Medlemmar: 8706 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

Hate to say I told you so, again!

Davidsson och Mannen – lör 17 sep 2011 kl 13:38

Då kan vi bocka av denna match. Vi kan lägga Ewood Park och alla dess samlade faror till handlingarna och se framåt, vidare emot en godare fortsättning på EPL 11-12 än dess början hade att erbjuda.

 

Ni vet ju själva hur Blackburn brukar vara, och undertecknad hade även förvarnat er, det varken var eller är ädelt bolltrillande överst på Rovers dagordning. Och ni vet även hur vi brukar rygga för fotbollsvåldet när det kommer i vår väg.

 

Denna lunchmatch blev inget undantag. Efter en första halvlek där matchen skulle vara över, död och begraven, lät vi Rovers få ta över matchen. Två självmål, uselt positionsspel och allt gott som första halvlek lovat vändes över i bedrövelse. Ren och skär bedrövelse. Rovers gameplan, att göra sönder våra bästa spelare, kickade in till punkt och pricka. Den arsenalska högerkant som var dödlig med en, förvisso ego men ändå lysande, Gervinho tillsammans med en ständigt överlappande Sagna, blev hux-flux Djourous arena, och vad kan man förvänta sig av ett sådant scenario?

 

Wenger gör allt han kan för att vi skall bli sämre. Han tar ut första halvleks bästa spelare; Arsjavin, och sätter in TW14 på högerkanten. Han låter Ramsey vara kvar och förvisar Gervinho till en vänsterkant han aldrig producerat från. Vi har ungefär tusen chanser, Blackburn har två och de vänder ändå matchen. För de behövde egentligen inte mycket till spel, vi gav dem det. Vi gav dem chanserna och avslutade desamma. Vi är de killarna, de hyggliga, de naiva och de som blir totalt överspelade.

 

Jag hade för avsikt att sätta betyg på dagens spelarinsatser, men jag orkar inte. Jag kan inte förmå mig. De positiva ansatser vi såg i första halvlek slaknade till den ständiga impotens vi ständigt fastnar i just nu.

 

Arteta vann med sitt Everton och förlorar med sitt Arsenal. Är det där vi är i år? Är det så dåliga vi har blivit, eller ser jag fel? Ett brunkargäng som vi skall vinna över alla dagar i veckan framstår, i vår närvaro, som smarta och funktionella. Vi är laget som alla vill möte, laget de möte när de skall vända en negativ trend och laget de kan besegra utan att ha ett eget spel. Det är vi. En vänsterback som kan slå inlägg och en högerytter med teknik räcker inte, vi saknar fortfarande förmågan att stänga matcher och förmågan att vinna matcher.

Vi är idag bara en dysfunktionell OBS-klass, en neuropsykiatrisk diagnos, en imploderande skolresa där samtliga resenärer skickas hem i förtid.

Läs mer

Blackburn borta: Please Please Please

Davidsson och Mannen – fre 16 sep 2011 kl 07:09

Let me get what I want, this time. Som så många gånger förr så får en av vår tids stora konstnärer stå för orden. För precis så känner jag inför morgondagens match, borta på Ewood Park. Snälla, snälla, snälla, låt mig får vad jag önskar, denna gång.

När Arsenal åker till Blackburn brukar vi inte få vad vi önskar, vi brukar mestadels bara få oerhört ont. Vi får kanske med oss tre poäng därifrån, men gör det i sällskap av en allt längre skadelista. Vi fantaster sitter i våra soffor och hoppas på vackra passningar, säkra försvarsingripande och på gjorda mål. Men framför allt måste vi, varenda j-kla gång vårt Arsenal skall besöka Ewood Park, sitta och hålla tummarna för att våra stjärnspelare inte skall bli sparkade sönder och samman. Att ett besök där inte skall resultera i tusenfalla avbokande till andra och att vårt lag inte skall se ut som ett enda rödfärgat plockepinn när matchen väl är över.

blackburn_mascot02_ab.pngFör Blackburn Rovers har alltid verkat i fotbollsutvecklingens tjänst, alltid varit steget före och alltid stått på bolltrillandets barrikader. Allt från soccerns skilsmässa från The Rugby football till Sugardaddyns rätt att vrida den moderna fotbollens snedspark ännu ett varv. Det förstnämnda när klubben, i slutet av 1880-talet, var en av de drivande bakom professionaliseringen av fotbollen och det senare då stålindustrilisten Jack Walker, i januari 1991, tog kontroll över klubben och hämtade den gamle Liverpool-legenden Kenny Dalglish till klubben för att göra honom till manager med en enorm spelarbudget till förfogande.

Med dessa monetära muskler kunde då Dalglish locka över en massa spelar till klubben, främst från Liverpool FC, den klubb Dalglish just kommit från, och Rovers tog sin enda ligatitel i modern tid våren -95. Men så mycket mer glamoröst än så blir det aldrig där vid skogarna i Lancashire. Rovers är liksom inte det laget och har heller aldrig varit. Det hör på något sätt till att motståndarna skall behöva vara lite extra på spänn och lite extra rädda. För här kommer stora, stygga Rovers och då skall de där bolltrollande småkillarna som fått för sig att besöka oss, få åka på ett rejält kok stryk om de inte förstått bättre.

