...of the Ancient Mariner

Vågor av brun sörja väller in över land. Kletigt, stinkande och trögflytande lägger den sig över klipplandskapet som förvandlas till ett lika delar månlandskap som uttorkad och livlös öken. Den kväljande stankens sörja består nästan uteslutande av djurkadaver, av spillolja och av totalt orenade exkrementer. Kladdklibbig, trögflytande och vämjelig lägger sig massan över landskapet och kväver allt befintligt liv, kväser alla naturens egna desperata motståndsförsök och tuktar all underliggande motståndskraft. Stanken är vidrig, våg efter våg av förruttnelse väller upp över land och de arma kustborna flyr desperata inåt land för att söka skydd från denna havets spruckna tolvfingertarm som sprider död var än den slår.

Ute till havs står oljetankrarna grundseglade på rad och pumpar ymnigt sitt svarta guld rakt ut att bli till dödligt gift. Människornas avloppsledningar, som under åratal har stått utan nödvändigt underhåll, har slutligen givit upp och krackelerat, sprungit läck och ger nu ifrån sig våg efter våg av urin, ihop kletat toalettpapper och fekalier, att gifta sig med oljan och dess skördade offer. Havsbotten är för länge sedan igenväxt, bottenslammet pressar sig upp mot ytan och vattnets syrenivå är noll och ingenting. De enda fiskar som kan skönjas flyter skvalpandes på havsytan, med den uppsvullna buken i vädret. I detta hav finns inte längre liv, kraft eller energi. Bara resignation, nedslagenhet och fördärv.

Och långt, långt där ute, surfandes på en tsunamihög våg av avskräde, ser vi Clownen. Förr var han världskänd inte bara för sitt nöjesspridande, för sin ständigt pillemariska glimt i ögat eller för sin häpnadsväckande dynamiska förmåga att alltid få oss att glädjas. Han var även känd för sin enorma innovationskapacitet, för sin smartness. Känd för att kunna kombinera clownens skrattlockanden med halsbrytande akrobatik. För att utföra konster som ingen annan ens vågat tänka på, än mindre planera eller försöka. Då han tog cirkuskonsten till obrutna marker och oanade höjder, då han chockade världen med att tänka i helt nya banor och då han totalt ritade om kartan för hur cirkus skulle framföras och göras framgångsrik.

Vid kajutans kontor. Bild från Flicker.com: ” Mishari Al-Reshaid Photography”

För på den tiden var han världsledande, beundrad och högt aktad av såväl publik som jordklotets alla cirkusdirektörer. Idag ser vi bara ett skevt maniskt leende och helt tomma ögon. Sminket har flagnat och spruckit, håret är rufsigt på ända och båda benen är stelopererade. Då följsam, dynamisk och lyhörd. Idag blint refererande till den egna förmågan, sin egna briljanta historia och till en endast egenupplevd grandiositet. Då alltid i utvecklingens framkant med hissnande trick och konster, idag surfandes på en hemmasnickrad bräda av silvertejp med en fastsvetsad rollator att hålla sig fast i. Ridandes på en våg av förruttnelse styr han över sederingens hav, skriker han ut imperativ till alla lealösa låtsaskompisar han har omkring sig, vilka alla svarar med ja och amen till allt de blir beordrade.

En gång var han en älskad, respekterad men till viss del även fruktad man, idag finns bara fruktan kvar. Inte fruktan inför hans storhet, inför hans världsledande eller inför hans förmåga att alltid finna nya vägar som ingen annan tidigare funnit möjliga. Utan fruktan inför den makt som han under åren tillskansat sig. Fruktan inför hans katatoniska grepp om piskan som river upp havets alla stormar. Fruktan för försurningen, förödelsen och ödeläggandet. Fruktan av ovissheten, rädslan och inför att nedgången skall vara för evigt, eller i varje fall i ytterligare två år. Fruktan för att ingenting görs, ingen förändring går att skönja och fruktan inför faktumet att allt annat utvecklas längs med alla andra kuster, men att bara vi står kvar fångna i den nedåtgående spiralens sjösjuka.

En gång i tiden älskade jag honom. En gång i tiden såg jag upp till honom och jag respekterade honom fullkomligt. En gång i tiden såg jag produkter av ständig vishet komma ur hans mun och jag kände otyglad trygghet eftersom jag faktiskt visste att han alltid visste. Idag tycker jag mest synd om honom. Jag bara lägga en varm pläd över hans axlar och varsamt leda honom upp på landgången för stillsam färd in mot hamn. Väl där ge honom ro att får sitta ned och vila. Jag vill avskilja honom från hans arbete på de stormande oceanerna, ge honom frid att inte behöva styra sin spruckna bräda på ett stinkande hav, inte styra förruttnelsens våg över oss på land, utan ge både honom och alla oss andra syrerik luft att återigen andas. Rent vatten att dricka och friskt hav att åter njuta av. Jag vill minnas honom med värme, med ömhet och med respekt. Inte som nu. Inte som detta. Inte som detta ovärdiga, smutsiga och försurade. Med kärlek, tillit och värme. Inte med oro, syrebrist och ständig gnagande sjösjuka.