Davidsson & Mannen

Vilken amatörpsykolog, ja till och med vilken sportjournalist, som helst kan, vet och känner till läget. Vilja slår, i elva fall av tio, klass, varför utgången på gårdagens match var lika självklar som shittty mansours aldrig sinande flöde av leksakspengar. Så varför, Mr Wenger, varför? Varför gambla när vinst inte var av värde. Varför ta risker när behovet inte alls fanns?

Om vi skall åka ned till Grekland och spela av en rakt igenom betydelselös match, vars enda egentliga syfte skulle kunna vara att förbättra våra relationer till Borussia Dortmund, för att därmed få loss Götze för en billigare penning. Om vi så skall göra, så finns bara två alternativ: Antingen spelar vi med våra bästa spelare, krossar grekerna och visar att vi är störst, bäst och vackrast. Eller så ställer vi fram en elva som består endast av reserver, juniorer och andra spelare som absolut inte skulle kunna vara aktuella för ligaspel kommande lördag. Pat Rice omklädd och Lehman som förste mittbacksreserv.

Man väljer alltså inte att riskera 50 % av en fungerande, men redan skadedrabbad backlinje. Särskilt inte om en av mittbackarna har ett skade-CV som till och med generar Rosicky och definitivt inte med en vänsterback som inte bara spelat i princip varje match sedan han fick chansen, utan framför allt när han är den enda vänsterback vi just nu har. Dessa två saker gör man bara inte. Skall du spela av en match mot ett till tänderna motiverat lag, så offrar du kanonmaten. Du spelar inte två av fyra i den ordinarie backlinjen.

Så hur f-nken tänkte du, Wenger? Att grekerna inte skulle försöka sig på ett tacklinsspel? Att de skulle ta det lite nätt och soft. Eller att våra omotiverade a-lagsspelare inombords bar på någon omänsklig egenskap att undvika riskabla sammanhang? Att det liksom inte kan hända oss? Hösten –05 spelade Wenger för h-vette Sebastian Larsson som vänsterback, vad var orsaken till att liknande matchning var omöjlig igår? På vilken hög häst är vi satta idag, som vi inte var på då?

De första rapporterna säger att Santos nu är borta två till tre veckor. Eftersom Gibbs inte bara är Gibbs, och därför av sin natur är satt på rehablistan, utan även har en beräknad återkomst om ungefär tre veckor, vilket i Arsenaltermer betyder 4-5 veckor, sitter vi nu med dynga upp till knäna. Vi går in i säsongens hårdaste matchperiod utan att ha någon vänsterback över huvud taget.

Vi skall möta Everton hemma, Willy Wonka borta i Chokladfabriken, Aston Villa på Villa Park, Wolves hemma och spela derby mot QPR i en tidsrymd av tre veckor. Och vi skall göra det med mittbackarna Miquel eller Vermaelen som vänsterbackar. Miquel var förvisso bra mot shitty i kuppen och Vermaelen är alltid Vermaelen, men Miquel är bara en liten oerfaren pojkspoling utan offensiva erfarenheter och Vermaelen är så akut behövd centralt i backlinjen.

Så hur tänkte du här, Professor Wenger?

Fabianskis skada var inte mycket att säga om, Mannones eventuella inte heller. Vi får ringa in Lehman att täcka upp bakom Szczesny så där är vi lugna, men resten? Helt utan mening och helt utan mål. En simpel transportsträcka som kom att kantas av blixthalka, olyckor och livsfara. Det enda positivt att ta med från denna match är att du nu inte kan råda några som helst frågetecken kring Squillaci, Chamakh och tyvärr även Djourous framtid i laget.  För ingen av dem har någon. Squillaci-disease har nu även smittat ned Djourou och med Chamakh är det som twittraren FourFourTom igår kväll skrev: ” Mannone injured now. We should stick Chamakh in goal - he's decent at keeping the ball of out the net.”

Hur tänkte du här, Professor Wenger?

När Wigan, hösten -05, spelade sin första EPL-match satt D&M den på en bar i Thailand och drack Tiger Beer. Wigan tog emot Chelsea och endast ett sent mål av Hernán Crespo skiljde klubben från sin första ligapoäng. Spelet var väl lite si och så men minns att jag ändå njöt av Davids kamp mot Goliat, där den lille nykomlingen var sånär att fälla den då nyrike jätten. Jag satt i en sådan där öppen bar som verkade gjord av sammanflätade palmträd och där väggar liksom aldrig blivit uppsatta. Kanske satte siestan in, kanske gjordes andra ekonomiska prioriteringar eller kanske ansågs de, på grund av att inga yttre faror nalkades, helt enkelt inte nödvändiga. En stabil bardisk, fluffigt sandgolv och engelsk fotboll på barens tjock-TV. Match i engelsk lunchtid blev för västlänningar med partiell hemlängtan, till fest i het och becksvart thailändsk natt.

När du spenderar längre tid, än de vanliga en till två veckorna av högsäsong i ett ganska främmande land, lär du inte bara känna fler människor, mer av landets kulturella rötter utan även mer av dess metrologiska nycker. I Thailands och familjen D&M´s fall så innebar detta inte bara en inblick i buddismens vackert varma människosyn utan även den blötblåsande regnperioden. Antingen kan du förflytta dig från det monsundrypande området till ett med turistvänlig högsäsong eller så kan du stanna kvar och adaptera till rådande situation. Vi gjorde det senare och vi bjöds synnerligen på regnperiod.

På andra sidan jordklotet, i nordvästra England, finner vi en liten by vid namn Wigan och däri ett lag som heter Wigan Athletic. Och det laget måste man ju nästan beundra. För dessa Latics har en ganska märklig historia, med en nästan katapultartad senaredel. Klubben drevs som amatörklubb på olika nivåer i seriepyramiden i nästan 50 år innan den, 1978 tog sig in i The Football League och blev professionell. Detta mer av en slump då de egentliga seriesegrarna i dåvarande Northern Premier League, Boston United, saknade en arena värdig medlemskap i ligan, varför Wigan fick ta över Bostons möjlighet att röstas in.

Väl inröstade och väl professionell har de haft en närmast galen expansion och gått från amatörklubb till Premier League-klubb på bara lite dryg 25 år. En enorm utveckling, inte helt olik den thailändska tigerns. Precis som buddismens Thailand saknar atleterna, som ett resultat av klubbens metamorfos, nästan helt externa ovänner och det är egentligen inga klubbar som upplever ett möte med Wigan som så där extra stekhett. En sorts fotbollsbudismens baksida.

Så bättre öl och sämre mat, som en stad i konstant regnperiod. En stad som egentligen är mest känd för att Wigan Casino, nattklubben där modsens Northen Soul lär ha sin vagga, är belägen i staden.  Där lagern är varmare än det fallande regnet och där den västengelska fotbollstigern stannat upp för att hämta andan. För en kortare stunds meditation eller på grund av rädsla för nya motståndare. För kanske är DW Stadium och Ban Thai Beach på Koh Samui, inte alls olika sidor av samma värld. Kanske är de mer lika än vi tror. Eller som thailändarna själva säger: ”Same, same, but different.”