Så därför ber jag, snälla. Låt oss ställa över de mest skadebenägna och bensköra spelarna. När vi nu redan har både Vermealen och Wilshere på skadelistan så låt oss skydda livsviktiga spelare som RvP, Sagna och Arteta och låt oss trumma ihop ett så elakt centralt mittfält som bara är möjligt. Snälla Wenger, låt oss inte falla för frestelsen att använda vår fotbollstekniska överlägsenhet, för den kommer bara att slå tillbaka i form av fradgadrypande Roverssepelare, som med mord i blick kommer att slita våra fotbollsförsök i stycken.

oskn_blackburn-combo.jpg

En annan tämligen oskön samling Blackburn-kopplingar

På grund av rådande omständigheter bör vi ställa upp med följande lag. Inte för att motståndet är ringa eller för att vi inte behöver våra bästa spelare, utan för att dessa bästa spelare även behövs i matcher efter lördagens.

Szczesny
Jenkinson –  Kaiser Per – Koscielny – Santos
Song – Frimpong – Benayoun
Gervinho – Park – Arsjavin

Santos går självklart att byta ut mot Gibbs, men med tanke på den senares skadebenägenhet och stundande CC-match mot Shrewsbury, bör detta övervägas med största försiktighet. Både Park och Arsjavin kan också tänkas behövas skyddas mot dessa Lancashiremonster, varför Chamakh och kanske TW14 då kan ersätta, men även här hyser D&M frågetecken över lämplighet. Man skulle även kunna låta mittfältet bestå av Song-Frimpong-Coquelin, och låta Benayoun ta en offensiv kant, vilket skulle kunna bli som att bekämpa eld med eld. Men det är en lite småmysig tanke, eller hur!

Så allsmäktige fotbollsgud, du som i The International Football Association Board äro, låt oss slippa brutna ben, urleddragna axlar och bespottade ansikten. Låt oss slippa den högst osköna känslan som ännu en favvospelare på skadelistan bringar. Låt oss få komma hem med både tre poäng och intakt spelartrupp. Please, please, please. Let me get what I want, this time…

Läs mer

Borussian Boogie

Davidsson och Mannen – ons 14 sep 2011 kl 06:57

Hela din gårdag var en enda långsam vandring. Hela din arbetsdag var en enda lång charad där du låtsades leka vuxen och simulerande deltagande i de aktiviteter som vuxna människor förväntas delta i. Hela din gårdag hade ett enda mål framför ögonen. Att klockan skulle bli 20.45 och att avspark mellan ditt Arsenal och den tyska ligasegraren Borussia Dortmund skulle tas.

Klockan gick och matchen var likaså igång. Våg efter våg av gult välde över oss, gång efter gång höll Borussia på att överlista vår högt stående backlinje och vi hängde på en skör tråd av upprepade räddningar av vår målvakt Wojciech Szczesny. Våra högt flygande och som vanligt dadaistiskt naiva idéer om att vi skulle vara spelförande slogs bryskt i spillror.

Efter den inledande delen hittade vi något sånär rätt i positionerna och vi sjönk också lägre ned i banan. Ett tyskt felpass i 42:a, en RvP-glidtackling vidare till TW14 som plötsligt ägde allt spelsinne i världen. Detta spelsinne gav RvP en smörpassning varefter han bara väntade, siktade, väntade och siktade igen, för att sedan dra till med sin högerfot. Boom. Inte på något sätt rättvist, men oerhört skönt.

Andra halvlek var inte längre tvåmål, utan bara spel på vårt. Vår backlinje, föredömligt ja nästan italienskt låg, med ett CM just framför. Panik säger ni, taktik säger D&M. Och som ni vet, så  höll vi på att klara oss. Koscielny efter Koscielny tillsammans med stabiliteten personifierad i form av Szczesny höll på att ta oss ända hem. Nu kom ett konstmål i vägen och vi tappade ledningen, vilket alltid smärtar, särskilt om ledningen varit orättvis.

laurentkoscielnyborussiadortmundvarsenal35qgiuci3vpl.jpg

Vi fick med oss en poäng, vilket är en mångt mycket mer än vad vi förtjänade. Ändå smärtar det rejält att vi var så nära att spela uselt och ändå vinna, vilket hade varit grymt skönt. D&M tar risken att dra på sig en halshuggning, när jag ändå provar att sätta betyg på gårdagens Arsenal.

Szczesny: 4/5. Mkt bra. Alltid på rätt plats och lugn ända ut i fingertopparna. Jag hävdar inte att vi i honom har en världsmålvakt, ännu. Men närmre Safe Hands, minus ponytail och usla landslagsinsatser, var länge sedan vi kom. Målet var inget att säga om, bara trist att det kommer just mot oss.

Sagna: 3/5 Ingen märkvärdig match från Sagnas sida. Tillät lite väl många inlägg från sin sida, och hade kunnat producera enormt mycket mer och bättre offensivt, men i övrigt, som vanligt, en bra högerbacksinsats.

Per ”Franz” Mertesacker: 2/5. Nja… Ännu inte en vital del av vårt försvarssystem. Individuellt skicklig i man-mot-man-situationer, vilka han vinner de flesta, men inte den ordningsman man hoppas av honom. Igår var han en av fyra delar i en linje, inte en fjärdedel av en enhet.

Koscielny: Före smällen: 1/5, efter smällen: 4/5. Vad är det med den snubben? Klipp till honom i nyllet och han blir hur grym som helst. Fortfarande fladdrig och positionslös (kan man säga så?), men precis över allt och räddade boll efter boll efter boll. Ja, j-klar vad han stred i går den killen. Man kan inte annat än älska när spelare verkligen försöker. När de strider och visar upp någon form av vilja, i kontrast till den apati som stundtals tenderar att sprida sig i laget. Nej, gott jobbat!

