Medlemmar: 6557 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

En Dag på Sjön

Davidsson och Mannen – tis 16 aug 2011 kl 06:07

Länge leve alla biologer, länge leve människor med päls. Länge leve soffcoacher of the world united, länge leve människor med folköl, chips och en hand om pungen. Länge leve han som alltid vet, han som alltid har svaren och han som alltid har ett kan säga ”vad var det jag sa?” Länge leve han som alltid har någon annan att utkräva ansvar av, någon som borde avgå eller som borde göra allt på ett annat sätt än det nuvarande. 

Idag är det dagen efter gårdagsförlusten av vår tidigare lagkapten Cesc Fabregas. Det är dagen efter att det oundvikliga och det vi inte velat tänka oss, men som alla viste skulle ske, slutligen skedde. Vi tänker tillbaka med saknad, tomhet och i många lägen också ilska. Vi ser tillbaka på tiden med Fabregas, på drömmarna vi närde men också på gårdagens obligatoriska kyssande av klubbmärket. Men vi skall samtidigt också tvingas se framåt. För efter igår kommer alltid idag. Och efter idag kommer alltid i morgon.

I kväll möter vi Udinese Calcio i Champions Leagues sista kvalomgång. Och denna match kan komma att forma inte bara morgondagen, utan även en stor del av vår närliggande framtid. Så trots att många av oss är något emotionellt mörbultade efter helgens ligastart och gårdagens slutgiltiga separation från den spelare som så flertalet burit närmast vårt vitärmade hjärta, så måste fokus plötsligt ställas om till ännu en ny utmaning.

Vi som följt Arsenal några år vet hur viktigt Champions League är för vår manager, Arsène Wenger. Dels för att det är den enda stora turnering/kupp på klubblagsnivå som Wenger inte har vunnit, dels för att prestigeförlusten i ett eventuellt missande av den skulle smärta Wenger något enormt, men även för att vi alla vet Wengers förkärlek till en stabil ekonomi med kontinuerliga inkomster och mindre utgiftsposter.

Kvällens match är, tillsammans med nästa onsdags, på gränsen till livsviktig för klubben. Skulle vi missa CL så förlorar vi inte bara en herrans massa inkomster, en skeppslast prestige utan även det sista en stor mängd nödvändig fernissa i den, i mångas ögon, något krackelerande självbilden av klubben som varandes en storklubb. Missar vi CL så kommer vi inte bara att minska i attraktionskraft för de nyförvärv vi så evinnerligt behöver, utan även ge näring till den eventuella motvilja, som exempelvis Nasri ryktesvis givit uttryck för, att skriva på nya kontakt och binda upp sig till en klubb som kanske saknar den ljusnande framtid som spelarna själva vill identifiera sig med.

Udinese Calcio, som i D&M´s (min!) värld är ett spelskickligt och stundtals ganska charmigt lag, står som sista hinder i vägen för fortsatt CL-deltagande. Ett Udinese som inte helt olikt oss själva har förlorat storstjärnor, i deras fall i form av Cristián Zapata, Gökhan Inler och Alexia Sánchez till våra bekanta i Katalonien, men som ändå besitter stor kvalité och som dessutom har skyttekungen Antonio Di Natale, vilken under fjolårssäsongen gjorde 28 mål på 36 ligamatcher, i laget. 

Udinese använder sig ofta av ett fysiskt centralt mittfält med mycket kraft och spelar ett snabbt omställningsspel som kräver att motståndarnas försvarande spelare, inte bara innehar stor rörlighet utan också perfekt timing i positionsspelet. Somliga anser dem vara inte bara lika våra lördagsmotståndare Newcastle till utseendet, utan även till det kraftfulla spelsättet vars fysik, för många spelskickliga lag, blivit en ganska trist överraskning.