Same, same, but different är väl även en rätt okej beskrivning för dagens Arsenal. En snarlik uppställning som hängde upp Dortmund rejält på onsdagen, gick i nattmössan under den därpå följande lördagsmatchen mot Fulham. Efter detta kryss, var vi bättre än Willy Wonkas babisblåa killar, men förlorade ändå mot dem i tisdagens CC-match där vissa spelare stärkte sina aktier, medan andra gjorde motsatsen. Eftersom jag, oavsett ålder, hellre vill spela med bra än mindre bra spelare, utgår jag ifrån att någon eller några av Frimpong, Coquelin och AOC ges chans till inhopp i denna match. Startelvan bör se ut som följer:

Szczesny
Koscielny – PM4 – TV5 – Santos
Song – Arteta – Ramsey
TW14 – Kung – Gervinho

Jag hade gärna sett Arsjavin centralt bakom forwardstrion, men på det örat verkar Wenger inte lyssna.  Jag hade också gärna sett att någon i den ovan nämnda ungdomstrion spela från start, men det tror jag inte heller är aktuellt. Särskilt inte när Wenger, på .com, gått ut och hintat om att vi absolut inte får jäkta med infasning av AOC. Men herregud, Wenger, det står ju forward på tröjan i år. Vad kan vara bättre än att matcha in framtiden redan nu, när möjlighet ges i form av match mot ett formsvagt bottenlag?

För i nuläget hittar vi dessa atletiska tigrar på näst sista plats i ligan. Förvisso bara två poäng upp till strecket, men med bara en tagen poäng på de fem senaste matcherna riskerar Roberto Martinez, i stället för Andre Villas-Boas, att bli förste man att följa Steve Bruces exempel.

Så, så länge det roliga varar: Northern Thai for children of all ages.

Bilder från Flickr.com: Tigerölen av ”rajantiger”

medan Underskön Kanon I Svart är uppladdad av ”IHeartArsenal”.

Ja, men vad f-sen, vi kör väl en shit-chat även denna vecka. Det känns som att bloggskribenten här får fria tyglar att sprida lite gubbig gnällighet över fotbollsnejden, och det är verkligen värt att premiera. Och angående shit-chattens längd, så får vi ta och släppa ambitionen att den skall vara kort och koncis. Det är ju det där med att få gamla hundar att sitta. Så släpp handkontrollen, lägg fjärren åt sidan och skjut ut dig i D&M-rymden utan några som helst tyglar.

Shit:

3: Carling Cup: Jag älskar denna lilla lucka för inblick i framtida framgångar, som kuppen brukade vara. Kuppen som ett letta löfte om en god morgondag.  Men när vi nu åkt ur den, så vill man bara att den skall försvinna. Inte för att vi åkte ur den, för det kan jag hantera utan svårigheter. Utan mot vilka vi rykte och på sättet vi gjorde det. Att med en startelva som nästan rakt igenom bestod av reserver, med ett spelsystem vi inte använt på tre säsonger, ändå spel så j-kla bra. Att vi stod upp mot den ljusblå Miljonfabriken och faktiskt var bättre än den Och ändå tappa vi in den där bollen som ledde till den där förlusten mot han den där lille fransmannens nya lag. Det känns inte bra.

2: Dead Ball killing Us Again: Ännu en gång förlorar vi på en fast situation. Men denna gången på en egen. En hörna då vi förväntas vara det farliga laget och där hörnan anses vara till nytta för oss, inte för motståndarna. Nu när vi fått relativ ordning på försvarsspelet i samband med hörnor i det egna försvarsområdet, så åker vi ännu en gång på en kontring, som ännu en gång påvisar behovet av ett än mer genomtänkt försvarsspel.

Vi dundrar in fyra mittbackar på planen samtidigt, men det är ändå motståndarna som gör målet. Jag blir bara så trött.

 
1: Stora Starka Shitty-fantasterna: Som bloggkollega Kicken var inne på igår, så tenderar vissa av deras fantaster, nya eller gamla, att framställa sig som idioter. De kör nu Lech Poznans ”hopp i axelkrok med ryggen mot planen”, trots att de, när de först stiftade bekantskap med företeelsen, hånade och skrattade åt den. De kallar Arsenal för feeder-club och sjunger om nästa Arsenalspelare som snart skall bli deras, men kan inte ens hantera de spelare de redan köpt av oss.  

De uppger sig vara retsamma och ha glimt i ögat. Men efter alla år i skuggan av framgångsrika klubbar och efter alla år som parodiska förlorare, är de plötsligt nu herre på täppan och det är omöjligt för dem att hantera. Det är deras klubb som ”get what we want”. Och ur denne lille stackars mobbade krake, utvecklar sig således ett monster. Ett monster som varken vi eller de själva känner igen och förstår.

D&M gör analysen att detta beteende är någon inverterad form av identifikation med aggressorn, eller som det ofta kallas Stockholmssyndromet. Då ditt psyke, för att säkra din överlevnad, identifierar dig med förtryckaren och övergår till att sympatisera med den. Detta eftersom ditt psyke läst av situationen, förstått din underlägsenhet och accepterat att det är bättre att försöka bli som, eller älska, förtyckaren än att bekämpa den.

För shitty är fortfarande bara en liten klubb, de behöver fortfarande rea ut sina biljetter vid hemmamatcherna och de är fortfarande som vilken småklubb som helst, bara med den skillnaden att de blivit iklädda tidernas mest enorma guldbyxor att ösa slantar ur. Och detta skall de stackars förlorar-indränkta shittyfantasterna försöka ställa om till och göra till sitt. Kan inte var lätt för de skrynkliga och krumma.

Chat:

3: Månaden som är kvar: Rent principiellt så avskyr jag januarifönstret. Enligt mig skall en trupp vara spikad när ligan börjar och sedan vara det som klubben/managern har att jobba med fram till sommaren. Inga sena Transfer Days när ligan redan är igång och inga vinterrockader för att rädda portugisiska managers jobb. Men ändå, snackat, ryktena och de burna förhoppningarna.

Jag när här en enorm ambivalens. För trots att jag anser att fönstret inte ens borde finnas, så älskar jag alla dessa rykten om spelare som är på väg till oss. Att läsa om alla dessa sanningar som plötsligt blir till. Jag älskar hetsen, längtan och suktandet. Jag älskar hoppet som tänds och möjligheten till upprättelse som plötsligt fladdrar förbi. Jag älskar de ständiga besöken på News Now och jag älskar de nästan tvångsmässiga länkandena på fotbollsforum internet runt.

Nu har vi en månad kvar fram till att affärerna skall genomföras. Och det är som julafton. Där tiden före klapparnas öppnande är de mest magiska. När man får klämma, vända och vrida och gissa sig fram till en ungefärlig prognos. Och det blir ju aldrig bättre än före förhoppningarna synas. När mattan ännu inte är full av tappade nötskal, då Twistpåsen inte är hopknycklad och då det fortfarande är ur Aladdinaskens övre lager du snaskar. Då är det som bäst. Precis som med Januarifönstret, som alltid är som bäst innan det öppnas…

2: Firma Frimpong-Coquelin: Jag var inne på det igår, när jag satte de två tillsammans med den förhoppningsvis snart återkommande Wilshere. Men jag kan inte låta bli att ta upp dem för diskussion igen. Frimpong har ju twittrat sig rakt in i många Arsenalsfans hjärtan, men om man inte backar upp de stora orden så blir det bara tomt skryt. I tisdags hade Frimpong täckning för sitt snack, för i mot shitty var även hans spel stort.