Gibbs: 2,5/5. Tja… Vad skall man säga om killen? Hade perioder med offensiva framfötter, men dessa var få, ringa och för sällan. Defensivt var han bättre och slapp ur den så kallade Clichy-fällan, med ett bättre positionsarbete och en bättre man-man-insats. På det stora hela anser jag gårdagen vara ett steg åt rätt håll.

Song: 3,5/5. I första halvlek såg han nästan ut som Eboué, minus tokrolig humor. I andra växte han sig enorm i området just framför den låga backlinjen. Mycket bra andra halvlek, mycket rappare steg och en offervilja som värmde den höstavkylde i soffan.

Benayoun: 1,5/5. Var han med? Såg ni honom? Jag såg att han täckte ut ett Dortmundanfall till plockpotatis, någon gång i första, men i övrigt? Förväntades han vara offensivt kreativ eller skulle han bara täcka ytor? Nej, ingen vidare debut som startman i Arsenal. Förhoppningsvis mycket kvar att hämta i honom.

Arteta: 3/5. Rookie of the gårdagsmatch. Inte heller övertydlig i sitt varande. Men slet, täckte ytor och vågade hålla boll, när vågorna gick höga. En stor spelare som Arsenal kan komma att få stor nytta av när han vuxit sig konform med laget och spelet. Jag tycker vi såg tendenser igår, vilka lovar gott.

TW14: 1,5/5. Precis som i fallet Benayoun så var Walcott, i princip, helt osynlig. Fick kanske inte några bra bollar att jobba med, men jag vet inte om det försvarar den rejält bleka insatsen han visade upp igår. Betyget räddas dock av denna Lidnerska knäpp som gav RvP smörpasset till målet, men i övrigt inte mycket att skriva hem om.

Gervinho: 2,5/5. Otacksamt ensam på sin kant, när Gibbs prioriterade försvarsspelet. Fick ingen hjälp heller av det centrala mittfältet utan stod nästan alltid ensam med tre-fyra gula kring sig. Tycker ändå att han var på gränsen till en 3:a och detta då han försökte skära in i banan och ge plats för överlappningar, han försökte dribbla sig fram och han försökte skapa någonting i all den övriga bollrädslan.

van Persie: 3,5/5. Underbart mål som höll på att ge oss segern. Dock lider RvP av systemet, eller snarare av den roll han nu har i systemet. Han skall vara både avslutare och framspelare, vilket faller på sin egen orimlighet. Han skall gå ned i banan och hämta boll, men har därefter ingen löpvillig att passa vidare bollen till. Nej, ned i banan med RvP och in med en rejäl målskytt framför honom, så  har du en DB10 i vardande.

Frimpong, Chamakh och Santos, omöjliga att bedöma. Dock ett litet plus för Frimpong för denne vilja att glidtackla, sweet säger D&M.

Sammanfattningsvis: En poäng är rejält mer än vi förtjänade och jag tycker detta således var en bra start på gruppspelet. Deppigt att tappa en oförtjänt ledning, speciellt på ett sent konstmål. I perioder ett bedrövligt spel, men hade vi vunnit hade denna bedrövlighet blivit någonting positivt. Som när minus och minus blir plus. Att kunna vinna trots uselt spel, eller att kunna komma hem med en poäng, trots uselt spel.  

Läs mer

Att säga Vi eller Att Leva Med Ett Lag

Davidsson och Mannen – mån 12 sep 2011 kl 07:14

I några av de saker du företar dig, måste du alltid ha en pågående tankeverksamhet. En del saker är svåra att genomföra medan andra bara färgas av att du vill framstå i god dager. Men i de flesta situationer agerar du bara efter ett invant mönster. Några delar driftstyrning, några genetiska förprogrammeringar lagt till miljö och gängse normuppfattningar. Inlärt och internaliserat, klart och betalt. Du agerar i stund, är spontan och förhoppningsvis lyckas du framstå som välfungerande, välintegrerad och kanske till och med lite trevlig. Men du tänker inte utan är, du handlar och agerar.

Svårigheten är bara att din kartbild över normalitetens huvudleder inte stämmer överens med andras. Dina mellanmänskliga trafikomläggningar är inte som din omgivnings. Din bas för interagerande är inte den din omgivning tror att den är, eller kanske borde vara.

handslag.jpgFör om någon frågar dig om hur läget är eller om hur helgen har varit, så undrar de med största sannolikhet om du hittat på något extra trevligt, ägnat dig åt något speciellt spännande eller träffat någon intressant person. Om dina sociala erövringar motsvarat dina förväntningar eller kanske om hur din gravida fru mår. De undrar kanske kring om hur de går för ungarna i den nya skolan, om du sett något bra film på sistone eller om du lyckats hålla dig fri från förkylningar över helgen. Men de undrar inte med den frågan hur det gick för Arsenal senast.

Så när du, på frågan om hur läget är, svarar ”helt åt helvete, vi blev överkörda på Old Trafford, vann med ett nödrop hemma mot nykomlingen Swansea, har både Vermealen och Wilshere är långtidsskadade och möter i morgon kväll Borussia Dortmund borta” så kanske de i bästa fall ler lite överseende. De kanske vet vem du är och tror sig känna dig, men de bär inte på någon som helst beredskap på att du, i din värld, är lika med Arsenal. De kan förstå att Arsenal förlorade grandes mot manu och i helgen just spelade jämt med nykomlingen.  De kan även ta in att Arsenal på tisdag kväll inleder gruppspelet i CL, men att ”vi” är i resultatens gungfly och att ”vi” nu går in i ett kanske framtidsavgörande gruppspel, och att du av den andledningen är en totalmess, har de liksom svårt att ta in.

