Davidsson & Mannen

En gång i tiden var ditt Arsenal av det goda slaget. Hårt arbetande vanliga män grundade klubben, byggde upp den och hårt arbetande vanliga män spelade, i förlagor till dess ljuvligt vackra tröjor, för den. Sen kom en lättsamt skönt wheelande-dealande lokalpolitiker, flyttade klubben till sin rättmätiga hemvist och resten är, som de brukar säga, historia. 

 Vi hade goda perioder och vi hade mindre goda. Vi spelade vacker fotboll och vi hade, om sanningen skall fram, ganska långa perioder där vi spelade en allt annat än vacker fotboll. Men vi kämpade så gott vi kunde, vi stred med stolthet i vårt bröst och vi var av någon form av godo. Islington/Highbury utnämndes till Englands 9:e värsta ställe att bo på, men klubben skänkte områdets invånare en liten orsak till att känna någon form av stolthet.

Sedan började importerna välla in över den engelska ön och Arsenal gick i bräschen. Vi tog inte bara in franska världsmästare, exotiska afrikaner utan även en udda fågel i form av en fransk akademiker som fick ansvaret att leda laget och dess utveckling. Gammalt mötte nytt, engelskt mötte utländskt och vi vann, vi vann och vi vann ännu lite till. Vi spred skräck i motståndare, inte på grund av något övervåld utan för att våra motståndare inte hade en aning om hur de skulle besegra oss. Snabba, smarta och med kvickaste av omställningar gäckade vi motståndarna till att jaga skuggor i en annars väl upplyst tillvaro. Vi var bland de största, de bästa och mest vackraste fotbollsvärlden hade att uppvisa. Vi var Arsenal och vi var bäst.

Om du nu fortfarande tror att så fallet är du lika vilseledd som invånarna i den lilla Evenemangsstaden. Tror du att laget du bär i ditt hjärta, om du är tärd av tunga stunder, skulle bära dig på sina kraftfulla axlar, så tror du inget annat än fel. För ditt lag är inte längre ditt. Det du tror dig se är inte längre sant och Arsenal är inte längre Arsenal. Det du trodde var en stor klubb, rent av en storklubb, är nu bara en i mängden. En liten fisk i stora vatten, redo att simma vilse eller att bli uppäten av någon större.

För ditt hjärtas klubb har blivit kidnappad av de små människornas draperande syndikat. De små människorna är så små att du aldrig ser dem och absolut aldrig, om du skulle råka snubbla på någon av dem, tror att de spelar någon egentlig roll. Men de har tagit över det du trodde var ditt och gjort det till sitt. Och om det har du varken något att säga till om eller att skylla ifrån dig för. Det bara är så. Ja, det bara blev så.

Laget innehavs nu av sluga små representanter för tjocknande magar vars enda önskan är att växa sig ännu tjockare och bli än mer inflytelserika. I alla ändar finns de. De bara är där. Hux-flux, som en axelryckning vid en väldoftande pissoar. Prinskorvstjocka direktörsfingrar i ena änden och fotbollssparkande hybris i den andra. Som lätt glänsande kackerlackor klättrar de utmed väggarna in över AG´s betong och du är så bedövad av showbiz att du inte hör ljudet av deras små tassande steg uppför halsen på din älskades hals. Och där, någonstans vid sidan av, där står du och tror att du har koll och inte alls är bortkollrad.

Men detta är ändå inte det värsta. För mellan dessa små människors draperande syndikat och profithungerns väktare, skvalpar klubben numera runt i en ocean av medelmåttlighet. Vi säljer biljetter som smör i solsken, bufféer går åt i rasande fart och vi har ligans bästa rulltrappor. Islington är alltid nystädat, vi har världens grönaste gräs och vi har en massa spännande spelarnamn att trycka på de inhandlade klädesplaggen. Vi är unga, vackra och nästan lika kortväxta som världens-bästa-messi.

Men vi vinner aldrig någonting. Vi blir aldrig längre bäst på det som klubbens hela existens går ut på. Vi är vackraste ytan men saknar numera helt innehåll. Vi har det mest välbesökta av evenemang, gladaste gästerna men får aldrig mat på det egna middagsbordet. Spunnet socker och lukten av fotbollscharter, men det ekar av tomhet i prisskåpet. Konsumenterna står i kö för att konsumera ännu mera, pengarna rullar i en allt stridare ström men inget ges till de svältande fantasterna. En inbjudande arena med mjukaste av stolar, formad som en berg-och-dalbana, men inga troféer att skänka stolthet till området där den ligger. Upp och ned, ned och upp, grisen gal i granens topp.

De små människorna har gjort big business av ett lag från norra London och de har samtidigt förminskat ett tidigare storlag till ett skrumpnande skrott. Vi har blivit lika ekande tomma som en Evenemangsstad utan fungerande infrastruktur. Lika obetydliga i värde som ram utan innehåll, som ett giftermål utan kärlek eller som en stad vars huvudsakliga mening är besökande turisters plånböcker.  En vattenfestival, en multiarena långt bort i obygden eller en imploderande eventkonsult. Förut var vi en vinstmaskin fruktad av alla, nu är vi en underhållningsenhet som alla andra ler överseende åt, men som ingenting vinner.

Vill du läsa den inldande västgotiska delen av dystopin, så finner du den här: http://www.arsenal.se/index.php?option=com_myblog&show=Evenemangsstaden--en-socialpornografisk-dystopi-i-tvA-delar.html&Itemid=59

Det finns en liten stad, någon stans i vårat land, som bara de som gått vilse kan finna. I denna stad är alla glada, har gröna öron och pratar ett språk som bara består av högljutt ljudande vokaler. De som bestämmer i staden kläckte en gång idén att få ihop verkligheten genom att göra om den till en enda stor berg-och-dalbana. Och om sanningen skall fram så består numera hela staden endast av en herrans massa olika berg-och-dalbanor, hopknutna av spunnet socker och gladlynt gubbrock uppslängt framför fötterna på en kissande havsgud. Invånarna spenderar mestadels sin tid med att stå bredbent och applådera allt de ser och hör, skratta åt grannens goa vitsar eller med att knåpa fram några egna av samma sort. Mer av samma, gratis godis åt alla barnen, stora som små.

För i den här staden tror folket att allt de ser är sant. Att så länge ytan är vacker och solen skiner så är allt väl. Så länge en massa människor vill komma och besöka staden så måste den ju bara vara hur bra som helst. Och är staden hur bra som helst, ja då måste man ju vara glad. Och är man bara glad så är ju, som nämnts, allt hur bra som helst. Och på den vägen är det. Som yra hamstrar i löphjulen springer de kring, runt, runt, lyckligt ovetande om allt och ingenting.

Det stadens invånare inte riktigt känner till är att de, där bland parisarhjul och tjockmagade underhållare, egentligen inte finns. Eller ja, de kanske existerar som en liten del i en statisk kolumn, men de vet inte hur man gör för att tänka och de har ingen aning om hur saker och ting verkligen är beskaffade. De har ingen mat att äta och ingenting meningsfullt att göra om dagarna. I stadens parker kvittrar ensamheten och längs dess gator kissar tomhetens skuggor i kapp med fredagsfyllans drömmar om delaktighet och innebörd. I skolorna lär sig barnen absolut ingenting, deras gamla far- och mor föräldrar ruttnar bortglömda på hemmen och stadens sjuka ligger döende i personalöde sjukhuskorridorer. Ut med maktens korridorer stoppar rikligt kliade ryggar ned sedelbuntar i varandras fickor, samtidigt som den lilla stadens invånare hålögt ser på med dreglet rinnande ur mungipan.

