Davidsson & Mannen

Idag åkte vi till den engelska toppfotbollens verkliga rövarkula, Anfield Road, där dörrkarmar justeras för att hemmaspelare skall se större ut, där skyltar sätts upp för att bortalagets spelare skall uppleva sig vandra på historisk mark men där historiens vingslag är det enda av rörelse som går att skönja.

När en av ArsSweden-forumets verkliga inläggsvirtuoser, zimzon, upptäckte att det var tidig avspark som gällde, fällde han följande kommentar: ”Sen märker jag precis att den här matchen spelas tidigt lördag?! Vafan? Då står man där halv fem och fylle-lagar-mat igen. Det som är positivt med tidig match/tidig fylla är att man somnar vid åtta på kvällen. Då är man fräsch på söndagen.” På den vägen var det och vi tar det följaktligen från där.

Ni vet ju själva hur det gick, ni såg ju själva hur the barca of the EPL fuskade till sig en straff, att Szczesny gjorde vad han är satt att göra men även att Koscielny blandade rakryggade rensningar med självmål. Ni såg RvP vända på steken och ni såg RvP …vända på steken. Ni såg rättvisa skipas i en snuskburk av fusk, tvåstaviga svordomar och encellsorganistriska hemmafantaster. Det blir inte mer EPL än så här och det blir inte mer Arsenalbeauty 2012 än så här. Fy f-n vad skönt.

Szczesny: 5/5. Först räddade han Koscielny efter att denne gått bort sig, sedan tog han straff och retur efter att äckelkrypet fuskat till sig straff. Och på den vägen var det. Killen tog f-n i mig allt. Underbart auktoritär i luften och med en nästan sjukligt stor pondus i sitt helhetsspel. Tack, WS, idag var du stor.

Sagna: 4/5. Bra defensivt och med ett fantastiskt inlägg till RvP´s kvitteringsmål. Höll foolsens vänsterkant totalstängd och fick Enrique att framstå som Wengers bästa ickevärvning. Hög klass, matchen igenom.

Koscielny: 3/5. Bedrövlig i första halvlek, där han tappade markering och inte alls hängde med i firma Suarez-Kuyts irrfärder planhalvan runt. Till detta gav han oss i andra halvlek kontrasten med en mittback som plötsligt var all in i allt han företog sig. Kass första men lysande andra halvlek. 

Vermaelen: 3,5/5. Försökte hålla ihop det darriga försvaret i första och ovan nämnda Suarez-Kuyts i schakt. Och växte sig enormt stor ju mer matchen led mot det obönhörliga slutet för dessa spring-och-släng-dig-killar. Smärta verkar endast vara ett problem om det tar dig av planen, för denne belgiska slitvarg.

Gibbs: 3/5. Hade en bråd tid mot Henderson med bihang i första, men löste det med excellenta glidtacklingar och ljuvligt långlinjehetsande. Fick sig en smäll och gav igen med samma medel. Det är bara att han, mot alla odds, håller sig hel ett par matcher till, så kan detta bli hur trevligt som helst.

Song: 3/5. Nu verkar både D&M och Song upprepa sig själva här, men denne killa hade, liksom så många andra och precis som han, denna säsong, tenderar att ha, en blek första halvlek och en skimrande andra. För på samma sätt som han, tillsammans med Arteta, tappade foolsens centrala mittfält i första halvlek, på samma sätt åt han helt upp dem i andra. Och vilken ljuvlig delikatess till assisterande pass till RvP´s 2-1-mål. Hans sko var absolut värd att kyssas.

Arteta: 2/5. Oerhört blek. Hade ett bra långpass till TW14 i matchens inledning och kämpade febrilt för att hålla jämna steg med foolsens mittfält, men hade inte stor lycka i de minuter han hade innan Henderson avslutade hans match. Bara att hoppas på att skadan inte var allvarlig och att han snabbt kommer åter. För vad än ovan nämnde forumvirtuos än säger, så är Arteta viktig för oss.

Rosicky: 2/5. Inte alls lika innovativ som mot spursen, men ändå ständigt kämpande. Tog för sig, kämpade och slet, vilket gör det så oerhört svårt att underkänna honom, trots det ganska ringa resultat hans arbeta genererade. Nu är det bara för Ros att slicka sina sår och komma tillbaka ”with a vengeance” mot Toonsen.

TW14:1,5/5. Mer boll än brukligt och mer rakt på mål än vi är vana vid, men fortsatt uddlös och med riktigt uselt sikte på skotten. TW14 gav, i denna match, begreppet ”ensam på topp” om RvP en helt uppenbar innebörd.