Och om de har svårt att ta in det faktum att du är vi med ett fotbollslag, hur skall du någonsin kunna få dem att förstå vilka samband det finns mellan Arsenals resultat, passerat genom dina förhoppningar om detsamma, vidare till ditt mående? Är det liksom ens någon idé att förklara? För era pusselbitar passar inte ihop. Era operativsystem är inte kompatibla och era konsoler har inte samma regionskodning.

arsenal-animation-1.gifAtt vara ”vi” med sitt fotbollslag kan vara rent fantastiskt. Att kunna få sola sig i glansen av en framgångsrik klubbs vinster, kan göra ditt liv till en enda lång medvind. Men att vara ”vi” med ett fotbollslag kan också innebära ständigt nagelbitande, en latent bipolaritet och ett ständigt återkommande tvång till social parallellslalom.

I morgon kväll möter vi Borussia Dortmund på Westfalenstadion. Den Gula Väggen kommer skrika oss rakt i ansiktet och vi kommer att möta ett lag som på många sätt är mer fungerande arsenalsk än vi själva just nu. Med tanke på att både Song och Gervinho är tillgängliga kan inte komma att se ut på något annat sätt än följande:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Santos
Frimpong – Song – Arteta
Gervinho – van Persie – Arsjavin

Inget konstigt med den uppställningen, hårt arbete och fortsatt tillbakabändning till den vinstvana som vi en gång i tiden ansåg vara normen för Arsenal. Ett centralt mittfält som säger Grrrr och en Wenger/Rice som låter Arsjavin, för en gångs skull, få spela en hel match. Det kommer f-sen inte att bli lätt, vi kommer få slita som hundar och det finns ingen garanti för någonting. Bortsett från att du på onsdag morgon, helt naturligt och utan att tänka dig för, kommer att berätta om hur det gick för oss i matchen. Hur det gick för oss när vi mötte Borussia Dortmund borta.

Länge leve ditt, mitt och vårt Arsenal.

Läs mer

To Russia with Love

Davidsson och Mannen – lör 10 sep 2011 kl 16:21

Ibland får man var nöjd med det lilla. Man för vara nöjd med att saker och ting inte stannar i det svåra utan lämnar det för någonting bättre och mer drägligt. Idag är en sådan dag. Man får vara nöjd med när en ond cirkel bryts, när en negativ trend övergår till en, förvisso nyfödd men ändå, positiv och när vi faktiskt får den hjälp vi nog ändå inte förtjänade.

Swansea City kom på sitt första EPL-besök och de gjorde de med värdighet. Ingen buss parkerades i bortalagets straffområde, ingen 8-1-1 uppställning och inget groteskt fulspelande a la Stoke, Birmingham och Toons. Ett Arsenal-light, med fotbollsspelande spelare på en majoritet av positionerna.

Swansea mötte ett Arsenal som på många sätt var nere för räkning. Efter den lilla lätta tillrättavisningen vi fick på Old Trafford, kändes det som om den här matchen var, om inte livsavgörande, så i varje fall helt livsavgörande. Just precis, så kändes det här hemma i casa de D&M. Abbot Ale på bordet och det i sällskap av en dosa finsus.

Så vad fick finsnuset då se av Arsenal. Jo, en målvakt som ännu en gång visar att han inte bara dansar en sommar eller livnär sig på spektakulära TV-räddningar. Sczcesny gör ännu en gång en bra solid och övertygande insats. Till detta hade han en backlinje som trots att den knappt kan komma överens om vilket orderspråk som gäller, gjorde en mycket bra insats. Visst kunde du se vissa brister i samspelet och visst fick Swansea i perioder äga mycket boll, men D&M satt och blev lite småförtjust i det jobb som linjen ändå gjorde.

På mittfältet visade Arteta varför Wenger gjorde rätt i att köpa över honom. Även han med några novisens misstag, men överlag en gedigen insats. Tillsammans med Ramsey och den snart odödlige Frimpong höll de nykomlingarnas ambitiösa mittfältsspel stången.

På anfallssidan var det väl lite si och så. Missar och rikligt med oskärpa, men då vi, för en gång skull, välsignades med lite oförtjänt tur, så fick Arsjavin göra ett mål från den vinkeln han är som bäst. Michel Vorm är en fullgod EPL-målvakt men vad höll han och hans försvarskompisar på med? Vi säger tack för kaffet och lägger in en ny snus. Mums fillibabba på en lördagseftermiddag.

Man of the match går till hela j-la Arsenal som inte föll i hop dom det korthus vi vant oss vid. Som kunde hålla en 1-0 -ledning och som kunde ta hem tre poäng, när man inte alltid spelat gladfotboll och katalansk rumba. Nu är vi på rätt väg igen. Tre nya poäng samtidigt som foolsen torskade på Britannia. Sämre kan man ha det. Nu tar vi fram en kall till, sätter oss i soffan och håller på Wanderers.

Och tackar Arsenal för njutningen i en lättnadens suck.

