Medlemmar: 8706 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

Kvartalsrapport på Akutmottagningen del 2

Davidsson och Mannen – ons 9 nov 2011 kl 12:43

Har ni hört den om att alla känner någon som känner någon, som känner någon som är från Göteborg. Att alla människor, vart du än i världen vänder, bara är tre led personer från staden Göteborg och dess alltid så fryntliga invånare. Och säga vad man vill om Göteborg, och det vill man, så är den staden lite som fotbollsklubben West Ham i London, same same but different, typ. Mer om det senare.

Idag växlar vi upp och in på den andra delen av kvartalsrapporten som avhandlar den akutmottagning som Arsenal, i de sista augustiveckorna i år, var. Eftersom rapporten är skriver i kronologisk ordning så närmar vi oss därmed det mest intensiva skedet i värvningsfloden. Där de värvningar som var just så akuta som de då, och i vissa lägen även idag, framstod/framstår.

santos_knyter_nven.jpgAndre Santos: Efter att Clichy gjort en helomvändning och gått till klubben som man, enligt honom själv, bara går till för att tjäna pengar, och då hans potentielle ersättare Armand Traoré, genom en match i samma stad, gjort sig omöjlig i Arsenal, stod Mr Wenger i något brydd vänsterbackssituation. Den ständigt skadade Gibbs utan adekvat ersättare, vad gör man då? Jo, man vänder sig till den turkiska SüperLig och till ett lag som, på grund av mutor, uppgjorda matcher och misstänkt politiskt fulspel, blivit uteslutna från deltagande i allt möjligt europaspel. Man vänder sig till Fenerbahce  och där hittar man brassen Andre Santos.

För 6.2 miljoner pund lämnade Santos sitt Fenerbahce och anslöt Wengers bolltrillande samling under fönstrets sista öppningsdag. Efter några matcher med Gibbs på planen, gick denne som väntat sönder och Santos gjorde entré IRL. Santos har på sina, totalt, nio matcher gjort två mål och slagit en stor mängd rättadresserade inlägg men även skrämt ihjäl ett stort antal Arsenal-fantaster genom sitt, skall vi säga, något impulsiva vänsterbacksspel.  

Santos är en lateral i dess mest vidaste mening. Underbara instick i banan varvas med lika underbara inlägg till rätt adressater. Dessvärre även uppblandat med en pizzaslö försvarsinsats, en placeringsförmåga, och ett lämnande av ytor, som stundtals fått nämnde Clichy att nästan framstå som en försvarsspelare. Forumist Nattefrost gav honom smeknamnet ”Kebabfet”, vilket ter sig både genialt och fullt logiskt. Dock bör vi ha överseende med den tid av anpassning som han, liksom liknande spelartyper, behöver till den tuffare engelska ligafotbollen, samt till ett försvarsspel utan de två defensiva mittfältarna som Santos i den brasilianska fotbollen, har kunnat förlita sig på. Betyg: Eftersom han blandar mellan att göra oss fnittrande lycksaliga och till darrande nervvrak, satt i relation till att Gibbs är ständigt skadefrånvarande, blir betyget faktiskt 3/5.

en_stor_lng.jpgPer Mertesacker: Många anser honom var långsam, inte kompatibel till EPL och det höga försvarsspel vi använder oss av. Att han är någon sorts Senderos, fast med tätare hårväxt och utan högskolepoäng i praktisk filosofi. D&M säger att dessa personer i så fall har helt fel. För visst ser han ut som en finlandsfärja, som en stationär och något avsmalnad cylinder eller som ett Lutande Tornet i Pisa, som bara väntar på att falla eller förpassas till boll-löst område. Men bakom synvillan av fastvuxenhet lurar en kille som, av någon outgrundlig anledning, alltid är på rätt plats vid rätt tillfälle och som gör att alla som spelar bredvid honom plötsligt ser säkra ut. Någon form av reverserad Squillaci, eller till och med antitesen till densamme? 

Per tar inga fångar och ägnar sig inte i onödan åt finlir i pressade situationer. Nej, han kan med att bryta det Wengerska mönstret och tjonga bollen all världens väg vid behov. Men han kan också slå små nätta chippar om han så önskar. Vid Mertesackers anländande till klubben var vi i desperat behov, inte bara av försvarsspelare, utan även av ett försvarsspel. Under senare tid har vi visat oss ha just detta. Kanske har Wenger upptäckt behovet av ett sådant eller kanske beror det på att vi nu har en, kanske till och med två, försvarsspelare med erfarenhet av europeisk toppfotboll. Vad är hönan och vad är ägget? Vad är Mertesackers anländande och vad är den logiska konsekvensen av att släppt in 8 mål i en EPL-match med Djourou och Koscielny som mittbackspar? Vilken spelarfru tänker John Terry nedlägga i skydd av nästa landslagssamlings skugga? Många frågor som söker sina svar.