RvP: 5/5. Slog WS med en hårsmån när Firma D&M (Ut och sonen H, 5,5 år) skulle dela ut utmärkelsen MoTM. Man bara undrar: Hur f-n gör killen? Vad håller han på med? Han är ju sjukt bra. Han ger en den där underbara TH14-känslan, när den var som mest vacker, övertygande och betryggande. Give me Robin i fyra-fem Arsenalår till.

Benayoun: 1,5/5. Precis som Walcott var han tämligen osynlig, fast på ett annat sätt. Där TW14 fick boll och missbrukade innehavet, där stod Benayoun långa perioder helt arbetslös. Inte alls samma klass som han visade senast.

Wenger: 4/5. Skönt att se ett sådant rakt igenom osentimentalt byte när han låter Diaby gå ut för AOC. Diaby hade under sina ca 28 minuter en pigg start, men föll sedan tillbaka i gamla synder. Gervinho gjorde väl varken till eller från, men är förhoppningsvis på väg tillbaka till den form han hade när han kom tillbaka från sin avstängning i säsongens initiala fas. AOC är, för mig, liksom aldrig fel, även om han kanske inte var någon Fabregas direkt.

Fusk-foolsen-triaden: 5/5: Underbart skönt att se den lille rasisten kasta sig handlöst i varenda närkontaktsembryo han lyckades söka upp. Underbart att höra Mr Mastermind på tränarbänken skrika ut tvåstaviga okvädningsord matchen igenom och underbart att höra hemmapubliken bua när motståndarspelare låg nere, uppenbarligen skadade. Engelsk fotboll när den är som bäst. Grattis skit-foolsen. Ni är vad ni är, bara en samling högst osköna dumskallar.

Anfield Road: 3/5. Först var det en katt, veckan efter var det en streakare och denna vecka en skalbagge, som i 84:e minuten började ta sig en promenad på kamerans lins. Underbart att denna arena inte bara inhyser människor med parafila böjelser, utan även de småkryp dessa innerst inne är.

Stort tack säger D&M, för idag. Jag är så oerhört glad, så uppfylld av rättvisans gilla gång och så j-la glad för att jag blev Arsenal. Och så tacksam för allt jag får vara med om som fantast till detta underbara lag och jag är så in i märgen stolt.

You make me so f-cking proud, Arsenal.

Under min uppväxt hade jag en två och ett halvt år äldre storasyster. Ja hon lever fortfarande, så jag har fortfarande en två och ett halvt år äldre storasyster, men livet är ett annat nu. Var och en har bildat egna familjer och två och ett halvt år är inte längre någon åldersskillnad. Men under tiden för två barns uppväxt var två och ett halvt år inte bara en ocean av tid, utan även en möjlighet till en rikedomens skatt av erfarenheter som en storasyster kan välja, eller inte välja, att dela med sig av till en läraktig och formbar lillebror.

Tack vare min storasyster så var jag den förste i klassen att inte lukta svett under de prepubertala skoldanserna. Tack vare sin storasysters erfarenheter och omsorg, luktade jag i stället Jane Hellen. Den där ljusgröna deodoranten på vilken en ung kvinna med krulligt hår blir pussad på ena kinden av en man och, om man kombinerar deon med någon annan produkt, av en annan man på andra kinden. Just den kanske inte rakt igenom maskulina lukten räddade, tillsammans med av systern utlärda dansförmågor och vett och etikett i förhållande till det motsatta könet, min position i en mellanstadieklass hierarki. Jag var med dåtidens mått mätt, rakt igenom stekhet.

En två och ett halvt år äldre syster hade också andra fördelar. Hon hade jämnåriga kompisar. Dessa, hennes jämnåriga kompisar blev i en ung pojkes ögon näst intill vuxna kvinnor. Fullt utvecklade med de emotionella och fysiska attribut som vuxna kvinnor, i en liten pojkes värld, är utrustade med. De intresserade sig för fräcka saker, lyssnade på fräck musik och hade det självklara modet att vara så där självklart fräcka i förhållande till kompisens, runt flickrummet ständigt kretsande, lillebror.

Anna Nilsson-material?

Den två och ett halvt år äldre storasystern gick, tillsammans med dessa fräcka kompisar, genom en period av att lämna barndomen, för att ta steget in i den väntade ungdomen. Till sin hjälp använde de arealer och tillvägagångssätt som den numera vuxne D&M inte ens vågar tänka på. Dock minns jag ett av systerns och hennes kompisars första, och högst infantila, steg mot den då nalkande ungdomen. Jag minns deras pyjamaspartyn.