Läs mer

Swansea hemma: The fall and the rise of the Jacks

Davidsson och Mannen – fre 9 sep 2011 kl 06:00

Att få gäster från Swansea är för oss medlemmar i Arsenal Sweden något speciellt. För även om man inte kan tro det när man ser Svenne Banan På Stan, plufsig i konturerna lufsa omkring i mysbrallor och solkigt överdimensionerad t-skjorta, så härstammar vi faktiskt ifrån de stolta och atletiska vikingarna som, för dryga tusen år sedan försökte lägga världen under sina fötter.

vikingaskeppet.gifMan skulle kunna likna dessa vikingar vid en sorts blonda scousers, fast med elaka tillhygge och tokiga hattar istället för söndertvättade Adidasställ. Nu skall du som potentiell vikingaättling, inte bli allt för darrig här. För med största sannolikhet så räddas du av den invandring som under senare årtusendet haft den goda smaken att krydda vår genbank, vilken således inte bara består av råbankande muskulatur, utan även med, i de flesta fall, en ganska rik mängd av kognitiva förmågor och goda intellektuella förutsättningar.

Så sätt du dig lugnt ned i båten, du behöver inte oroa dig för eventuella scousersgener och du kan känna dig lugn i att du slipper tandavfall, inavel och år på torken. Vi skall återvända till Swansea och den relation staden har till dina båtburna förfäder, detta då det var just dessa som enligt sägnen, skall ha namngivit staden. Namnet skall härstamma ifrån våra vänner vikingarnas benämning, Sveins Ö, vilket efter år av piskande atlantvindar och språkligt förmildrat överslätande golfströmmar, blivit just Swansea.

Swansea City AFC är nu, som första walesiska lag, en del av Barclays fantastiska Premier League. Och det är inte annat än att man unnar klubbens fans detta. För de om några, har fått erfara hur svårt livet med en stark känslomässig bindning till en fotbollsklubb kan vara. Maken till berg-och-dalbana är svår att finna. Efter att ha legat still i andradivisionen i nästan 40 år, rasade klubben under slutet av 60-talet ned i systemets fjärdedivision och var i mitten av 70-talet bara en omröstning ifrån att få tvingas lämna The Football Leagues seriesystem. 

Efter denna dipp, sköt klubben upp som en raket på den engelska fotbollshimlen och gick från botten till seriesystemets toppskikt på bara drygt tre år. Det andades framtidshopp och klubben levde livets glada dagar i dåvarande division ett mellan 81 och 83 innan ännu ett fritt fall tog vid. Ett fall som förde klubben ned i fjärdedivisionen redan till 1986 där den föll till föga för gamla synder av katastrofalt skött ekonomi, ständiga managerbyten och nästan arsenalska vårkollapser.

Mellan åren 1995 och 2003 hölls klubben fången i återkommande gisslandramas av ständigt pågående ägarkaos, maktstrider i styrelserum och managers som knappt han få igång kontorets TV innan de lämnade eller fick sparken. Klubben var i så dåligt skick att de, våren –03, räddade sig kvar i The Football League genom att i säsongens allra sista match vända 2-1-underläge i halvtid, vilket skulle inneburit degradering, till seger med 4-2 mot Hull och ett säkrat nytt kontrakt.

swansea_gaddning.jpgEfter att ha touchat ligasystemets dyigt sanka botten, gjorde klubben plötsligt helt om. Med en ny och fungerande ägarstruktur, en snar flytt till en modern och inkomstbringande arena samt med en styrelse som faktiskt kunde hålla sams, skapades det för första gången på mycket länge, någon form av stabilitet i klubben. Den gamle mittfältsdynamon Roberto Martinez inledde sin managerkarriär och tog klubben från en darrig plats i League One till en stabil position just under den absoluta toppen av dåvarande Coca Cola Championship.

Martinez lämnade sedan för Wigan och den nuvarande Videoton-tränaren Paulo Sousa avlade ett något fransyskt besök i klubben innan den gamle Mourinho-adepten Brendan Rodgers tog vid och, måndagen den 30 maj, tog upp klubben till Barclays Premier League.

Så med tanke på den resa som klubbens anhängare har gjort och genomlidigt är det inte annat än att man känner för dem. Och att man, bortsett från deras möten med Arsenal, verkligen unnar dem en mycket god, lugn och välfungerande trygg säsong 2011-2012.

Welcome you Jacks!

Läs mer

Klådan och Värken

Davidsson och Mannen – ons 7 sep 2011 kl 06:51

Nu skall ingen av er gå i galen tunna och tro att blogginnehavaren lämnat tillrättalagda förleder för ankring i utomäktenskaplig naturhamn. Att blogginnehavaren hissat storseglet i helt fel vindar och av den anledningen ha dragit med sig fulsaker hem till den äktenskapliga hamnbassängen. Nej, här inne talar vi intet snusk, intet relationella slagsidor utan bara Arsenal. Arsenal, Arsenal och lite Arsenal till. Och det kan du skriva upp!

f_barca.jpgIdag är det onsdag och det är fortfarande ett par dagar kvar till Arsenals säsong 2011-2012 börjar. På riktigt, alltså. Vi har under detta uppehåll ånyo blivit varse om giganten fc barcelonas fortsatt väldigt osköna höga svansföring. Detta då deras viceordförande gått ut och inte bara förklarat vilka goda affärsmän de är utan även hur ruttna, emotionellt försvagade och kognitivt begränsade killarna hos Cescs före detta arbetsgivare är. Vidare att det var god etik och smart business som barca ägnade sig åt i somras. Jag som trodde det var vi som köpte honom snorbilligt och sålde honom för miljontals pund, men eftersom även jag är Arsenal så är väl även jag emotionellt försvagad och kognitivt begränsad? Blir man förbannad? Eller blir man bara trött?