Mertesacker är inte hela lösningen på våra försvarsproblem. Jag tror att det ännu är för tidigt att ropa ”hej”, men uppenbart är att hans närvaro, om vi undantar några mål på Stamford Bridge, innebär lugn, stabilitet och kontinuitet. Precis det vi, de senare åren, saknat. Betyg: När han anlände hade vi en mittback som vi utan panisk rädsla, kunde slänga in i ligaspel. I nuläget har vi tre och Mertesacker är en av dessa. Betyget kan inte bli annat än 4/5.

lite_blackie_lawless_ver_denne_kille.jpg

Yossi Benayoun: Av livsåskådande orsaker avstår D&M från allt som har med che£sea att göra. Har du en gång spelat i den klubben så har du. Och då kan du inte längre vara aktuell för Arsenal. Kalla mig begränsad, kalla mig inskränkt. Sådan är jag, det står jag för. Av liknande orsaker ser jag ytterst få matcher med Liverpool FC på ena planhalvan. Endast en hög förlustpotential kan få mig att, av primitivt sadistiska skäl, kringgå den principen.  

Så när Benayoun som inlånad landade i Arsenal, bara timmar före tiden för övergångar gick ut, var min första reaktion att slänga en nedsmutsad känga i riktning mot Wengers kontor. ”För h-vette, Wenger, skall du sk-ta ner vår klubb med ännu en gallas”, tänkte D&M i sin surstinkande bitterhet och spred lukten av svavel över den lilla hamnstaden. Men jag gjorde det kanske något förhastat. För denna Blackie Lawless look-alike är inte alls så illa, som han, av princip, borde vara. För på sina 354 spelminuter för klubben, har han visat god kreativitet, ett rappt steg och ett kvickt fotbollshuvud. Att han dessutom inte bara verkar acceptera sin roll som truppspelare, utan även har år av erfarenhet att bidra med, gör anrättningen Yossi Benayoun, trots hans dunkla förflutna, till en inte helt fel ingrediens i vårt arsenalska smörgåsbord.

Och där alla personer på vår jord bara är tre personella steg från Göteborg, där är Benayoun en del av EPL´s motsvarighet. Hur du än vänder och vrider på saker och ting så har alla spelare max tre led från att antingen har varit en del av akademin eller ha spelat a-lagsfotboll i West Ham. Eftersom min vänskap till ett Hammersfan gör att jag sett en del av den klubben, så har jag även sett en del av Benayouns kvalitéer under hans tid i East End. Så att ha Benayoun att, i stället för någon finnig tonåring, sätta in när någon i startelvan skadad faller ifrån, det kan komma att bli skillnaden mellan spel i Champions League säsongen 2012-2013 och inte. Betyget hittills med innerliggande antagande om än mer speltid under ACoN och på vårkanten ger honom betyget 3/5.

en_svrmorsdrm_i_regnet.jpg

Mikel Arteta: När inte ett transferfönster kan bomma igen utan att Wenger fiskat i vatten sankt dyiga av barca-DNA, anlände fullt logiskt en Mikel Arteta i fönstrets elfte timme. Nu har Arteta hunnit röra på sig en del, sett ett antal städer och spelat i ett antal klubbars tröjor sedan han försköts ur Katalonien, varför han kunde tas emot utan den annars nuförtiden obligatoriska misstänksamheten. Med danande år både i Rangers och i Toffies kom han till oss som, i princip, färdig fotbollsspelare. Dock kom han som spanjor, när vi just blivit av med en annan, låt oss kalla honom, spanjor, varför risken för jämförelse var närmast riskabel. Men Arteta är inte Fabregas och har heller aldrig varit. Han har i tidigare klubbar mestadels använts som defensiv mittfältare och det var inte förrän han hamnade i Rangers och sedan under David Moyes i Everton som han började användas som tvåvägsspelare  eller till och med på offensiv kant.

Många hävdar att Arteta idag spelar på den position i Arsenal som egentligen hade passat Fabregas bäst. Alltså inte som en offensiv, nr10-light, utan som en box-to-box-spelare, lite som Fabregas barndomsidol Pep Guardiola. En sorts uppsamlande mittfältare med god blick och fot för passningar till djupledsspringande medspelare. Så skall Arteta ses som ersättare för någon så är det snarare för den skadade Jack Wilshere än för den flyktade… spanjoren.

I de inledande matcherna för klubben kunde han stanna upp med bollen, söka medspelare i rörelse för passningar och ibland även gestikulera över deras frånvaro. Jag tyckte då nästan synd om honom, men i takt med att hela laget spelat bättre har även Artetas tvåvägskompetens kommit till större nytta. I vissa matcher är han till synes försvunnen, men så ser du en repris, ett sammandrag eller ett klipp från en annan vinkel och ser då Arteta kuta omkring något enormt, täcka defensiva ytor och ta stort ansvar utan boll. Betyg: Utifrån det man ser av Arteta, men också utifrån det man inte direkt ser av honom, blir hans betyg 4/5. En redan inskolad och färdig EPL-spelare med, som det verkar, ett stort mått av klokhet.

Wenger och De Som Styr i Klubben: Här kan man se det ur en mängd olika vinklar. Och utifrån att vi egentligen inte vet vem eller vilka som bestämmer i klubben har dess beslut, även mängd olika bottnar. Wenger fick under sommaren och under vår tyngsta period  i höstas klä skott för mycket av klubbens passivitet på transfermarknaden, men att döma av de antydningar som i efterhand läckt ut, så kanske hans händer var mer bakbundna än vad vi då anade. Styrelsen, och kanske även Silent Stan, kan ha pekat med hela handen, vilket Wenger bara hade att lyda.