Och denne Coquelin, som så många nästan av oss för länge sedan räknat bort. Som förvisso stod upp i eländesmatchen mot manu i höstas, men som liksom aldrig riktigt ansets vara något att hoppas på. Han var helt förnämlig i tisdags kväll. Tillsammans med Frimpong tuktade han inte bara de Jong och Hargreaves, utan även miljonbygget generellt, inklusive frånfällingen Nasri.

De var varken brutala eller spelade över gränsen, de var bara väldigt bra. Om det var en lidnersk knäppe eller om de bär detta spel inom sig är ännu för tidigt att avgöra. Men säkert är att Songs behov av vila inte längre skrämmer.

1: Alex Oxlade-Chamberlain: Just myndig, med moppefjunen som nybliven historia och lika bred som han är hög. Så tekniskt begåvad att hans snabbhet inte ens blir något man lägger på minnet och så spelintelligent att vissa av hans äldre lagkamrater ser ut som korkade korpspelare. Är killen bara hype eller verkligen äkta vara? Självklart är han det senare.

Som son till den gamle landslagsmannen Mark Chamberlain var det väl aldrig någon tvekan om vad den här lille parveln skulle pyssla med på fritiden. Men vem hade kunnat ana att han skulle göra a-lagsdebut i League One som 16-åring, bli värvad till ett av världens tio-tolv bästa lag som 17-åring och göra mål  i sin Champions League-debut som 18-åring?

Enligt Wenger är han köpt för att stå ett par år på tillväxt, men enligt mig är detta tillväxtinväntande helt onödigt. För med så många verktyg i sin fotbollslåda, är det nästan genant att se honom virvla förbi spelare som knappt vet vem han är och än mindre kan uttala hans efternamn. Med så många alternativ, med sådan blick för nästa steg och med sådan självklar strävan att ta sig framåt i banan är han ett ess som vilken manager som helst  drömmer om att kunna dra ur rockärmen.

Wenger säger ”ge killen tid att utvecklas i Arsenal. ” D&M säger ”ge Arsenal chans att utvecklas, med Alex Oxlade-Chamberlain i kontinuerligt ligaspel.”

 Bilder från Flickr.com. CC-bollen av "Andrew Goldstraw"

och AOC i fiendeland av "frederic jon"

…och inatt en vild och krokig stig. Om i morgon inte kändes så oändlig. Då är ensamhet ett ord som inte finns. (Bob Dylan, översättning Ulf Dageby).

Och varför inte? Eller varför inte; om i morgon ändå var idag?

Vi som lever med Arsenal i hjärtat, vi lever i en tid där Mansour city, chelsea tillsammans med ett antal andra klubbar i världen är så stinna av oäkta pengar att de tämligen sprutar ur öronen. Men vi som lever med Arsenal i hjärtat lever också i relation till Tottenham Hotspur. Vi svenne-fans bär förvisso inte alls den lokalt förankrade rivalitet, som den i norra London boende motsvarigheten gör. Men är du Arsenal så är inte spurs vilket lag som helst, var du än själv bor, så är det bara.

Det vi älskar att håna spurs för är inte bara dess oförmåga att vinna ligan i modern tid, utan även deras fallenhet för uttryck såsom ”nästa säsong, då minsann…” eller olika varianter av detsamma. Nuet i spursland lever liksom aldrig upp till fantasternas önskningar, förväntningar och deras bild av sig själva som stor klubb. Nu skall D&M ta er med på en vandring längs med samma väg, som skulle kunna ha lett in i samma fälla. Fast vi skall göra det med den skillnaden att vi faktiskt har täckning för det vi påstår och faktiskt har den potential vi påstår oss inneha. Fasten your seatbelts ungdomar, nu kör vi.

Idag känns det mesta ganska sunkigt på den arsenalska bakgården. Du klafsar omkring med gyttja av monetär underlägsenhet ända upp till knäna, du vågar knappt sätta ned foten i rädsla för att trampa på sköra skärvor av skadebenägenhet och i din näsa sticker stanken av oförmågan att göra mål om inte RvP är på planen. Men det finns ett ljus i mörkret, det finns en stig att följa. Denna stig är relativt rät, den är solid och vällagd och den leder dig förbi eländets avskyvärde gungfly.

Denna väg kallar vi för ”Det centrala mittfältets framtida soliditet” och den består av tre stycken granithårda stenplattor. De är sprickfria, har hög motståndskraft mot tryck, stötar och deformering samt är helt okänsliga för försurat regn. En är importerad från Kumasi i Ghana, en från Laval i Frankrike och en är framtagen i Stevenage, Hertfordshire. Dessa grovhuggna stenplattor vi talar om heter Frimpong, Coquelin och Wilshere.

När vi längtar till morgondagen, så är det inte bara för att vi drömmer om att vakna upp med ett försvarsspel styrt av minister Martin Keown. Nej, vi längtar även till den morgondag då vår alldeles egna Jack Wilshere gör comeback och når fjolårsformen. Då, då j-klar. Då blir vi starka. Då minsann…

Vår genomgång skall, som sig bör, börja bakifrån:

Emmanuel Frimpong: Ja, ni känner till killen. EPL-debut med ett synnerligen värdigt rött kort. Han var då nästan parodiskt överladdad men gav oss, fram till utvisningen hopp om framtiden och om avlösning till Song. Lår som trädstammar, skott som en sparkande häst och en kampvilja som en frustande tjur med pungen klämd i ladugårdsdörren.

Igår var han nästan över allt på planen Han plockade totalt bort de två rutinerade landslagsmännen på shittys centrala mittfält, stred som den siste stående generalen och var så där nästan poetiskt vacker i sin småfulhet. Elak och retsam, men ändå så genuint genomsyrad av bollkompetens. Och man kan ju inte annat än älska hans sätt att, hur skall vi säga, relatera till den där lille franske bänkvärmaren som numera värmer sig i bäbisblå träningsoverall.

Kan han bara tygla sitt humör så har vi, i denne Tottenhamuppväxte yngling, ett solitt försvarsblock att sätta just framför bakfyran och samtidigt en högst avskräckande best att stirra i motståndarnas ögon. För i avsaknaden av den Barton som Wenger lät bli att kontraktera, kan Frimpong ha något liknande funktion i ett ädelt Arsenal, för fina för fula påhopp.

Francis Coquelin: Ett av Gilles Grimandis bästa beslut som Arsenal-scout, när han förde denne då 17-årige pojkspolingen till klubben. Coquelin har spelat både DM, CM, högeryttermittfältare och högerback för klubben på olika nivåer, men det är först i år, efter hans år på lån till Lorient, som vi fått stifta närmare bekantskap med honom i a-lagssammanhang. Han var en av få som kunde lämna Old Trafford med viss värdighet i behåll, en som visade framskjuten bröstkorg när vi fick den lyckosamma lotten Shrewsbury i CC och fullständigt lysande i gårdagens match mot Willy Wonkas Chokladfabrik.