Vi har ännu inte fått in rapporter om att en finsk sisu tagit sin tribut i RvPs orangea ovana att alltid lämna en landslagssamling skadad. Inga av lagets unga engelsmän har heller blivit utkastade från krog, kört bil nakna eller fångats på CCTV under pågående handgemäng kring någon gravid exflickvän. Vad vi vet, ännu. Våra nyförvärv har haft möjlighet inte bara till landslagsspel utan även till känslomässigt närmande till klubben. De har, som folk i farten brukar säga, haft möjlighet att landa som Arsenalspelare. Och det är ju bra.

Extremt dåligt och oskönt är däremot att både JW19 och TV5, enligt uppgifter, nu skall vara borta minst (JW19) alternativt upp till (TV5) två månader från spel. Det är så enormt irriterande och det känns som en invärtes bula vars bultande värk bankar en till galenskap. Kan detta skadehelvete aldrig ta slut? Och hur kommer det sig att våra spelare ständigt går sönder och att de varje gång blir borta så otroligt lång tid? Någon som vet? För det måste ju finnas en orsak, eller? Kan ju inte bara vara en radda slumpar, uppradade längs med motorvägen till eländet. Och varför måste vi varenda säsong behöva ägna oss åt denna ständiga rädsla för nya skador? Vartenda uppehåll fylls av ängslan och fruktan för nya rapporter om ännu några månaders frånvaro för ännu en av lagets så bräckliga stöttepelare. För det är likadant varenda gång: Ingen Arsenalfotboll att se på, men bara massa högst oskönt spekulerande i hur skadeodjuret växer sig större, starkare och än mer otäckt för var dag som går.

arsenalheart_415512.jpgDet tvingas till oskönt spekulerande och det spelas på tok för få Arsenalmatcher i dessa tider av landslagsfokus. Dessa landslagsuppehåll som tvingar oss till avhållsamhet i vår rakt igenom osunt täta relation till laget vi älskar, njuter av och lider med. Detta som gör oss abstinenta, dessa kickar vi tillåtit oss bli torskar av och detta våra livs tomrum vi låtit Arsenal fylla. När det plötsligt är uppehåll blir det än mer tomt, än mer frostigt, kargt och rejält trist. Det blir liksom inte så gott, inte så spännande utan tämligen oskönt. Det är något som gnager dig, något som skaver inombords och något som kliar under huden som du inte kan få bort hur mycket dina naglar än försöker.

Du får inte riktigt ro, kommer på dig själv med ständiga blickar på klockan och med att bära en malande värk i magen. Alla nyheter är dåliga nyheter och du vill bara att denna dag, liksom nästa och nästnästa, skall ta slut, försvinna och att det äntligen får bli lördag eftermiddag. För då börjar livet leva igen. Då börjar tillvaron återigen ägna sig åt normalitet. Och då kan du äntligen förvänta dig att landslagsklådan försvinner och ersätts av ett elixir som alltid hjälper. Det som heter Arsenal FC. Kom lördag, kom. 

Läs mer

Exit Wilshere. Enter …who?

Davidsson och Mannen – mån 5 sep 2011 kl 07:52

Den hamnstad D&M bor i, verkar göra allt vad som står i dess makt att förfula sig. Gatorna är som puckelpist i dagsmeja, kollektivtrafiken avgår aldrig i tid och gör sig mest bemärkt genom ett ständigt gnisslande ljud, vilket gör att den i bästa fall bara är i vägen. De hus som faktiskt byggs har redan börjat förfalla när de första gästerna flyttar in och den idrottsarena som just öppnades var omodern reda på planeringsstadiet.  Dock har det funnits ett ljus som likt ett minimalistisk tomtebloss lyst upp stadens annars kompakta estetiska bäckmörker.

wilsheretroja_xl.jpgDenna t-skjorta, designad av Arsenal Swedens mästerkreatör KP, har burits vid så många tillfällen som bara varit möjligt. Med av stolthet utskjutet bröst har en medelålders familjeförsörjare burit en tonårings ansikte för var krökt medmänniska att finna tröst i. Ett varsel om en gryning, en utsträckt hand till en vän i nöd eller en antydan till upprättelse för den betrampade och krumme. Nu har denne tröstbringare meddelat att han kommer att vara frånvarande från fotbollsspel mellan två och tre månader. Hans tillfälliga frånfall kommer vid sämsta möjliga tillfälle, då Cesc just har lämnat för barca och Girigbuken från Marseille valt blim-blim och karriärsgenväg på United Stadium. Så när luckor skulle fyllas skapades ännu en. Och vem tar den lucka som Wilsheres skadefrånvaro skapat?

Exit Wilshere, enter …who?

Diaby: Om du hade fått en guldtia för varje Den Nye Vieira du läst om skulle du vara miljonär idag. När Diaby i januari 2006, kom till Arsenal var han ännu en, men efter han blev söndersparkad av Sunderlands Dan Smith under våren samma år, har han inte på något sätt levt upp till förväntningarna. Långa perioder på rehab och oerhört ojämn när han väl spelat. Nej, Diaby fyller inga luckor i klubbens representationslag, endast i dess plånbok.

