Davidsson & Mannen

För en massa år sedan arbetade D&M på en annan plats än idag. Där fanns en medarbetare, vi kan kalla honom L-Å, som alltid gick runt i röda skinn- eller mockaskor. L-Å såg ut ungefär som den tecknade versionen av Scooby-Doos bästis Shaggy. Och hade som favoritsysselsättningar att sälja egenproducerade bland-cd´s, arbeta på så många olika platser som bara var möjligt samtidigt samt snickra på sitt landställe. Allt för att hålla fru, barn och övriga släktingar på behörigt avstånd.

Om L-Å ansåg sig ha tid och hann med, så gillade han att sitta i en hörnsoffa, lägga fötterna på bordet och prata. Han kunde prata om precis allting, han var någon form av socialt unikum, fast specialiserat inriktad på envägskommunikation. Förutom att gå runt i färggranna dojor och pracka på folk blandskivor som de absolut inte varken behövde eller ville ha, så gillade L-Å att följa Norwich City FC. Så förutom de nämnda röda klickarna längst ned på denna man, så förekom allt som ofta även lite gult och lite grönt i denna multikolorerade socialsonderande palett.

När L-Å pratade om sitt Norwich City så, hade han på den tiden, ofta någon svensk, norsk eller finländsk landslagsman att berätta om. Det kunde vara en gammal boråsare eller en tunnhårig stockholmare på glid, men han kunde också prata långt och mycket om hur man lär sig tycka om ett lag som ganska få utanför East Anglia riktigt förstår den egentliga vitsen med. I alla fall enligt denne L-Å. 

Enligt honom var vitsen förvisso laget i sig. Ni vet de vanliga matcherna, resultaten och spelarna i laget. Den egna arenan att hålla kär, det fräsiga klubbmärket eller tröjornas vackra färger. Men enligt L-Å så var det mycket mer än så att hålla på ett lag som Norwich. För att hålla på Norwich var även att hålla på ett lag som ingen annan egentligen brydde sig om. Men också att hålla på ett lag som två gånger nästan varje år spelade The East Anglia Derby, ofta benämnt The Old Farm, som en referens till Rangers och Celtics ofta ganska laddade möten.

L-Å berättade om dessa möten mellan Norwich och lokalkonkurrenterna Ipswich och att de var väldigt lite av humoristiskt lättsamma tillställningar. Han berättade att detta derby, efter the Black County Derby mellan Wolves och Albion, ansågs vara det hårdaste i England. Om farmarsöner till farmarsöner som mötte generationer av avkommor till fågeluppfödande universitetslektorer med lång historia av ömsesidigt ogillande. Om ständig risk för övervåld, både på planen, läktarna och runt om arenan. Om två lag som i princip hela sin existens ha varit i samma serie som sin motståndargranne och om ständigt nya sätt att håna, förnedra och förgöra sina antagonister.

Kanske minns ni storyn som Johan Dahlqvist, i något Rule Britanniaavsnitt, berättade, om just detta derby? Om en match där båda klackarna spenderade 90 minuter plus tillägg, med att endast stå upp, peka mot motståndarklacken och skrika ”Sheepshagger, sheepshagger, sheepshagger”? Endast detta och ingenting annat, ingen sång, inga andra tillmälen under en hel fotbollsmatch. Respekt.

Den storyn drog L-Å redan i tidernas begynnelse för den på den tiden storörat lyssnande D&M. Och storyn om hur det känns att följa ett lag som ingen annan bryr sig om.

Men var är chinosarna, L-Å?

Killarna från det låglänta Fenland är nu tillbaka i förstadivisionen. Det är med största sannolikhet till stor lycka för klubbens följare och troligtvis motsvarande olycka för antagonisterna Ipswich, vilka är kvar i The Championship. Mycket kommer att vara nytt för klubben från The Kingdom of East Angeles och mycket kommer att vara annorlunda gentemot senast de, säsongen 04-05, gjorde ett fransyskt besök i ligan. På samma sätt som det då var mycket nytt i förhållande till det 10 år tidigare dessförinnan avlagda besöket. Men D&M hoppas att intet är nytt i L-Å´s gulgröna hjärta, att det klappar på samma sätt och att hans känslor för klubben från det gamla krigarnästet i östra England, är desamma. För det kommer dessa kanariefåglar nog att komma att behöva.

Arsenal kommer att ställa upp med följande elva:

Szczesny
Hjärtesorg – PM4 – Vermaelen – Kebabfet
Song – Ramsey – Arteta
Gervinho – Kung – Arsjavin

Självklart är Koscielny aktuell för start och lika självklart borde Rosicky och Frimpong vara det, även om den senare just gjorde 90 minuter i reservlaget.  Eftersom både Rosicky och TW14, tillsammans med några andra, spelat två landskamper, bör dessa starta på bänken. Kanske får den i lanskamper stekhete Park ånyo en chans att spela engelsk fotboll och kanske för Benayoun möjlighet att fortsatt jobba på sin Wenger-ball. På twitter ryktas det om att Hjärtesorg har ont i ryggen, vilket i så fall borde öppna för Koscielny eller Coquelin på högerbacksplatsen.

Men egentligen spelar det inte så stor roll. Vi skall slå Norwich oavsett vilka som får spela. Trots att de börjat bra, trots att de bara ligger två placeringar under oss och trots att de vunnit både över Swansea, Bolton och Sunderland. Och trots att de spelat lika med både Stoke, Wigan, Blackburn och stora starka foolsen.

Så är jag hemskt ledsen, L-Å, The Boys from Fenland kommer inte att vinna denna match. Den lilla universitetsstadens gulgröna flaggor kommer inte att vina i vindar av stolthet och ärofylld seger. De kommer slokande hänga i konturlöshet, precis som en överarbetad småbarnsfarsa tenderar att göra. Eller som ett par allt för använda röda dojor tärda av en allt för ruskig höst.

Bilder: Flickr.com. Klubbmärke: "E11y" och de röda dojorna: "malik ml williams"

Nu skall vi angripa denna veckas Shit-chat och jag gör det med målsättningen att listan inte bara skall vara bra, informerande och meningsfull, utan även att bloggförfattaren själv skall hålla ned antalet tecken och därmed slippa hamna i den lingvistbulimiska fällan. Som Farbror Frej var inne på föregående vecka så är ofta en series pilotavsnitt dubbelt så långt som de därefter följande och där har han en poäng. Vi får se om D&M fattar den.

Shit:

3: Carlos Tevez: Enligt mig är Tevez en av världens absolut bästa fotbollsspelare. Han är en av de spelare som har mest betydelse för sitt lag och en av de vars närvaro gör mest skillnad för en match och dess utgång. Men vad håller snubben på med? Alla gör vi misstag och alla har rätt att be om, och sedan få, förlåtelse för dem. Men Tevez strör ju pärlband av dumheter efter sig.

Om vi släpper det rakt igenom osköna att över huvud taget byta till en klubb som manshitty, oavsett var du tidigare spelar, landar vi i en ström av pinsamheter från Tevez och hans medarbetare. Först hade han hemlängtan, sedan fick han ny lön varefter hans hemlängtan var botad. Sedan fick han hemlängtan igen och tänkte att en flytt till Spanien eller Italien, skulle dämpa den själsliga smärtan. Och förvisso skulle han minska sin restid, med en timma och fjorton minuter i och med en flytt till Madrid eller med tre minuter i och med en flytt till Milano, men jag vet inte riktigt om det var/är lösningen. Lösningen blev ännu en löneförhandling och sedan mådde han bra igen.

Sedan gick hans underdogs till lag till CL där det inledningsvis gick lite småknackigt. I en match mot Bayern låg de till och med under med två mål då Mancini ville sända in Tevez på räddningsuppdrag, vilket tydligen inte föll honom i smaken. Bråk och bestraffningar följde varefter Carlos överklagade straffet och gick ut i media och berättade att han kände sig kränkt och krävde en ursäkt från sin chef. Detta följde Tevez själv upp med att, oanmält, lämna klubben för rekreation i hemlandet.

Vi kan tycka vad vi vill om klubben han är kontrakterad av, men fundera på hur din arbetsgivare hade reagerat om du betett dig på motsvarande sätt. Och hur dina samarbetspartners, dina kunder, patienter eller brukare hade reagerat över ditt agerande och dess konsekvenser. Hade du fått behålla ditt jobb? Fortsätta lyfta din lön? Fortsatt blivit bemött med respekt i fikarummet? Tja… jag vet inte jag.

Money makes the world go round.

2: Laget som bara är som vilken vinstdrivande verksamhet som helst: Först var klubben den sista som inte lät sin tröja befläckas med reklam. Sedan tillät de reklam men då obetalt för ett gott syfte. Sedan fortsatte de i den relativa välgörenhetens anda genom att sluta avtal med Qatar Foundation och genom det få drygt en och en halv miljard kronor på fem år.

Inget ont i att få en massa pengar men om vi kikar närmare på denna organisation som säger sig vilja förändra människors liv genom utbildning, forskning och samhällsutveckling, så finner vi allt annat än feelgood och mysig barnavård. Qatar Foundation leds av landet Qatars emir Hamad bin Khalifa Al Thanis fru och enligt Amnesty Internationals senaste årsrapport utsätts kvinnor för våld och konsekvent diskriminering i landet han med järnhand styr. Arbetstagare och gästarbetare utnyttjas och utsätts för missförhållanden, hundratals personer nekas medborgarskap av godtyckliga skäl, piskstraff tillämpas, dödsstraffet tillämpas fortfarande och HBT-personer förföljs och riskerar fängelsestraff i upp till fem år.