Men så länge alla är glada och tycker om människorna så spelar ingenting egentligen någon roll. Den lilla staden utses år efter år till så vackra saker om som Årets Evenemangsstad och det låter ju hur bra som helst även på det lokala tungomålet. Om invånarna nu skulle få för sig att ägna en stund åt tankeverksamhet, så är det ungefär så de tänker. Och sedan drar de en vits, dunkar någon medlevande låtsaslasse i ryggen och går in och hämtar grogg gjord på smuggelsprit och östeuropeiskt läskeblask.

Nu skall du dock inte se ner på stadens stackars invånare. De gör liksom så gott de kan. De vet inte bättre och de tror fortfarande att de är av det där goa slaget. Du skall heller inte tycka synd om dem. För visst är det på många sätt synd om dem, men även om du om detta intet vet, så är du i samma situation som de är. Du är de och de är du.

För du är lika lyckligt ovetande som de. Du går lika lyckligt ovetande till jobbet, gör ditt jobb, kommer hem och kramar om din fru samt spenderar din tid framför TV´n, lika lyckligt ovetande som folket i Evenemangsstaden. Du tror att du håller på ett fotbollslag, men sanningen är att det för länge sedan håller dig. Att det har tagit makten över dina görande och över ditt livs emotionella innehåll. Du tror att du följer Arsenal, men sedan lång tid är det Arsenal som förföljer dig.

Och du tror att laget i ditt hjärta är av det goda slaget. Det är inget av de monetärt dopade che£sky eller man-shitty, ej heller det dubbelmoraliskt hymlande fuskbarca eller stöddigt skolgårdsmobbande we-get-what-we-want-manu. Du tror att vi är de goda killarna. Att vi är skönspelande esteter, företrädare för den goda sortens fotboll och att vi står för de goda värdena i livet. The last man standing, the last of the good guys and whatevva whatevva.

Men detta är endast en lögn. Allt är lögn och du förstår inget av vad som har skett eller av vad som sker.

To be continued... Troligtvis i morgon eller i övermorgon. Och då kommer det, än mer, att handla om vad som håller på att hända med laget i ditt hjärta.

Det finns texter du längtar efter att författa och det finns texter du nästan fruktar att du behöver befatta dig med. Den här är av den senare sorten. För jag hade planerat att skriva igår kväll, efter matchen mot spurs, men jag kunde inte förmå mig. Jag kunde inte få mig att försöka sätta ord på mina upplevelser av vad vi just nu går igenom och jag kunde inte förmå mig att vara kvar i det som gjorde så förbannat ont.

Nu har vi mött två av de lag som, enligt expertisen, skall utmana oss om kvalplatsen till Champions League och vi har förlorat båda. Vi ligger på femtonde plats i tabellen vilket är elva platser fel, om vi fortfarande förväntar oss vara ett så kallat topplag, och vi är i fritt fall. Vi förlorar mot bottenlag, släpper in onödiga mål och beter oss överlag som det juniorlag vi är. Klubbens ledning har helt tappat verklighetsförankringen, höjer biljettpriser men sänker lagets kvalité genom ett konsekvent uselt värvningsarbete. Wenger talar om att vi skall vara ett världslag och mitt i detta elände står Du, Arsenalfan, och försöker förstå vad som håller på att hända med ditt lag.

Matchen igår var inte dålig, vi var tvärtom bättre än vad vi varit på senare tid. Vi hade en målvakt som förvisso släppte in ett något billigt mål och vi hade ett mittbackspar som självklart brast i kommunikationen, som nykomponerade par gör, men som var den här säsongens bästa mittbackskombo och vi hade en defensiv mittfältare som inte bara stoppade bollar utan även fördelade densamma.

Men som ni vet räckte inte detta. Inte på långa vägar. För långt däruppe sprang en anfallstrio helt avskuren från övriga laget. Den länk som det centrala mittfältets offensiva del skall vara saknades helt och när de fick bollen så missade Gervinho självklara målchanser medan TW14 mestadels var den parodi av sig själv vi tvingats vänja oss vid. Gervinho och TW14 skall inte spela samtidigt, Gervinho är som sämst på vänsterkanten och TW14 saknar helt den fotbollsintelligens som ett dynamiskt ytterspel kräver. Och RvP var helt omsvärmad av försvarare där han, ensam i ingenmansland, sökte deltagande i ett spel som hölls utom hans räckhåll. 

I denna bedrövelse är det smått omöjligt att ge en objektiv bild av respektive spelares insatser, men jag skall ändå göra ett försök:

Szczesny: 3/5. Fuskade på förstamålet genom att släppa bortre stolpen och skulle absolut ha tagit Walkers 2-1-mål, men var trots detta en av de bättre igår. Räddade minst tre klara frilägen, dels med spektakulära räddningar, men framför allt genom att ha is i magen och vänta ut Tottenhamspelarna. Känns oerhört orättvist att 2-1-målet fick bli avgörande, för Szczesny är värd att ha ett bättre anfallsspel framför sig.

Sagna: 3/5. Fram tills hans skada var Bale, i princip, osynlig. Därefter blev han hela N17´s favvogossedjur. Sagna är en av få stjärnor i dagens Arsenal, och hans gårdagsmatch var inget undantag från regeln, där han gör det mesta defensivt rätt och även mycket gott framåt. Rapporterna talar om minst tre månaders frånvaro, vilket måste anses vara de sämsta av nyheter.

PM4: 3/5. Ett par kommunikationsmissar i förhållande till hans nya mittbackspartner och en viss passivitet vid 1-0-målet, men i stort gjorde Per en stabil och bra match. Vältimade uppstick och lugna passningsfötter, vilket gör att vi nu bara vill se honom bättre och mer framträdande på offensiva hörnor.

Song: 3,5/5. Man of the Match, enligt D&M-sekretariatet och på gränsen till ett ännu högre betyg.  På rätt plats nästan hela tiden, lugn och säker i brytningarna och med ett passningsspel som borde väcka avund i vilken central mittfältare med nr 16 på ryggen som helst. Ingen slump att han stod för assisten till målet. 50% av denna säsongs bästa mittbackspar, men trots detta känns det, på grund av hans pånyttfödda passningsspel, nästan som slöseri att spela honom som mittback. Dock bör han vara kvar där till Vermealen återvänder till startelvan.

Gibbs: 2,5/5. Ganska bra, fast bara nästan. Han fortsätter att glädja oss med sina offensiva löpningar, instick och riktigt stabila inlägg. Men ger oss även huvudbry genom att ständigt släppa förbi sig motspelare på väg framåt. Hade en tuff match mot van der Vaart och fick slita hårt för att hänga med.

Coquelin: 3,5/5. Hack i häl på Song när denne blev MOTM. Återigen en mycket bra insats av fransmannen, som höll lugnet, täckte ytorna och tog bort merparten av Tottenhams central offensiv. Oerhört nyttig inte bara med sitt defensiva slit, utan även med sin förmåga att slå passningar framåt i banan. När Song lämnar backlinjen och återfår sin plats på det centrala mittfältet måste han ha Coquelin bredvid sig. Hör du det, Wenger!