Oavsett, så måste klubben anses agerat för passivt och för sent. Även om ingen ville förlora Fabregas och Nasri, krävdes det inte Nobelpriskompetens för att lista ut att så skulle kunna ske, varför ersättare skulle han ha inhandlats långt tidigare än vad som verkar ha försökts. Även vårt då ständigt läckande försvar, borde ha fått sin tätning långt tidigare än då Mertesacker, och för den delen även Santos, anlände. Att vi inte gjorde seriösa försök att signa någon av Cahill och Samba, är fortfarande också ett mysterium.

När folk hävdar att det är bättre sent än aldrig, blir Arsenals agerande i detta fönster ett lysande exempel. När Wenger eller vem/vilka som nu bestämmer i klubben väl satte igång maskineriet hämtade de hem rejält av det som förlorats. De handlade in spelare med erfarenhet, många med bevittnade ledaregenskaper och inköpen i sig vittnade om någon sorts insikt om situationens allvar. Vi fick in nytt och friskt att spä ut det krumma och krökta med, och de styrande skall ha en eloge för att de faktiskt öppnade fönstret rejält och, genom inköpen, vädrade ut den satta lukten av uppgivenhet. Betyg: Bättre sent än aldrig, men hellre bra än sent, ger Wenger och De Styrande i Klubben betyget 2,5/5.

Puh, där var vi nog f-sen i mål. Jag har säkert glömt någon viktig aspekt på något synnerligen grundläggande. Säkert missat något monumentalt avgörande eller satt betyg helt uppåt väggarna. Men så är det med livet och så är det med personers subjektiva åsikter. Inom relativt snar framtid skall jag så smått börja snegla åt kommande vädringsperiod, men det tar vi senare. Åter i ämnet då. 

Läs mer

Kvartalsrapport på Akutmottagningen del 1

Davidsson och Mannen – mån 7 nov 2011 kl 12:48

Lördagen den 13:e augusti spelade vi 0-0 borta på St. James’ Park i Newcastle upon Tyne och inledde genom detta EPL-säsongen 11-12. Nu har det snart gått tre månader sedan och mellan då och idag har vi varit helt uträknade för att sedan återerövra viss förlorad mark. Mellan då och idag har även ett transferfönster hunnit slå igen. Ni minns alla förutsättningarna för detta transferfönster. Ni minns hur Wenger gick ut i medierna och satte ned foten genom att på ett ungefär hävda att ”släpper vi både Fabregas och Nasri, så kan vi inte längre anse oss vara en storklubb”. Ni vet även hur det gick med den saken. Fabregas släptes till barca för en spottstyver, samtidigt som den klubben, som anser sig förmer än en klubb, ljög om andra övergångssummor som de i samma fönster spenderat, allt för att få ned priset på vår dåvarande lagkapten. Och ni känner också till att Nasri till slut fick sin gyllene biljett till bänkvärmandet i Willy Wonkas Chokladfabrik, där han åter fick sällskap av vår gamle avdankade Roadrunner.

Det som, enligt Wenger inte kunde ske, men som vi alla andra uppenbart såg komma, skedde följaktligen. Och innan fönstret hade slagit igen hade en omvälvning som aldrig tidigare skådats under Wengers era i klubben, skett. Nämnda Fabregas, Nasri och Clichy hade, tillsammans med Eboué, till viss del Traore och vissa utlåningar, lämnat ganska rejäla luckor efter sig. Luckor som Wenger valde att inte bara fylla med spelare från det egna juniorledet, utan även med erfarna spelare utifrån.

trojskylt_arssweden.jpg

Åtta nya nummer i shoppen. Bild: Lander, A-C eller annan tung ArsSwedensnubbe.

Några av nyförvärven anlände redan under sommaren, medan en merpart kom i fönstrets allra sista skede, då Arsenal gav intryck av att vilt hugga på precis allt som rörde sig och närmast gick att likna vid en akutmottagning. Nu när kalendern lämnat sensommaren för den mörka hösten, anser D&M det vara på sin plats med en första utvärdering av nyförvärven. I utvärderingen tas endast med spelare som, under hösten, figurerat i klubbens representationslag, med och jag lämnar eventuellt barca-DNA i juniorlagen åt framtida diskussioner. I denna första utvärdering vägs inte bara prestation in, utan även prestation i förhållande till förväntningar och spelarens betydelse för laget i dess nuvarande skede. Eftersom vår ekonomi, oavsett vad transferpolicy kan ge intryck av, är stabilt god, lämnas inköpssummor åt en annan diskussion.

Vi har till dags datum spelat 11 ligamatcher, vunnit 6, förlorat 4 och spelat 1 oavgjord. Vi har 19 poäng, har gjort 23 mål och släppt in hela 21. I Carling Cup har vi spelat 2 matcher, vunnit båda och har en målskillnad på 5-2. Vi har genom två vinster mot Udinese (sammanlagt 3-1) tagit oss till Champions League där vi på 4 matcher tagit 8 poäng och har +2 i målskillnad. I kronologisk följd betygsätter D&M enligt följande:

jenkinson_grubblar_vidare.jpgCarl Jenkinson: Ryktades vara klar under ganska lång tid i våras, då han lämnade League One-laget Charlton för klubben i sin barndoms drömmar. Med åtta matcher i League One och 12 i The Conference, var Jenkinson ett högst oprövat kort när han, den åttonde juni, som första nyförvärv blev en del av klubben. En ung högerback inköpt för framtida bruk, men som i och med Eboués flytt, plötsligt framstod som tänkt som Sagnas back-up. Och i och med vissa initiala vänsterbacksdilemman och Sagnas skada har Jenkinson matchats flitigt under hösten. Han var med och blev uppsnurrad på Old Trafford, men han har också varit med och tagit oss till CL´s gruppspel, varit småskadad men gjort comeback både i CL och i ligan.