Så om Wengers Arsenal skall vända skutan och segla ut på det stora prestigefyllda europaspelshavet, så måste vi nedlägga de Små Zebrorna (Zebrette) på vägen. Detta skall göras utan avstängda Robin van Persie och Samir Nasri och det skall göras på ett sådant sätt att tvivlen jagas iväg, kaptensförlustsorgen förträngs och framtidens horisont ljusnar. Så att våra hjärtan åter får bulta av stolthet, så att andra klubbars sympatisörer åter ser på oss med respekt i blicken och så att spelarna själva fylls av kärlek, inte bara till sin egen plånbok, utan även till klubben vars vackra tröja de har ynnesten att få bära.

Skepp Ohoj, Arsenal. 

Läs mer

Någonstans mellan hjärna och hjärta

Davidsson och Mannen – mån 15 aug 2011 kl 06:06

Det skulle vara som när man haft ont i en tand och, eftersom man vet att det kommer att göra så förb-nnat ont, dragit på att kontakta tandläkaren för att få det gjort. Efteråt sitter man med en h-vetisk eftervärk, dreglar sluddrandes på grund av en kvarsittande bedövning, men man gör det med en känsla av lättnad. Över att det svåra är just över och att smärtan nu kommer att ta slut. Ungefär så skulle vi känna denna dag, denna dag när Cesc Fabregas slutligen skrivit på för fc barcelona, lämnat Arsenal bakom sig och då denna ständigt pågående cirkus äntligen fick sitt slut.

Men så känns det inte, inte på något sätt. För till skillnad från en utdragen eller lagad tand, så finns här ingen lättnad. Inget utpustande och ingen känsla av att allt som inte döda härdar en. Bara tomhet, tystnad och en nedslagen blick.

Fabregas är enligt mig topp 5 på sin position i världen och det närmsta världsklasspelare, Arsenal kommer post TH14/DB10(okej läs även: Ray Parlour). Jag skulle ljuga min tunga svart om förlusten av Cesc inte gör oss enormt mycket sämre. Men det största problemet i sig är inte att vi förlorat Cesc till barca och att det oundvikliga till slut blivit faktum. Det största problemet är att det skapar ytterligare minst två:

1: Vår erfarenhet av, och smärtande vetskap om, Wengers dokumenterade ovilja att spendera intjänade transferpengar på andra högkvalitativa och redan färdiga spelare att ersätta den sålde. Det vill säga, Cesc-affären gör oss inte bara en Cesc fattigare utan för oss även tillbaka ett par utvecklingssteg. Som andra försäljningar tidigare gjort, vilka i sin tur tenderar att resultera i än fler stjärnors ovilja att stanna i klubben. Kring detta kan vi endast spekulera, men känslan det väcker är inte den skönaste.

2: Priset och prestigen. När manure visste att Cristiano Ronaldo var förlorad, såg de till att kräma ur så in i h-vette med pengar av Real. Trots att manu och alla andra visste att han bara ville till Real, så tog de ut en hutlös summa pengar, vilket indirekt legitimerade det faktum att SAF, genom affären, gjort klubbens trupp sämre. Nu kan Fabregas statistiskt sett inte jämföras med CR, men då manure fick ca en miljard för honom så är de ca £35 miljonerna, med ytterligare fem vid framgång, som Cesc, ryktesvis skall ha gått för, ett nästan förnedrande pris.

£35 miljoner för en kreativ spelare i världsklass. Med ett tonlass av erfarenhet i en av världens bästa fotbollsligor och med, i varje fall 7-8 gyllene år kvar i sig, måste vara årtiondets bästa affär genomförd av klubben som anser sig vara för mer än alla andra. Grattis barcelona för att ert rent patologiska fulspel gick hem och grattis Cesc Fabregas för att du fick din vilja igenom och fick återförenas inte bara med dina bästisar sedan barndomen (nåja...), utan även med dina drömmars klubb.

