Davidsson & Mannen

Ja, vi måste bara få säga det och en gång för alla erkänna: Gårdagens match var rakt igenom usel. Skitdålig. Vi var synnerligen urkassa och bara det faktum att Villa faktiskt var ännu sämre, gjorde att vi inte förlorade matchen. Det och Szczesny i mål. I övrigt var det bedrövligt, med några undantag, rakt igenom.

Med det sagt skall vi hänge oss åt den stora glädjen tre poäng innebär. För att inte tala om hur ljuvligt det var att vi direkt, omedelbart efter förlusten mot shitty, studsade tillbaka. Att vi lät förlusten senast bli en engångsföreteelse och inte början på en trend eller ett ondsint mönster vi fallit i. Dessutom skall vi glädjas åt att vi gjorde det man lite småbittert brukar avundas manu, att spela skräp men ändå på något sätt lämna matchen som vinnare.

Det brukar talas om vinnarmentalitet, om att det sitter i väggarna eller om någon form av kultur. Nu gjorde vi just så, nu var det vi som drevs fram av någon speciell form av mentalitet eller var uppodlade i någon speciell vinnarkultur. Nu var vi, med några undantag, kassa, men gick ändå och vann. Och är inte det ett styrkebesked så gott som något?

Jag satt igår kväll framför en smålaggig stream men hade ynnesten att få matchen kommenterad på norska. Och under vissa perioder av matchen var det nästan så att den norske kommentatorn höll mig ur depressionen. Jag sänder härmed ett stort tack till min ansiktslöse välgörare från vårt västra brodersland. Och passar även på att betygsätta våra aktuella spelares gårdagsinsatser.

Szczesny: 4/5. Kunde kanske gjort lite annorlunda på målet, men var i övrigt mycket, mycket bra. Återigen visade han en stor pondus, en självklarhet och någons sorts diffus kraftfullhet som gör att han bara står där bollen dimper ned. Han var orädd framför Villafötter och väldigt välavvägd i sitt spel ute i boxen. En synnerligen självklar förstemålvakt, även igår.

Coquelin: 2/5. En oerhört skör och svag tvåa till denne yngling som jag har längtat efter och väntat på så länge. Nu fick han spela på en position han inte haft under de senaste ett och ett halvt åren, han fick göra det mot Villas snabbaste spelare; Charles N’Zogbia och han hade det inte lätt mot denne. Coquelin kom aldrig riktigt med i det offensiva och ofta lite på mellis i det defensiva. Det här är en kille jag tror på oerhört, men som högerback igår var han bara snäppet bättre än JD´s vanliga högerbacksinsatser.

PM4: 2/5. Nja, det här var ingen höjdare. Såg lite loj ut, eller kanske räddhågsen. Återigen helt ofarlig på samtliga de tretusen offensiva hörnor Dunne gav oss, men också lite… skall vi säga, klumpig än vad vi brukar få se av honom. Insatsen vid målet var ingen höjdare, även om han kanske inte var den största boven just då. Nej, bättre upp mot Wolves, Per!

Koscielny: 1,5/5. På samma sätt som han kan vara fullständigt lysande i de matcher han kommer rätt i, kan han vara helt under isen i andra. Och på samma sätt som han kan vara helt lost under vissa delar av matchen kan han glimta till och göra helt galna brytningar, små kroppsfinter eller underbara löpningar. Igår var han inte bra. Om PM4 och TV5 (vi kommer till det) gjorde bort sig vid Villas mål, undrar man ju var snubben som skulle befunnit sig mellan dem var. Var någon stans var Koscielny vid kvitteringen? Jo, då hade han tokrusat upp i banan och lämnat en ocean för de andra att täcka upp. Och så får man inte göra! Hur grym man än må ha varit i tidigare matcher.

TV5: 1,5/5. Inte heller han får godkänt denna match. Han kändes redan från början tämligen ofokuserad när han gnällde på domaren och gestikulerade över livets allmänna motvind. Var inte på något sätt delaktig framåt och märkligt, väldigt olikt honom, sladdrig i det defensiva. Vi får hoppas att denna match för honom, liksom för de andra i backlinjen, bara var en mellanmatch. Man spelar uselt, tar ändå de tre poängen och är hur bra som helst i nästa.