Jenkinson har en uppsyn som ger intryck av en ständig hjärtesorg, vilken kanske går att härleda till hans finska rötter, men denna uppsyn av svårmod är enligt mig helt onödig. Jenkinson har, sin ringa ålder och sin nästan obefintliga erfarenhet till trots, gjort en väldigt bra höst. Ständigt kämpande, bra inlägg och helt utan den faiblesse för filmningar, som hans föregångare ständigt visade upp. Betyg: Med tanke på de adekvat ringa förväntningarna, satt i förhållande till hans prestation och betydelse för ett Arsenal utan Sagna: 3,5/5

bbai2401udinese.jpg

Gervinho: Kom till klubben den 11/7 och gjorde mål i träningsmatchdebuten mot Köln. I sin första ligamatch slappade han Barton lätt på kinden, varpå denne föll som en död fura, Gervinho åkte på rött direkt och fick tre matcher i frysboxen. Det var väl ingen höjdarstart direkt. Även han spelade CL-kval och började stundtals glimta till med ständig rörlighet mellan kanterna, bra tempo och en riktigt god passningsfot. När han återkom i ligaspel gav han oss ömsom vin ömsom vatten, men har mot slutet visat upp gott samarbete med både RvP och Ramsey.

Gervinho behöver bli jämnare och behöver även tygla sitt stundtals, som det heter, sydländska humör. Den i många ögon svåra omställningen för offensiva spelare till EPL, verkar han dock klara galant och han kommer, med stor sannolikhet, kunna bli enormt viktig för laget, ju mer in i den engelska fotbollen han kommer. Minus för att han kommer lämna oss för AcoN i januari, men stort plus för hans senaste veckor på planen. Betyg: En redan etablerad spelare som faktiskt levererar riktigt bra mot slutet. 4/5.

aoc_muntrar_upp_carl.jpg

Alex Oxlade-Chamberlain: Med dryga 35 League One-matcher i ett Southampton i vandring upp i seriesystemet, hade han trots sina 17 år, en viss erfarenhet då han den 8:e augusti, skrev på för klubben. Varandes nästa stora sak i fotbollslandet England, har han rätt mycket att leva upp till. Detta har han, vid ett flertal tillfällen också gjort i landets U21-landslag där han både gör egna och passar till andras mål i parti och minut.

I Arsenal får man nog anse honom stå på väntelistan. Han gjorde ett, efter omständigheterna piggt inhopp i eländesmatchen på Old Trafford, och följde upp det med att inom en vecka både göra debut och mål i både Carling Cup och Champions League. Efter detta höjdes röster för en snabb inskolning, vilket kanske bromsats något i och med hans, enligt rapporterna, bleka insats mot Bolton i CC. Betyg: Att nästa stora sak kommer till Arsenal är ett gott betyg för Wenger och AOC kan vara en fixstjärna i vardande. I många stunder känns han som en TW14 de Luxe, med både speed som TW14 men med en spelförståelse troligtvis överlägsen densamme. Är just nu ytter, men Wenger talar också om honom som en blivande central kreatör. Betyg: På grund av få framträdande, låg ålder och på att han måste vara tänkt att vara futurum snarare än presens, är det nästan omöjligt att sätta betyg. Får dock 3/5, med reservation för framtida ändringar.

park_spelar_boll_med_lilltobbe.jpg

Chu Young Park: Som förste man ut under The Transfer Day 31/8, signade han på från degraderade AS Monaco, just framför ögonen på Gervinhos gamla och det kända transfermålet Eden Hazards nuvarande, klubb Lille OSC. Inga hårda känslor gentemot Arsenal, hävdade klubbens ordförande varefter han hängde upp både Park och dennes agent rejält. På sina dryga hundra matcher i den forna storklubben gjorde Park 26 mål och detta adderat till en landslagssituation där han inte bara är lagkapten utan en notorisk målskytt, bådade gott för oss, då oerhört utsvultna arsenalister.

Sedan anlände han till London och vi väntade, väntade och väntade. Till slut gjorde han en blygsam debut i Carling Cup-mötet med Shrewsbury vilken han dock följde upp med ett bättre när vi mötte Bolton i samma kupp. Åter blygsam, eller till och med osynlig, i sin CL-debut mot Marseille, ger oss en högst tveksam hand. Att han dessutom, i och med den planerade militärtjänstgöringen senast 2013, är här på lånad tid ger oss en viss känsla av oskönhet. Wenger talar om tiden då Chamakh och Gervinho är på ACoN, och att vi då är korta på anfallsfronten, men annars väcker den här transfer fler frågetecken än utrop. Betyg: Någonstans mellan två CC-matcher, en transportsträcka i CL, ACoN och militärtjänstgöring, landar vi på högst ett högst tveksamt 2/5.