Arteta: 2,5/5. Oj, vad han saknade medspelare i rörelse. Oj, vad han stod och letade efter passningsalternativ och oj, vad ensam han var där i kreativitetens navkapsel. En stabil EPL-spelare, men ingen arvtagare till Cesc Fabregas, för den killen hoppar nyopererad kring på kryckor. Behöver sällskap på CM.

Ramsey: -/5. Här väljer jag att inte sätta något betyg. För jag ogillar syndabockstänkandet och jag ogillar att lägga all smörja på en person. Men där även en blind höna kan hitta ett korn, där kan även en rakt igenom usel Arsenalspelare göra ett mål. Ramsey var igår, och detta smärtar mig något oerhört att skriva, rakt igenom usel igår. Passningar slogs bort i tid och otid och det defensiva alibijoggandet fick, i D&D´s frånvaro, ett nytt ansikte. Jag känner verkligen med Ramsey, som före skadan var hur lovande som helst, men efter densamma mest ser ut att vilja gå och gömma sig.

TW14: 1/5. Var han med igår? Jo, jag såg några skott vina upp på kortsidesläktarna, men var det en professionell fotbollsspelare i ett världslag som stod för dessa? TW14 gör sig bäst som inhoppare, när motståndarnas ytterbackar redan är tröttkörda, men som startspelare hade han återigen inget att ge. Och på något sätt känns han förstörd och förbrukad. För när han får bollen, och istället för att antingen vänta in ytterbackens överlappande och kuta in i mitten, eller fortsätta anfalla själv med bollen, stannar han bara upp och slår en passning bakåt till en stillastående CM. Och där dog ännu ett anfallsförsök kvävningsdöden. Ännu en gång, ännu en gång.

RvP: 2/5. Oerhört svårbedömd. Fick inga bollar att jobba på och hade ständigt två killar på sig. Han måste ha sovit dåligt i natt av all den ilska han borde känna inför sina medspelare som kategoriskt vägrade ge honom något att skapa av. En ensam ö i en ocean av bedrövlighet.

Gervinho: 2/5. Som jag var inne på tidigare, så skall Gervinho inte spela med TW14, för han behöver något att samspela med, byta kant med och dra isär backlinjen tillsammans med. Det kan han inte tillsammans med TW14. Brände lägen han absolut borde satt och verkar vara på väg att redan ha smittats av Arsenalsjukan.

Benayoun, Arsjavin och Jenkinson bedöms inte. Två av dem borde ha spelat från och den tredje kommer få spela konstant de närmast tre månaderna, så därför släpper vi ämnet.

Wenger: 1,5/5. Bra DM-val och förutseende att ha Jenkinson på bänken, men i övrigt mest sådär. Fortsatt feghet att inte vilja spela ett centralt mittfält i form av det låset som exempelvis Coquelin-Frimpong hade utgjort och fortsatt envist in i förbannelse.

Och med tanke på denna envishet, samt hur matchen utvecklade sig, är det inte annat än att man tänker på Scott Parker och dennes sommarval. Detta lågbudgetköp som borde har varit så lockande för Wenger, vars pris vi hade råd med och vars löneanspråk vi lätt hade kunnat matcha. Hade han spelat för oss hade han varit en tredjedel av mittfältet, i min värld länken mellan den främst defensive och den främst offensive tredjedelen, mellan Coquelin och Arteta, och ni vet ju själva vem som hade den platsen igår.

Detta får mig att tro att den där sanningen om att Wenger vill vinna till varje pris, bara är en myt. Att det inte alls är så att Wenger vill vinna till varje pris, utan att han, till varje pris, vill vinna på sitt sätt. Att det viktigaste inte är att Arsenal vinner, utan att Arsenal vinner på Wengers vis. Och hur är det talesättet lyder? Högmod går före...?

Ni vet hur det är med jobbiga småbröder eller med de där kusinerna från landet som helt saknar koll. Med klassens nye kille som direkt vill visa att han verkligen hänger med, att han kan slänga sig med de fräckaste uttrycken och innehar de senaste attiraljerna och accessoarerna. Killen som vill lite för mycket, som jobbar lite för hårt på det och som är igång och försöker precis hela tiden.

Först går du kanske på spektaklet och tycker att killen faktiskt är ganska okej. Sedan märker du att det under den uppdaterade ytan inte finns så mycket av det där han utger sig för. Du fylls då av en gnagande känsla av att vara insvept i en allmänt oskön social sfär och försöker långsamt dra dig därifrån genom att bara undvika killen. Fortsätter han med sin act, så blir du till slut ilsken och markerar avstånd. Du tycker han är jobbig, ocharmig och ingen som du vill bi associerad med.

Eftersom du är en fin människa och din mamma lärt dig att man skall vara snäll, så går du en match i den intrapsykiska ringen, vilken leder till att du snart förlåter killen för hans något osköna och ständiga pådrag. Du kanske inte försöker bli bästis, men då låter honom i varje fall få vara med i leken och du ser till att faktiskt till välja honom någon gång då och då, när ni skall dela upp lag till lunchrastens fotbollsmatch. Era familjer kanske inte firar midsommar tillsammans med hamnar ni bredvid varandra på skolavslutningsutflykten, så accepterar du att ha deras picknickfilt bredvid eran. Inte för nära, på ett visst behörigt avstånd och med en outtalad överenskommelse om att det är du som är kungen, dina regler som gäller och ditt accepterande killen även fortsättningsvis alltid kommer att sukta efter. För du tycker nästan lite synd om honom. Och du vill inte göra honom ledsen.

Ungefär så är det med fotbollsklubben Tottenham Hotspur och ungefär så relationen mellan Arsenal FC och detta Hotspur. Arsenal är kungen och killen med kollen, medan spurs är snubben från landet som åker in till stan och leker världsvan. Arsenal är coola katten och spurs Allan Ballan. Arsenal är en blå Puch Dakota och spurs en gammal ärvd trampmoppe som toppar på 25 km/timmen i nedförsbacke, hemlängtan och bajsnödig.

De vill liksom vara med och leka med de stora killarna. Spotta längst och klättra högst. Palla flest äpplen och ha farligaste storebrorsan. Ha alla hårdrocksskivor som folk pratar om och ha massvis med nitbälten, fast de alltid liksom råkar glömmas kvar på landet. De ljuger alltid ihop historier om hångel med än den ena än den andra av parallellklassens tjejer, även om alla vet att de närmsta de kommit är en nekad långtradare med hon Clearasiltjejen. 

 Spurs vill vara med i smeten, men fixar aldrig att klamra sig kvar. De vill vara ett bland CL-lag men vi vet ju alla hur det gick och alltid hur det går med den saken. De vill vara det genuina laget i norra London, men kan inte ens få en tunnelbanelinje framdragen i acceptabel närhet till sin arena. De tar i så de spricker men blir aldrig ändå stora.