Så om man anser sig vara förmer än andra, så bör man nog se varifrån pengarna kommer, eller så skall man nog sänka volymen och lomma iväg med svansen mellan benen. För gott luktar det inte och du behöver varken vara den höga moralens väktare eller Arsenal för att se fc barcelona som vilken klubb med helst. Lika fylld av män med kärlek för makt och lika fylld av driften efter vinst, så väl på fotbollsplanen som i bokföringen.

1: Fyra I Rad: Vieira var kapten och lämnade. Henry blev då kapten, spelade två säsonger till och lämnade. När ärkenöten Gallas ännu en gång gjort bort sig, blev Fabregas kapten, spelade två och en halv säsong och lämnade. Efter Fabregas blev då Robin van Persie utsedd till lagkapten varefter skriverierna om ett framtida lämnande, omedelbart satte igång.

Minns ni spelet Fyra I Rad, där du, utan att motståndaren lyckas hindra dig genom sina egna brickor, skulle försöka skapa en rad bestående av fyra brickor, på höjden, bredden eller snedden. Där riskerar vi att hamna, fast inte som vinnare utan som dead last looser. Peter Hill-Wood gick i veckan som var ut och berättade att RvP´s representanter informerat klubben om att inga förhandlingar om nytt kontrakt kommer att sättas igång förrän nuvarande säsong är över. Känns situationen igen, känns läget välbekant och känns det extremt oskönt?

Robin van Persie är älskad av fansen men också extremt viktig för klubben. Om han väljer att vänta in klubbens läge vid säsongens slut är detta på ett sätt förståeligt. Han står inför sin karriärs sista stora kontrakt och vill, med största sannolikhet, veta om det kommer att satsas i klubben, eller om vi kommer skumpa runt kring EL-platsen. Men om han väljer att inte förlänga sitt kontrakt står vi inte bara utan en av ligans absolut bästa målskyttar utan även utan lagets, i nuläget, kanske enda världsstjärna. Situationen får således inte uppstå. Ytterligare en lagkapten får inte ställa sig till raden av flyktande. De redan uppradade tre får inte bli fyra i rad.

Chat:

3: Aaron Ramsey: När han kom tillbaka efter sin långa skadefrånvaro verkade han vara märkt för livet. Han undvek varenda tillstymmelse till risk för kroppskontakt och slog, om han fick en motståndare på sig, ständigt passningarna bakåt eller i sidled. I och med Jack Wilsheres sommarskada fick Ramsey mycket speltid och han återgäldade detta genom att vara näst intill bedrövlig. Fortsatt sidledsspel och fortsatt tempofattig gåfotboll på säkert avstånd från farliga motståndarben.

Men så hände någonting. Kanske var det ett sent mål i ett sent inhopp i en annars tämligen sömnig match i Marseille. Kanske var det en följd av ett allmänt uppryckande eller ökad rörelse bland medspelare. Men plötsligt började Ramsey slå passningar framåt, till rätt destination och till i och med i form av snygga chippar. Han tog plötsligt skott och de även de gick, var det verkade, dit de var ämnade.

Ramsey har de senaste matcherna inte alls varit den Ramsey vi vant oss vid. I dag är han inte den vi suckar över utan en av de vi hoppas på. Och även i landslaget har han börjat fungera. Från att, under vår och höst sett ut att krympa iklädd landets kaptensarmband var han mycket bra i senaste matchen mot Norge. Och han verkar vara hel och tämligen oskadad.

Wenger, Wenger, über alles.

2: Wenger och Världen: Minns ni tiden då Fast Freddie i princip aldrig spelade för det svenska landslaget om det inte var mästerskap eller någon superviktig kvalmatch mot ett j-kla svårt motstånd? När han antingen var skadad eller ”skadad”. När det alltid kom något emellan hans resa till samlingen och då han, om han väl åkte, ständigt var sist in och först ut. Och oavsett vad den svenska kvällspressen trodde så var mannen bakom de blessyrer som höll Freddie kvar på engelsk mark, Mr Wenger, eller Professor Wenger som han i de sammanhangen tenderade att kallas. 

Så är det inte längre. Arsenals spelare är enormt pigga på att avlägga landslagsvisit och är nästan alltid i avsevärt sämre skick när de kommer åter från dem. Därför är det oerhört glädjande att han i varje fall spelade remi med Bert van Marwijk i kampen om högst värderade van Persies kropp och själ.

Jag ser fram emot fortsatta Gerard-skador, passvårigheter och grava infrastrukturella problem när det vankas framtida landslagssamlingar. Och jag hoppas att Wenger återfår den makt han tidigare hade, den fulsmarta fingertoppskänslan och den geniala förmågan att ständigt lyckas ha en riktigt j-la nasty träningsperiod just före uppehållen. 

1: The end of the Interlull: På lördag möter vi Norwich hemma och därmed är det färdiglandskampat för den här gången. Tack för det. Tack för att det är över. Tack för att det inte längre bara är tomt. Tack för att våra helger återigen får fyllas med nöjet, med passionen och med lidandet som gör oss till vilka vi är. Till de skinnade konsumenter, till de asociala monster och till de lätt bortdribblade idioter som förslavats av våra egna begär.

Nu står vi inför nästan 6 månader och minst 31 matcher med Arsenal innan nästa uppehåll. Vi har CL, CC och ligaspel. Om hörnet står FA-kuppens tredje omgång och väntar. Vi har de senaste matcherna börjat spela fotboll som givit poäng och vi har faktiskt börjat spela någon form av försvarsspel.

Ligan är igång, vi är Arsenal och livet är underbart.

Bilder: Från Flickr.com: Qatar: "Cure Neutral",

Fyra I Rad: "Unloveablesteve" och Wenger: "Jonathan_W".

Yes, idag tänkte jag mig passa på att starta något nytt här på D&M-bloggen. Om med tanke på att all toppfotboll av värde ligger nere (okej, läs: med tanke på att Arsenal inte spelar denna vecka) och det således inte finns mycket av nytta i vardagslunken, så passar jag på att sjösätta den här lilla skapelsen just nu.

Jag har döpt det hela till Shit-chat och det är nog mest ännu ett sätt för en bloggare att utnyttja sitt åsiktsmonopol på ett, till synes, subtilt sätt. Shit-chat är ungefär det namnet indikerar. En del där, förslagsvis tre, ämnen som stinker tas upp för avhandling, följt av en avdelning med, förslagsvis även här tre, ämnen som man borde snacka lite mer om, tas upp. Vi vänder på listan, tar på oss truckerkepsen och backar bakåt.

Shit

Men när en spelare gör det bara månader före ett avsked, eller i en ny klubb utan en dags historia eller delande med klubben och deras fantaster. Då är det bara rakt igenom avskyvärt och faktiskt värt all avsky som människor kan uppbringa.

Det omotiverade kyssandet av klubbmärket. Det har inte bara gått inflation i det, det har spridit sig som en farsot eller som en digerdöd genom fotbollsvärlden. Dessa primadonnor, som byter lojalitet som du och jag byter fillingar. De har, genom sitt missbruk av kyssandet, förstört det, förfulat det och berövat oss ett sådant vackert uttryck för kärlek till en klubb, som för så oändligt många människor är rena bread and butter.

Tyvär blir minus och minus inte alltid plus.

2: Den moderna toppfotbollens förfallande: Du behöver inte vara stofilt anglofil för att tycka att den moderna utformningen av sporten du älskar, pekar käpprätt åt skogen. För en klubb handlar det inte längre om att kanske våga investera i en ny långsidesläktare för att få in cash, och kunna växa från liten till stor. Inte om att utforma en bra utbildningsplan för att få akademin att producera blivande a-lagsspelare, eller att hitta en demontränare som kan förädla råvaror till världsstjärnor och i och med det klättra i seriesystemet.

För en fotbollsklubb som vill upp, handlar det numera i stället om att framstå som lika delar kommersiellt attraktiv som menlöst desperat. Hittar du en bra dosering av dessa, hittar klubben också rätt köpare, med rätt pengar i rätt tillgängliga fickor. Du behöver inte ens vara socialist, med fördelningspolitiska argument redo att kastas ut i åsiktsdjungeln. Du behöver bara vara en vanlig Svenne som råkade falla för ett visst lag i en viss sport, för att se hur illa dessa förvuxna småpojkar utan närvarande auktoriteter att sätta gränser för dem, gör med just din kärlek. Utan ett fungerande regelsystem, i form av exempelvis FFP, som med tydlighet efterföljs och vars brott omedelbart leder till bestraffning, kommer fotbollen att sluta som den amerikanska underhållningsbusinessen Wrestling. Förvisso lite smårolig och absolut ett acceptabelt alibi för att få dricka öl och äta chips, men långt ifrån det livselixir du, sedan länge, är beroende av.

1: The Interlull: Ånyo lider vi av ett rakt igenom onödigt speluppehåll på grund av rakt igenom onödiga träningslandskamper. Det är återigen en menlös stund av landslagsuppehåll, eller som Arseblogg valt att kalla det; The Interlull. Och vi är i och med detta interlull, inte bara berövade matcher med klubben i våra hjärtan. Vi skall också sitta med detsamma i halsgropen i dryga veckan, av ständigt berättigad rädsla för att en eller flera av de våra skall komma hem till London i obrukbart skick.

Min oro gäller främst Robin van Persie, som ett tag verkade ådragit sig någon sorts allergiskt relation till färgen orange. Så fort han drog på sig en matchtröja eller träningsoverall med den färgen, BOOM, borta åtta veckor, vilket på arsenalska betyder minst 16 veckor. Schweiz i kväll och Tyskland på tisdag. Låt de rättvisa fotbollsgudarna vara med oss.