Det var allt för idag, kära Arsenalister. Om några dagar kommer en del två i kvartalsrapporten, då herrar Santos, Mertesacker, Benayoun och Arteta kommer att avhandlas, vändas och vridas på. Bidra gärna med era egna åsikter här nedan. För även om D&M alltid vet bäst, alltid har rätt och alltid ja, ni vet, så är vi alla supportrar av Arsenal. Vi har alla våra rätt och våra fel, våra preferenser och våra aversioner, men vi möts ändå i vårt gemensamma älskande av fotbollsklubben Arsenal. Världens bästa och vackraste fotbollsklubb. Det är f-n inte illa det.

Bilder från Bildbyrån, förutom den första

samlingsbilden som är ArsSweden all over.

Läs mer

Fru D&M säger: Alla matcher är viktiga

Davidsson och Mannen – lör 5 nov 2011 kl 17:26

Efter att herr D&M hade haft en synnerligen stökig vecka och var i något skrynklig form, insåg Fru D&M läget och började kallprata om det ämne som hon, i sin stora vishet, vet alltid är ett säkert kort för att få D&M i form: Hon frågade om kvällens match, vilka vi mötte och om det var en viktig match för oss.

Som den enkle och något lättsuggererade man D&M är, gick han rakt i fällan och pratade upp sig ur svackan genom att berätta en ansenlig mängd fakta om ämnet som han egentligen borde vet att fru D&M inte bryr sig ett endaste dugg om. D&M pratade på, vävde in CL-läget, bortamatchen mot che£sky och det faktum att vi ännu är långt efter den fjärdeplats som många, för framtida överlevnad som storklubb, anser oss vara beroende av att ta. Det rundades av med en liten jämförelse mellan Tiden Med Almunia och Tiden Med Szczesny och plötsligt kändes allt faktiskt ganska bra i D&M Wonderland. Och så avslutade hon genom konklusionen: ”Alla matcher är viktiga”.

Och genom en så enkel åsikt, i många ögon en ren plattityd, satte hon ord på så mycket. Jaa, det är så det är för oss, addicts. Alla matcher Arsenal spelar är viktiga. Även om vi möter ett lag som knappt vunnit på bortaplan. Även om vi möter ett synnerligen trevligt lag, med en trevlig svensk i backlinjen och med en trevlig manager vid rodret som gör det svårt att ogilla motståndet. Även om det är en match vi skall vinna åtta dagar i veckan. Alla matcher är viktiga.

Matchens inledande 20 minuter var som en logiskt hösteftermiddag i sovstaden. Det hände precis ingenting. Och allt var som vanligt. TW14 tog en löpning, gick på ytterbackens utsida och slog en passning i det vanliga Ingenmanslandet. Santos skojade upp både med och motspelare med innovativt lateral-spel blandat med obefintligt försvarsspel. TV5 gick framåt och Koscielny glidtacklade stora fåror i gröngräset.

Men så, i 21:e matchminuten, slog Ramsey en sån där passning vi alltid hoppats att han har i sig. TW14 bröt sitt mönster och dumpade inläggslyran för ett skott och världens bästa Robin högg på returen. 1-0 till Arsenal och D&M kunde i i lugn och ro gå ut i köket och hämta mer ESB. Spelet vaggade därefter oss till en lätt gäspning fram till lite spännande Arteta-väggspel, några vackra inlägg från Jenkinson och en befriande utskällning av Kebabfet från TV5´s sida, väckte oss ur dvalan.

Från ingenstans skickade Song in en lyrboll som RvP tog ned och slog en gudabenådad bakåtpass till en framstormande Vermaelen, vars vänsterfot visade oss hur saknad den varit. 2-0 till världens vackraste lag och inte ens en utspark från helvetet från Szczesnys sida kunde bringa oss ur fattningen.

sam_0977.jpgI halvtidsvilan fick D&M en Norrlands Guld och Broccolipaj, varför livet fortsatte att behandla honom väl i ännu en stund. Andra halvlek rullade långsamt fram, Rosicky och Benayoun ersatte Ramsey och Gervinho och plötsligt hade klockan tickat fram till den 74:e minuten då One Man Army stod för ännu en ljuvlig passning, denna gång till Arteta som smackade in 3-0 och där kunde till och med bloggförfattaren själv, känna sig lugn som en filbunke. Szczesny fick halvlekens första arbetsuppgift runt 85:e varför Arsenal, på något märkligt sätt, såg ut som det Arsenal vi de senaste 6-7 månaderna, med några undantag, knappt sett skymten av. Vi kändes nästan säkra bakåt och rullade runt i lugnande tempo i anfallandet. Inge nervösa imploderande i försvarsspelet och inga huvudlösa rusningar som ruckade den betryggande lunken.