Men vi i Arsenal är de goda killarna och vi låter gärna spurs hålla på och konstra sig. Vi låter dem hållas. Självklart på behörigt avstånd och självklart på sin plats, men ändå så nära så att de tror att vi har accepterat dem. Vi låter dem leva i denna villfarelse och vi gör det för att vi är hyggliga och inte vill göra dem ledsna. Vi låter dem vara med och lattja trots att de alltid måste testa cykelsparkar och alltid bara skjuter bort bollen. Och vi låter dem ha sin picknickfilt på samma gräsplätt som vår är på, för vi har överseende med dem, den lilla finniga kusinen från landet.

De elva som skall åka upp till den norra oroshärden och bitchslappa fason på den odräglige lille klassclownen, bör i och med rådande omständigheter, vara följande ordningsmän:

Szczesny
Sagna – Kejsar Per – Song – Santos
Frimpong – Coquelin – Arteta
Gervinho/TW14/AOC – RvP – Arsjavin

Högerkanten är fram till värmningen ännu lite osäker och vänsterbacksplatsen kan vara vikt åt Gibbs, men i övrigt är det inga svårigheter med den utan endast det, för samtliga närvarande, uppenbara. Inga problem, bara lösningar. Förresten, tror ni verkligen att det kan vara sant, det där om att inavel är en lagstadgad rättighet där uppe i N17?

Då tackar vi Tandfén, eller om det nu var Fluortanten, för idag och hälsar henne varmt välkommen nästnästa torsdag för ytterligare sköljning. Vidare tänker Dentist D&M nu ha en ringa genomgång om allmän dentalhygien och dess basala förutsättningar. Så hör upp nu alla små barn och kortväxta ungdomar, rätta till era skoluniformer och räta era ryggar, för idag skall vi tala om tandtråd.

Du spänner den aktuella tråden, exempelvis mellan de två pekfingrarna på vilka tråden rullas upp för att kunna stadgas. Sedan för du med stabil hand in tråden mellan tänderna och drar fram och tillbaka ett par gånger, kanske även upp och ned längs med tandhalsen samt mellan den och tandköttet. Detta kan vid ett första användande starta en mindre blödning i ett ovant tandkött, en biverkning som vid frekvent användande slutar förekomma.

En känsla av att tänderna separeras men även en känsla av lättare smärta kan upplevas, vilken i sig kan upplevas både märklig och för många nästan njutbar. Många anser tandtråden vara både högst funktionell och en dentalprodukt som bringar välmående, medan andra ser den som obekväm, smärtsam och onödig. Precis på samma sätt är det med försvarsarbete inom underhållningsbranschen fotboll i allmänhet och i Londonklubben Arsenal i synnerhet.

För många anser försvarsarbete, både att utföra och att bevittna, vara obekvämt, smärtsamt och nästan onödigt. Det hävdas att anfall är bästa försvar, jag vill å det bestämdaste hävda motsatsen. Ett bra försvarsspel är bästa försvar. Dock måste man veta hur man utför det, men framför allt vara beredd på eventuellt obekväma upplevelser. Att man faktiskt upplever en kortare stund av smärta eller en kortare undran om risken för fysiska men, men framför allt har förstått vikten av att hålla rent. Rent kring sitt egna straffområde såväl som kring de egna tänderna.

Ingen Karius eller Baktrius iklädda svartblå tvärrandiga clownställ skall äga tillträde till Arsenals straffområde. Inga fatala tandstenar i form av ljusblåa skitstövlar från Manchester East skall ges möjlighet att få slå rot i vårt territorium och inte heller skall några sunkiga syraangrepp från västra London få ens en millimeter till godo.

Javisst, Dentisten är varse om priset. Det kan göra ont, det kan vara obekvämt och det kan ge dig en känsla av att vara en liten del särskild från den övriga raden av jämnhet. Det kan bringa en känsla av stumhet och ibland till och med trötthet. Men priset för att låta bli blir, med absolut största sannolikhet, mångfalt högre. Långt mycket mer smärtsamt att behöva stå ut med och med ett långt mycket mer smärtbringande åtgärdsprogram på dagordningen.

Farbror Dentist kan, utan svårigheter, fastslå att det inte finns några genvägar till den perfekta tandraden och med precis samma säkerhet, kan också fastslås att det inte finns några som helst genvägar till det perfekta försvarsspelet. Det kanske inte ens är möjligt att uppnå, men görs inte allt vad som överhuvudtaget är möjligt, kan vi lika väl go all english. Köra gulbrunt med enorma gluggar och med en odör som minimerar all fysisk samvaro och omöjliggör möjligheterna till lite lördagshångel. Och det vill ni väl inte riskera, ungdomar?

Nej, fram med tandtråden och få väck smutsen. Få väck överstegsfintande ytteranfallare och få väck inkommande sockrade passningsgeni till centrala mittfältare. Bort, undan och iväg. Inte hit med eran skit. Här skall det vara rent och snyggt, propert och uppstyrt. Nu är det dags att frambringa den där välbekanta och ljuvliga känslan av gott-ont, som när man använt tandtråd för första gången på allt för lång tid, eller som i gott genomfört försvarsarbete .

Det kan göra ont, men det gör också något h-vetiskt gott.

Vi har under så många år varit någon sorts ungdomlig instantvariant av det vällagrat fina årgångsvinet. Vi har varit fransk klass, akademiskt eftertänksamhet och en total ovilja att förlika oss med vår historia som booring Arsenal. Vi har varit scoring Arsenal, Englands barcelona och gemene fotbollskonsuments favoritleksak.

Men lika självklart som att det lilla barnet växer ur sina gamla kläder tröttnar han också på sina gamla leksaker. Han slänger dem på hög och går vidare för nya kickar och nya utmaningar. Nu har Gemene Fotbollskonsuments Favoritleksak Arsenal, också gått och blivit använd, utnött och förbrukad. Nu har Konsumenten 1A tröttnat på att vi inte längre spelar vackert, på att vi fortfarande ingenting vinner och på att vi istället för estetisk feelgood skapar oskön känsla av stundande sammanbrott i magen. Och just därför kastas vi på tippen, någonstans längst bak i baren just vid den fallna barpoeten, innanför pantisarna och reklamkepsarna som ingen längre kan med att bära.

Igår fick vi åter synas på den fina fotbollens scen, UEFA Champions League, och vi gjorde det genom att ta emot grekiska mästarlaget Olympiakos. Till skillnad från förra veckans vardagsmatch så var vår hemmaarenas mest exklusiva delar välfylld av jämt leende tandrader och allt ljus var riktat mot de stora matchernas moderna teater i norra London.

Första 20 minuterna visade Arsenal sig från den bästa av sidor. Ständiga vågor av skummande anfallsspel välde över de stackars grekernas vindpinade försvarsområde. AOC gjorde sitt första CL-mål och så även Andre Santos. Sedan kom ett par fasta situationer och vipps var vi tillbaka i den nygamla Arsenal-sjukan. Kanske inte dåliga insatser av försvarsspelarna, utan dåligt försvarsspel av samtliga utespelare, där själva försvarsspelet, eller bristen på det, var boven i dramat.

Arsenal kom undan med blotta förskräckelsen, tre poäng erövrades och den tredje vinstmatchen i rad bärgades. En viss trupprotation gick att skönjas då Ramsey och RvP satt på bänken fram till 66:e respektive 70:e minuten, vilket inför helgens N17-utflykt måste anses synnerligen lyckat. Inget ögongodis men en synnerligen välbehövlig seger.