För de länder som fortfarande kvalar är matcherna självklart berättigade. Men vem är så dum så den tror att du köpa lögnen om att det går att spela ihop en startevla exakt sju månader före mästerskapsstarten? Att du skall tro att de här träningsmatcherna har någon som helst betydelse för vad som kommer ske i Polen och Ukraina nästa sommar? Nope. Svaret heter inte alls förberedande sportslig verksamhet, svaret heter pengar. Pengar, makt och ännu mer av de båda. Förbunden ser chansen att mjölka än mer pengar ur varumärket fotboll och dess utövare men passar också på att synka detta med än mer (åter-) erövrad mark gentemot spelarnas arbetsgivare; klubbarna. Och således också dess inkomstgrund, de lojala fansen.

Chat

3: Vändningen: 0-0 mot Toons, 0-2 hemma mot foolsen och ja, ni vet, borta på Old Trafford. Detta uppföljt med 3-4 på Ewood Park. Då var man inte nöjd, då var man inte lugn och du kunde man inte känna något gott ur banden mellan hjärtat och klubben. Men sedan hände något. Långsamt, långsamt verkade i varje fall några av pusselbitarna sakta hamna på plats. De sent anlända spelarna fick vänja sig vid det stora att ha en kanon på sitt vänstra bröst och Wenger fick oss nästan att se ut som ett lag med försvarsspel.

Vi hade världens bästa Robin i laget och han fick sina följeslagare att hänga med. Att gå i rätt riktning och att kunna ta, och dessutom behålla en, ledning. Visst fick de debila kusinerna från N17 en seger de varken förtjänade eller mår så vidare bra av, men sedan förlusten mot Blackburn har vi spelat elva matcher, vunnit nio, kryssat en och bara förlorat en.

Vi är inte i hamn ännu. Vi är fortfarande på fel plats i tabellen, men vi har lagt ut kurs och lyckats vända den skuta som ett tag såg ut att vara på väg i kval. Det kan vara en temporär nyck, ett snabbt övergående infall, men det kan faktiskt också vara vändningen. Vändningen som gör den här säsongen till någonting helt annat.

Grande van Persie. Killen som tar dig härifrån.

2: Robin van Persie: Ur denne man kommer bara gott. Killen som, en vanlig eftermiddag på väg hem från jobbet, lär ha stannat sin bil för att gå ut och signera ett fans nr 10-tröja. Killen som kom till som med ett rykte om att vara bråkstake och näst intill omöjlig att få in i ledet. Denne kille är han som just nu leder oss. Framåt och uppåt. Den senare tiden har vi faktiskt spelat ganska bra, men när vi var som sämst och behövde honom som mest; då fanns han där för oss. Då tog han ett steg fram och gjorde målen vi så desperat behövde.

Nu är allt vi behöver bara hans signatur på ett nytt kontrakt. Gärna ett som sträcker sig långt över den tid då Platini med sällskap fått FFP att faktiskt fungera i verkligheten. Möts dessa ”om´s”, då är Arsenal med, då är vi hemma. Och då kommer Robin van Persie också vara odödlig och för alltid i våra hjärtan. van Persie är nu två och ett halvt år ifrån en potentiell testimonial. Kom igen Robin, låt oss fyllda av glädje, kärlek och respekt, få chatta om dig i många år till.

1: Jack Wilshere: När han på planen nu lyser med sin frånvaro, passar han på att blåsa liv i elden i våra hjärtan. Och i den kärlek vi bär på, till honom och till det han symboliserar. När han går ut med uttalande om att han älskar klubben och vill vara i den karriären ut, så skänker han oss inte bara en känsla av en vacker framtid, hopp om en morgondag och en tid bortom mörkret. Han knyter också sådana band man inte längre trodde fans. Där den lojalitet som i så många fall bara är tillfällig kosmetika, faktiskt kanske skulle kunna existera i verkligheten. 

Jack Wilshere är förvisso en nästan unik fotbollstalang, men han är också en del av en kull unga Arsenalspelare vilka skulle kunna bli vår framtida stomme. Spelare som växt upp tillsammans och som stöpts i samma form, förhoppningsvis både fotbollsmässigt och värderingsmässigt. Där banden till klubben flätas samman med de sociala banden till varandra och som väver en fana så tålig och så stolt att hissa så högt.

Jack och bönstjälksbenen ser ut att behöva sig en omgång i gymmet.

Så Jack Wilshere och hans uttalande om sin framtid i klubben hamnade på chattens förstaplats. Nu får vi bara hoppas på snabbt tillfrisknande och en snar comeback utan en massa set-backs och långa startsträckor. För om unge Jack säger sig behöva Arsenal, så är det ingenting mot hur mycket Arsenal behöver sin Jack Wilshere.

Så, nu är jag färdig för den här veckan. Det blev en stor Shit-chat denna gång. En massa löst dravel, hjärta-smärta i kubik och en herrans massa relationellt drönande. En sorts D&M in weekend edition. Jag hoppas att det föll er i smaken och hoppas att ni är redo för kommande varianter, vilka troligtvis kommer vara mer slimmade, tighta och lighta. Och mindre megarektiska, eller rent av megalomana än denna veckas. Fast jag kan ju inte lova…

Bilder från flickr.com: Fabregas: ”Blog Gallery”. gready bastard: ”Massimo Usai”.

Robin van Persie: ”blue chez” och Jack Wilshere: ”goodzilla87”

Har ni hört den om att alla känner någon som känner någon, som känner någon som är från Göteborg. Att alla människor, vart du än i världen vänder, bara är tre led personer från staden Göteborg och dess alltid så fryntliga invånare. Och säga vad man vill om Göteborg, och det vill man, så är den staden lite som fotbollsklubben West Ham i London, same same but different, typ. Mer om det senare.

Idag växlar vi upp och in på den andra delen av kvartalsrapporten som avhandlar den akutmottagning som Arsenal, i de sista augustiveckorna i år, var. Eftersom rapporten är skriver i kronologisk ordning så närmar vi oss därmed det mest intensiva skedet i värvningsfloden. Där de värvningar som var just så akuta som de då, och i vissa lägen även idag, framstod/framstår.

Andre Santos: Efter att Clichy gjort en helomvändning och gått till klubben som man, enligt honom själv, bara går till för att tjäna pengar, och då hans potentielle ersättare Armand Traoré, genom en match i samma stad, gjort sig omöjlig i Arsenal, stod Mr Wenger i något brydd vänsterbackssituation. Den ständigt skadade Gibbs utan adekvat ersättare, vad gör man då? Jo, man vänder sig till den turkiska SüperLig och till ett lag som, på grund av mutor, uppgjorda matcher och misstänkt politiskt fulspel, blivit uteslutna från deltagande i allt möjligt europaspel. Man vänder sig till Fenerbahce  och där hittar man brassen Andre Santos.

För 6.2 miljoner pund lämnade Santos sitt Fenerbahce och anslöt Wengers bolltrillande samling under fönstrets sista öppningsdag. Efter några matcher med Gibbs på planen, gick denne som väntat sönder och Santos gjorde entré IRL. Santos har på sina, totalt, nio matcher gjort två mål och slagit en stor mängd rättadresserade inlägg men även skrämt ihjäl ett stort antal Arsenal-fantaster genom sitt, skall vi säga, något impulsiva vänsterbacksspel.  

Santos är en lateral i dess mest vidaste mening. Underbara instick i banan varvas med lika underbara inlägg till rätt adressater. Dessvärre även uppblandat med en pizzaslö försvarsinsats, en placeringsförmåga, och ett lämnande av ytor, som stundtals fått nämnde Clichy att nästan framstå som en försvarsspelare. Forumist Nattefrost gav honom smeknamnet ”Kebabfet”, vilket ter sig både genialt och fullt logiskt. Dock bör vi ha överseende med den tid av anpassning som han, liksom liknande spelartyper, behöver till den tuffare engelska ligafotbollen, samt till ett försvarsspel utan de två defensiva mittfältarna som Santos i den brasilianska fotbollen, har kunnat förlita sig på. Betyg: Eftersom han blandar mellan att göra oss fnittrande lycksaliga och till darrande nervvrak, satt i relation till att Gibbs är ständigt skadefrånvarande, blir betyget faktiskt 3/5.

Per Mertesacker: Många anser honom var långsam, inte kompatibel till EPL och det höga försvarsspel vi använder oss av. Att han är någon sorts Senderos, fast med tätare hårväxt och utan högskolepoäng i praktisk filosofi. D&M säger att dessa personer i så fall har helt fel. För visst ser han ut som en finlandsfärja, som en stationär och något avsmalnad cylinder eller som ett Lutande Tornet i Pisa, som bara väntar på att falla eller förpassas till boll-löst område. Men bakom synvillan av fastvuxenhet lurar en kille som, av någon outgrundlig anledning, alltid är på rätt plats vid rätt tillfälle och som gör att alla som spelar bredvid honom plötsligt ser säkra ut. Någon form av reverserad Squillaci, eller till och med antitesen till densamme? 

Per tar inga fångar och ägnar sig inte i onödan åt finlir i pressade situationer. Nej, han kan med att bryta det Wengerska mönstret och tjonga bollen all världens väg vid behov. Men han kan också slå små nätta chippar om han så önskar. Vid Mertesackers anländande till klubben var vi i desperat behov, inte bara av försvarsspelare, utan även av ett försvarsspel. Under senare tid har vi visat oss ha just detta. Kanske har Wenger upptäckt behovet av ett sådant eller kanske beror det på att vi nu har en, kanske till och med två, försvarsspelare med erfarenhet av europeisk toppfotboll. Vad är hönan och vad är ägget? Vad är Mertesackers anländande och vad är den logiska konsekvensen av att släppt in 8 mål i en EPL-match med Djourou och Koscielny som mittbackspar? Vilken spelarfru tänker John Terry nedlägga i skydd av nästa landslagssamlings skugga? Många frågor som söker sina svar.