Frimpong: 1/5. Om jag hade längtat efter att få se Coquelin var det ingenting mot hur jag hade sett fram emot att se Frimpong. Och vart tog han vägen igår? Han hittade inte alls några vältimat smaskiga tacklingslägen och slog nog inte en passning rätt under den dryga timmen han fick spela. Nu överdriver jag såklart, men Frimpong måste spela oerhört mycket bättre än så här om hans framtid i Arsenal skall matcha hans förhoppningar och hjärta för klubben.

Ramsey: 2/5. På gränsen till underkänd i en match där han egentligen knappt kändes delaktig. Enligt statistiken var han den som sprang mest i hela laget, vilket talar för att han gjorde ett mycket större jobb än vad som framgick. För det man såg av bollkontakt var mest den där Ramsey vi hade hoppats bara var historia. Den där Ramsey med sidledsspel, onödigt tappande av tempo och snurrigt lunkande på ett centralt ingenmansland.

Arteta: 3,5/5. Tillsammans med Szczesny en av få utropstecken igår. Ständigt vän med bollen, ständigt på rätt plats när Villa anföll och ständigt med blicken höjd mot potentiella passningsmottagare. En elegant som funnit sin plats, precis som JW gjorde under fjolåret. Skulle kanske kunna söka skottläge lite mer.

Tw14: 1,5/5. Gjorde igår nästan ingenting. När vi hoppades att han, efter en godare period fram till söndagens shittymatch, lämnat One Trick Theo bakom sig, fick vi igår återigen helt fel. För Walcott gjorde ingen nytta alls och hans betyg räddas endast av att han lät bli att slänga sig vid straffen. Det hedrar honom något oerhört att han höll sig på benen i det läget. För det gjorde han inte så ofta. Det brukade sluta med att han sprang, stötte på motstånd och ramlade. Och sådant anfallsspel har vi ingen som helst nytta av. Inte igår heller. Eller som min norske livlina uttryckte det: ”Någon Lionel Messi är han icke!”

RvP: 3/5. En mellanmatch som han ändå lämnar med ett mål och ett målpass. Det skall man inte skämmas för. När Ramsey aldrig fick ordning på sitt passningsspel kändes det återigen som att RvP saknade en medspelare som sig själv att samarbeta med. Han krönte kvällen med att få säsongens mest oförtjänta gula kort när han förvisso söker straff, men klart bli obstruerad av Villaförsvarare. Han skulle absolut inte varnats utan fått, om inte straff, så i varje fall indirekt frispark.

Gervinho: 2/5. Började matchen piggt, men mattades avsevärt. Gervinho är ett offer för Arsjavins dåliga form, för om AA hade varit i form hade Gervinho spelat högerytter. Och hade han fått spela högerytter hade han varit oerhört mycket bättre. För vid de tillfällen han var bar igår, var när han utgick från högerytterposition och sökte sig in i banan med sina underbart aviga finter.

Rosicky kom in med tempo, Arsjavin gjord det inte, medan Benayoun fick göra sitt första EPL-mål för klubben. Och så glad han blev och så glada spelarna blev. Och så j-la glad man själv blev. För så krampaktigt hela matchen fram till Benayouns mål, så ljuvligt förlösande blev det. För det är något speciellt med att vinna ugly. Det är kanske inte lika underbart som att besegra che£sky borta på en feldömd frispark och ett mål som borde ha dömts bort för offside, som vi gjorde för några år sedan. Det är kanske inte lika underbart som att vinna orättvist. Men att gå hem med tre poäng fast man inga förtjänat, är fantastiskt skönt. Underbart och orättvist rättvist.

Om denna seger var underbart ful och underbart skön, var det rakt igenom bedrövligt att se Liverpool FC göra bort sig så grundligt som de, under gårdagens uppvärmning gjorde. När samtliga spelare kutade kring i en tröja med, den för sitt rasistiska utspel dömde Suarez nr på ryggen, talar inte bara om den enorma dumheten de kan med att visa, utan även hur rakt igenom oskönt en klubb kan hantera en svår fråga. Uselt LFC, uselt och bara uselt.

Under högstadiet hängde jag med en tjej, låt oss kalla henne L, som redan då visste att hon i vuxen ålder skulle bli barnmorska. Idag är hon just barnmorska och förestår en mödra- och barnavårdscentral i en liten mellansvensk stad. Jag tror att hon har det rätt bra i livet och jag tror att hon faktiskt kan vara just rätt person på rätt plats.