Szczesny: 2,5/5. Styrde, ställde och försökte hålla ordning på sitt försvar. Höll på att åka dit när han slarvade med positionsspelet men räddades av ribban, medan målet inte var något att säga om. Han kan liksom inte vara försvarande utespelare också. Szczesny fortsätter att agera lugnt och sprida lugn.

Sagna: 3,5/5. Oj, vad han hade det jobbigt igår. Utan något vidare stöd av Frimpong eller AOC fick han handskas med Mirallas och CO, i princip, helt ensam. Lite fler misstag från Sagnas sida än vad vi är vana vid, men jösses vad han sprang längs den där högerkanten. Någon form av Roadrunner 2.2 och fortfarande en synnerligen kompetent ytterback. Mansgrisar tenderar ibland att tala om kvinnors lungor, men D&M vill sätta fokus på Sagnas.

Per ”Tofflan” Mertesacker: 2,5/5. Oerhört blek vid offensiva fasta situationer, men allt bättre i det defensiva positionsspelet. Stötte upp i banan vid ett antal tillfällen och lyckades med i princip samtliga framstötar då kontringar avstyrdes och inspelsförsök togs hand om. Kanske är han en reverserad Squillaci, dvs. en mittback som gör sin mittbackspartner bra, utan att själv nämnvärt synas?

Song: 3/5. På gränsen till ett högre betyg, gjorde han kanske sin bästa match som mittback. Visst var motståndet inte det tuffaste, men Songs lugn och passningstrygghet var en ynnest att se. Hoppas dock att han får spela CM på söndag, för där gör han än mer nytta.

Mumsebull: 3/5. Underbart mål och oerhört lovande i sina offensiva initiativ. Allt bättre i sitt defensiva spel och med rätt understöd skulle han nog framstått som än mer säker. Spelade vårdat och satte sig heller inte i svåra försvarssituationer genom onödiga framstötar.

Frimpong: 2/5. Här är betygsättare D&M kanske mer än lovligt snäll, för den för godkänt signalerande betygstvåan är skör som en ansatt Arsenaldefensiv. Frimpong hade en god period i andra halvlek, men var fladdrig och visade ett ovårdat passningsspel. Nej, bättre nästa gång, Emmanuel.

Rosicky: 2/5. Starkare än kollega Frimpong, med välslagna passningar och ett ständigt slit. Men varför skjuter inte karln och varför händer det inte mer kring en så kreativ spelare? Kanske ringrostig i och med matchovana? Eller bara en kille som är grym på försäsongen men som tappar när allvaret börjar?

Arteta: 3/5. Växer allt mer in i takthållarfunktionen på det centrala mittfältet. Gick igår ned en del i banan för att fördela bollar och sätta tempo och gjorde det riktigt bra. Behöver bara få igång samspelet och kortpassningsspelet med sina medspelare så kommer han bli enormt nyttig för oss. Underbar räddning på mållinjen i första halvlek.

Arsjavin: 2/5. Även här på gränsen till underkänd. Blixtrar stundtals till, men ser tung, trög och trött ut. Valde vid ett flertal tillfällen under gårdagsmatchen att inte utmana utan stanna upp och vänta in medspelare, vilket jag tycker är oerhört synd. För det är just när han utmanar, trixar och trollar bort motståndarna i man-mot-man situationer, som han är som mest nyttig för oss.

Chamakh: 1,5/5. Ge killen några billiga mål, så kommer han komma tillbaka till fjolårshöstens vara-på-rätt-ställe-vid-rätt-tidpunkt-form.  För där är han inte nu och som passningsläggare eller targetplayer har han en del kvar att jobba på. Dock rätt av Wenger att matcha in honom.

Ox In The Box: 3/5. Vad skall man saga? Mål i CL-debuten och fullständigt lysande första 20 minuterna, då han spelade som i trans. Underbart tempo, fräcka instick och lysande krossbollar. Mattades självklart under matchens gång, men var någon form av TW14 De Luxe. Killen kan vara the real deal.

Ramsey, RvP och Gibbs bidrog inte nämnvärt och betygssätts därför inte. Kanske tur det för lille Aaron som slog bort bollar så det stod härliga till och lät bli att iscensätta kontringar så pannvecken blev till en nyharvad åker någon stans på Skåneslätten.

Wenger: 3/5. Rätt att vila vissa spelare inför helgen och helt rätt att gestikulera, gapa och gå på så att Gazidis generat leende vände sig åt sidan. Wenger såg i övrigt mest ut som den nyvaket morgontrötte Kalle Anka när denne, på julafton, är ute och åker husvagn med Musse och Långben.

Så en skitmatch, utan vackert spel men med tre sjukt nödvändiga poäng och med en galet lättande segerrad. Det fick se ut precis hur knackigt som det ville, bara vi tog de tre poängen, bara vi vann och bara vi fick gå in i helgens derbyinferno med en obruten segerrad i ryggen.

För, för mig är fotboll inte vackert glittrande diamantringar på välgödda kroppars fingrar, av betjänter strukna skjortor för tusentals kronor eller ljudet av skålande Champangglas i kristall. För mig är fotboll den svindlande känslan i magen, tyngden av lera längs med tacklande kortbyxben och lukten av fuktigt gräs om hösten.

Jag spelar hellre grisfotboll och vinner med uddamålet än spelar karnevalsyrigt vacker bolltrill för att i slutändan ändå förlora i en sedvanlig implodering. Jag är hellre full, vulgär och sprudlande lycklig över en oförtjänst uddamålsvinst, än subtilt avnjutande i den stillsamma eftertänksamheten bara en vacker fotbollskonst kan ge.

Up You Gunners!

Då är det dags för europaspel igen. Det är återigen dags för kvällsmatch, vilket egentligen inte borde heta ”Kvällsmatch” utan ”Hela-dagen-match”. För till skillnad från seriematcherna, som i allra största utsträckning spelas eftermiddagar på helgerna, förväntas du inför dessa Hela-dagen-matcher, vara någon form av vanlig människa. Du förväntas svara på tilltal, delta i möten och göra ditt jobb som du är ålagd att göra.

Men i normalitetens absoluta utkant simmar du omkring i svallvågor höga av adrenalin och kortikotropin. Som en liten kork guppar du omkring i det endokrina systemets annalkande stormby och som en randigt klädd bifigur hålls du fången i axelmakter Hypotalamus, Hypofysen och Binjurarnas våld. Du uppfattar yttre stimuli i form av arbetskamrater, To-Do-lists och ringande telefoner, men det passerar dig endast som uppfattad, men inte intagen information. Som en för hastigt passerad 50-skylt, som en produktplacering i en söndagsfilm eller som subtil hint från en annars övertydlig fru.

För du är inte där. Du har förvisso stämplat in och intar din mat ur sedvanlig matlåda. Dina arbetskamrater kan se din kropp gå mellan toalett och kopieringsapparat, vidare tillbaka till din sittplats, så de skulle, om de fick frågan, absolut hävda att du faktiskt var på jobbet morgon. Din mage signalerar någon form av hunger, din hjärna ropar efter mer kaffe samtidigt som hela din kropp skriker att du redan fått i dig för mycket och dina fingrar knapprar likt smältande istappar på tangentbordet. Du iakttas och uppfattas, men du är ändå inte där.