En stor förlorare i denna soppa, är Arsène Wenger. Så mycket prestige han har investerat i det projekt som Fabregas var en symbol för, går nästan inte att uppskatta. Symbolvärdet i denna förlust är ofantligt för honom och det ”Wenger knows” som alltid varit ett betryggande mantra för oss arsenalister, saknar numera helt täckning. Där SAF tog hem storkovan för en flyktande Cristiano Ronaldo, och i och med det bibehöll sitt höga huvud, där kröks Wengers rygg än mer. För ännu en oönskad börda och för ännu en tillplattande förlust. Själva galjonsfiguren för hans ungdomsprojekt har lämnat och det är allt annat än betydelselöst för Wenger och för hans, tidigare år sällan ifrågasatta, auktoritet.

Men de största förlorarna är självklart klubben Arsenal och dess anhängare. Som nämnts tidigare förlorar vi en spelare i världsklass, en spelare som är näst intill omöjlig att ersätta och vi gör det i en period där vi inte bara svajat betänkligt och visat mental bräcklighet, utan även visat en nästan parodisk oförmåga att vända underläge, behålla ett överläge och att knyta till säcken. Vi är liksom inte da shit of today, inte riktigt laget folk talar om med darrande respekt i rösten. Vi Arsenalfantaster har blivit driftskucku of the lunchrum, garv of the morgonfika och den reverserade upplagan av det är inte lett att vara est, men det är balt. Det skrattas inte längre med oss, det skrattas åt oss...

Så mest av allt så gör det ont. Mest av allt så önskar man att man kunde önska honom lycka till i framtiden, men det är i denna stund så oerhört svårt att vara den fina och goda människan som gör sådant. Som verkligen önskar honom lycka till.  För du var vår man, Cesc. Det var dig vi var när vi skulle slå frisparkar ute på gräsplanen, det var dig vi såg som framtiden och det var i dina händer pokalen skulle hållas. Och jag önskar jag kunde se tillbaka våra år tillsammans utan att känna mig sorgsen, jag önskar jag kunde fortsätta nynna på ”We Love Cesc Fabregas” i regnet på ungarnas lekplats och jag önskar att jag inte kände ilska, smärta och smaken av svek. För jag är en vuxen man, och jag borde veta bättre.

Jag vet att folk byter jobb och jag förstår att folk ibland upplever möjlighet till utveckling större någon annan stans, än på den lilla plätt jag själv står vid. Jag vet om att Arsenal är så mycket viktigare för alla vi som följer klubben, än för spelarna, för vilka Arsenal är en arbetsplats bland arbetsplatser. Min hjärna vet, men hjärtat har så svårt att ta till sig informationen det får.

Jag får väl försöka mig på att ändå säga tack för glädje du givit mig, för alla stunder i TV-soffan, vid bardisken eller under fotbollsturistande i ditt forna hemland. Tack för allt hopp om ljusnande framtid du gav mig, tack för den fotbollspoesi du stundtals skapade och tack för åren du faktiskt brann för Arsenal. Även om det var ett tag sedan senast jag såg elden i dina mattade ögon.

Men trots att jag önskar att jag kunde, så kan jag inte. Jag kan inte av hela mitt hjärta, som för alltid kommer slå för den klubb du just lämnat bakom dig, önska dig lycka i din nya klubb. Den klubb som förförde dig, som bedrog oss och som drar hela fotbollens vackra ansikte i smutsen. Jag tror du kommer att trivas.

Läs mer

Vulgar display of non-power

Davidsson och Mannen – lör 13 aug 2011 kl 23:00

Fru D&M var under lördagen ute och lekte ungdom på popfestival, husets herre agerade barnvakt och toonsmatchen fick av den anledningen ses från TV-soffan. Cornen var poppade, ölen var kylda och sonen och manuvännen hade satt sig beredda på underhållning,
spänning och målkavalkad. Det var premiärdags i Casa del D&M. Nu skulle säsongen börja, nu skulle det hända. Nu skulle the Troll
of them Toons dras ut i ljuset för att spricka.

Läs mer

Welcome to the land of the Brown ale and the Empire of The King

Davidsson och Mannen – lör 13 aug 2011 kl 06:56

När D&M var på Irland för några år sedan, avlades ett besök på Guinness fabriksmuseum i Dublin. Om den begivenheten kan man ju tycka både si och så, men den guidade vandringen längs med bryggeriets historia slutade ändå längst upp i en bar där man med utsikt över Dublin med omnejd, kunde avnjuta en vältempererad Guinness. Och det var ju gott. Och man slapp undan ösregnet för en stund. Och det var ju också gott.