Allt var frid och fröjd, ännu en livsviktig match spelades av och ytterligare tre livsviktiga poäng ordnades. På grund av ovan nämnda Broccolipaj, och den tid intagandet av densamma tog, vågar D&M inte sätta några matchbetyg. Dock vill vi alla här hemma plussa för Jenkinsons ypperligt moderna högerbacksspel, Vermaelens uppläxande av en defensivfuskande Kebabfet (Nattefrost TM) och en oerhört livlig Mikel Arteta. RvP är alltid RvP och med ett mål och två assisterande passningar är han svår att förbise. Ramseys lysande andra-assist till 1-0-målet bör ge även han ett par ord på denna blogg.

sam_0995.jpg

RvP, Arteta och random Arsenal-dude enligt Son of D&M

Så denna Alla Helgons Dag slutade i ett matt ljus av belåtenhet. Av tillfredsställelse över sådana där tre poäng som borde vara självklara, men för oss Arsenalister, under så lång tid förvridits till frågetecken. West Brom hemma utan Almunia i målet kändes som en oerhört skön eftermiddagstillställning så här i den regnruskiga Arsenaltillvaron. Well done, Wenger med bihang.

Artwork: D&M med familj

Läs mer

Roy's Keen

Davidsson och Mannen – fre 4 nov 2011 kl 08:44

I morgon eftermiddag skall Arsenal ta emot West Bromwich Albion FC, vilka för dagen lämnar sitt West Midlands för att ta sig ned till huvudstaden Londons nordliga pärla. Längst fram i bussen sitter chauffören Roy Hodgson med ett fast grepp kring ratten. Nu kanske han varken innehar D-körkort eller framför fordonet, men han verkar vara en man med glatt humör, precis som en busschaufför skall ha. 

När det gäller gentlemannen Roy så har han haft en tämligen ovanlig karriär för att vara engelsk manager på toppnivå. För om vi, tidigare här på bloggen, läst oss till att laget Swanseas fantaster tvingats utveckla någon sorts berg-och-dalvana, så borde man nog utgå ifrån att Roy, hans familj och hans eventuella fantaster gjort detsamma.

hodgson_roy_01.jpgNär han någon gång runt 1975 avslutade sin spelarkarriär i amatörligan med det så vackert klingande namnet Isthmian League, hade han redan skaffat sig erfarenheter av att leda fotbollslag. Som assisterande i Maidenstone United men även som spelande manager i Carshalton Athletic. Han tog 1976 steget till det lilla fotbollslandet Sverige och dess Halmstad BK och förde den då ganska risigt till liggande klubben till två SM-guld varav det första redan debutsäsongen.

Hodgson kom att, tillsammans med kollegan Bob Houghton, fullständigt revolutionera svensk fotboll. Det tidigare ganska tyskinspirerade fotbollslandet övergick nu, i princip, helt till ett rakt 4-4-2 med zonförsvar. Detta 4-4-2 har, med vissa varianter varit totalt rådande från förbundshåll ända fram till att Erik Hamrén tog över herrlandslaget och gjorde det till det leende. Men det är inte det vi skall prata om, inte heller om Erik. Vi skall fortsätta vår fotbollsvandring tillsammans med den sympatiske Roy.

För Roy fortsatte även han sin vandring fotbollsvärlden runt. Han lämnade lyckan i Halmstad för ett Bristol City i finansiellt gungfly men återfann den sedan i svenska klubbar som Oddevold, Örebro och slutligen Malmö FF. Tiden i MFF var fantastisk både för Roy och för klubben. De vann en herrens massa matcher, kupper och mästerskap och hann även slå ut FC Internazionale Milano, ur en sen variant av Europakuppen.

Därefter vände den framgångsrike, men kanske inte så välavlönade, Roy sina blickar mot Schweiz och tränade där både laget Neuchâtel Xamax och senare även landets representationslag, vilket han 1994 tog till sitt första VM på nästan 30 år. Han lämnade ett enormt framgångsrikt landslag, för att i november –95, ta över samma italienska storlag som hans dåvarande klubb MFF, bara några år tidigare, fört bort från europaspel.

Roys tid på San Siro blev allt annat än lyckosam. Han fick sparken från klubben vilket även han fick från den dåtida storklubben Blackburn Rovers bara några år senare. Ett kort inhopp som assisterande i Inter, ett schweiziskt återfall till Grasshoppers, innan han förde lycka och framgång till den danska huvudstadens FC Köpenhamn. Därpå raskt tillbaka till Serie A och till att få kicken från Udinese efter bara några månader innan han tog en sväng till Förenade Arabemiraten och Norge för att sedan landa i Finska landslaget, vilket han faktiskt fick riktigt hygglig fason på.

schwarz_hodgson_02.jpg

Ni känner alla till hur han räddade Fulham från till synes stensäker degradering och plötsligt återfick sitt goda renommé som manager. Så till den milda grad, att han erbjöds arbete i storklubben Liverpool FC, som efterträdare till demontränaren Rafael Benítez. Redan före Roys ankomst till Liverpool skall, enligt uppgift, marken under hans fötter ha varit bränd. Eldmästare skall ha varit den gamle storspelaren Kenny Dalglish som redan vid tillsättningen av Roy, påpekat att det var han, Gamle Goe Kenny, som  egentligen var den rättmätige arvtagaren till klubbens tron.

Så blev som ni vet också fallet, i varje fall Roys. Han fick sparken från storklubben och ränksmidare Kenny tog över. Roys tid som framgångsrik manager var dock inte på långa vägar över, för han fick redan efter 33 dagar på A-kassa nytt jobb, denna gång i The Baggies from The Hawthorns.  Han gjorde där det han brukar göra bäst. Rädda mindre lag på fallrepet upp till säkrare mark. 