Mertesacker är inte hela lösningen på våra försvarsproblem. Jag tror att det ännu är för tidigt att ropa ”hej”, men uppenbart är att hans närvaro, om vi undantar några mål på Stamford Bridge, innebär lugn, stabilitet och kontinuitet. Precis det vi, de senare åren, saknat. Betyg: När han anlände hade vi en mittback som vi utan panisk rädsla, kunde slänga in i ligaspel. I nuläget har vi tre och Mertesacker är en av dessa. Betyget kan inte bli annat än 4/5.

Yossi Benayoun: Av livsåskådande orsaker avstår D&M från allt som har med che£sea att göra. Har du en gång spelat i den klubben så har du. Och då kan du inte längre vara aktuell för Arsenal. Kalla mig begränsad, kalla mig inskränkt. Sådan är jag, det står jag för. Av liknande orsaker ser jag ytterst få matcher med Liverpool FC på ena planhalvan. Endast en hög förlustpotential kan få mig att, av primitivt sadistiska skäl, kringgå den principen.  

Så när Benayoun som inlånad landade i Arsenal, bara timmar före tiden för övergångar gick ut, var min första reaktion att slänga en nedsmutsad känga i riktning mot Wengers kontor. ”För h-vette, Wenger, skall du sk-ta ner vår klubb med ännu en gallas”, tänkte D&M i sin surstinkande bitterhet och spred lukten av svavel över den lilla hamnstaden. Men jag gjorde det kanske något förhastat. För denna Blackie Lawless look-alike är inte alls så illa, som han, av princip, borde vara. För på sina 354 spelminuter för klubben, har han visat god kreativitet, ett rappt steg och ett kvickt fotbollshuvud. Att han dessutom inte bara verkar acceptera sin roll som truppspelare, utan även har år av erfarenhet att bidra med, gör anrättningen Yossi Benayoun, trots hans dunkla förflutna, till en inte helt fel ingrediens i vårt arsenalska smörgåsbord.

Och där alla personer på vår jord bara är tre personella steg från Göteborg, där är Benayoun en del av EPL´s motsvarighet. Hur du än vänder och vrider på saker och ting så har alla spelare max tre led från att antingen har varit en del av akademin eller ha spelat a-lagsfotboll i West Ham. Eftersom min vänskap till ett Hammersfan gör att jag sett en del av den klubben, så har jag även sett en del av Benayouns kvalitéer under hans tid i East End. Så att ha Benayoun att, i stället för någon finnig tonåring, sätta in när någon i startelvan skadad faller ifrån, det kan komma att bli skillnaden mellan spel i Champions League säsongen 2012-2013 och inte. Betyget hittills med innerliggande antagande om än mer speltid under ACoN och på vårkanten ger honom betyget 3/5.

Mikel Arteta: När inte ett transferfönster kan bomma igen utan att Wenger fiskat i vatten sankt dyiga av barca-DNA, anlände fullt logiskt en Mikel Arteta i fönstrets elfte timme. Nu har Arteta hunnit röra på sig en del, sett ett antal städer och spelat i ett antal klubbars tröjor sedan han försköts ur Katalonien, varför han kunde tas emot utan den annars nuförtiden obligatoriska misstänksamheten. Med danande år både i Rangers och i Toffies kom han till oss som, i princip, färdig fotbollsspelare. Dock kom han som spanjor, när vi just blivit av med en annan, låt oss kalla honom, spanjor, varför risken för jämförelse var närmast riskabel. Men Arteta är inte Fabregas och har heller aldrig varit. Han har i tidigare klubbar mestadels använts som defensiv mittfältare och det var inte förrän han hamnade i Rangers och sedan under David Moyes i Everton som han började användas som tvåvägsspelare  eller till och med på offensiv kant.

Många hävdar att Arteta idag spelar på den position i Arsenal som egentligen hade passat Fabregas bäst. Alltså inte som en offensiv, nr10-light, utan som en box-to-box-spelare, lite som Fabregas barndomsidol Pep Guardiola. En sorts uppsamlande mittfältare med god blick och fot för passningar till djupledsspringande medspelare. Så skall Arteta ses som ersättare för någon så är det snarare för den skadade Jack Wilshere än för den flyktade… spanjoren.

I de inledande matcherna för klubben kunde han stanna upp med bollen, söka medspelare i rörelse för passningar och ibland även gestikulera över deras frånvaro. Jag tyckte då nästan synd om honom, men i takt med att hela laget spelat bättre har även Artetas tvåvägskompetens kommit till större nytta. I vissa matcher är han till synes försvunnen, men så ser du en repris, ett sammandrag eller ett klipp från en annan vinkel och ser då Arteta kuta omkring något enormt, täcka defensiva ytor och ta stort ansvar utan boll. Betyg: Utifrån det man ser av Arteta, men också utifrån det man inte direkt ser av honom, blir hans betyg 4/5. En redan inskolad och färdig EPL-spelare med, som det verkar, ett stort mått av klokhet.

Wenger och De Som Styr i Klubben: Här kan man se det ur en mängd olika vinklar. Och utifrån att vi egentligen inte vet vem eller vilka som bestämmer i klubben har dess beslut, även mängd olika bottnar. Wenger fick under sommaren och under vår tyngsta period  i höstas klä skott för mycket av klubbens passivitet på transfermarknaden, men att döma av de antydningar som i efterhand läckt ut, så kanske hans händer var mer bakbundna än vad vi då anade. Styrelsen, och kanske även Silent Stan, kan ha pekat med hela handen, vilket Wenger bara hade att lyda.

Oavsett, så måste klubben anses agerat för passivt och för sent. Även om ingen ville förlora Fabregas och Nasri, krävdes det inte Nobelpriskompetens för att lista ut att så skulle kunna ske, varför ersättare skulle han ha inhandlats långt tidigare än vad som verkar ha försökts. Även vårt då ständigt läckande försvar, borde ha fått sin tätning långt tidigare än då Mertesacker, och för den delen även Santos, anlände. Att vi inte gjorde seriösa försök att signa någon av Cahill och Samba, är fortfarande också ett mysterium.

När folk hävdar att det är bättre sent än aldrig, blir Arsenals agerande i detta fönster ett lysande exempel. När Wenger eller vem/vilka som nu bestämmer i klubben väl satte igång maskineriet hämtade de hem rejält av det som förlorats. De handlade in spelare med erfarenhet, många med bevittnade ledaregenskaper och inköpen i sig vittnade om någon sorts insikt om situationens allvar. Vi fick in nytt och friskt att spä ut det krumma och krökta med, och de styrande skall ha en eloge för att de faktiskt öppnade fönstret rejält och, genom inköpen, vädrade ut den satta lukten av uppgivenhet. Betyg: Bättre sent än aldrig, men hellre bra än sent, ger Wenger och De Styrande i Klubben betyget 2,5/5.

Puh, där var vi nog f-sen i mål. Jag har säkert glömt någon viktig aspekt på något synnerligen grundläggande. Säkert missat något monumentalt avgörande eller satt betyg helt uppåt väggarna. Men så är det med livet och så är det med personers subjektiva åsikter. Inom relativt snar framtid skall jag så smått börja snegla åt kommande vädringsperiod, men det tar vi senare. Åter i ämnet då. 

Lördagen den 13:e augusti spelade vi 0-0 borta på St. James’ Park i Newcastle upon Tyne och inledde genom detta EPL-säsongen 11-12. Nu har det snart gått tre månader sedan och mellan då och idag har vi varit helt uträknade för att sedan återerövra viss förlorad mark. Mellan då och idag har även ett transferfönster hunnit slå igen. Ni minns alla förutsättningarna för detta transferfönster. Ni minns hur Wenger gick ut i medierna och satte ned foten genom att på ett ungefär hävda att ”släpper vi både Fabregas och Nasri, så kan vi inte längre anse oss vara en storklubb”. Ni vet även hur det gick med den saken. Fabregas släptes till barca för en spottstyver, samtidigt som den klubben, som anser sig förmer än en klubb, ljög om andra övergångssummor som de i samma fönster spenderat, allt för att få ned priset på vår dåvarande lagkapten. Och ni känner också till att Nasri till slut fick sin gyllene biljett till bänkvärmandet i Willy Wonkas Chokladfabrik, där han åter fick sällskap av vår gamle avdankade Roadrunner.

Det som, enligt Wenger inte kunde ske, men som vi alla andra uppenbart såg komma, skedde följaktligen. Och innan fönstret hade slagit igen hade en omvälvning som aldrig tidigare skådats under Wengers era i klubben, skett. Nämnda Fabregas, Nasri och Clichy hade, tillsammans med Eboué, till viss del Traore och vissa utlåningar, lämnat ganska rejäla luckor efter sig. Luckor som Wenger valde att inte bara fylla med spelare från det egna juniorledet, utan även med erfarna spelare utifrån.

Åtta nya nummer i shoppen. Bild: Lander, A-C eller annan tung ArsSwedensnubbe.