Om Newcastle Brown Ale har ett museum undangömt någon stans, har D&M ingen som helst aning. Säkert är dock att denna dryck under åren sett till att vara stramt knuten till staden Newcastle upon Tyne, det vill säga den stad som ligger just vid floden Tynes mynning, eller i varje fall till dess fotbollslag. Historien om den bruna alen från Tyneside löper också parallellt med den om den engelska storfotbollens. De sjunger på samma sorgesång av uppblåst självförtroende och egenkärlek som slutar i samma nedslagenhet i kapitulationen för kapitalets makt över traditionen.

Den bruna alen från Newcastle började bryggas av Colonel J Porter 1925. Ölen vann en massa priser och 1927 startades en storskalig produktion av Newcastle Breweries i det som kallades The Tyne Brewery. Företaget var plötsligt en stormakt inom sitt gebit och blev 1960 en del i det då expanderande Scottish & Newcastle plc. Efter att det nya storföretaget fortsatt verksamheten i The Tyne Brewery föll det 2004 offer för effektiviseringens hårda vindslag, vilket förde verksamheten till Dunston, Gateshead på andra sidan floden Tyne.

Den totala produktionen på det, för den bruna alen från Newcastle upon Tyne, nya bryggeriet Federation Brewery i Gateshead höll bara i sig några år, innan den 2007 återigen blev föremål för flytt. Denna gång till John Smith´s Brewery i Tadcaster då själva bryggandet var kvar i Gateshead medan tappningen förlades till Tadcaster. Väl där fick den bruna alen sällskap av klassiker som John Smith´s Extra Smooth och Foster´s Lager, varför alen inte kände sig varken hemma eller speciellt väl till mods.

Den bruna alens steg var lika logiskt som utvecklingen för den engelska toppfotbollen. För innan hela produktionen han flytta till Tadcaster, så kom vår lilla vän den bruna alen, att 2008 bli uppköpt av ett multinationellt industrikonsortium bestående av holländska Heineken och danska Carlsberg, där Heineken International kom att stå som huvudägare. Vi får väl anse Carlsberg som logisk slutare av cirkeln som består av engelsk toppfotboll och den nordengelska aleproduktionen.

Så även en så stolt tradition som den nordengelska bruna alen skulle gå och bli uppköpt av utländska marknadskrafter. Ännu en stad skulle bli berövad sin stolta tradition och sina starka band med ett stolt varumärke. Hand i hand med den engelska toppfotbollen vandrar vätskan ned till Dover och tar båten över till kontinenten. Eller så tar den någon för länge sedan nedlagd färjelinje över Atlanten till de starka krafterna i det stora landet i väst. Eller bjuder den ut sig till någon icke alkoholdrickande ökenenklav med AC på fullt påslag och konstgjorda moln som säkerhet åt konsumenternas väl och ve.

Så kan det gå när inte haspen är på.

Om haspen, i Doncasterförorten Armthorpe under våren 1950, var på eller inte, kan vi intet säga. Vi kan dock vara så gott som säkra på att det just då, just där i Armthorpe nakenkramades för glatta livet. Vi kan med säkerhet fastslå just detta, inte som generalisering av förortsbors eventuella ovanor och fallenhet för snusk, utan beroende på att det nio månader senare föddes en Joseph Kevin Keegan in i samma förortssamkväm.

Denne Joseph Kevin Keegan spred sin fotbollsmagi inte bara över landet England och den mark dess landslag lade under sina fötter, utan även i den tyska ligans dåtida stormakt Hamburger Sport-Verein. När Kevin sedan kände sig färdig med kontinenten återvände han till England och denna gång till nordöstra delen och laget Newcastle United. Där avslutade han sen spelarkarriär genom att ta upp laget till förstadivisionen och där påbörjade han även sin karriär som manager, vilken nog, om sanningen skall fram, fick en ganska arla peak då han och hans vänner från Tyneside återigen tog sig tillbaka till förstadivisionen, för att sedan sluta som ligatvåa vid två tillfällen.