Under en lektion, kan tänkas någon gång under våren i årskurs 9, hade L´s klass vikarie. Denna vikare var i L´s ögon i fertil ålder och med L´s redan då barnaglada sinnelag, kunde hon till slut inte låta bli att gå fram och lägga handen på det hon trodde var vikariens växande bäbismage. Nu var så inte fallet. Vikarien var inte alls i välsignat tillstånd utan bara välsignad med en viss välväxtlighet, vilken lurade L´s ögon och bäbisvurm.

Stämningen mellan L och vikarien blev väl lite sådär, men detta hindrade inte L att fortsätta sin lyckliga vandring ut i livet. Men denna lilla magberöringsincident visar med tydlighet att saker och ting inte alltid är som man tror de är. Vikarier i fertil ålder är inte alltid gravida utan ibland bara lönnfeta. Fotbollsdomare i EPL är inte alltid kompetenta rättskipare utan ibland bara små taffliga troll.

Brrr.... det där kommer inte att sluta bra.

Nu tror jag, trots den omfångsrika buken, inte att Phil Dowd är gravid. Jag tror inte heller att han är en något vidare kompetent domare utan mer en medelmåtta som med FA´s goda minne fått fortsätta släntra på i gamla hjulspår. Jag tror inte heller att denna Dowd använde sina eventuella kognitiva resurser optimalt, när han gav Alexander Song ett högst tvivelaktigt gult kort i söndagsmatchen mot shitty, lika lite som han brukar upplevas som speciellt välmöblerad, i områden ovanför hängbuken.

Dock framstår han, efter hans lilla nyck att rycka upp ett gult i nyllet på Song, som en sorts fotbollens jordemoder. Konsekvensen av Songs gula är nämligen att han är avstängd i kväll mot Villa, vilket öppnar dörren för någon av de små ynglen Frimpong och Coquelin. Så utan att förstå det och utan att vara varse om det så blev hans handling en förlösande krystvärk, en varsam ackuschörskas hand och ut ploppade en ypperlig möjlighet för de små juniorerna Frimpong och Coquelin att få i sig lite nyttigt EPL-syre.

Vem av dessa två som Wenger väljer kan väl ingen veta, men jag tror att det lutar åt Frimpong. Dels eftersom han satt på bänken senast och dels för att han tidigare känts som före Coquelin i peckin-ordern. Dock har Coquelin varit lysande i sina CC-framträdande och en av få godkända på Old Trafford, varför båda torde ligga bra till för spel i kväll. Eller varför inte båda? Vi går in i ett tätt matchande och en förutsättning för att lyckas med sådana är en välavvägd trupprotation. Kanske behöver Ramsey eller Arteta vila? Kanske är västlig vind, en decemberkväll på Villa Park, ett perfekt läge för att få se två tredjedelar av framtidens centrala mittfält.

För på samma sätt som en högstadietids vikare ibland bara är lite rundnätt, en högst begränsad domare just bara en restprodukt av FA´s slappa hand, så kan klåparens misstag förbytas till möjlighet. Möjlighet för Frimpong/Coquelin att visa att de är redo, en möjlighet för Wenger att våga se just detta eller för oss misströstande arsenalister att se ljus i decembermörkret.

Ikväll vinner vi, ikväll studsar vi tillbaka och i kväll bjussar vi Alex McLeish, och hans små nissar från Aston, på en resa de sent kommer att glömma. C’mon you Gunners, Frimpong them where it hurts.

Bild: Flickr.com av ”eightbelles”.

Jag och många med mig har redan ödslat både tid, tårar och galla åt den situation som, efter den betydelselösa sista gruppspelsmatchen i Champions League, nu råder i vår backlinjes vänstra hörn. Eller hörn… jag vet inte egentligen. Vänstra flank är nog bättre att säga. Där Santos tog oss med storm, både med fantastiska räder längs med den offensiva delen och med defensiva tilltag som ibland satte hjärtat i halsgropen på oss, där finns nu bara den ständigt rehabiliterande Kieran Gibbs.

Här skall sägas att jag gillar både Santos och Gibbs och att jag, om de varit hela, varit tillfullo tillfreds med vänsterbackssituationen. Men nu är den förstnämnde borta till mars –12, medan den senare planeras göra comeback någon stans mellan Boxing Day och evigheten. För det är ju så det är med Gibbs, oavsett hur bra vi än tycker om honom. Killen är aldrig hel. Han spelar aldrig fler än en handfull matcher innan han återvänder till sin plats i Injury Leagues absoluta tabelltopp.