I gårdagsmatchen visade han inte bara på kämparvilja och god placeringsförmåga. Han tog defensiva löpningar, återtog förlorade bollar och screenade bort motståndare med en uppenbar fotbollsintelligens. Han tog skott, men framför allt imponerade hans mogna passningsspel, med crossar och svepande bollar till långt upp springande medspelare som inte bara fick bollen i fart utan också i helt rätt läge. Coquelin kan vara den tvåvägsspelare och den box-to-box-spelare som Denilson aldrig blev men som Wilshere, under fjolåret visade kompetens nog för att vara.

Jack Wilshere: Vad som inte skrivits om denna hela Englands framtid, går inte att finna ord för. Född av en moder med Arsenal i hjärtat, med en fader som var West Ham, spelade han sin första organiserade fotboll i den fundamentalistiska extremismens engelska vagga, Luton. När Arsenal i april 2001, knackade på dörren fick han som nioåring möjligheten att bli del av den klubb som han, när vi om 15 år ser tillbaka på nuet, skulle komma att skapa historia med.

För väl i klubben visade han en enorm mognad och begåvning. Oftast som högerytter i ett 4-4-2, men i Wengers tankar som en blivande nr 10. Efter ett halvt år på lån i Bolton, kunde Wenger inte längre hålla honom tillbaka och ännu en gång får vi tacka Diabys förmåga att ständigt bli skadad. För i dennes, och nämnde Denilsons, frånvaro fick JW chansen bakom Fabregas och resten är, som det heter, historia.

JW är lysande som tvåvägsspelare, men han kommer som central spets bli än mer viktig för laget. För en passningsbegåvning vi inte sett sedan DB10´s dagar och en person som inte kommer att ägna sin tid åt att räkna dagarna till katalonienflytten, kommer han bli den nr 10 som Wenger vägrar spela RvP som. Och en nr 10 inte bara med passningsbriljans, utan med tacklande kropp och ett hjärta som slår för Arsenal. Arsenal och Arsenal.

Så tänk dig dessa tre block av soliditet utlagda på din ogräsbeklädda nordlondonska bakgård. Tänk vilka sammanhangsmarkörer vi får och tänk dig vilken energi de skulle bringa övriga i laget. Tänk på den samlade mängden år i ungdomslagen, på träningsläger och iklädda vår vackra rödvita tröja med en kanon på vänstra bröstet eller i mitten just över det bultande hjärtat.

Och då har vi ändå inte talat om den högerytter som igår, en gång för alla, visade vilken kraft, vilken teknisk briljans och vilken överlägen spelintelligens som kan inrymmas i namnet Alexander Mark David Oxlade-Chamberlain.

…så bara om jag vet att hon väntar, kan jag bli den jag var igår.

Bilder från Flickr.com. Dench av ”ollycoffey”,

den flygande fransmannen av ”Kermaguer”

och Jack The Profile av ”Fid aka Theo”.

I Manchesters östra hörn, den del som just nu är höga som council houses på ljusblåa duster om upprättelse för alla år av trampade tår, förbiseende och uraktlåtenhet. I den delen är morgondagens motståndare Manchester City hemmahörande och det är just där vi börjar genom att ställa en fråga eller anta en gissningslekens utmaning.

Ni känner ju alla till klubben Manchester Citys klubbmärke, eller hur? Ni har sett den gyllene örnen, när den lite lätt småpissed håller om staden Manchesters stadssköld. Ni har även sett det lilla tygstycke som går från sida till sida under skölden, där klubben påstår att de står för någon sorts stolthet i någon form av strid. Om ni så gjort så har ni även sett de tre stjärnor som klubben placerat ovanför nämnda krusiduller. Så vad kan dessa lätt småilskna stjärnor står för, vad kan de tänkas symbolisera?

Trångt om saligheten.

Hur var det nu med det där med att använda stjärnor på tröjan? De sades ju ha som värde att symbolisera någon form av segrar, så det borde ju ligga bäst till även för Eastlands-klubben. Låt oss ta en smygkik in i prisskåpet och se om vi där finner tre troféer av något speciellt slag? Tre segrar i någon europeisk kupp? Nope. Tre FA-kuppsvinster då? Det borde det ju kunna vara, men i och med att klubben faktiskt vunnit hela fem finaler, så framstår klubben som lite väl modest och anspråkslös om de nöjer sig med att bara fira tre av dem. Nej, vi tror nog inte det va?

Kanske står stjärnorna för tre ligavinster? No, inte rätt där heller. Personligen överväger jag alternativet att stjärnorna står för antalet utlåningar eller omförhandlingar av lönenivån Emmanuel Adebayor hinner med under en kontraktsperiod, men funderar också på om stjärnorna står för det antal klubben kommit tvåa i den engelska förstadivisionen, det vill säga blivit nummer ett av förlorarna. Så får det blir, det röstar vi för! Vad gissar du på?

Innan du kastar dig över tangentbordet för att avge ett rätt svar så skall du läsa vidare, för här besparar jag både dig och alla andra läsare pinsamheter genom att faktiskt, generöst nog, ge rätt svar redan på en gång. Det tre väldigt stolta stjärnorna på Manchester Citys väldigt stolta vänstra bröst står för staden Manchesters tre floder Irk, Irwill och Medlock. Eh, så kan det gå..?

Om klubben City låter Unitedfans färdas på de tre floderna kan D&M i skrivande stund inte varken garantera eller avvisa. Vi får väl bara utgå ifrån att de ljusblå är lika modest humbla i flodtransportfrågan som de är i övrigt.

För är det ändå inte något oerhört vackert över klubbens väldigt kollektivistiska och idealistiska ställningstagande? Att de inte väljer att framhäva sin egen storhet, stolta erövringar eller segerrika historia, utan i stället väljer att slå ett gemensamt slag för hemmastadens geografiska rikedom. Är det inte nästan poetiskt i sin ödmjukhet, ja nästan självuppoffrande? Just som klubben tenderar att framställa sig. Som en liten kvartersklubb från en av de östra delarna av en liten hamnstad? Det är nästan gulligt, ja liksom rart på något sätt.

Be careful Gunnersaurus.

Dessa ljusblå gullepluttar skall nu åka ända bort till London för att spela Carling Cup och de skall göra det mot det där laget som har en elak kanon på bröstet. Dessa elakingar i klädda rött med vita ärmar har ju haft the little nasty habit att låta sina ungdomar fälla motståndet. Så hoppas vi även sker denna gång. Arsenal ställer därför upp med följande lag:

Jr Fabianski
Jr Coquelin – Jr Djourou – Jr Koscielny – Jr Miquel
Jr Frimpong – Jr Benayoun – Jr Diaby
Jr AOC – Jr Chamakh – Jr Park

Utanför detta står Jr Squillaci och väntar på bättre tider. Vi andra väntar på besked om när Jr Rosicky kommer tillbaka varför hans medverkande i denna match fortfarande är dolt i det ljusblåa töcknet av ödmjukhet som våra humbla gäster för med sig. Jag hade gärna sett att Jr Arsjavin fick spela centralt bakom anfallstrion, men även att Jr Ozyakup får möjlighet att visa framfötterna.