Joseph Kevin blev kung för ett helt folk och en stadens hjälte alla dagar i veckan, under mitten av 90-talet. Ett förvirrat återbesök på managerpositionen dryga 10 år senare verkar heller inte ha ändrat på detta. Toonsen är stolta över den Keegan de gjort till sin och som de valt att kalla för King Kenny.

Så när Arsenal nu inleder säsongen 2011-2012 genom att bege sig nordöstra England, så är det inte bara till en plats där tiden flytt, utan också till en plats där det faktiskt har spelats stor fotboll, en plats där forna tiders hjältar får lov att leka fotbollens mastermind och där klubbägare tycker om att stå bland vanligt folk och halsa lager med visad hängbuk.

Under D&M´s ungdom gick det färjor mellan D&M´s lilla hamnstad och Newcastle. Resan tog ungefär ett dygn, enkel resa, och det gick att hälla i sig en ofantlig massa rumstempererad elefantöl under den restiden. Konsekvenser av den möjligheten lämnar vi dock för andra sammanhang än detta. Skål.

Läs mer

No news is bad news

Davidsson och Mannen – fre 12 aug 2011 kl 10:20

I dag är det fredag. Som fredagar tenderar att göra så kommer den att följas av en lördag. Men inte vilken lördag som helst, utan lördagen då världens bästa fotbollsliga, EPL, sätter igång. Som ni vet så startar vi borta mot Newcastle och som ni också vet så är det, i varje fall från en utomståendes blick, fullkomlig röra i vårt Arsenal. Dagens presskonferens hjälpte väl inte till att motverka detta, men samtidigt så vet vi ju alla att Mr Wenger har en dokumenterad förkärlek att lägga ut dimridåer, somliga följda av en lyckad aktion medan andra blir följda av absolut ingenting, varför hans ord skall tas med ett antal digert toppade sjok salt.

Då D&M är den D&M är, så kommer inga som helst försök att reda ordning i denna, utifrån sedda, oreda att göras. Dock skall vi försöka se över situationen och identifiera vad vi egentligen står i och inför. Vi börjar i den lätta änden. Morgondagens match mot Newcastle.

I denna match har vi en ypperlig chans att jaga bort ett inte helt okänt spöke ur närmsta arsenalska klädkammare. För få av oss har lyckat förtränga 4-4-matchen från i våras och många av oss bär den som en tung börda och ständig påminnelse om hur långt ifrån vi, idag, är det oslagbara Arsenal vi en gång var. D&M anser att finalförlusten mot Birmingham, och inte fallet på St James´ Park, var orsaken till fjolårssäsongens implodering, men en stabil vinst på lördag, gärna med en sämre första halvlek och en lysande andra, skulle räta ut så många av de inombordsliga rynkorna våra respektive förhållande till klubben ständigt medför.

Newcastle anses av många även de vara en klubb i gungning, även de med en uttalad svårighet med spelare som har lämnat klubben eller som snackat en massa obekvämligheter om klubbledningen, vilket den hanterat med förskjutning, både av spelare och av frågeställning. Känns det igen, någon? Så låt morgondagens match komma, låt Arsenal ta tillvara på den ypperliga chans till positiv historierevision vi har på hand och låt oss ta denna ypperliga chans till upprättelse.

Sedan sitter vi, liksom alla andra lag i den moderna fotbollen, med en paradox i vårt knä. Vår säsong börjar i morgon, men många av förutsättningarna för den, avgörs efter att den börjat. Dvs. våra och alla andra lags förutsättningar för de kommande nio månaderna, har ända fram till den sista augusti på sig att ändras. Självklart är det, det fortfarande vidöppna, transferfönstret som avhandlas.