Och det är nog så man skall se vår gode Roy. Som en kille som hellre är en stor fisk i lugnare vatten, än hugger på storbeten i något världshav. Små fotbollsländer eller små klubbar, där gör han gott och ibland till och med underverk, medan försöken att göra entré på storscener oftast slutat med dåliga recensioner, pajkastning och en och annan dolk i ryggen. Och kanske är han för god, för ärlig eller för angelägen. Kanske vill han inte, eller saknar förmåga att, delta i nepotistiska spel och socialt intrigerande eller så är han bara bra på starkt försvarsspel och alla jobbar hem, men mindre bra på att skapa det egna spel som tenderas att efterfrågas av ett, så kallat, storlag.

Men vi gillar ju ändå Roy. För det han gjort för svensk fotboll, för den svenska anglofilin och för att han verkar vara en gammal farbror med glatt humör. Och att han vindlägger sig och verkar vara angelägen om att även andra människor också skall trivas.

Foton: Bildbyrån

Läs mer

The More You Lead, The Less You Have To Fallow

Davidsson och Mannen – ons 2 nov 2011 kl 08:47

…sjöng den sjukligt underskattade Rasmus Kellerman under sitt alias Tiger Lou på A Partial Print-skivan 2008. I samma banor tänkte, och detsamma ville, D&M göra igår. För i den självcentrerade anda som nuförtiden är rådande, klädde jag mig i min guldfärgade SEGA-tröja från –01. Samma tröja som jag bar i lördags. För att dra mitt strå till stacken, för att göra vad jag kan för mitt Arsenal. För att gå i bräschen för laget att följa.

För det är ju så vi alla är. Mer eller mindre. Vi kan kalla det vidskiplighet, oupplyst skrock och referera till troll som står i farstun eller till stegar du inte skall gå under. Vi kan hävda att det är dumhet och barnslighet, något för de rädda som behöver tröst och en känsla av säkerhet eller något för de neurotiska som behöver ordning i sin kaotiska tillvaro. Men trots att vi lever i världar av upplysthet så faller vi i svåra stunder tillbaka till känslan av egenpåverkan och det magiska tänkandet. Som när vi följer ett lag som inledde årets säsong med att följa upp elände med elände och toppade anrättningen med ännu ett uns elände. Som när detta lag behövde någon form av trendbrott, någon form av förändring och någon form av magisk påverkan.

Om klubben nu upplevt sitt trendbrott, har vänt skeppet och är på säker kurs, vågar jag ännu inte sia. D&M är född och formad till logisk negativist med högst konservativa förtecken, varför inga ”hej” skall ropas förrän vi är innehar 4:e-placeringen i ligan, vunnit vår CL-grupp och lottats mot ett annat lag än barcelona, i det vidare CL-spelet.

En bit på vägen till, i varje fall två av dessa tre indikatorer, var att under gårdagskvällen, ta emot  fotbollslaget Olympique från Marseille i Champions Leagues fjärde gruppspelsomgång. Att ta den hemmaseger som hade varit så värdefull och som hade givit oss en plats i åttondelsfinalen. Ni vet själva hur resultatet blev.

En lite knackig matchinledning följdes av en väldig lovande resterande del av första halvleken. Ramsey och Gervinho hittade varandra fint, mittbacksparet fungerade som ett mittbackspar skall göra och Song gjorde en av sina bästa förstahalvlekar denna säsongen. Förvisso tog Ramsey ungefär en kvart-tjugo minuter på sig att fundera kring vilken Marseillespelare han, helt fri med målvakten, skulle skjuta bollen på och visst rundades Santos lite väl många gånger, fast å andra sidan stängde Jenkinson nästan helt av andra kantens framfartsmöjligheterna och vårt offensiva spel hintade både om högre omställningstempo och brytande av gamla mönster. Man satt liksom och kände att det här kan bli en bra andra halvlek.

Nu blev det inte så. För när Arsenal skulle byta växel och vika ned Marseille, hände nästan ingenting. Vi föll in i gamla vanor att vänta in, slå av tempot och ägna oss åt det, för fotboll, så förhatliga handbollsrullandet. TW14 sökte sig återigen mot kantens utsida och på det centrala mittfältet var det nästan bara Song som behöll passningsskärpan. RvP bytte av en nästan osynlig Park och Rosicky kom in som en injektion av energi med de älskade glidtacklingarna, men framåt var vi ändå fortsatt trubbiga. En av kvällens bästa, Gervinho, byttes ut mot Arsjavin, men inte heller han väckte liv i vårt sömniga anfallsspel.

Min vana trogen vill jag sätta betyg på Arsenalspelarna, vilka blir som följer:

Szczesny: 2/5. Det finns säkert många som tycker det är fräckt, kaxigt och ett tecken på attityd, när Szczesny dribblar i straffområdet eller lämnar det för att nicka bort kontringsförsök. D&M delar inte den åsikten. Jag tycker det mest är onödigt och lite korkat. Szczesny är en världsmålvakt i vardande och det är just sånt tramsande, som nämnts ovan, som han måste jobba bort, för att betraktas som en stor målvakt, en målvakt av klass och en målvakt som ingjuter trygghet i sina medspelare. Betyget räddas dock av att han faktiskt räddade det han skulle, samt av att han redan har en stor del pondus att vika åt rätt ändamål.