D&M hälsar våra ödmjuka gäster från nordvästra England varmt välkomna, ber våra rödvita killar att behandla dem med varsam vänlighet och ber samtidigt våra såta vänner på UEFA´s kansli att ta emot de bruna kuverten från Eastland i respektfull tystnad, blunda för alla framtida röda minus och låta udda vara jämt. För inte skall vi ställa till bråk, bus och högljutt stök för lite ekonomisk dopning.

Bilder: Från Flickr.com. Storlagets läktarkultur: ”Blackbird20202”

och Risky Business: ”Ronnie Macdonald”.

Fulham FC är Englands äldsta fortfarande aktiva klubb med professionellt fotbollsspelande på sin ”Idag skall vi göra-lista” och de har under dessa 131 vunnit absolut ingenting. Ingen FA-kupp, ingen förhistorisk ligavinst och ingen pokal från någon dammsamlande förlaga till Carling Cup. Precis ingenting ligger där och skräpar någon stans bland de engelska historieböckerna.

Däremot har det gått något bättre utomlands för den fortfarande lekfulle gamlingen, för där har klubben nämligen tagit hem segern i den numera rättmätigt avsomnade Intertotokuppen. Ni vet den där kuppen som klubbarna använde som försäsongsträning eller för att matcha in eventuellt kommande a-lagsspelare, i väntan på att de riktiga spelarna supit sin sommarledighet färdig och är redo för rehab, träningslägersresor och antabus.

I Intertotokuppen peakade klubben sommaren –02 när den, tillsammans med Stuttgart och Malaga vann kuppen… Ja, ni läste helt rätt och ja, ni förstår själva. En kupp där det spelas tre finaler, i dubbelmöten, och som får fram tre stycken kuppvinnare, vilkas egentliga vinst är i att de genom finalsegrarna i kuppen får spela ännu en kupp. Den gången handlade det om den torsdagsträffen som numera så elegant heter Euro League. Väl inne på den kuppen så bör det dock nämnas att Fulham för ungefär ett och ett halvt år sedan spelade final i densamma. De föll dock med 2-1, mot Atletico de Madrid.

Så det måste vara tämligen slätstruket att vara Fulham. En del downs men inte mycket ups. Dock var det nog glada miner när Mr Mohamed Al-Fayed, sommaren –97, bestämde sig för att inte bara leka affär utan även fotbollsklubbsägare. Det första Al-Fayed gjorde var att anställa en något udda lekledarkombo i form av den gamla caretakern Ray Wilkins som boss över bekantingen Kevin Keegan, som så kallad Chief Operating Officer.

Efter att de självklara laguttagningsbråken gjort sig påminda, lämnade Wilkins fotbollsleken, vilket gav Kung Kevin hela gottepåsen att själv snaska ur. Det gick faktiskt ganska bra ända fram till att Keegan fick för sig att leka förbundskapten, vilket kanske gick lite sådär.

Annars var det, med Fulhammått mätt, väldigt händelserikt de därpå kommande åren. För väl styrkta av Mohamed Al-Fayeds affärsrörelseavkastning kryssade klubben fram genom divisionerna, angjorde i försommarvärmen 2001, Premier League-bryggan och vid den har de legat fastsurrade sedan dess. För där vid Themsens kant kan det gå villt till och Med Mr Al-Fayed vid Fisher Price kassaapparaten kan det mesta hända. Än bestämmer han sig för att lägga ned klubbens damlag, än bestämmer han sig för att resa en staty över en udda fågel inom den amerikanska populärkulturen. 

Och med en sådan något fladdrig kille på lekplatsen, så behöver klubbens fantaster liksom inte oroa sig för elaka motståndares eventuella retsamhet. Det räcker så gott med vad deras egen klubb och dess ägare hittar på för bus. Och när vi nu tar emot dessa brobyggande Londongrannar gör vi det med säkrat avancemang till CL´s åttondelsfinal i ryggen. Som hittills enda engelska lag…

Spelarna som skall göra oss Arsenalister stolta denna kväll bör dock bli som följer:

Szczesny
Koscielny – PM4 – TV5 – Santos
Frimpong/Coquelin– Benayoun – Ramsey
TW14 – Kung – Arsjavin

Kanske vilas Koscielny till förmån för Djourou och till fördel för alla oss som vill slippa se Squillaci mot citeh på tisdag. Kanske måste TV5 vilas, men då för att slippa set-backs i hans snabba återkommande och kanske borde även Song få sitta ned med onsdagens dribblingsräder i gott minne. Frågetecken för Arteta som fick sig en smäll senast, varför jag sätter in Benayoun eller en eventuellt tillfrisknad Rosicky, i hans ställe. Gervinho får stå över till förmån för Arsjavin som äntligen får möjlighet att göra skäl för sin lön.

Då vi möter ett Fulham med exakt hälften så många poäng kan vi lätt komma att luras av detta samt av den tabellplacering, som nr 16, de har. Vi bör i stället se till Martin Jols kompetens och att han faktiskt, en gång i tiden, gjorde lag av de debila från N17. Vi bör se till att de klarar sig bra i torsdagskuppen, samt att de bara är två poäng sämre än oss när det gäller spel på bortaplan. Så låt dig inte luras av tabellen och Fulhams position i densamma.

D&M kör heldag i manu-Mats så kallade pojkrum, där X-boxturnering och tre raka EPL-matcher kommer blandas upp med Bitter, finsnus och pizza. Det kan tänkas föreligga viss risk för en, förr i världen på Arsenal Sweden, klassisk ”Fylleblogg”. Jag hoppas dock att D&M har den goda smaken att bespara er det nöjet eller, kanske mer troligt, missnöjet. Vi får se.

Bilder: Från Flickr.com. Två popkungar: "Blog Gallery"

och Den Lille Arbetsledaren av "teubig"

Det här är en av dessa dagar. En av dessa morgnar då allt flyter, då ingenting kan ta dig och där alla svårigheter bara rinner av. Där ett pressat schema på jobbet inte stressar dig. Där en oförstående fru/sambo/hjärteväns okunskap om livets generella prioriteringar inte rör dig det minsta och när regnets kyla som kryper in under jeansen, upp för benet och tar hela din kropp, inte ens rör dig i ryggen.

För igår var en sådan där kväll. En sådan kväll då Song kunde göra en helt bedrövligt usel förstahalvlek och komma ut till den andra med tidernas metamorfos i ryggen. När alla bortslagna passningar och missade brytningar förbytts till dribblingar som hela den där spanska provinsen, inklusive propagandapress, skulle gå bananas över, ett passningsspel som var sänt från himlen och ett positionsspel som fick även den mest estetiskt lagda tysk att tappa pannbandet.