Många tycker fönstrets fortsatta öppenhet är en god möjlighet för klubbar att rätta det som fortfarande inte är korrigerat, medan D&M anser det vara en av de, modernitetens ständiga, buggar vi utsätts för. Då den riktiga säsongen börjar skall den galna vara slut. Vi skall veta vilka spelare som är tillgängliga och vi skall veta vilka förluster vi har att förhålla oss till. Vi skall veta vilka spelregler som är gällande inför den säsong vi i morgon skall påbörja. Den allmänt utspridda gränslösheten och oändliga tillgängligheten är, i motsats till vad många anser, absolut allt annat än allena av godo. I fotbollen såväl som i det övriga livet.

Så över till morgonens presskonferens. Den där Fabregas övergång till barca skulle bekräftas, där hans ersättare skulle presenteras och där den nya mittbacken även han skulle få träda fram i det ljuvligt arsenalska skimret. Som ni vet så blev det av detta, typ ingenting.

Wenger fortsatte sin inslagna väg med att bolla motsägelser. Å ena sidan så klarade manu sig utmärkt utan Cristiano Ronaldo men å andra sidan så skall ingen av dagens Arsenalspelare lämna klubben. Vi har en stor trupp som inte behöver bli större, vilket skall sättas emot de uttalade defensiva problem han avhandlade inför fönstret och hans tidigare prat om att värvningar av så kallad superkvalité.

Det vackra i den wengerska kråksången är att han inte på något sätt försöker göra sig populär, hämta in billiga poänger eller köpa sig tid. Han fortsätter bara med sina vanliga plattityder gentemot ledet av blodtörstande journalister. För det är nog så vi skall se hans dimridåer och motsägelser. Det är inte gentemot dig han riktar sig, inte dig han försöker lura eller finta bort. Dessa ickenyheter han idag gav oss var förvisso dåliga nyheter, men tänk om det inte var dig de var riktade till, tänk om det inte var oss han ville lura utan andra, pressen och andra aktörer på den, säga vad vi vill om det, fortfarande vidöppna spelarmarknaden.

Visst förtjänar vi fans mer klara besked, tydlighet och vetskap om vad som gäller inför den säsong som påbörjas i morgon. Och visst förtjänar barnen i Somalia vatten, mat och tak över huvudet.

Läs mer

Zentrale Erfolgsfaktoren

Davidsson och Mannen – ons 10 aug 2011 kl 16:01

När D&M vill göra gott intryck och intressera Fru D&M för ett samkväm, med eventuella inslag av semierotiskt umgänge, vattenkammar D&M sitt hår strikt bakåt, för att sedan frambringa en rät bena på vänster sida. Därefter ikläder han sig en tracktop-liknande vinröd uppvärmningsjacka, från tiden just före flytten från Highbury. Nike-flongen är där, O2-loggan likaså och till och med de där högst märkliga svarta inslagen vilka var framträdande på den gula bortatröjan finns med, här i något mindre framträdande form. Vacker som en sommardag och stilig från topp till tå. Kanske en strimma av tangorabatt, ett par shorts och ett par hängslen och sedan blir det anatomiskt kurragömma för hela slanten, den saken är säker. Det här paketet kan ingen motstå och här blir det medhårs kamning.

Läs mer

Sven Nylander

Davidsson och Mannen – tis 9 aug 2011 kl 19:07

Enligt NE så skall en blogg vara en personlig och öppen dagbok eller logg på webben. Och nu har du landat på Arsenal Swedens hemsida så då bör ju innehållet ha, i varje fall ett uns, med Arsenal att göra. Så låt se här. Det skall vara något personligt och öppet, och dagböcker brukar ju handla om ens vardagliga sysslor och reflektioner kring dessa. Och så var det ju det där med laget i våra hjärtan, den där vitärmade klubben från norra London. Vi gör ett försök:

D&M sitter själsligen frånvarande på ännu ett möte under ännu en dag på jobbet. Han hör, nickar och verkar tillsynes närvarande, men de få som vet, de undrar inte. Killen tänker på annat, och vad det är som upptar hans prioriterade verksamhet behöver ingen gå undrande kring. Vidare under dagen står D&M fullständigt oförstående inför ett samtal i fikarummet, där någon fått för sig att någon sorts argentinsk snubbe i gb-glassrandigt är världens bästa fotbollsspelare genom tiderna, tätt följd av världens bästa Zlatan. En suck, ett bortvänt huvud och ett stadigt grepp kring Arsenalmuggen. Käkar som pressas ihop och tanken ”du kan inte förklara för någon som inte kan förstå”.