Några av nyförvärven anlände redan under sommaren, medan en merpart kom i fönstrets allra sista skede, då Arsenal gav intryck av att vilt hugga på precis allt som rörde sig och närmast gick att likna vid en akutmottagning. Nu när kalendern lämnat sensommaren för den mörka hösten, anser D&M det vara på sin plats med en första utvärdering av nyförvärven. I utvärderingen tas endast med spelare som, under hösten, figurerat i klubbens representationslag, med och jag lämnar eventuellt barca-DNA i juniorlagen åt framtida diskussioner. I denna första utvärdering vägs inte bara prestation in, utan även prestation i förhållande till förväntningar och spelarens betydelse för laget i dess nuvarande skede. Eftersom vår ekonomi, oavsett vad transferpolicy kan ge intryck av, är stabilt god, lämnas inköpssummor åt en annan diskussion.

Vi har till dags datum spelat 11 ligamatcher, vunnit 6, förlorat 4 och spelat 1 oavgjord. Vi har 19 poäng, har gjort 23 mål och släppt in hela 21. I Carling Cup har vi spelat 2 matcher, vunnit båda och har en målskillnad på 5-2. Vi har genom två vinster mot Udinese (sammanlagt 3-1) tagit oss till Champions League där vi på 4 matcher tagit 8 poäng och har +2 i målskillnad. I kronologisk följd betygsätter D&M enligt följande:

Carl Jenkinson: Ryktades vara klar under ganska lång tid i våras, då han lämnade League One-laget Charlton för klubben i sin barndoms drömmar. Med åtta matcher i League One och 12 i The Conference, var Jenkinson ett högst oprövat kort när han, den åttonde juni, som första nyförvärv blev en del av klubben. En ung högerback inköpt för framtida bruk, men som i och med Eboués flytt, plötsligt framstod som tänkt som Sagnas back-up. Och i och med vissa initiala vänsterbacksdilemman och Sagnas skada har Jenkinson matchats flitigt under hösten. Han var med och blev uppsnurrad på Old Trafford, men han har också varit med och tagit oss till CL´s gruppspel, varit småskadad men gjort comeback både i CL och i ligan.

Jenkinson har en uppsyn som ger intryck av en ständig hjärtesorg, vilken kanske går att härleda till hans finska rötter, men denna uppsyn av svårmod är enligt mig helt onödig. Jenkinson har, sin ringa ålder och sin nästan obefintliga erfarenhet till trots, gjort en väldigt bra höst. Ständigt kämpande, bra inlägg och helt utan den faiblesse för filmningar, som hans föregångare ständigt visade upp. Betyg: Med tanke på de adekvat ringa förväntningarna, satt i förhållande till hans prestation och betydelse för ett Arsenal utan Sagna: 3,5/5

Gervinho: Kom till klubben den 11/7 och gjorde mål i träningsmatchdebuten mot Köln. I sin första ligamatch slappade han Barton lätt på kinden, varpå denne föll som en död fura, Gervinho åkte på rött direkt och fick tre matcher i frysboxen. Det var väl ingen höjdarstart direkt. Även han spelade CL-kval och började stundtals glimta till med ständig rörlighet mellan kanterna, bra tempo och en riktigt god passningsfot. När han återkom i ligaspel gav han oss ömsom vin ömsom vatten, men har mot slutet visat upp gott samarbete med både RvP och Ramsey.

Gervinho behöver bli jämnare och behöver även tygla sitt stundtals, som det heter, sydländska humör. Den i många ögon svåra omställningen för offensiva spelare till EPL, verkar han dock klara galant och han kommer, med stor sannolikhet, kunna bli enormt viktig för laget, ju mer in i den engelska fotbollen han kommer. Minus för att han kommer lämna oss för AcoN i januari, men stort plus för hans senaste veckor på planen. Betyg: En redan etablerad spelare som faktiskt levererar riktigt bra mot slutet. 4/5.

Alex Oxlade-Chamberlain: Med dryga 35 League One-matcher i ett Southampton i vandring upp i seriesystemet, hade han trots sina 17 år, en viss erfarenhet då han den 8:e augusti, skrev på för klubben. Varandes nästa stora sak i fotbollslandet England, har han rätt mycket att leva upp till. Detta har han, vid ett flertal tillfällen också gjort i landets U21-landslag där han både gör egna och passar till andras mål i parti och minut.

I Arsenal får man nog anse honom stå på väntelistan. Han gjorde ett, efter omständigheterna piggt inhopp i eländesmatchen på Old Trafford, och följde upp det med att inom en vecka både göra debut och mål i både Carling Cup och Champions League. Efter detta höjdes röster för en snabb inskolning, vilket kanske bromsats något i och med hans, enligt rapporterna, bleka insats mot Bolton i CC. Betyg: Att nästa stora sak kommer till Arsenal är ett gott betyg för Wenger och AOC kan vara en fixstjärna i vardande. I många stunder känns han som en TW14 de Luxe, med både speed som TW14 men med en spelförståelse troligtvis överlägsen densamme. Är just nu ytter, men Wenger talar också om honom som en blivande central kreatör. Betyg: På grund av få framträdande, låg ålder och på att han måste vara tänkt att vara futurum snarare än presens, är det nästan omöjligt att sätta betyg. Får dock 3/5, med reservation för framtida ändringar.

Chu Young Park: Som förste man ut under The Transfer Day 31/8, signade han på från degraderade AS Monaco, just framför ögonen på Gervinhos gamla och det kända transfermålet Eden Hazards nuvarande, klubb Lille OSC. Inga hårda känslor gentemot Arsenal, hävdade klubbens ordförande varefter han hängde upp både Park och dennes agent rejält. På sina dryga hundra matcher i den forna storklubben gjorde Park 26 mål och detta adderat till en landslagssituation där han inte bara är lagkapten utan en notorisk målskytt, bådade gott för oss, då oerhört utsvultna arsenalister.

Sedan anlände han till London och vi väntade, väntade och väntade. Till slut gjorde han en blygsam debut i Carling Cup-mötet med Shrewsbury vilken han dock följde upp med ett bättre när vi mötte Bolton i samma kupp. Åter blygsam, eller till och med osynlig, i sin CL-debut mot Marseille, ger oss en högst tveksam hand. Att han dessutom, i och med den planerade militärtjänstgöringen senast 2013, är här på lånad tid ger oss en viss känsla av oskönhet. Wenger talar om tiden då Chamakh och Gervinho är på ACoN, och att vi då är korta på anfallsfronten, men annars väcker den här transfer fler frågetecken än utrop. Betyg: Någonstans mellan två CC-matcher, en transportsträcka i CL, ACoN och militärtjänstgöring, landar vi på högst ett högst tveksamt 2/5.

Det var allt för idag, kära Arsenalister. Om några dagar kommer en del två i kvartalsrapporten, då herrar Santos, Mertesacker, Benayoun och Arteta kommer att avhandlas, vändas och vridas på. Bidra gärna med era egna åsikter här nedan. För även om D&M alltid vet bäst, alltid har rätt och alltid ja, ni vet, så är vi alla supportrar av Arsenal. Vi har alla våra rätt och våra fel, våra preferenser och våra aversioner, men vi möts ändå i vårt gemensamma älskande av fotbollsklubben Arsenal. Världens bästa och vackraste fotbollsklubb. Det är f-n inte illa det.

Bilder från Bildbyrån, förutom den första

samlingsbilden som är ArsSweden all over.

Efter att herr D&M hade haft en synnerligen stökig vecka och var i något skrynklig form, insåg Fru D&M läget och började kallprata om det ämne som hon, i sin stora vishet, vet alltid är ett säkert kort för att få D&M i form: Hon frågade om kvällens match, vilka vi mötte och om det var en viktig match för oss.

Som den enkle och något lättsuggererade man D&M är, gick han rakt i fällan och pratade upp sig ur svackan genom att berätta en ansenlig mängd fakta om ämnet som han egentligen borde vet att fru D&M inte bryr sig ett endaste dugg om. D&M pratade på, vävde in CL-läget, bortamatchen mot che£sky och det faktum att vi ännu är långt efter den fjärdeplats som många, för framtida överlevnad som storklubb, anser oss vara beroende av att ta. Det rundades av med en liten jämförelse mellan Tiden Med Almunia och Tiden Med Szczesny och plötsligt kändes allt faktiskt ganska bra i D&M Wonderland. Och så avslutade hon genom konklusionen: ”Alla matcher är viktiga”.

Och genom en så enkel åsikt, i många ögon en ren plattityd, satte hon ord på så mycket. Jaa, det är så det är för oss, addicts. Alla matcher Arsenal spelar är viktiga. Även om vi möter ett lag som knappt vunnit på bortaplan. Även om vi möter ett synnerligen trevligt lag, med en trevlig svensk i backlinjen och med en trevlig manager vid rodret som gör det svårt att ogilla motståndet. Även om det är en match vi skall vinna åtta dagar i veckan. Alla matcher är viktiga.

Matchens inledande 20 minuter var som en logiskt hösteftermiddag i sovstaden. Det hände precis ingenting. Och allt var som vanligt. TW14 tog en löpning, gick på ytterbackens utsida och slog en passning i det vanliga Ingenmanslandet. Santos skojade upp både med och motspelare med innovativt lateral-spel blandat med obefintligt försvarsspel. TV5 gick framåt och Koscielny glidtacklade stora fåror i gröngräset.

Men så, i 21:e matchminuten, slog Ramsey en sån där passning vi alltid hoppats att han har i sig. TW14 bröt sitt mönster och dumpade inläggslyran för ett skott och världens bästa Robin högg på returen. 1-0 till Arsenal och D&M kunde i i lugn och ro gå ut i köket och hämta mer ESB. Spelet vaggade därefter oss till en lätt gäspning fram till lite spännande Arteta-väggspel, några vackra inlägg från Jenkinson och en befriande utskällning av Kebabfet från TV5´s sida, väckte oss ur dvalan.