We’ve only got one Song. Bild från Flickr.com: “goodzilla87”

Igår var en sådan kväll, då vi kunde hålla en ledning. Då det var vi, och inget annat engelskt lag, som hade den där målskytten. Han som bara råkade stå på precis rätt ställe vid precis rätt tidpunkt och få precis rätt inlägg eller precis rätt nicktouch att sätta precis rätt skalle eller fot på. Då det var vi, och inga andra, som hade en mittback som tredjeval på högerbacken, som var precis över allt och som faktiskt fixade sin uppgift perfekt och inte gick bort sig. Vi som hade ett mittfält som verkade i det tysta men som ströp all tillförsel till motståndets anfallsspelare. Det var vi som hade ett mittlås där den ene är ständigt skadeskjuten och den andre ser ut att gå i sömnen, men som ändå höll tätt, tofflade iväg bollj-veln och sträckte ut sig precis den där extra centimeterns som skiljer ut briljansen från medelmåttligheten.

Igår var det vi. Arsenal. Vi som enligt expertisen inte ens skulle lyckas kvalificera oss till huvudturneringen. Vi som skulle åka ur mot Udinese, vi som skulle vara för veka och vi som skulle bli den engelska ligans första kapitulation. Vi som enligt alla kännare hade tappat inte bara våra två bästa spelare, utan även förmågan att adaptera till den uppkomna situationen. Vi, vars manager var en rigid tok, en skräcködla eller en överbliven rest från en svunnen tid.

Nu står vi här.  Vi står kvar. Och vi står starka. Är nyrika shitty klara för vidare spel i Champions League? Är det lika nyrikt osköna chea£sy det? Är det andra laget från Manchester, de där som alltid uppger sig ”we’re man united, we get what we want!” vidare i CL?

Njae, jag tror inte de är det. Eller snarare; jag vet att de inte är klara för vidare spel och jag vet att deras existens i denna moderna fotbollens själva kronjuvel, hänger på en skör tråd. Jag vet att det inte är de tre stora, men däremot det där lilla laget på väg utför, de som snart skulle knoppas av och falla bort. Det är just det lilla laget som är klart för avancemang. Och det laget heter Arsenal. Och det är vi. Och vi är bäst.

There’s only one team in England. Och det är vi.

Visst är det smått fantastiskt när en ända mening lyckas få med nästan en hel uppväxts innehåll. När en mening som ”gult är fult och rött är alltid rätt”, täcker in både de mest infantila stadiernas basala rim och retsamhet, men även tonårsperiodens självklara medvetenhet, ständiga kamp och emotionella bergochdalbana. I dagens egencentrerade mikrokosmos torde motsvarande mening vara ”GB-glasrandigt är fult och Zlat… eh…” Tja, kanske ”… vilket randigt lag som helst, som världens bästa Zlatan för dagen representerar är rätt”, men jag vet inte jag. För mig är alltid rött alltid rätt. Men det är ju bara jag, det.

Och ikväll möter detta alltid rätt och alltid röda, förgyllt med vita ärmar, det ständigt fula gula. Nu skall jag villigt erkänna att jag egentligen inte har så värst mycket emot de kvällens gula gäster, snarare tvärtom. Men eftersom de och matchen i kväll på många sätt kan vara skillnaden mellan vidare spel i Champions League (läs: fler matcher mot det spanska laget i randigt) och ett avgrundsdjupt ras i form av Euro League, är läget något tillspetsat.

Röd till min död. Bild från Flicker.com: ”alnove”

Vinner vi kvällens match så är vi klara för vidare spel. Om Marseille samtidigt tappar poäng och bara får oavgjort hemma mot Olympiakos så är vi klara gruppsegrare. Risken för det senare får nog dock anses vara tämligen ringa varför den åtråvärda förstaplatsen i denna grupp troligtvis kommer vara ett öppet race ända in i sista omgången, även om vi vinner. Dock kan vi hoppas att grekernas önskan om fortsatt europaspel efter jul kan sätta Marseille i ett visst bryderi, att Olympiakos kan knipa en poäng och därmed sträcka oss en hjälpande hand. Om grekerna däremot vinner så har även de chans till avancemang vilket skulle kunna stöka till det för oss om vi inte slutit till säcken i och med vår match ikväll.

Spelar vi oavgjort i kväll har vi också säkrat spel i åttondelen, men kan då också ha givit Olympique fördelen i racet om att slippa åka till Spanien till våren. Borussia är i så fall fortfarande med i kampen om vidare spel och kan då bjuda Marseille på en riktig holmgång på Westfalenstadion om två veckor. Detta skulle än mer kunna röra till det för oss.

Om två eller flera lag hamnar på samma poäng så avgör: 1: Inbördes möten. 2: Målskillnad och 3: Gjorda mål.

Ikväll kommer vi såklart att sitta med ena örat riktat mot Stade de Veledrome eller mot den lilla spanska provinsen, men vi får göra det samtidigt som vi har fullt fokus på våra nuvarande motståndare. För ni minns säkert hur rejält uppsnurrade vi blev nere i Dortmund. Hur vi, trots att vi tappade ledningen på ett sent drömmål av Ivan Perisic, var ganska lättade över att fått med oss en poäng och inte blivit helt bortkollrade även resultatmässigt.

Förvisso har mycket hänt med Arsenal sedan dess. Då var vi inne i en dålig trend och nu är vi inne i en god. Men detsamma gäller också för våra gula gäster från den tyska maskinens själva förgasare. För på de sex senaste ligamatcherna är Borussia obesegrade, de har vunnit fem och spelat en oavgjord. De har gjort hela arton mål, bara släppt in två och är det överlägset mest formstarka laget i Bundesliga. De krönte i helgen sin goda svit med att på bortaplan sänka flaggskeppet Bayern på Allianz Arena och de är, kan vi nog tillstå, inte vilken motståndare ur den fjärde seedningsgruppen, som helst.

Så alla önskemål om att rotera och lufta truppen bör nog tas under noggrann omprövning. Bästa startelvan måste spelas, vilket endast ger oss frågetecken i backlinjen och kanske på någon av ytterplatserna. Visst skulle Benayoun kunna avlösa den ganska rikligt matchade Ramsey och visst borde den, enligt alla oss här i D&M-kollektivet, smått misshandlade Arsjavin få spela från start. Det skulle kunna göra TW14 till ett oerhört passande ess att dra fram ur rockärmen efter sisådär 67 minuters spel, då tyska försvarsben bör vara lämpade för Den Lille Illersnabbe från Stanmore. Vi ställer därför upp enligt följande:

Szczesny
Koscielny – PM4 – TV5 – F’nC-kungen (tack Shacko)
Song – Arteta – Ramsey
Gervinho – Kungen – Arsjavin

Detta skulle kunna ge oss en relativt solid backlinje och ett i högsta grad detsamma mittfält med tre väldigt kloka spelare. Vi skulle ha en oerhört kreativ anfallstrio där jag hoppas att både Gervinho och Arsjavin väljer centrala löpvägar, lämnar plats för Koscielny och Santos att komma runt för att inlägg utmed marken, alternativt själva tar in bollen i boxen. Detta skulle röra till det i Borussias straffområde med minst tre potentiella passningsalternativ, för försvararna, att hålla reda på.