Här skulle vi lätt kunna lockas in i någon form av problemlösningsmodell som inbegriper fenomenen ”januarifönster”, ”vänsterback”, ”köpa” och exempelvis ”Leighton Baines”. Och visst gillar jag Evertons främsta anfallsvapen, men det kommer aldrig hända. Dels för att Everton kommer kräva en massa pengar för honom men främst för att Wenger inte vill köpa något han redan anser sig ha. Eller snarare; får tillbaka inom överskådlig framtid. Wenger kommer inte att köpa någon vänsterback, av den enkla anledningen att han tänker att han tänker att Gibbs håller hela vägen till Santos återkomst, varefter de fortsätter att rotera på vänsterbacksplatsen. Man skulle kunna tänka sig ett lån, men vilken klubb har en vänsterback duglig nog för Arsenal över att låna ut? Milan hade säkert kunna tänka sig att låna ut Taiwo, innan vi lottades mot dem i CL och Shitty har ju alltid Wayne Bridge. Ja, eller kanske nej. Eftersom D&M inte bara är en man av folket, utan även delvis en produkt av Wengers tidiga Arsenal, så nöjer vi oss med att ta ett bett i knogen, morra tyst för oss själva och vända blicken mot en annan lösning.

Lyckad kombo, skadefria...

För det finns en annan lösning. Den heter varken inköp av ny vänsterback eller lån av detsamma. Den heter inköp av ny mittback.

Innan du hugger tag i tangentbordet och sågar mig längs fotknölarna, skall du unna dig själv några adjektiv till och läsa vidare en liten stund. För så här är det: Truppen består i dag av sex mittbackar. Koscielny, Vermaelen, Mertesacker, Squillaci, Djourou och Miquel. De tre förstnämnda slåss om de två ordinarie platserna. D&M anser det vara jämt skägg mellan dessa tre, med viss reservation för Vermaelens tendens att drabbas av skador. Därefter haltar Djourou runt och även han har visat en nästan parodisk fallenhet för att falla till skadefrånvaro. Dessutom är han bara en skugga av sitt fornstora, bollsäkra och pålitligt luftburna jag och, hur mycket det än smärtar mig, ingenting att hålla i när stormarna går.

Miquel är förvisso ung och lovande, men inte mycket mer än just så och därför långt ifrån någon att räkna in bland kontinuerliga rotationsspelare. Squillaci känns väl egentligen inte som jag behöver skriva så mycket om, förutom när det är dags att plita ned hans nästa klubbadress. Och så var de sex mittbackarna bara fyra, eller om sanningen skall fram rent av tre och en halv.

Vermaelen kan utan svårigheter täcka upp på vänsterbacksplatsen medan Koscielny, och i värsta fall även Djourou, kan göra detsamma till höger. Kvar i mitten står PM4 och gottar sig, men där skall han ha sällskap. För köper vi en vänsterback är denne bunden till vänsterbacksplatsen, och blir sålunda en överflödig slaggprodukt när Santos och Gibbs kommer åter, eller om det bli någon av dem. Men köper vi en mittback som kan täcka upp i mitten medan exempelvis Vermaelen och Koscielny tar kanterna, eller rent av också har kantspel i sig, har vi alternativ i överflöd utan att för den delen sitta med mansours överflöd av ytterbackar.

Jag slänger upp två varianter:

Jan Vertonghen: Vermaelens side-kick i landslaget och tidigare parhäst i Ajax. Väl skolad i den rätta fotbollen sedan han som sextonåring anlände till Ajax och med ett gott rykte som drivande dominant i backlinjen. En ypperlig vänsterfot och stor erfarenhet av att inte bara spela mittback, utan även just på vänsterkanten.

24 år gammal, 1.89 lång och med ett rykte om sig att inte bara vara hård och brytningssäker utan också följsam och rörlig. Han har kontrakt med Ajax till och med juni –12 och beräknas ha ett ungefärligt marknadsvärde på ca 10,5 miljoner pund. I och med Ajax CL-spel så är han cup-tied vilket skulle kunna sänka hans omedelbara transfervärde något.