Ramsey: Lex Diaby revisited. Ramsey som kallades för Rambo av Cardiffsupportrarna föll även han offer för talanglösa engelska försvarsben och har därefter haft ganska svårt att övertyga. Inte skadebenägen som Diaby, men till synes räddhågsen och lite försiktig i sitt spel. Jag hoppas att Ramsey kan fylla tomrummet efter JW, men väldigt lite talar i nuläget för att så blir fallet.

Rosicky: Den lille Mozart kom till Arsenal efter ett fullständigt lysande kval till VM 2006, men han gjorde det i sällskap av ett skade-CV uppenbart helt inkompatibelt med EPL. Följden har varit fullständigt logisk och hans två inledande säsonger i klubben följdes av 18 månaders total skadefrånvaro. Senare tid verkar Rosicky kompensera det han förlorat i teknik och förmåga att skjuta mål, med ett stort mått av slit, riv och visat hjärta. Två bra försäsonger har följts av ganska ljumna insatser under EPL-säsongerna och Rosicky har fortfarande svårt att hålla sig i god matchform. Så hoppas, hoppas, hoppas, men nja…

Frimpong: Eller snarare Song/Frimpong. Inte alls JW´s magiska spelsinne och egentligen en helt annan spelartyp, ger denna jordfräs laget någonting helt annat, men samtidigt något vi förlorar när JW går på rehab. En explosiv fysik adderat till ett bra skott och en stor tilltro till den egna förmågan. I klubben sedan 9 års ålder har han ett dokumenterat hjärta för klubben. Kan han bara tygla sitt kanske något hetsiga temperament har Wenger en oslipad diamant att förgylla vår höst med.

D&M konklusion: Med Mikael Arteta och Yossi Benayoun i truppen, blir svaret på frågan bara ett. Eller kanske ett och ett halvt, eller snarare 1 plus 0,5 plus 0,5, ungefär. Rosicky och Ramsey kan säkert fungera bra med/bakom både Arteta och Benayoun, men svaret på frågan heter Emanuel Frimpong. Sida vid sida med Song skall han ges möjlighet att låsa det mittfält som både Ramsey och Rosicky (nej, jag har inte glömt Denilson eller Diaby, jag bara struntar i dem) har haft svårt för. Med ett lag fyllt av kreativitet som bara väntar på att bli förlöst, är det en solid centrallinje som är förutsättningen.

Den centrallinjen heter Szczesny-PM4-Vermealen-Song-Frimpong och allt annat är lyx, flärd och ögongodis. Med denna centrala kombon kan Arsenal återigen bli ett svårt lag att möta, inte fult eller ondskefullt. Inte Stoke, Blackburn eller De Jong. Utan tunga, trygga och så expansiva att kreatörerna kan få ro att skapa framåt det centrallinjen låser igen bakåt.

Läs mer

Gästblogg 1: Skada

Davidsson och Mannen – sön 4 sep 2011 kl 07:04

När det nu är landslagsuppehåll, och vi alla tvingas ta ett ofrivilligt uppehåll från laget i våra hjärtan, så passar blogginnehavare D&M på att ta just ett landslagsuppehåll från de plikter som kan sägas åligga honom. Av den anledningen släpper vi in Krönikör D&M och vi gör det, med tanke på den skaderisk dessa landslagsuppehåll brukar innebära för oss, på mest lämpliga sätt genom att publicera den första krönika, designad D&M, som publicerades i Kanonmagasinet, någon gång under tidig vår 2009. Vi ger er krönikan Skada, varsågoda. ............................................................................................................................................

Vi sitter alla dagar före, timmar före och spekulerar kring vilken uppställning vi kommer att mötas av i rutan. Vilka elva spelare Bossen valt ut denna gång, vilka som har visat begynnande form och vilka som skulle behöva vila eller bänkas av andra skäl. Vi spekulerar fulla av lust, tillförsikt och fulla av längtan efter att se de vackra röda tröjorna med vita ärmar, bäras av spelare, raka i stolta ryggar och med framskjutna bröstkorgar. Vi är Arsenal, vackra Arsenal, scooring Arsenal. Ingen djävel skall komma hit och trampa på oss.

Så kraschar vi, vi faller allt snabbare, allt djupare. Ner, ner, ner tills vi ligger under tv-bordet skakandes i fosterställning med fradga runt munnen som en rabiessmittad gycke och med pannloben intryckt av ett brustet hjärta. Ännu en av våra nyckelspelare är skadad, ännu en lucka i elvan som fylles av utfyllnad. Ännu en spelare vars konster vi lärt oss älska har, för dagen eller för de kommande tretton månaderna, tagits ifrån oss. Ännu ett tomrum att fylla med önskan om nästa förälskelse. För vi vill älska, vi vill se glimten av hopp i omskolade högerbackar och centrala mittfältsduos, med ambitioner som en högtrotsande treåring, men också med spelsinne som en dylika. Vi vill glädjas över att Wenger återigen vaskat fram ett guldkorn, ett flarn av en ljusnande framtid, en glimt av det vackra som skall komma. Det som inte är nersmetat och besudlat av förtryckande oligopol med händerna täckta av blod, det som inte sitter fjättrat vid en amerikansk låntagare med dollartecknad profit som främsta ledstjärna. Det som vi, som vuxna män, kan relatera till Indie, såsom i oberoende, obruten och såsom i fri.