Från ingenstans skickade Song in en lyrboll som RvP tog ned och slog en gudabenådad bakåtpass till en framstormande Vermaelen, vars vänsterfot visade oss hur saknad den varit. 2-0 till världens vackraste lag och inte ens en utspark från helvetet från Szczesnys sida kunde bringa oss ur fattningen.

I halvtidsvilan fick D&M en Norrlands Guld och Broccolipaj, varför livet fortsatte att behandla honom väl i ännu en stund. Andra halvlek rullade långsamt fram, Rosicky och Benayoun ersatte Ramsey och Gervinho och plötsligt hade klockan tickat fram till den 74:e minuten då One Man Army stod för ännu en ljuvlig passning, denna gång till Arteta som smackade in 3-0 och där kunde till och med bloggförfattaren själv, känna sig lugn som en filbunke. Szczesny fick halvlekens första arbetsuppgift runt 85:e varför Arsenal, på något märkligt sätt, såg ut som det Arsenal vi de senaste 6-7 månaderna, med några undantag, knappt sett skymten av. Vi kändes nästan säkra bakåt och rullade runt i lugnande tempo i anfallandet. Inge nervösa imploderande i försvarsspelet och inga huvudlösa rusningar som ruckade den betryggande lunken.

Allt var frid och fröjd, ännu en livsviktig match spelades av och ytterligare tre livsviktiga poäng ordnades. På grund av ovan nämnda Broccolipaj, och den tid intagandet av densamma tog, vågar D&M inte sätta några matchbetyg. Dock vill vi alla här hemma plussa för Jenkinsons ypperligt moderna högerbacksspel, Vermaelens uppläxande av en defensivfuskande Kebabfet (Nattefrost TM) och en oerhört livlig Mikel Arteta. RvP är alltid RvP och med ett mål och två assisterande passningar är han svår att förbise. Ramseys lysande andra-assist till 1-0-målet bör ge även han ett par ord på denna blogg.

RvP, Arteta och random Arsenal-dude enligt Son of D&M

Så denna Alla Helgons Dag slutade i ett matt ljus av belåtenhet. Av tillfredsställelse över sådana där tre poäng som borde vara självklara, men för oss Arsenalister, under så lång tid förvridits till frågetecken. West Brom hemma utan Almunia i målet kändes som en oerhört skön eftermiddagstillställning så här i den regnruskiga Arsenaltillvaron. Well done, Wenger med bihang.

Artwork: D&M med familj

I morgon eftermiddag skall Arsenal ta emot West Bromwich Albion FC, vilka för dagen lämnar sitt West Midlands för att ta sig ned till huvudstaden Londons nordliga pärla. Längst fram i bussen sitter chauffören Roy Hodgson med ett fast grepp kring ratten. Nu kanske han varken innehar D-körkort eller framför fordonet, men han verkar vara en man med glatt humör, precis som en busschaufför skall ha. 

När det gäller gentlemannen Roy så har han haft en tämligen ovanlig karriär för att vara engelsk manager på toppnivå. För om vi, tidigare här på bloggen, läst oss till att laget Swanseas fantaster tvingats utveckla någon sorts berg-och-dalvana, så borde man nog utgå ifrån att Roy, hans familj och hans eventuella fantaster gjort detsamma.

När han någon gång runt 1975 avslutade sin spelarkarriär i amatörligan med det så vackert klingande namnet Isthmian League, hade han redan skaffat sig erfarenheter av att leda fotbollslag. Som assisterande i Maidenstone United men även som spelande manager i Carshalton Athletic. Han tog 1976 steget till det lilla fotbollslandet Sverige och dess Halmstad BK och förde den då ganska risigt till liggande klubben till två SM-guld varav det första redan debutsäsongen.

Hodgson kom att, tillsammans med kollegan Bob Houghton, fullständigt revolutionera svensk fotboll. Det tidigare ganska tyskinspirerade fotbollslandet övergick nu, i princip, helt till ett rakt 4-4-2 med zonförsvar. Detta 4-4-2 har, med vissa varianter varit totalt rådande från förbundshåll ända fram till att Erik Hamrén tog över herrlandslaget och gjorde det till det leende. Men det är inte det vi skall prata om, inte heller om Erik. Vi skall fortsätta vår fotbollsvandring tillsammans med den sympatiske Roy.

För Roy fortsatte även han sin vandring fotbollsvärlden runt. Han lämnade lyckan i Halmstad för ett Bristol City i finansiellt gungfly men återfann den sedan i svenska klubbar som Oddevold, Örebro och slutligen Malmö FF. Tiden i MFF var fantastisk både för Roy och för klubben. De vann en herrens massa matcher, kupper och mästerskap och hann även slå ut FC Internazionale Milano, ur en sen variant av Europakuppen.

Därefter vände den framgångsrike, men kanske inte så välavlönade, Roy sina blickar mot Schweiz och tränade där både laget Neuchâtel Xamax och senare även landets representationslag, vilket han 1994 tog till sitt första VM på nästan 30 år. Han lämnade ett enormt framgångsrikt landslag, för att i november –95, ta över samma italienska storlag som hans dåvarande klubb MFF, bara några år tidigare, fört bort från europaspel.

Roys tid på San Siro blev allt annat än lyckosam. Han fick sparken från klubben vilket även han fick från den dåtida storklubben Blackburn Rovers bara några år senare. Ett kort inhopp som assisterande i Inter, ett schweiziskt återfall till Grasshoppers, innan han förde lycka och framgång till den danska huvudstadens FC Köpenhamn. Därpå raskt tillbaka till Serie A och till att få kicken från Udinese efter bara några månader innan han tog en sväng till Förenade Arabemiraten och Norge för att sedan landa i Finska landslaget, vilket han faktiskt fick riktigt hygglig fason på.

Ni känner alla till hur han räddade Fulham från till synes stensäker degradering och plötsligt återfick sitt goda renommé som manager. Så till den milda grad, att han erbjöds arbete i storklubben Liverpool FC, som efterträdare till demontränaren Rafael Benítez. Redan före Roys ankomst till Liverpool skall, enligt uppgift, marken under hans fötter ha varit bränd. Eldmästare skall ha varit den gamle storspelaren Kenny Dalglish som redan vid tillsättningen av Roy, påpekat att det var han, Gamle Goe Kenny, som  egentligen var den rättmätige arvtagaren till klubbens tron.

Så blev som ni vet också fallet, i varje fall Roys. Han fick sparken från storklubben och ränksmidare Kenny tog över. Roys tid som framgångsrik manager var dock inte på långa vägar över, för han fick redan efter 33 dagar på A-kassa nytt jobb, denna gång i The Baggies from The Hawthorns.  Han gjorde där det han brukar göra bäst. Rädda mindre lag på fallrepet upp till säkrare mark. 

Och det är nog så man skall se vår gode Roy. Som en kille som hellre är en stor fisk i lugnare vatten, än hugger på storbeten i något världshav. Små fotbollsländer eller små klubbar, där gör han gott och ibland till och med underverk, medan försöken att göra entré på storscener oftast slutat med dåliga recensioner, pajkastning och en och annan dolk i ryggen. Och kanske är han för god, för ärlig eller för angelägen. Kanske vill han inte, eller saknar förmåga att, delta i nepotistiska spel och socialt intrigerande eller så är han bara bra på starkt försvarsspel och alla jobbar hem, men mindre bra på att skapa det egna spel som tenderas att efterfrågas av ett, så kallat, storlag.

Men vi gillar ju ändå Roy. För det han gjort för svensk fotboll, för den svenska anglofilin och för att han verkar vara en gammal farbror med glatt humör. Och att han vindlägger sig och verkar vara angelägen om att även andra människor också skall trivas.

Foton: Bildbyrån

…sjöng den sjukligt underskattade Rasmus Kellerman under sitt alias Tiger Lou på A Partial Print-skivan 2008. I samma banor tänkte, och detsamma ville, D&M göra igår. För i den självcentrerade anda som nuförtiden är rådande, klädde jag mig i min guldfärgade SEGA-tröja från –01. Samma tröja som jag bar i lördags. För att dra mitt strå till stacken, för att göra vad jag kan för mitt Arsenal. För att gå i bräschen för laget att följa.

För det är ju så vi alla är. Mer eller mindre. Vi kan kalla det vidskiplighet, oupplyst skrock och referera till troll som står i farstun eller till stegar du inte skall gå under. Vi kan hävda att det är dumhet och barnslighet, något för de rädda som behöver tröst och en känsla av säkerhet eller något för de neurotiska som behöver ordning i sin kaotiska tillvaro. Men trots att vi lever i världar av upplysthet så faller vi i svåra stunder tillbaka till känslan av egenpåverkan och det magiska tänkandet. Som när vi följer ett lag som inledde årets säsong med att följa upp elände med elände och toppade anrättningen med ännu ett uns elände. Som när detta lag behövde någon form av trendbrott, någon form av förändring och någon form av magisk påverkan.

Om klubben nu upplevt sitt trendbrott, har vänt skeppet och är på säker kurs, vågar jag ännu inte sia. D&M är född och formad till logisk negativist med högst konservativa förtecken, varför inga ”hej” skall ropas förrän vi är innehar 4:e-placeringen i ligan, vunnit vår CL-grupp och lottats mot ett annat lag än barcelona, i det vidare CL-spelet.