In With The Clock för de gule. Foto: D&M

Dessa räknefel tror jag är nyckeln till att göra vårt, fortfarande periodvis ganska stationära, anfallsspel riktigt farligt. Dessutom har vi, trots vad många hävdar och trots vad många hävdat att jag själv också hävdat (yes: tre gånger i samma mening), nu en oerhört bra inläggsfot på vänsterbacksplatsen.

Beroende på hur matchen utvecklar sig och på resultatet i den 65:e – 73:e matchminuten, bör som nämnts TW14 släppas in. Även Benayoun borde kunna göra nytta med sin ganska digra CL-erfarenhet. För det kommer att behövas, allt gott vi har kommer att behövas och all möjlig arsenal att använda kommer att bli viktig. För detta är ingen lätt match, de gula är inga lätta motståndare och vi sitter inte i något lätt sits. Men j-klar vad gott det kommer att kännas runt 22.40-snåret. När vi har vunnit, när vi har tagit oss vidare till åttondelsfinalerna och när alltid rött som sig bör alltid är rätt.

Nu lovar jag att jag inte, i varje fall just nu, skall nämna klubben som bara är en vanlig simpel fotbollsklubb något mer. Och jag lovar att jag skall hålla mig till en speciell individ som är verksam i klubben. Jag önskar att jag inte behövde undra över det, men Sandro Rosell, vad f-n är han för någonting?

Att han var en lögnhals och en simpel småtjuv det visste vi ju redan. Att han var en nepotismisk ryggkliare och intrigerande agitator likaså. Att han alltid tycker synd om sig själv och de sina och dessutom är en hejare på att få andra att tro på hans lögner, ja det visste vi också redan. Men det här, vad är det med killen?

Då hela övriga fotbollsvärlden talar om att ett visst utjämnande regelsystem kanske skulle kunna adderas, drar Rosell till på volley åt ett helt annat håll. Där många i fotbollsvärlden börjar se att det där med infernalisk ojämnhet inte skapar mer intresse och att det där med spänning i en ligatabell det kanske inte är så dumt ändå, där går Rosell i bräschen för den mörka motsatsens makt.

Mer än bara en skitstövel.

Nej, Rosell vill minska de inhemska förstaligorna och matchantalet i desamma. Göra det till förmån för den storeuropeiska superligan där bara de bästa och vackraste lagen skall få vara med. Finfotbollen skall göras än finare, den sämre varianten skall göras sämre (läs: fattigare) och avståndet mellan dess idrottens ytterligheter skall göras så stor som bara är möjligt.

Rosell får tycka vad han vill, det är liksom det som är grejen med den demokratiska rörelse som Rosell uppenbart ämnar kväva. Men den människosyn och den syn på fotbollen han ger uttryck för, är rakt igenom avskyvärd. Den är inte bara cyniskt elitistisk utan även på gränsen till fascistoid. Att rika klubbar har rätt att trampa på fattiga. Att ett fåtal rika och populära klubbar, som hans egna, har rätt att bestämma över den stora massan med mer normalekonomiska klubbar. Att den store har rätt att hota sig fram till genomdrivande av sin fascistoida världsbild och få den att verka som norm. Att den starke har rätt att förtrycka den svage och BOOM, så är Rosell plötsligt den förtryckande centralmakt som hans klubb ständigt anser sig ha varit ett offer för.

Det är personer Rosell som stjäl sporten ifrån folket som skapat den. Det är personer som Rosell som gör den till politik och sin egen position som maktmedel i den. Personer som Rosell som gör att spanska ligan redan nu är helt ointressant och berövar ett helt fotbollsälskande land på den, för många, enda spänningen i vardagens jämntjocka gråhet. Det är personer som Rosell som gör fotbollen till endast underhållningsindustri, klubbar till slutna fort och spelare till verklighetsfrånvända seriefigurer.

Det är personer som Rosell som förvandlar en spänningsidrott till en sorts gröna gräsets tjurfäktning. Där en ensam och underlägsen varelse skall kämpa mot motståndare som både är överlägsen till antal, till taktiskt tänkande och till utrustning och där utgången redan är förutbestämd. Där själva förnedringen är kittlingen, den självklara överlägsenheten är försäkringen och där kväsandet av den primitivt underlägsne är kronan på verket.

Och jag hoppas verkligen att Rosell gör slag i saken. Att han tar sin klubb och lämnar det europeiska fotbollssamarbetet. För det är uppenbart att Rosell och människor som han, inte passar in i samarbete och inte ens önskar det. Det är uppenbart att dessa maktfullkomlighetens utskjutna bröstkorgar är lika begåvade som det skrikande skolbarnet, som aldrig tidigare fått någon tillsägelse av sina genomcurlande föräldrar, och som i ren chock ger sig på fröken med sparkar och slag, då hon ger barnet den helt nya upplevelsen det innebär att få en gräns satt för sig. Blir det inte på barnets sätt så blir han rasande arg, hotar om att döda fröken och springer rasande ur klassrummet om dess regler inte passar honom.

Shame on you Mr Rosell, shame on you

Så nej, Rosell. Vi kommer inte sakna dig. Vi kommer inte att sakna den klubb du är president för och vi kommer inte att sakna det sätt på vilket du ser världen. Ta din lilla skolväska och spring iväg. Starta din egen skola och jag hoppas att du får ihop en riktigt mysig OBS-klass att hänga med. Tävla där om vem som kan spotta längst, vem som kan rycka flest pensionärer eller vem som kan flasha med butterflyn på fräckast sätt. Fortsätt där att slipa dina förmågor att skrämma småungar till lydnad, att hota bambatanter till respass och att sparka på den som redan ligger. För det är det du gör, och det är i OBS-klassens uppluckrade normsystem som du och sådana som du, kanske kan få den rehabiliterande vuxenövervakning du och de dina aldrig fått.

Så no more Rosell, är du snäll.

Med största sannolikhet blir det denna vecka inte någon shit-chat och det är av den enkla andledningen att samtliga platser på shitlistan annekterats av nämnde spanske klubbpresident och chat-diton endast består av Robin van Persie samt det faktum att vi på onsdag säkrar avancemang till Champions Leagues åttondelsfinaler, där vi med största sannolikhet kommer lottas mot…

Bilder: Flickr.com: skitstöveln: “cvrcak1” och skolgårdsmobbaren av ”trix0r”.

Idag
gjorde Arsenal den två timmar och tjugo minuter långa resan
från världens egentliga centralpunkt till Norwich Citys hemmaarena
Carrow Road. Väl där var planen att nedlägga den lilla stadens
gulgröna kanariefåglar i säsongens tolfte ligamatch.

Före
dagens match hade Arsenal spelat fem bortamatcher, förlorat tre,
spelat en oavgjord och förlorat tre. Gjort elva mål och släppt in
hela sjutton. Visst kan mycket skyllas på den lilla incidenten på
Old Trafford, men det var ingen rolig läsning vår bortastatisk
innebar, och med vinsten på Stamford Bridge som enda bortavinst,
fanns det en del att jobba med när det gällde spelet utanför
Islington. Med detta i ryggsäcken vandrade våra rödklädda hjältar
in på planen, stolta med kanon på bröstet och med ännu tre
värdefulla bortapoäng i sikte för att dubbla vår bortaskörd.