Atleter som inte behöver gå upp 05.30 för att skynda till en tickande stämpelklocka redo att brisera av underskott, till en fabrik, ett kontorslandskap eller till ett sjukhus med överfyllda avdelningar med sorgkantade levnadsöden. Som slipper känna det värkande dåliga samvetet, stressen djupt inne i magen, över att ungarna fått stanna ännu en timma på dagis, trots att de första ord som lämnade deras strupar vid den tidiga upplockningen var ”inte dagis, idag, idag vara hemma”. Atleter vars enda uppgift är att vara hela och friska nog att producera goda resultat och vacker fotboll, 90 minuter i veckan, ibland 90x2 när glamourösa kupper kommer i deras väg. Atleter civilt utsmyckade i blim-blim och tokroliga hattar på sned.

Själv hamnar D&M, med ena handen i chipspåsen och den andra om pungen, djupt ner i tv-soffan. Flämtandes, förfasandes, svettig på alla möjliga ställen på den porösa kroppshyddan, med E6-flottig panna och folkölsplufsig i det stora hela. Långsamt förvandlas D&M från smärt och ungdomlig popkropp till Fragglarnas allsmäktige skräphög eller till en blobbkonturlig Avram Grant. Se vad Du har gjort med mig, Arsenal, se vilket monster Du har skapat. Ögon blodsprängda, som på västgötaslätten gick under epitetet ”röttepeckar” syftandes på smågnagares genitalier, med helghandlingsstora ICA-kassar under dem. Du har gjort hjärtklappning och sura uppstötningar till min vardag Arsenal. Frånvarande familjeförsörjare vid middagsbord, grubblandes över hamstrings och över skadeveckor som kallas tre, men alltid visar sig betyda sju. Du har förstört min nattsömn, värre än vad den förstföddas kolik kunde förmå. Se vad du har gjort, Arsenal.

Men, Arsenal. Du för och jag följer. Vart Du än går, så följer jag Dig. Du lade beslag på min själ och nu äger Du den, vare sig jag vill eller inte. Vare sig min fru och mina barn vill det eller inte. Vare sig min chef… Du för och jag följer. Du vandrar aldrig ensam, och med dig vid min sida gör ej heller jag det. I nöd och i lust, sannerligen, vinst genom harmoni, ja jösses.

Läs mer

Fuck You, I'm Nick

Davidsson och Mannen – fre 2 sep 2011 kl 07:29

D&M var och är metall; igår, idag och för alltid. Men under en period av den senare delen av uppväxten, idkades det inte hard rock utan indiepop. Eller som en recensent ur den lokala kulturjournalistiken uttryckte det; ”stadiumindie”, vilket måste anses vara något av det mest dynamiska uttryck, för att inte säga paradoxala uttryck, som kunde tänkas användas.

Bandet hette Planet Nick, rönte vissa ringa framgångar och nådde, med tanke på den samlade mängden kompetens och anlag, troligtvis så långt som bara var möjligt. I den ungdomliga ivern och hand i hand med stadiumindiens paradigm, så tryckte de små popstjärneaspiranterna upp egna tröjor att saluföra den lilla orkestern och för att saluföras i samband med deras konserter.

En av medlemmarna i bandet tog sig friheten att, i den ungdomliga ambitionen, trycka upp lite något frisläppt svävande tröjor. På en stod det: ”Planet Who?” på framsidan medan baksidan var tryckt med ”Planet Fucking Nick, that’s who!”, medan en annan, återigen i sann stadiumindieanda, bar texten ”Fuck You, I’m Nick” ”Planet Nick”.

bendtner_73176846.jpgOch lite så har det varit med vår egen Nicklas Bendtner. Det har liksom alltid varit ganska storvulet, ganska mycket larger than life men samtidigt också så oerhört indie. Det har tagits i från tårna och inga superlativ om den egna kompetensen eller begåvningen har varit för abnorma eller för asynkrona. Vår vän Nick har alltid bjudit oss på glimt i ögat, breda leenden och han har verkligen kunnat bära epitetet Super-Nick, som väldigt få personer skulle kunna göra.

Men han har också, liksom ovan nämnda popporkester, visat upp tämligen uppenbara brister, inte bara i adekvat självbild, utan i den reda prestationen. Han har liksom inte riktigt räckt till, inte riktigt tagit det sista steget och inte heller fått fram den där rosafärgade skotån i rätt ögonblick, för att exempelvis dräpa ett katalanskt rövarpack. Inte riktigt satt en av tusen chanser mot ett sunkigt Championship-lag i Carling Cup och snarare haft en second, third eller forth än en rejäl first touch vid frilägena. Ofta har han tvingats hänga på Arsenals högerkant, där han varit lika malplacerad som ett pretentiöst indie-band på en fritidsgård i förorten, men det är inte alltid prestationen utan personen, vi minns när vi säger, slutgiltigt eller tillfälligt, adjö till NB52.

För vi gillar dig Nick. Vi gillar ditt leende, ditt grandiosa själv och din aldrig sinande vilja att, trots att alla tidigare försök har misslyckats, försöka igen. Vi ser tillbaka på vår tid tillsammans och minns de för korta tröjärmarna, hur du njöt av att fira själv med allt ljus på dig och hur dina dribblingar såg ut att gå nästan i slowmotion., Vi minns inhoppet på Three Point Lane, din aldrig flackande blick och vi minns dig med ett leende. Och hoppas att du kommer att fortsätta le, fortsätta försöka men också att du kommer att sätta fler av alla de chanser du får.

Lycka till i Sunderland, låt kraften vara med dig och hoppas att du kommer att fortsätta vara just den du är. -Nicklas Fucking Bendtner, that’s who!

Läs mer

Sidor