I morgon kväll spelar vi vår andra match i denna säsongs Champions Leaguegruppspel och det är där du varit hela din dag. Inte fysiskt, men emotionellt och kognitivt. Vi gör hemmapremiär i CL, får besök av det grekiska ligavinnarna Olympiakos FC, står mittemellan hemmavinsten mot Bolton– och bortamatchen mot spurs och vi är piskade att vinna.

Ditt Arsenal är piskat att vinna. Ditt Arsenal står på randen till avgrunden och ditt Arsenal behöver framgång i Champions League mer än någonsin tidigare i turneringens historia. Av ekonomiska skäl, av moraliska och självklart av sportsliga. Men också av kontextuella skäl. För är vi inte ett lag involverade i CL-spel och är vi inte ett av de framgångsrika lagen, så kommer inte heller de spelare vi önskar, och så oändligt behöver för att nå framgång, välja oss. De spelare som ser sig som framgångsrika och bara kan identifiera sig med lag som når just framgång. Detta fenomen går idag under namnet Lex Nasri och är både avskyvärt och en högst reell verklighet.

Detta samtidigt som vi står på kanten och riskerar falla ned i oceanen av medelmåttlighet. Av dessa anledningar, måste vi nå framgång i årets CL. Årets CL som började med ett förvirrat kryss i Dortmund och som måste följas upp med en säker hemmaseger mot Olympiakos i morgon kväll. Om inte annat för din hälsa, din familj och din arbetslednings skull. För att du skall slippa leva i cementerad oro, innestängd i en bubbla av latent panik och fången i försöken att leka vuxen.

Ytterligare orsak till att seger i morgon kväll är nödvändig, är den trend som vi, tack vara lyckad lottning i CC och ett Bolton utan mittbackar, i morgon kväll kan sätta. Vinner vi mot Olympiakos så vandrar vi Seven Sisters Road upp med tre raka vinster och kan ha lämnat den rand vi i nuläget står på för allt säkrare mark. Vinner vi i morgon är vi inte längre det förlorande laget som imploderar vid högtryck, utan laget som är kapabel att reda ut stormen och med mental styrka nog att bara bryta ihop och komma igen.

Fotbollsspekulant D&M hoppas på att följande själavårdare får möjlighet att i morgon kväll ta hand om ditt blödande arsenalhjärta:

Szczesny
Sagna – Franz Mertesacker – Koscielny – Santos
Frimpong/Coquelin – Song – Arteta
Gervinho – Chamakh – Arsjavin

Denna startelva tas ut av följande orsaker: RvP får inte vara skadad på söndag och Chamakh måste spelas igång för att finnas redo när RvP inte längre kan bära oss. Både Frimpong och Coquelin ger laget mer än Ramsey just nu gör, varför någon av dessa skall spela bredvid, eller i stället för en frekvent matchad, Song. Oavsett TW14´s hälsa skall Gervinho och Arsjavin spela yttrar och TW14´s medverkande skall vara som inhoppare. Gibbs måste vilas inför helgen samtidigt som Santos skall få möjlighet till positiv arsenalisering. Eventuellt sparande av en småskadad Sagna kan också komma att bli aktuellt.

Så ställ in blicken och fixera den på ansiktshöjd. Gå rakt och förbered dig på att svara på tilltal. Träna på den frånvarandes närvarosimulering och håll alla tummar i världen för Arsenal. Idag, under morgondagen och under morgondagens kvälls Heldags-match. För nu måste vi vinna, nu måste vi åter bli det vinnande laget och nu måste vi göra gott ur ont. För spelarna, för klubben och för dig med Arsenal i hjärtat.

Skall du åka och titta på The Trotters på deras Reebok Stadium så får du lämna tätorten Bolton bakom dig och bege dig rätt ut i ingenstans. Det ingenstans heter Horwich och är en stor slätt omgiven av små kullar vilka du, om du har tur och väljer vintern som restid, kanske kan se en gnutta snö på.

När du hamnat i detta Horwich så undrar du plötsligt om du landat i något av de åtta amerikanska Bolton, men så är faktiskt inte fallet. Du är fortfarande i England, men de för engelsk fotboll klassiska landmärkena lyser med sin totala frånvaro. För vill du ta dig en öl före matchen så får du börja sätta igång och traska. Längs med en motorväg i uppförsbacke vidare genom ingenstans, förbi ett par rondeller och sedan, när du tror att du är på väg att ge upp för att vända och ta en mjölkpallsbuss tillbaka till Bolton, så finner du till slut den pub som är ämnad för bortasupportrar. Väl där har du sannerligen gjort dig förtjänt av en öl.

Efter denna öl börjar snart matchstart närma sig och du måste återigen tvinga dig ut i detta boltonska neverland. Nu har du plötsligt nedförsbacke och du uppfattar, stärkt av den insupna ölen, vandringen som relativt angenäm. På höger sida har du en charmig parkeringsplats, bredvid den ett charmigt Tesco som likt en all-American tillbedjelseplats, reser sig upp ur marken. När du passerat Tescot med tillhörande bensinstation, börjar din mage dock göra sig påmind. Om vi nu här utelämnar eventuell övervikt och defekala krafter, kan vi utgå ifrån att magen gör sig påmind för att den önskar bli påfylld. Med mat.

Ja, men vad härligt, tänker ditt huvud, för det bär på bilder av alla dessa ljuvliga hamburgevagnar du hängt vid och vars kvalitetsprodukter du genom åren smyckat din kropp med. Dina ögon övergår i avsökningsläge, men skickar relativt omgående skrämmande rapporter om misslyckat uppdrag, för de finner inga av de för fotbollsmatcher obligatoriska fordonen. Det enda de hittar är McDonalds, Pizza Hut och ett Kentucky Fried Chicken.

Du skälver plötsligt till av oro eftersom du är helt säker på att du inte fyllt i någon inreseansökan, saknar green card och inte lämnat dina fingeravtryck hos farbror passpolisen. Du ser dig över axeln och tittar efter täckjackor med bokstäverna FBI på och du ångrar den där rösten du råkade lägga på KPML(r) i något kommunalval för ett par hundra år sedan, för du vet att det snart är klippt. Du utgår fullt logiskt från att du har landat i säkerhetszonen usually known as USA. Du som bara ville se på fotboll, dricka öl och äta vinägerindränkt mjukvara.

Innan då ger dig hän åt panikångesten och äntrar marken i fosterställning, ta den utsträckta hand som reseledare D&M nu ger dig. Du är förvisso i Glazerland, men du är fortfarande i England, vad än attribut och miljö antyder. Och du behöver inte ens åka till Bolton för att se på matchen, för den skall spelas i bebott och bebyggt område inne i en stad, i en vacker och välfungerande stadsdel i norra London. Inget vilda västern, utan lugna och trygga, om än något gentrifierade N5.

För vi skall inte på 4:e julifirande hos Owen och hans Superwhite Army, de skall få komma till oss, hemma hos oss i vår fina lilla stuga med vita knutar. Och vi skall bjuda Owen och hans actiongubbar på ett rejält kalas som de sent kommer att glömma. Det blir Irländsk julafton, Svälta räv och Tusen Nålar hela eftermiddagen igenom. Inget öga kommer att förbli torrt och de kommer få åka raka spåret hem till sitt miniamerika för kollektiv tröstätning. 