Gary Cahill: En följetong i Silly Season-tider och en klassiker att ta till så fort ett bra lag läcker i försvaret. Enligt ryktena lade vi ett bud på honom i somras, vilket förkastades av Owen Coyle som skamligt och på gränsen till kränkande lågt. Beroende på var John Terry ligger ner, eller kanske med vem, ryktas Cahill ömsom till che£sky, till spurs, ömsom till foolsen och ömsom till oss.

Cahill är en bra huvudspelare, brytningssäker och väl inskolad i ligan. Dock anses han av vissa som något långsam och skall man se till hur många mål Bolton har släppt in i år, så tja… Cahill är inte bara engelsman utan även startspelare i landslaget. Han har ett halvår kvar på kontraktet vilket gör att Bolton, om de över huvud taget vill han någonting för honom, måste sälja honom innan januari övergår till februari. Frågan är bara till vilka och för hur mycket. Hans marknadsvärde torde ligga någon stans mellan sju och tio miljoner pund, vilket egentligen säger precis ingenting om någon av de stora oligarkerna väljer att ge sig in i leken. Frågan är också om han vill gå till ett lag där han faktiskt skulle behöva slåss för att konkurrera om en startplats.

Konklusion: Arsenal spelar en progressiv och bollinnehavsbaserad fotboll. Samtliga truppens spelare, inklusive de försvarande, bör anses vara relativt god vän med bollen. Väljer vi att sätta mittbackar som ytterbackar förlorar vi en del i det offensiva spelet, men vi vinner, överlag, i det defensiva. Våra yttrar behöver inte ta så stort hemjobb och fasta situationer kan tajtas upp än mer.

Av truppens nuvarande mittbackar bör nog bara Vermaelen, Koscielny och Mertesacker ses som givna inför nästa säsong. Miquel är för valpig, Squillaci för dålig och Johan ”Jag spelar bara en halvlek” Djourou är inte bara för skadebenägen utan även tyvärr i kraftig stagnation. Kyle Bartley, som för närvarande harvar i den skotska ligan, verkar även han vara mer skadad än spelande. Därav behöver vi en mittback till inför nästa säsong och kan vi ta denne redan nu, när luckorna i backlinjen är digra, har mycket jobb redan gjorts.

Så därför blir Skadefrånvaro på Santos+Gibbs habitala tillstånd lika med: Cahill/Vertonghen. Jag ser gärna att Cahill väljer oss, inte bara för att vi behöver honom, utan även för att che£sky, foolsen och spurs gör detsamma. Och bättre en bra spelare hos oss än hos någon av dem. Vertonghen skulle, i och med sin erfarenhet av vänsterkanten, öppna än fler möjligheter för oss, men kanske skulle en viss omställningstid kunna ligga bredvid cup-tied i minusskålen. Vad tror du om den?

Bild: Från Flickr.com: Gibbs "SJa82"

och Santinator "The Gunnerific 49ers"

Jag måste erkänna, jag kan inte ljuga, förneka eller bortse från det uppenbara. Jag måste få komma ut med det, låta det lämna mitt innersta för att få ta del av livet på utsidan och här kommer det: Jag älskar Arsenal. Jag har två barn och en fru och älskar alla tre. Så det borde inte finnas plats i en vuxen mans liv. Det borde inte finnas rum för det, men jag älskar Arsenal. Jag är stolt över att följa Arsenal, över att vara Arsenal och jag är oerhört stolt över vad vi presterade idag. Oavsett resultatet, jag är så stolt.

Stolt över laget, stolt över klubben och dess vackra och framgångsrika historia. Stolt över den potent vackra kanonen och över de rakt igenom ljuvliga tröjorna. Över att exakt den nyansen av rött är den vackraste färgen i världen och stolt över att just ärmarna fick vara just vita. Stolt över att Arsenal hör hemma i just Islington/Higbury och stolt över att de områdena ligger i den underbara staden London och att London ligger i just landet England.

Jag är stolt när jag ser gamla filmer från svunna tiders segervarv. Jag är stolt när jag ser spelare som vandrar fram ur Arsenal Stadiums inre och jag är stolt när jag ser dem blicka över läktarnas tak. Stolt när jag tänker på hur Wenger lotsat oss genom avskedet från Highbury/Arsenal Stadium vidare till framtidens fotboll på Emirates/Ashburton Grove.

