde det som lagkapten och han gjorde det efter att klubben ändrat spelsystem med en enda spelares bästa för ögonen, nämligen Fabregas’. Fabregas var grundbulten på vilken allt byggande då vilade.

Så vad tycker vi då, idag, om denne Cesc Fabregas och hur ser vi på hans framtid i den andra klubben? Skall vi tacka för åren han gav oss och önska honom all lycka till iklädd rödblårandigt? Eller skall vi suga på bitterhetens ljuvliga karamell så länge som bara är möjligt och önska olyckans korpar full access till hans spelarkarriär? Eller skall vi välja den diplomatiska medelvägen och lite smått hålla på honom när han springer slalom där i Kontinentens SPL eller kanske rent av bara bortse från honom och hans tid i klubben?

fabregas_gr_bort_sig.jpg

Francesc Fabregas gör bort sig big time. Bild från Bildbyrån.

Personligen är jag enormt kluven i frågan om vem Fabregas är idag. För mig var Fabregas inte bara en underbar Arsenalspelare, för mig var han på något sätt också framtiden personifierad. Han var beviset för att Wengers syn på världen, stämde överens med verkligheten och för att det faktiskt gick att skapa storstjärnor i relation till alla monetärt dopade köpelags ändlösa inhandlingslistor. Det var sångerna om Fabregas som jag först lärde min son, efter att han stapplat sig igenom ”Vanilj to the Arsenal”, sittandes i lekplatsens småbarnsgunga, och det var nr 4, som var det vackraste av alla vackra rödvita nummer.

För mig var Fabregas så mycket Arsenal 2.2, fast in a good and winning way. Jag hade lagt så mycket förhoppningar i hans oändliga briljans och valde att tro på det han gjorde när han kysste klubbmärket. Och när tron på en gemensam framtid är så konsoliderad så blir sveket så enormt stort. För jag anser att han svek oss. Jag anser att han hade så enormt många chanser att göra helt andra val. I förhållande till sina ungdomskamrater och deras patologiskt korkade uttalande, i förhållande till barcelonas ständigt pågående tapping-up samt i förhållande till sin dåvarande arbetsgivares tysta lojalitet och bakbundna händer. Han gjorde ingenting för att påverka den rena prisdumpning som barca iscensatte och han gjorde ingenting för att motsvara allt som Wenger och Arsenal investerat i honom och hans utveckling.

Vi kan tala om hans hemlängtan, om att han innerst inne alltid var katalan och nu hade uppnått den stjärnstatus som möjliggjorde spel i sin barndoms drömmars klubb. Dessa argument skulle förvisso kunna fungera smått förmildrande, men Fabregas var redan då en vuxen människa. Han hade skrivit på ett sexårskontrakt där han fått en, för klubben, extremt hög ersättning och han måste anses ha varit i sina sinnes fulla bruk när detta kontrakt signerades.

Vi kan kasta hur mycket smörja som helst på killar som Samir Na$ri, på greadybastard eller Flamini, men frågan är om Fabregas lämnade klubben på ett så värst mycket vackrare sätt. Var den det?

För mig är Fabregas, och hans övergång till barca, fortfarande en källa till smärta. På grund av vad han var och betydde för klubben och på grund av sättet han lämnade. Det gör fortfarande ont, han gör mig fortfarande illa. Så hur mycket jag än älskade honom när han spelade för oss, så har jag svårt att se vår skilsmässa som så vidare lycklig eller ömsesidigt respektfull.

Jag önskar honom, som person, inget illa. Jag hoppas han blir lycklig, finner någon att älska och dela livet med och kanske till och med sätter små mini-fabregas till världen. Men som fotbollsspelare är han för mig numera ett neutrum, ett inte och en spelare utan person. Jag önskar varken honom eller hans nuvarande lag någon vidare framgång och jag hoppas den dagen skall komma då han sätter sig ner, ser tillbaka på sitt liv och inser vad han en gång gjorde.

Vad han gjorde mot klubben som format honom till den spelare han sedan kom att bli, vad han gjorde mot klubben som pumpat in så mycket pengar i hans lönekonto och vad han gjorde mot klubben vars följe kysste vägen han en gång vandrade. Och att han då inser hur liten han är. Hur liten han är i förhållande till andra spelare som gjorde helt andra val och hur liten han är i förhållande till klubben vars klubbmärke han en gång kysste för att bedra den bara månader senare.

Läs mer

Sidor