Arsenal kommer att barrikadera Fort Emirates genom att skicka fram följande meniga:

Szczesny
Sagna/Jenkinson – Keiser Per – Koscielny – Santos
Frimpong/Coquelin – Song – Arteta
Gervinho – van Persie – Arsjavin

Jag vet att Wenger föredrar Ramsey framför Frimpong/Coquelin och jag vet att han kommer att ta ut Arsjavin efter exakt 60 spelminuter, om denne ens får starta. Vi brukar i samband med Arsjavins obligatoriska byte få oss en TW14, men då ger D&M er istället bokstavskombinationen AOC. Hoppas att Sagna är hel men också på inhopp av skyttekung Gibbs, vilken Arsenal Players kommentator senast utnämnde till ”the most unlikely goal scorer” och sydkorean Park som behöver speltid för att komma in och igång.

Så vi säger väl så. D&M säger Keep it country och inväntar Lieutenant Coyles ”Hell, yeah D&M!”
Och Hell, yeah, på dig själv Owen, för nu blir det åka av!

Just nu ler fotbollsgudarna i kapp mot Arsenal och har så gjort den senaste tiden. Eller hur? Okej, kanske inte riktigt helt sant, men ändå. För mellan lördagen då vi ännu en gång imploderade, denna gången mot Blackburn borta, och lördagen då vi tar emot bottenkollegorna i Bolton, fick vi chansen att mäta våra krafter med Shrewsbury Town FC´s, ett lag som för stunden ligger 53 platser under oss i seriesystemet.

För vi som är vana att spela stormatcher mot andra topplag i EPL, har på sistone haft svårt för lag som är serienykomlingar eller som ligger sist i tabellen. Därför får vi ändå säga ”tack för League Two-laget Shrewsbury Town”, när det nu vankades inträde i årets Carling Cup. Och tack för att vi äntligen fick uppleva känslan av seger, förvisso över ett lag tre divisioner lägre, men ändå ett lag som slagit ut både Derby och Swansea ur kuppen innan de lottades mot oss. Så vad tar vi då med oss från matchen?

Minus:
Resultatet: Kalla mig gnälllig gammal farbror, men 3-1 borde har varit resultatet mot Newcastle, mot Swansea eller mot Blackburn. Mot ett lag från League Two borde resultatet vara det inte helt obekanta 8-2, fast med den skillnaden att det är vi som gör flest mål, inte som det brukar vara motståndarna.

Försvarsspelet: Eller snarare den fortsatta frånvaron av detsamma. Jag vill inte gärna hänga någon, men vad pysslar Djourou med? Bara för att hans efternamn har samma begynnelsebokstav som herrar Denilson och Diabys, behöver han väl inte vara lika bedrövlig som dessa två? Vad har hänt med honom? Man känner inte alls igen honom och han gör misstag han inte skulle drömma om att göra för två år sedan. Någon som förstår vad det är med honom? Vi kan väl enas om att Wenger med undersåtar fortfarande har en del defensivt nötande att göra ute i London Colney, för vinst eller inte så kanske detta spel fungerar mot lag 53 platser lägre i seriesystemet men inte mot några andra.

Plus:
Alex Oxlade-Chamberlain: Okej, motståndet var inte av högsta klass, men denne kille visade inte bara fart utan framför allt förmågan att använda farten tillsammans med en fungerande teknik. Välavvägt spel, en god blick för spelet och en vilja att skjuta. Hoppas inte Arsenal lyckas ta det ur honom. Blanda Fabregas och TW14, vattna med en årsnederbörd och du har en mycket kompetent EPL-spelare.

Francis Coquelin: Återigen mot ett enklare motstånd, men denne kille gjorde en mycket bra match igår. På rätt ställe i defensiven, trygghetsingivande och, även han, en vilja att gå fram i banan och faktiskt avlossa de där skotten som faktiskt kan gå i det där målet. En god passningsfot och kanske snart en utmanare till Song eller i varje fall Frimpong?

Carl Jenkinson: Senast vi såg honom var han helt bortkollrad av de röda djävlarna från Stretford, men igår var motståndet mer skonsamt. Fina inlägg och ett välavvägt tvåvägsspel. Kan nog bli någonting av honom med åren, kanske redan på lördag.

Skottviljan: Både nämnda Coquelin och AOC gick på skott, och några andra Arsenalspelare med dem. Återigen var motståndet mer tillåtande än vad vi brukar vara vana vid, men skönt att se att våra spelare faktiskt gick på skott utifrån och inte bara lutade sig mot det klassiskt nutidsarsenalska passa-bollen-ända-in-i-mål.

Så tack för att vi kunde vinna trots det fortsatt darriga försvarsspelet och tack för att vi slapp ännu en pinsam rubrik i de småsadistiska kvällstidningarna, för pöbeln att njuta av. Nu tänker vi Keown-Adams-förhelvette och ser framåt.

Denna vecka kommer att se lite annorlunda ut för bloggredaktör D&M, vilket även kommer visa sig för dig som läsare. På fredag åker jag till England för en helg i fotbollskonsumtionens tecken, varför texten om Owen Coyles supervita arme kommer att landa här redan fredag morgon och inte följas av något skrivande förrän i bästa fall någon gång under tisdagen.

Planen är att se tre matcher, att äta ljuvligt brittiskt och dricka om möjligt ännu bättre. När jag prickade in en Arsenalmatch som jag på grund av detta fotbollsturistande skulle missa, så kändes Bolton hemma som ett säkert val. En match man inte behöver oroa sig för och en match som i efterhand inte kommer att bli någon sådan där stor snackis att ha missat. Nu är Arsenal i den formen Arsenal är och dessutom spelar ju gamle Blackburnvännen Kevin Davies i Bolton, varför inga ben går säkra och heller inga stalltips kan anses trygga nog att förlita sig på. Vi återkommer mer i Bolton-frågan under fredagen.

Keep it country!

Ja, vem f-n gör det, egentligen? Men saken är den att trots det osköna att bryta upp en god ledighet och trots det svåra i att bussa trötta och hemkära ungar till skolan, så gillar jag att gå till mitt jobb. Jag gillar att vara där, att utföra det värv jag är satt att utföra och jag gillar också mina arbetskamrater. De flesta är trevligt snälla och några till och med roliga att hänga med.

Och som Arsenal har man nästa alltid haft en fördel i loppet ur ledigheten. Ett feelgood-försprång, ett välinställt startblock att ta sats ur och ett känslomässigt skohorn att trycka ned den uppseglande arbetsveckan i din lästlika tillvaro, med. För även om din helg i övrigt har varit skit rakt igenom, så har du alltid kunnat referera till en lyckad vändning på Stamford Bridge eller till en skytteligaledande fransman alla supportrar önskar att de hade i sitt lag. Du har kunnat tala om en väg till Wembley som bara blir kortare och mer upplyst för var helg som går och du har kunnat referera till både ärofylld historia och en ljusnande framtid som är under gryende.

