Davidsson & Mannen

Idag skall jag inte skriva så mycket om Arsenal utan i stället om några matcher, som självklart, direkt eller indirekt berör Arsenal. Konstigt vore väl om något så viktigt som fotbollsmatcher inte på något sätt skulle beröra det mest viktiga av alla fotbollsrelaterade ting; Arsenal. Jag skall skriva lite om morgondagens matcher där två andra, mindre vackra och mer fula, Londonlag skall göra sig påminda. Men först något kort om lördagens match mot Stoke.

Stoke-Arsenal: Eftersom hela lördagen, hemma hos Familjen D&M, kretsade kring det faktum att svägerskan fyllde jämt, var det ren och skär logistikgenialitet som gjorde att jag över huvud taget kunde se matchen, men en Headmaster Ritual var rakt igenom omöjlig. Med det ber jag er ha överseende och hoppas på ett skonsamt sidovinklat huvud som möjligt respons.  Matchen i sig var en verbal version av våra tidigare möten. För spelet på planen var inte alls så elakt som det tidigare brukat vara, medan den på läktaren, var desto grövre. Högst osnygga påhopp kring, framför allt, Ramseys benbrott, men även Wengers personlighetsstruktur, lade ribban på en tämligen låg nivå.

Men va f-n... Visst var det osnyggt, visst var det pöbeln som gick till auditiv bärsärk, men är det, egentligen, ett så himla stort problem? Det var väl inte på grund av de rödvitrandiga på läktaren som vi inte lyckade sätta dit ett andra mål? Och om det nu var det, så vad är vi i så fall för fotbollskrigare, som inte står pall förolämpningar och verbala påhopp på säkerställd avskildhet och med rader av stewards som skydd?

Nej, vi var allmänt trubbiga och lite smårädda, Wenger spelade den iskalle Chamakh istället för speedkulan AOC, som hade kunnat skina sin barndoms stad i rätt i nyllet, och Diaby byttes in och fick Ramsey att framstå som ett under av kreativitet. Men tack vare Firma RvP-Rosicky, med viss assistans av Benayoun, fick vi ändå med oss en nödvändig poäng från en match mot ett lag som blivit de senaste årens stora boogieteam. Visst hade det varit bättre med tre poäng, men efter toonsens monstertapp mot Wigan, så har vi fortfarande allt i våra händer. Och en poäng borta mot Stoke är mångt mycket bättre än noll hemma mot Wigan eller nada borta mot QPR. Så nu är det bara att sänka huvudet, ge sig in i de två resterande striderna och gå därifrån med sex poäng.

che£sky-Newcastle: Vinner che£sky är de två poäng bakom oss, vinner toonsen så är de ett efter. Rent boys sprattlade, efter några magra omgångar, rejält till mot QPR och verkar ha fått liv i den tidigare dödförklarade Torres, medan Newcastle liksom smugit med hela säsongen, utan att någon tagit dem på något egentligt allvar. Toonsen har, märkligt nog, ansetts som i längden ofarliga och inte konstanta nog, vilket är just motsatsen till vad de faktiskt har bevisat. Detta samtidigt som årets säsong, för det blå Fulhamlaget, varit katastrof rakt igenom, men ändå kan visa sig vara den säsongen som uppfyller ägare Abracadabrovichs själva chelseadröm, segern i Champions League.

Ur ett Arsenalperspektiv är denna match någon form av pest vs kolera. Inte för att toonsen skulle vara kolera, tvärtom, men utifrån att de, vid vinst, halkar tillbaka i sin enormt goda trend och då är farligt nära oss poängmässigt. De möter förvisso shitty på söndag och rundar av med att åka till Goodison Park, men större under har hänt än att de krigar till sig sex poäng på de sista två matcherna.

Da Original Oilers åker, efter morgondagens match, till Anfield Road och skådar småkryp, för att sedan avsluta EPL-säsongen med att hemma möta ett Blackburn som vi hoppas fortfarande har kvar chansen till spel i högstadivisionen även efter sommaren. Tyvärr är väll risken för poängtapp i dessa matcher inte överhängande, stor för det blå skitlaget från Londons allra burgenaste delar.

Jag hoppas che£sky-Newcastle slutar oavgjort, med avstängningar på Drogba, Terry och Mata, men tror tyvärr att hemmapublikan får lämna Den Ryska Borgen med ett brett leende på sina hamburgarfett-flötiga läppar.

Bolton-Tott*ham: Det ena laget kämpar för sin överlevnad, både gällande ligatillhörighet och ekonomiskt, samtidigt som det andra laget varit hela säsongens själva gullegrisar men på senare tid drabbats av rena skälvan, rykten om inre stridigheter och av en tränare som inte bara ticsat sig igenom matcherna, utan också har gjort ett närmast sederat intryck.

Bolton ligger med morgondagens match tillgodo på samma poäng som, men fem mål under, QPR i tabellen. De ligger näst sist i hemmatabellen och efter att ha besökt Reebok Stadium, så förstår jag varför. Men detta till trots så kan en ljummen vårkväll med en EPL-framtid i vågskålen vara just vad Owen Coyle behöver för att få sina adepter att kriga till sista millisekunden.

Våra osnytna grannar i vitt har som ni vet, varit hela ligans stora gossefavvosar till att lämna sin högst charmiga tillvaro i Looserton, men ser ännu en gång ut att misslyckas med denna toppfotbollens klassresa. Ända sedan vi lät dem få ett tvåmålsförsprång i handikapp och detta till trots ändå fuxxa upp matchen, har de sjunkit som en sten och, fram till sömnpillret senast mot Blackburn, bara tagit 6 av 18 möjliga.

Jag tror och hoppas att Bolton faktiskt kan ge spursen en rejäl fight i morgon. Spursen var ärkesega senast och räddade bara av att Blackburn var än sämre, medan Bolton på senare tid kryssat mot Swansea och Sunderland och vunnit borta mot Villa. Jag tror Bolton vinnner med uddamålet och jag skall själv, självklart, ladda upp med lasagne och lämplig lillelördagsvätska.

Jag hoppas att dessa matcher som indirekt gör omgång 36 komplett, också sätter vår poäng borta mot Stoke i ett lystert sken av ett utökat avstånd. För om det kryssas på Stamford Bridge och hemmalaget kan värma Reebok med tre sköna poäng, så ser omgång 37 och 38 allt mer ljusare ut. Och avståndet till sp*rs, allt mer självklart och vant ut.

Up You Gunners!

Bild: Från Flickr.com: Bo3li.net