Matchen
började och vårt offensiva spel tämligen böljade fram som
vågor mot en pittoreskt brittisk kuststad. Vi hade ungefär tre
tusen chanser att göra första målet, men lika självklart som att
vi missade samtliga dessa tog Norwich den, nästan, enda målchans de
hade under första halvlek. Per Mertesacker missade totalt den lätta
lyftningen in mot vårt straffområde och släppte gamle londonbon
Morison i fria tyglar att lika självklart gjöra 1-0 till Norwich.

Då
kändes det att detta skulle vara en sådan där j-la dag. En sådan
där dag då vi har multum av chanser men ändå förlorar. Och
dessutom på bortaplan. Men kanske var det ändå inte en sådan dag.
För efter att ha missat tre-fyra klara chanser gjorde Grande van
Persie 1-1. Detta efter att TW14 slagit ett av de där underbara
inläggen på marken, där mittbackar är som sämst och där RvP är
som bäst. Plötsligt kändes dagen bättre, spelarna bättre och
bortaplan inte så långt hemifrån.

Andra
halvlek började ungefär som den första. Arsenal bytte chanser
med sig själva och backlinjen inklusive PM4 och den vikarierande
högerbacken Koscielny stod på relativt säker grund. Efter att vi
fortsatt bränna chanser, berövar Ramsey, i den 59:e matchminuten,
bollen, blir liggande varefter Song tar över och serverar Den Store
en smörboll för honom att göra det han gör bäst. Mål. 2-1 till
Arsenal genom en underbar delikatess, i form av en nätt liten chip
med högerfoten, från Den Stores sida.

Efter
detta försöker Norwich lyfta upp spelet och genomförde även två
offensiva byten, men farligare än några feldömda frisparkar och en
ytterst osmaklig filmning i straffområdet kom kanariefåglarna inte
denna kväll. Vi dubblerade vårt poängantal tagna på bortaplan och
kunde hålla den där ofta så vanskliga enmåls-ledningen. En
lättnadens suck dragen, tack till van Persie och en blick framåt
onsdagen.

Arsenal
betygssätts, av D&M, enligt följande:

Szczesny: 3/5. Bortsett från målet hade polacken en ganska lugn dag på
jobbet, men tog det han borde ta och skötte även spelet med
fötterna inom ramarna för vad ens nerver tillåter. Säker i luften
och tydlig i sin ordergivning.

Koscielny: 2,5/5. En klart godkänd debut på högerbacksplatsen för den
nyblivne franske landslagsmannen. Höll sig undan allt för många
offensiva räder och måste bättra på det offensiva spelet men var
helt okej i försvarsspelet. Räddade PM4 ett par gånger då denne
gick bort sig och en helt acceptabel ersättare för den skadade
Hjärtesorg.

PM4: 1,5/5. Nej, det här var inte Pers match. Agerandet på 1-0-målet
går inte att beskriva på annat sätt än rakt igenom bedrövligt.
Hade en period i matchen där han hämtade hem en del, med bra
passningsspel och tre placeringsförmåga, men blandade upp detta med
att bli överspelad i det egna straffområdet och ge sig ut på helt
onödiga kanträder. Nej, bättre upp nästa match.

TV5: 4/5. Matchens bästa mittback. Och vänsterback. Täckte ytor och var
rakt igenom vältimad i sina uppstick, både defensiva brytningar och
offensiva räder. Bra inlägg, dessutom. Grymt skönt att se hans
dompterande, hans järnvilja och hans ständiga vägran att ge sig.

Kebabfet/Fish'n-Chips-kungen: 2/5. Klart godkänd. Framför allt beroende på att han var rakt
igenom grym framåt och räddades bakåt av TV5 och det centrala
mittfältet. Bra inlägg och bra skottförsök.

Song: 4/5. En ulv i labradorskrud. Han ser så snäll ut, men är elakt
klinisk i sitt försvarsarbete, där han bara råkar screena bort
motståndare och bara råkar flytta på dem. Mycket bra passningsspel
idag. Samt en mästare i den så kallade Elaka diplomatin.

Ramsey: 3/5. Inte så illa pinkat av en kille som för bara några månader
var på väg åt skogs om D&M hade fått bestämma. Ramsey
jobbade oerhört bra, täckte ytor och ströp Norwich centrala
mittfält tillsammans med Song och Arteta. Dessutom skymtade man
enorm passningspotential i denne människovalp.

Arteta: 3/5. Precis som tidigare nämnda CM, jobbade Arteta föredömligt. I
andra halvlek dessutom mer aktiv framåt. Han är oerhört elegant i
sin upprätta löpstil och man luras nästan, av den, att tro att han
är en gammal långsam farbror. Men så var i varje fall inte fallet
denna dag. En bra dag på jobbet.

Gervinho: 2,5/5. Missade något enormt denna match. Helt fri i den 23:e och i
princip redan förbi målvakten i den 54:e, vilket var chanser han
absolut borde förvaltat bättre. Trots detta tycker jag han gjorde
en helt godkänd match, mycket beroende på hans fortsatta strävan
att utmana ytterbackarna och gå in centralt i banan. Pitchar han upp
sig något kommer han vara grym för oss. Återigen som bäst när
han går över till högerkanten och startar sina löpningar in i
banan därifrån.

Grande
van Persie: 4,5/5. Matchens Man, utan diskussion. Två mål och
ständigt passningsbar. När han går ned i banan och idag dessutom
hade medspelare i rörelse att fördela bollen till, blir han näst
intill komplett som anfallare. Återigen en perfekt genomförd match.
Trots de tretusen missade chanserna inledningsvis...

TW14: 2,5/5. Killen gjorde idag som han brukar göra. Han blandade och gav.
Började med sina vanliga rusher på utsidan backen och sina
meningslösa inläggslyror till ingen alls. Men sedan började han
använda gräsmattan. Både till ett fantastiskt inlägg till
Gervinho, vilket släpptes/missades vidare till RvP´s 1-1-mål, men
även till skottfinter och rena dribblingar. Gott initiativ Theo.

Benayoun
verkade väl okej, kanske. Som vanligt nasty-looking like Blackie
Lawless, vilket han absolut skall ha en eloge för, medan Djourou såg
ut att ha fastnat i mangopressen, vilket alltid gör gott.

Phil
Dowd: 2,5/5. Gav bort lite väl många frisparkar till
hemmalaget, men visade å andra sidan ett underbart markerande gult
kort när Holt (tror jag det var) försökte filma sig till en
straff. Att Dowd inte blåste straff utan gav det gula, kändes
underbart skön här i Arsenalland.

Summa
summarum kändes detta, om vi bortser från en period i andra
halvlek, som en ganska säker tillställning. Som det skall vara mot
en nykomling och som det skall göra för ett lag som verkar fått
upp farten. Vi är ännu inte i land, vi är ännu inte hemma, men
vi är på rätt väg. Det är skönt att vara Arsenal. Vi är f-n
bäst.