Det kan du inte nu. Och du får ingen som helst hjälp, i ditt duellerande med den vardagliga verkligheten, av laget i ditt hjärta. Det som brukar vara en hjälp och det du vant dig vid att ha ständig fördel av, är i dag bara en börda. Alla vet vad det betyder för dig och alla vet vilka konsekvenser det har för dig. Hela ditt liv blir stolpe ut. Du spiller kaffe på skjortan, du svamlar under dragningen och den ihopknycklade pappersbollen studsar kant-kant-ut varefter du är tvungen att resa dig och göra en Golgatavandring fram, böja dig ned för att lägga i dokumentresten i papperskorgen. 

Och detta skulle ha varit en skön vecka. En lugn, trygg och säker vecka, där du skulle ha haft med dig en utklassning borta mot Blackburn i ryggen, med hjälp av ännu en kull lyckade juniorer, enkelt tagit dig förbi ett League Two-lag under veckan fram till en säker hemmamatch mot ett allt skrumpnande Bolton i helgen. Det skulle ha varit obekymrat och du skulle ha varit safe hela j-la veckan. Du vet ju själv hur safe du känner dig just nu. Eller hur.

Så om vi börjar denna plågsamma katarsis, så måste avstamp tas i lördagens implodering på Ewood Park. Jag måste säga att första halvlek gav en verkligt varm känsla i magen. För i min mening lovade Santos första 45 minuter gott. Förvisso den som upphävde offsiden på kvitteringen, men vi som levt med Clichys positionsspel har en tendens att förlåta sådant, och en i övrigt god defensiv varvades efter en stund även med fina inlägg och ett precist passningsspel. På andra kanten gav oss Sagna och Gervinho ett kantspel nästan i närheten till Bobby-cashley/Freddie-Lauren.

Anfallstrion var en enhet i ständig rörelse och med Gervinho på högerkanten fick vi både teknik och fart vilket vi aldrig fått varken med TW14 eller Nasri, vilka var lite antingen eller. Och med Santos bredvid sig framstod Arsjavin som tillbaka till den form han var när han kom till oss och introducerade sig, bland annat genom de fyra målen på Anfield Road. Dessa ting tar vi med oss, resten skiter vi i. Eller kanske inte. För vi har några saker att bena ut.

Wenger: Okej, nu verkar det som om det inte är han, utan några mörka skugglika gestalter i styrelserummet, som gör att vi inte hänger med lönemässigt och således varken kan behålla eller locka till oss storspelare. Så det är inte hans fel. Men hur coachar den killen sitt lag? En ständig övertro till vissa spelare, medan andra ständigt tas ut i förtid eller får sitta kvar på bänken. Med vilka argument i ryggen tog han, som exempel, ut en stekhet Arsjavin och behöll en iskall Ramsey på planen i lördags? När vi behövde kreativitet för att få nytta av den snabbhet som byttes in och när Arsjavin, egentligen, är en central playmaker?  Och varför var den uppenbarligen nyttige Frimpong inte ens med i truppen till en match där just hans fysiska kompetens och die-hard-anda kunde ha varit tungan på vågen? Och varför panikhandla spelare, när de ändå inte verkar vara till för att användas?

Försvarsspelet: Eller snarare bristen på det. Hur kan någon, inklusive Wenger, anse att våra defensiva svårigheter, efter sommarens träningsläger, nu är lösta? Jag begriper det inte. Är Wengers stolthet så viktigt att han inte kan ta in någon ny röst, andra tankar och någon annans erfarenhet, när det är just sådant som kan få ordning på en oreda som i nuläget är så uppenbar? En ny person, ett nytt sätt att se och angripa problemet eller varför inte någon som är dokumenterat bra på att styra upp försvarsspel? Wenger kan ju inte ha missat det för oss andra så uppenbara?

Robin van Persie: Missförstå mig inte nu. Jag älskar RvP. Men sedan han fick kaptensbindeln har han inte varit sig lik. Och hans gestikulerande är inte bara oskönt att se, det är den totala motsatsen till vad en lagkapten skall ägna sig åt. För du blir inte världsstjärna bara för att du börjar bete dig som Ibrahimovic eller Berbatov-i-spurs. Han skall som kapten uppmuntra sina medspelare att våga skjuta, att våga ta chansen, inte banna dem när de misslyckas.

Det centrala mittfältet: Visst lider vi av att Fabregas och Nasri inte längre är med oss, visst saknar vi deras kreativitet, Fabregas förmågan att se luckor och kommande löpningar långt före alla andra och visst saknar vi Nasris tråcklande dribblingar in från kanten in i skottzonen. Men mest av allt saknar vi den dynamo vi i fjol hade i Jack Wilshere. Vi har varit inne på det tidigare i denna blogg, men luckan efter JW fortsätter spela oss ständiga spratt. D&M rådde Wenger att sätta in Frimpong, ge Song mer frihet och skapa ett centralt mittfältslås som inget lag kommer förbi. Ungefär som vi hade under vår storhetstid, när Vieira tillsammans med olika co-aktörer tämligen åt upp motståndarnas centrala spel. Så har inte skett, och motståndarna får fortsätta slå genomskärare till djupledslöpande medspelare, när bollen egentligen aldrig skall få levereras, när motståndarnas kreatörer egentligen skall ha en ryggsäck i form av nasty Arsenalspelare, som omöjliggör hela levererandet.

Så nej, denna måndag är du inte kung på jobbet, inte grabben hela dan. Du är inte den bekymmerslöse spjuvern som muntrar upp måndagströtta med spetsunderfundiga skämtsamheter. Du är tyngd och bekymrad, du ligger ständigt ett halvt steg efter och du har så mycket som upptar din tankeverksamhet.

I morgon är det Carling Cup mot Shrewsbury Town, på tredje plats i League Two. I normala fall skall de utgöra ungefärligen lika mycket fara som ett fallande höstlöv, men eftersom denna Arsenal-höst inte är som andra, så måste vi skänka dem, tillsynes onödig, uppmärksamhet.

De arsenalska juniorer som ställs på banan måste se upp med skyttekungen Marvin Morgan, som med sina sju mål toppar klubbens skytteliga. Så även med League Twos egen Lionel Messi, förlåt Lionel Ainsworth skall det ju vara, som med sina nio målgivande passningar på nio spelade matcher, får anses stå för den kreativitet som Vieira med medspelare brukade ta död på. Arsenal bör ställa upp med följande lag:

Fabianski
Jenkinson – DJ Oro – Miquel – Gibbs
Frimpong – Ramsey – Benayoun
Oxlade-Chamberlain  – Park – Miyaichi

Alternativt kan Coquelin knuffa bort Ramsey eller Benayoun från mittfältet och säkerligen bör spelare som Aneke, Afobe (finns han kvar?), Watt och Ozyakup vara aktuella för spel.  Självklart skall den här matchen bara vinnas, men lika självklart skall det vara att de som framträdde i lördags inte på något sätt skall känna sig säkra på spel kommande lördag, mot Bolton.

För nästa vecka kommer även den att börja med en måndag. Och därefter kommer det komma ännu en. Och ännu en och ännu en. Och snart måste vi återfå rätten till att kunna glida in på jobbet i sällskap av självklar trepoängsboost. Snart måste vi få tillbaka den oslagbara känslan av oövervinnelighet som bara ett vinnande Arsenal kan ge. Snart måste vi återfå måndagar att se fram emot.