En bit på vägen till, i varje fall två av dessa tre indikatorer, var att under gårdagskvällen, ta emot  fotbollslaget Olympique från Marseille i Champions Leagues fjärde gruppspelsomgång. Att ta den hemmaseger som hade varit så värdefull och som hade givit oss en plats i åttondelsfinalen. Ni vet själva hur resultatet blev.

En lite knackig matchinledning följdes av en väldig lovande resterande del av första halvleken. Ramsey och Gervinho hittade varandra fint, mittbacksparet fungerade som ett mittbackspar skall göra och Song gjorde en av sina bästa förstahalvlekar denna säsongen. Förvisso tog Ramsey ungefär en kvart-tjugo minuter på sig att fundera kring vilken Marseillespelare han, helt fri med målvakten, skulle skjuta bollen på och visst rundades Santos lite väl många gånger, fast å andra sidan stängde Jenkinson nästan helt av andra kantens framfartsmöjligheterna och vårt offensiva spel hintade både om högre omställningstempo och brytande av gamla mönster. Man satt liksom och kände att det här kan bli en bra andra halvlek.

Nu blev det inte så. För när Arsenal skulle byta växel och vika ned Marseille, hände nästan ingenting. Vi föll in i gamla vanor att vänta in, slå av tempot och ägna oss åt det, för fotboll, så förhatliga handbollsrullandet. TW14 sökte sig återigen mot kantens utsida och på det centrala mittfältet var det nästan bara Song som behöll passningsskärpan. RvP bytte av en nästan osynlig Park och Rosicky kom in som en injektion av energi med de älskade glidtacklingarna, men framåt var vi ändå fortsatt trubbiga. En av kvällens bästa, Gervinho, byttes ut mot Arsjavin, men inte heller han väckte liv i vårt sömniga anfallsspel.

Min vana trogen vill jag sätta betyg på Arsenalspelarna, vilka blir som följer:

Szczesny: 2/5. Det finns säkert många som tycker det är fräckt, kaxigt och ett tecken på attityd, när Szczesny dribblar i straffområdet eller lämnar det för att nicka bort kontringsförsök. D&M delar inte den åsikten. Jag tycker det mest är onödigt och lite korkat. Szczesny är en världsmålvakt i vardande och det är just sånt tramsande, som nämnts ovan, som han måste jobba bort, för att betraktas som en stor målvakt, en målvakt av klass och en målvakt som ingjuter trygghet i sina medspelare. Betyget räddas dock av att han faktiskt räddade det han skulle, samt av att han redan har en stor del pondus att vika åt rätt ändamål.

Jenkinson: 3/5. Mycket bra match av Jenkinson, snudd på ett högre betyg. Jämför man med hur högerbacken såg ut i lördags, så var gårdagens ett under av soliditet. Bra inlägg, bra positionsspel och ett ständigt hemjobb av denne kille, som av någon anledning alltid ser så plågad ut. För han borde le och vara nöjd med sig själv. Att som nittonåring vara en helt okej back-up i ett CL-lag, som Arsenal, är inte fy skam.

PM4: 3/5. Ser så långsam ut, men är hux-flux ändå plötsligt på rätt ställe i rätt ögonblick. Till skillnad från i lördags var PM4 igår, en dominant i luftrummet och väldigt bra i man-man situationer. Och jag gillar också hans no-nonsense-ränsningar. Det är liksom inte Wenger-ball, när han skickar bollen till månen, men det ger ett pressat lag ett visst andrum.

TV5: 3/5. För någon vecka sedan uppgav Vermaelen att han inte behövde spela en massa matcher för att komma/vara i form, och detta gav han, under gårdagskvällen, ett exempel på. Liksom mittbackskollega Per, var han mycket bra man mot man och han kan även lägga det till en snabbhet som är få mittbackar förunnade. Några sköna uppvandringar lovade också gott inför framtiden.

Kebabfet (Nattefrost TM): 1,5/5. Spännande offensiv skulle kanske ha kunnat väga upp hans väldigt fladdriga försvarsspel. Det gjorde det inte igår. För på samma sätt som det är en fröjd att se honom skära in i banan och söka skottläge, som om han vore vänsterytter, är det ett rent lidande att se honom, gång på gång, bli rundad eller bortspelad på egen planhalva. Han höll liksom våra mittbackar på alerten.

Song: 4/5. I mitt tycke MoTM. Fick även han täcka upp för Kebabfets offensivlusta och gjorde detta och övriga försvarsarbete, lysande. Två bra halvlekar med klarsynt passningsspel och en underbar förmåga att, långsamt och till synes småluffsande, täcka bollen för motståndare som på något sätt aldrig kom åt varken honom eller bollen.

Arteta: 2,5/5. Mycket bra i första halvlek, tämligen osynlig i andra. Fick dra ett tungt lass i det defensiva vilket självklart hämmade den, i första halvlek, oerhört lovande offensiven.

Ramsey: 3/5. Skulle så klart gjort 1-0 i den 29:e minuten, när han efter smörpass från Gervinho, hade all tid i välden att placera in bollen i Marseillemålet. Tyvärr förbrukade han all denna tid varför ett franskt försvarsben fullt logiskt täckte skottet, när det väl kom. Fungerade annars fint med nämnde Gervinho och trots att Ramsey mattades rejält i andra, kan han bära huvudet högt tack vare en bra insats i första.

TW14: 2/5. Liksom många andra var han i första halvlek lovande lördagslik, men föll i andra tillbaka i de gamla klassiska synderna att stanna upp och vänta in, respektive alltid gå på ytterbackens utsida och sedan slå inlägg i ingenmansland. Han har potential denne kille, men till skillnad från Gervinho, som söker sig in centralt för att bli spelbar och deltagande, drar TW14 allt för ofta, sig ut mot långsidelinjen. Och där gör man sällan mål.

Park: 1,5/5. Ja, det här var ingen rolig match för Park. Nästan helt osynlig och märktes endast när han gick ned och deltog lite i mittfältsspelet. Det är bara att glömma, gå vidare och göra bättre nästa gång.

Gevinho: 3,5/5. Stod tillsammans med Ramsey för nästan allt chansskapande. Underbart att se honom lämna kanten för att delta i det centrala spelet. Klurig, avig och en bra passningsspelare. Lite bättre skärpa i avsluten så hade han varit hemma.

RvP spelade en halvtimme, men kom aldrig riktigt in i matchen. Rosicky stred som en ursinnig best medan Arsjavin inte syntes nämnvärt i den dryga kvart han fick. Wenger borde nog ha behållit Gervinho när han bytte in Arsjavin, men i övrigt gjorde han nog vad som hade kunnat krävas av honom.

Så nej, Arsenal är fortfarande i tabelledning, men efter att Dortmund hemmaslog Olympiakos, är vi långt ifrån säkra. Vi tog inte den chansen till säkerställande vi hade, vi tog inte den biljett till åttondelsfinalerna som fanns tillgänglig för oss och vi kunde inte knyta åt den säck som under matchens första halva stod vidöppen för oss.

Nu blir hemmamatchen mot Dortmund nästintill avgörande för oss, nästintill livsfarlig och nästintill olidlig att se. Men vi kommer ändå sitta där, på puben, i TV-soffan eller framför datorns stream. I matchtröjor eller med halsdukar, med speciell dukning eller vätskeintagsritualer. I turkalsonger eller i magisk bortatröja från -01. För nästa gång, då j-lar kommer det hjälpa, då kommer det göra skillnad, då kommer den magiska kraften från just ditt val fälla avgörandet...

Vi har varit inne på ämnet tidigare, här i bloggen, men jag kan inte ljuga. Jag har så otroligt svårt att formulera meningar för utsidan som inte matchar insidan. För visst skulle jag, eller snarare borde jag, ha sagt någonting i stil med ”tja, bilen måste tyvärr in på service igen, men frugan har inte varit otrogen den här helgen heller”. Eller kanske ”vi hade sällskap med en tredjedel av landets ljudligt skrikande småbarnfamiljer på IKEA lördag förmiddag och därefter gick vi igenom något sorts vuxenlivets mekano resterande del av helgen, men vi är fortfarande gifta”. Eller kanske ”ja du, omställningen till vintertid var väl inte riktigt kloss an med ungarnas upplevda sömnbehov och en av mina singelkompisar har åkt på klamydia för tredje gången på bara ett halvår”. ”Men annars är det bra”.

Visst borde jag ha försökt, visst borde jag i varje fall ha tagit ett litet steg ur min lilla semiautistiska bubbla, men D&M är liksom inte den killen, jag har liksom inte det i mig. Jag saknar de välslipade sociala redskapen, fingertoppskänslan och den oerhört adaptiva effekt som ljugandet bär med sig. Smälta in, snacka dokusåpor eller senaste Idolförnedringen, det är inte jag, hur mycket jag än önskar motsatsen.

Så det fick bli som det var förutbestämt att bli. ”Ja, va f-n, 5-3 mot che£sky, gott är det”. ”Forever in our shadow you will be”, jajjemensan, det med. ”I lördags vrålade jag så att hela gatan flipprade på telefonens 1-1-2-knappar, och sedan gick jag bara runt och log hela resterande del av helgen”. För det var stort, det är stort och hade vi varit våra debila grannar i N17 så hade DVD-pressarna redan gått på högvarv. Spelarna firades som om de vore på Wembley och på något sätt så kändes det så underbart att även de levde ut sin eufori, att även de visade hur stort de tyckte det var och att även de gav uttryck för de känslor som vi alla lät pysa ur oss i lördags.