Senare samma dag sitter D&M hemma vid middagsbordet och försöker att, med alla till buds stående medel, låta bli att berätta för fru D&M om den molande känslan av ödeläggande spelarflykt vilken helt omöjliggör födointaget. D&M korrigerar sedan varsamt sonen, som fortfarande tror att Arsenals lagkapten heter WeloveCescFabligas, detta kanske beroende på att vi sjungit så några gånger för mycket i tv-soffan. Vidare biter D&M ihop och vinnlägger sig om att inte brusa upp när dottern redogör för sin skoldag och berättar om bästisens supersnygga ljusblåa klänning, som kompisen tydligen skall ha fått av sin morbror. Klänningen hade tre stjärnor på bröstet över någon läskig örn som höll någon sorts skylt i klorna. Stillsamt och utan att locka fram för stort mått av skuldkänslor i den lilla, berättar D&M att den klänningen, den är inte snygg, den är en avart och rent av en styggelse.

Efter maten går D&M på muggen och fortsätter där fundera över vilka spelare som kan tänkas vilja lämna oss, eller snarare hur det kan vara möjligt att någon spelare vill lämna ett lag som Arsenal. Vad som över huvud taget kan finnas till skäl till en sådan malör del grande? Förutom debilitet eller allmän sinnesslöhet?

Senare samma kväll sitter de vuxna uppkrupna i hemmets sköte, dvs. Tv-soffan och idkar kvalitétstid, troligen framför någon variant av Top Model. Efter en stunds kvalité uppmärksammar D&M fru D&M´s nu uppenbarligen irriterade tonfall. Det nystas då upp att hon frågat en massa gånger och D&M har underlåtit att svara på tilltal. Vad kan han ha suttit och tänkt på? Vilket ämne kan ha varit föremål för hans omsorg denna kväll? Pågående utröstning, val av make-up eller Tyra Banks numera yppigt inbjudande vuxenkropp?

Ja, men precis. Så här vill vi ju ha det. Ren och skär socialpornografi. Från början till slut. En personlig och öppen dagbok eller logg på webben, som dessutom skall innehålla Arsenal. Det kan bara sluta på ett, eller på precis hur många olika, sätt som helst och ovan nämnda urval kommer inte alltid att bli D&M´s. Ni skulle tröttna på dennes utnött påvra tillvaro efter några dagar och det vill vi inte utsätta er för.

Så därför kommer denna D&M-blogg, som faktiskt är en blogg, både innehålla reflektion, emotion och lite relation. Till Arsenal, till hur livet i stort kan upplevas och till hur det kan te sig för en vuxen man med ett osunt och smått autistisk förhållningssätt till ett favoritlag. Det kommer att blandas mellan faktaspäckade texter, kontemplation och ren spekulation. Mellan antaganden, allmänt jiddrande och rena påhitt.

Arsenal Sweden har ju en god historia av bloggande. Från tillförordnade klubbordföranden stigfinnande till dagens närmast avundsvärt ordproducerande Kicken och den alltid lika kloka peripetie. Genom Fektarns träffsäkra referenser och Peppes lysande ordflöde, sisådär en kvart efter barens stängning. Kvalité rakt igenom. D&M ser sig i nuläget, som något av en Arsenal Sweden-bloggandets Sven Nylander, fast utan narkotikabakgrund. Bibehållen hårväxt, med ett ordnat privatliv, men som den ständige fyran.

Så tar vi det från där. Väl mött!

Läs mer

Sidor