Vad den uttalade tanken med ett pyjamasparty egentligen var, vet nog ingen. Hur hade man kunnat sätta ord på en sådan rakt igenom högexplosiv pinsamhetsrisk? Vilken förälder skulle kunna ha modet, eller galenskapen, att utmana barnsystemet genom att ställa frågan? Ingen. I varje fall inte mina, och således inte heller min två och ett halvt år äldre systers. De valde taktiskt nog, endast att låta pyjamaspartyt glida in i den ljusrosa dimman av förväntad normalitet och åldersadekvat företagande.

Så pyjamasparty fick det tydligen bli. Och pyjamasparty, där majoriteten av deltagarna var två till tre år äldre och dessutom av motsatt kön, var som en gåva från ovan. Så jag iklädde mig den fräckaste av alla fräcka, vilket troligtvis var någon Fantomen- eller Stålmannen-outfit, pyjamasen för att delta i partayandet.

Skall sanningen fram så deltog den lille pojken (läs: jag/D&M mini) inte speciellt mycket i firandet, för jag hade fullt upp med att bara iaktta. Se på allt det ouppnåeligt undersköna, känna lukterna av pyrande emotioner och lyssna till fingertoppars berörande av knottrig hud, endast skyld av ett tunt, tunt lager bomull. Att försöka förstå lekarna, förstå de olika sociala agerandena och lägga puzzlet där den färdiga bilden skulle vis sig vara näst intill oskönjbar.

Den två och ett halvt år äldre systerns bästis hette Anna Nilsson. Anna Nilsson hade mörkt hår, bruna ögon och var nästan alltid brunbränd. Om detta berodde på att hon var född i Turkiet, förvisso av svenska föräldrar, eller åkte till Mallis ett par gånger per år, var omöjligt att säga. Men helt säkerställt är att Anna Nilsson var det vackraste som dåtidens D&M över huvud taget visste. Och säkert är också att Anna Nilsson var med på den två och ett halvt år äldre storasysterns pyjamasparty.

Av mina minnesbilder att döma hade Anna Nilson någon form av helkroppsdräkt i vitt och lila långrandigt. Luftig, lätt porös och i tyg som var just så tätt så att man inte såg igenom det. Så där satt jag uppflugen på en saccosäck med en glassbåt i ena handen och en Fanta Black Orange i den andra, och med bilden av en ljusnande framtid för ögonen.

Som du läst dig till, så hade Anna Nilsson en rakt igenom, för ovan nämnda ändamål, lämplig utstyrsel. Det kan man inte säga om ditt favoritlag Arsenal, när de lämnar Emirates för att ikläda sig sitt blå-blåa bortaställ. Det är allt annat än stilfullt, allt annat än spännande och allt annat än ändamålsenligt. Det ser ut som en pyjamas som aldrig skulle bli insläppt på ett party. Det är mer löjeväckande än en dåligt timad raggningsreplik, det är mer skrumpnande än en isvak i januariblåst och det är mindre estetiskt än en syslöjdsfrökens egenproducerade sommaravslutningsklänning.

Anna Nilsson skulle aldrig ha haft på sig Arsenals blå-blåa bortaställ. Anna Nilsson hade aldrig tvingat sig själv att åka till rövarkulan Anfield Road i klätt något sådant intetsägande, aldrig förnedrat sig till denna enorma grad av missmatchande kulörer, atypisk mönstrering och löjeväckande totalintrycksgivande. Anna Nilsson skulle aldrig låta sitt mörkt bruna hår falla ned över axlar så påvert inklädda i så blekblå färglöshet.

Men nu är livet som det är. Anna Nilsson är vuxen, så även jag och kanske även du. Tider då Pyjamasparty var grej of the day är long gone. I dag jobbar man, hämtar på dagis och hänger på parmiddagar. Man går upp på morgonen, lägger sig i rimlig tid och räknar mestadels ned till nästa Arsenalmatch. Och på lördag är det foolsen away som gäller för våra superhjältar. Iklädda den blå-blåa pyjamasen. Man dricker IPA, snusar portionssnus och försöker hålla sig sober nog att handha sin femårige fotbollsnarkoman till son. Låt kraften från Anna Nilssons tunna, vitlilarandiga och näst intill genomskinliga, bomullspyjamas, vara med oss. För den kommer vi att behöva.

Bild från Flickr.com: ”ART DODA”