Jenkinson: 3/5. Mycket bra match av Jenkinson, snudd på ett högre betyg. Jämför man med hur högerbacken såg ut i lördags, så var gårdagens ett under av soliditet. Bra inlägg, bra positionsspel och ett ständigt hemjobb av denne kille, som av någon anledning alltid ser så plågad ut. För han borde le och vara nöjd med sig själv. Att som nittonåring vara en helt okej back-up i ett CL-lag, som Arsenal, är inte fy skam.

PM4: 3/5. Ser så långsam ut, men är hux-flux ändå plötsligt på rätt ställe i rätt ögonblick. Till skillnad från i lördags var PM4 igår, en dominant i luftrummet och väldigt bra i man-man situationer. Och jag gillar också hans no-nonsense-ränsningar. Det är liksom inte Wenger-ball, när han skickar bollen till månen, men det ger ett pressat lag ett visst andrum.

TV5: 3/5. För någon vecka sedan uppgav Vermaelen att han inte behövde spela en massa matcher för att komma/vara i form, och detta gav han, under gårdagskvällen, ett exempel på. Liksom mittbackskollega Per, var han mycket bra man mot man och han kan även lägga det till en snabbhet som är få mittbackar förunnade. Några sköna uppvandringar lovade också gott inför framtiden.

Kebabfet (Nattefrost TM): 1,5/5. Spännande offensiv skulle kanske ha kunnat väga upp hans väldigt fladdriga försvarsspel. Det gjorde det inte igår. För på samma sätt som det är en fröjd att se honom skära in i banan och söka skottläge, som om han vore vänsterytter, är det ett rent lidande att se honom, gång på gång, bli rundad eller bortspelad på egen planhalva. Han höll liksom våra mittbackar på alerten.

Song: 4/5. I mitt tycke MoTM. Fick även han täcka upp för Kebabfets offensivlusta och gjorde detta och övriga försvarsarbete, lysande. Två bra halvlekar med klarsynt passningsspel och en underbar förmåga att, långsamt och till synes småluffsande, täcka bollen för motståndare som på något sätt aldrig kom åt varken honom eller bollen.

Arteta: 2,5/5. Mycket bra i första halvlek, tämligen osynlig i andra. Fick dra ett tungt lass i det defensiva vilket självklart hämmade den, i första halvlek, oerhört lovande offensiven.

Ramsey: 3/5. Skulle så klart gjort 1-0 i den 29:e minuten, när han efter smörpass från Gervinho, hade all tid i välden att placera in bollen i Marseillemålet. Tyvärr förbrukade han all denna tid varför ett franskt försvarsben fullt logiskt täckte skottet, när det väl kom. Fungerade annars fint med nämnde Gervinho och trots att Ramsey mattades rejält i andra, kan han bära huvudet högt tack vare en bra insats i första.

TW14: 2/5. Liksom många andra var han i första halvlek lovande lördagslik, men föll i andra tillbaka i de gamla klassiska synderna att stanna upp och vänta in, respektive alltid gå på ytterbackens utsida och sedan slå inlägg i ingenmansland. Han har potential denne kille, men till skillnad från Gervinho, som söker sig in centralt för att bli spelbar och deltagande, drar TW14 allt för ofta, sig ut mot långsidelinjen. Och där gör man sällan mål.

Park: 1,5/5. Ja, det här var ingen rolig match för Park. Nästan helt osynlig och märktes endast när han gick ned och deltog lite i mittfältsspelet. Det är bara att glömma, gå vidare och göra bättre nästa gång.

Gevinho: 3,5/5. Stod tillsammans med Ramsey för nästan allt chansskapande. Underbart att se honom lämna kanten för att delta i det centrala spelet. Klurig, avig och en bra passningsspelare. Lite bättre skärpa i avsluten så hade han varit hemma.

RvP spelade en halvtimme, men kom aldrig riktigt in i matchen. Rosicky stred som en ursinnig best medan Arsjavin inte syntes nämnvärt i den dryga kvart han fick. Wenger borde nog ha behållit Gervinho när han bytte in Arsjavin, men i övrigt gjorde han nog vad som hade kunnat krävas av honom.

Så nej, Arsenal är fortfarande i tabelledning, men efter att Dortmund hemmaslog Olympiakos, är vi långt ifrån säkra. Vi tog inte den chansen till säkerställande vi hade, vi tog inte den biljett till åttondelsfinalerna som fanns tillgänglig för oss och vi kunde inte knyta åt den säck som under matchens första halva stod vidöppen för oss.

Nu blir hemmamatchen mot Dortmund nästintill avgörande för oss, nästintill livsfarlig och nästintill olidlig att se. Men vi kommer ändå sitta där, på puben, i TV-soffan eller framför datorns stream. I matchtröjor eller med halsdukar, med speciell dukning eller vätskeintagsritualer. I turkalsonger eller i magisk bortatröja från -01. För nästa gång, då j-lar kommer det hjälpa, då kommer det göra skillnad, då kommer den magiska kraften från just ditt val fälla avgörandet...

Läs mer

Sidor