Att vinna borta mot den blåa ondskan var oerhört skönt. Det skedde vid absolut rätt tidpunkt och efter en fantastiskt välavvägd dramaturgisk mall. Det var ungefär så bra det kunde bli. Men precis som D&M måste släppa helgen och låta den gå för att ladda om till veckans arbetsliv, måste även våra vänner spelarna ladda om till nästa uppgift. Jag hoppas Du som läsare har överseende med mitt val av rubrik, med att texten fick heta som en urusel mellanplatta av ett gäng chanserande och före detta pionjärer, men det är just det vi efter helgens upprättelse måste göra. Arsenal skall i morgon kväll ta emot Olympiqe de Marseille och måste till dess ha laddat om kanonerna. Rejält.

Trötta kroppar måste åter vara stint pigga. Tomma hjärnor måste återigen vara fyllda av endast en uppgift, ha ett fokus och ett enda mål. Blesserade kroppar måste orka tvinga sig till en extra löpning, till att sträcka sig en extra centimeter och till att vara beredd på att ta en extra smäll. Egon som blev tilltufsade av en bänk- eller läktarplats, måste vara redo för att gå in och vara exakt så bra som de är kapabla till.

Hur skall detta göras möjligt? Ja inte f-n vet jag. Hur skall jag kräva något av dem som är omöjligt för mig själv? Jag kan således inte kräva, bara hoppas. Hoppas och tro att spelarna och Mr Wenger är så professionella, så kompetenta och så taktiska, att de kan ta med sig lördagen som nytta, som drivmedel och som elixir. Att de har mental styrka för att prestera på topp så nära en så total urladdning. För jag är fortfarande helt väck. Ikväll skall jag se Stoke köra över Toons, eller för den delen vice versa, för att i morgon kväll vara åter i god form för att se Arsenal ta emot killarna från Stade de Vélodrome. Eller hur.

Att förutse vilken startelva Arsenal kommer att ha i morgon kväll känns lite som att gissa den tredje. De som vilade i lördags bör ligga bra till och ännu har ingen ny skada rapporterats. Mellan tummen och pekfingret kommer den att se ut ungefär såhär:

Szczesny
Jenkinson – PM4 –Koscielny/Vermaelen – Santos
Song- Ramsey/Arsjavin –Rosicky
Benayoun – Kungen av Kungar – Arsjavin/Gervinho

Visst kan Wenger fortsätta med den pånyttfödde TW14, som i lördags faktiskt vände inåt i banan och som faktiskt slog underbart precisa passningar på rätt sida sina medspelare. Han kan välja att fortsätta med den stringente balansministern Arteta och han kan fortsätta spela EA Sports-passande Gervinho. Wenger skulle kunna vila RvP för Chamakh eller ge Park en förtjänt chans, centralt eller på en kant.  Jag trummar som vanligt för Frimpong och Coquelin, väljer Arsjavin som nr 10 och utgår ifrån att Benayoun kommer fungera säkrande framför Jenkinson. Inte heller Wenger brukar lyssna, fast det har ju, de senaste matcherna, gått ganska bra ändå.

D&M skall göra vad som göras kan, jag skall ta min del av ansvaret och göra det svåra valet att använda den enormt exklusivt använda turtröjan. Den som inte bärs i publika sammanhang, den som endast får användas vid speciellt viktiga matcher och den vars magiska värde för klubben inte går att underskatta. Jag skall bära den guldfärgade bortatröjan från 01-02. Den som inte Arsenal inte kunde bära i Italien utan tvingade fram en europatröja, den tröja jag bar i lördags…

Come on Mr Wenger, reload your Gunners.

Tänk er en liten hamnstad någon stans i vårt avlånga land. En del kallar den för Sveriges Framstjärt medan andra använder än värre epitet för dess existens. Tänk er några veckor av solsken, varma dopp och glassinköp, och tänk sedan att resterande del av tiden är dess absoluta motsats. Vi har tidigare varit inne på ämnet både här och ganska mycket här i bloggen, men idag skall det bara användas som referens eller som bild.

Tänk dig att ditt lag, Arsenal, var en varelse som tvingades vandra genom dessa regntyngda gator, förbi hål i gatorna och förbi bråddjupa stup i populationens allmäntillstånd. Tänk dig ett ständigt mörker av den sort som ingen gatubelysning någonsin kan jaga bort. Och tänk en tomhet så stor att inget nöjesfält knökfyllt med gröna kaniner och sockerberusade barn, någonsin kan fylla den.

Tänk dig Arsenal som en bedagad skönhet, som en fallen ängel eller som en gestallt så stolt över sig själv och sin ärorika historia men ändå så tyngd av det rådande nuet. Tänk dig detta Arsenal just undvika att bli överkörd av en fartblind kommunalpolitiker, kasta sig åt sidan för att inte överfallas av en samling tonåringar som saknar framtid, och precis kommit till insikt om just detta. Eller tänk er detta Arsenal fälla upp kragen och försöka täta till den slitna rocken runt nacke och hals, som ett sista försök att stå emot det ständigt fallande regnet. Regnet som faller från sidan.

Idag var detta Arsenal på besök i en av nyrikedomens högborgar. Där nya pengar kuperas in bland de svarta av en croupier med blod på sina händer. Där det goda inte längre är rättesnöret och där ondskans färg är blå. Välkommen till Stamford Bridge, Den Moderna Fotbollens Sköte.

Som så många av de Arsenal-fans som vandrat genom svåra stunder, genom extremt oskönt och genom en säsongstart, den sämsta på mannaminne, så har även D&M längtat efter återupprättelse. Efter en vinst som är oväntad och inte krävd. Efter en vinst som, för att parafrasera föregående inläggs Roland Järverup, ger oss det solsken efter långa tider av regn.

Arsenal gick ut och vägrade backa hem, vägrade vara underhundar och vägrade vika ned sig. Ett Arsenal som tog ett steg fram när trycket var som värst, som vågade där vi tidigare darrat och som tog en smäll för att kunna ge en multipel åter. Ett Arsenal som vi minns, som vi älskar och som vi burit inom oss alla dessa dagar av svårmod, av lågtryck och av regn som aldrig verkade sluta falla.

En dag som idag kan man inte ge annat än:

Szczesny: 5/5. På rätt plats och väldens bäste målvakt, förutom vid målen.

Djourou: 5/5. Torskade med 2-4 mot cashley, men vad spelar det för roll, en dag som denna?

PM4: 5/5. Var delvis ansvarig för che£skys två första mål, men i övrigt underbar på att äga bollen vid sina gigantiska fötter och fantastisk på att vara rätt man på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Koscielny: 5/5. D&M skrev i sina anteckningar ”spännande” när Koscielny valde att attackera långt uppe i banan och lämna en jätteyta bakom sig. Men killen löser liksom det hela. Han får fram en tå, en höft eller bara sin avlånga lekamen och gör sitt jobb. Well done, mannen.

Kebabfet: 5/5 (tack Nattefrost för epitetet, helt rätt). Tappade markeringen på che£skys två första mål, men så kom han fram, på kanten eller mitt i banan. Och vilket mål, i vilken avgörande frekvens och i vilken match. Kungligt.

Song: 5/5 Ibland slarvig med bollen, men i matcher som denna, så ser man vilken stor spelare han är. Täcker yta och äter upp små initiativ hos motståndarna. Gluffs, så är bollen vår.

Arteta: 5/5. En balansspelare av klass. Allt är förlåtet. Tog, tillsammans med Song, bort Torres så gott som helt från matchen. Klass, Mikel. Hoppas A-C finner något gott rött, från just din del av Spanien och dricker det till din ära, för det är du värd.

Ramsey: 5/5. D&M går ned i splitt för din skull. Jag har hacket på dig, jag har krävt din frånvaro och jag har tvekat på vad du egentligen är. Men i dag, främst i andra, gjorde du centrala instick, små finurliga passningar och var den spelare du tydligen har potential att vara. Aaron, kom hem. Dörren står öppen för dig.

Gervinho: 5/5. Längst med marken, ett udda ben framför ett annat och helt inkilad i den elaka ligan EPL. Du är killen, pannan och tempot. Du får vara med och leka med D&M, vilken dag du än önskar.

King of Kings: 5/5. Hattrickhjälte, vår hjälte, vår man i allas våra hjärtan. Du är kungen. Men du var i gott sällskap, ett sällskap värdigt en kunglighet som du. Vad du än gjorde vid målfirandet, så måste det varit en replica på avdammandet av axeln. Din klassiker. Du är en klassiker.

TW14: 5/5. Shit vad du gav tillbaka. När vi alla räknat ut dig och kallat dig endimensionell, one-trick-monkey, så gav du oss bara precis vad vi förtjänade. För vilket mål och vilka framspelningar till målen som aldrig blev, i första halvlek. Du är tillbaka och jag tar emot dig. Med huvudet sänkt i skam och med öppna armar. Du är Arsenal, Theo.

Jenkinson, Vermaelen och Rosicky gjorde underverk, allihopa. Jag vänder mig mot Islington och knäböjer. Tillber och kuvar mig. Arsène, du vet, jag vet. Förlåt att jag tvivlade.

För efter allt det regn, kommande från sidan, obönhörligt och aldrig vikande, kom i dag solsken. Yes, Arsenal. F-n vad gott. Vi är Arsenal, kungar av London. Vi har de bästa spelarna, de bästa fansen och vi vandrar upp i en aldrig sinande vandring. Vi är Arsenal, booring and scooring Arsenal, -fucking Arsenal.

D&M är helt väck, full av Ale och full av av kärlek. Till alla spelare, till Wenger, till klubbmärket och till så mycket mer. Till så mycket mer som det innebär att följa ett lag som Arsenal, laget i våra hjärtan. Upprättelse Arsenal, upprättelse.