Jag älskar Arsenal och jag älskar hur klubben är skött. Jag saknar segrarna jag vande mig vid att ta för givet och saknaden sticker som en dolk i mig. Men jag älskar fortfarande Arsenal. Jag älskar klubben och allt det den står för. Genom goda tider och genom de som förstörs av ondskan. Genom styrka och genom svagheter. Genom vinster och genom förluster. Jag älskar fortfarande Arsenal och jag är fortfarande stolt över att alla som känner mig associerar mig till klubben. Att de vet vem jag är och att jag är Arsenal.

Detta Arsenal mötte idag den moderna fotbollens fultrynade galjonsfigur. De mötte klubben som tidigare inte var någonting, som var skit, en driftskucku och som ständigt hånades. Som nu fått monetär luft under sina vingar vilka i virvlande fart lyft mot icaroska höjder. Klubben som ömsat skin från smutsen, de ständiga förlusterna och den alltid närvarande förnedringen på Maine Road till den hela, rena men förvisso ofta halvtomma samväldesspelsarenan Etihad Stadium.

Jag är fortfarande salongsberusad, jag är fortfarande helt slut och jag är på något sätt helt tom. Men jag gör ändå ett försök att sätta betyg på spelarna. Jag hoppas ni har överseende med för lite hjärna och för mycket hjärta, men så här blir det:

Szczesny: 4/5. Gjorde ett STORT antal STORA räddningar. Den målvakt vi behöver. Nu och i framtiden. Målet han släppte in var inte hans. En första, en andra och sedan föll bollen in. En dominant, varsamt dansande på den vassa eggen. Ett solitt block längst där bak, som gjorde en mycket bra match.

Djourou: 1,5/5. Inte en ytterback. Jag gillar killen, men han visade också vad som saknas när en ytterback saknas. Offensivt var han inte alls med och defensivt gick han bort sig åtskilligt. Logiskt skadad och utbytt i början av 2:a.

PM4: 2/5. Inte alls så långsam som många vill pådyvla honom. Men inte heller snabb nog att ta sig an de små snabba shitty-forwardsen. Borde gjort mer, borde varit mer, borde tagit större plats. En stor spelare som måste växa ikapp sin storlek även spelmässigt.

Koscielny:2,5/5. Bra som mittback. Väldigt bra som mittback. Och även oerhört mycket bättre än JD som högerback i andra halvlek. Vaken och närvarande offensivt, men var var han när shitty gjorde mål? När den italienska galenskapen fick fritt spelrum på deras vänsterflank?

TV5: 4/5. Bra som vänsterback, men fantastisk som mittback i andra halvlek. Var där han skulle, ägde sin areal, men blev ensam med tre motståndare när de gjorde målet. Visade, som vanligt, ett brinnande hjärta i kampen om kvitteringen.

Song: 3,5/5. Fick ett oförtjänt gult tidigt i matchen och hämmade självklart av detta. I övrigt en väldigt bra match. Song är stor. Song är de stora matchernas man och endast ett par felsteg skiljde honom från sitt rätta epitet.

Arteta: 3/5. Även här en briljant insats. Bra, utifrån att vi förlorade, men mästerlig om de små marginalerna varit på vår sida. Höll mycket boll och gjorde det utmärkt. Trots hård markering och ständigt nötande på hälsenorna. Bra frisparkar.

Ramsey: 3,5/5. Killen som gillar klackar. I tid och otid. Gjorde en väldigt bra match. Kamperade oerhört bra med Gervinho och slet upp stora rivor i shitty-försvaret. Är på rätt väg och kommer att bli stor. Han med.

TW14: 1,5/5. Nja... Ett bra skott i början av andra. Men i övrigt inte mycket att skriva hem om . Utan boll i första halvlek och när han fick den blev det liksom inte så mycket.

Kung av Kungar: 4/5. Endast en felaktig offside från att bli hjälte och endast en missad straffavblåsning från att bli målskytt. Var överallt. Längst fram och samtidigt speluppbyggare. En stor spelare som borde fått gå ett bättre öde till mötes denna kväll. Tack Dowd, din lönnfete klåpare, för det.

Gervinho: 4/5. MoTM enligt D&M. Ständigt utmanande, ständigt i rörelse och ständigt farlig för motståndarna. Ett ypperligt ytterspel och precis i sina inlägg, sina dribblingsfärder och sina instick. Borde kunna skjuta mer, dock.

Miquel: 3/5. Bra inhopp. Och gjorde backlinjen bättre i och med att TV5 fick gå in i mitten. Inget att skämmas över i denna match.

AA och MC: Ingen av dem gjorde något större väsen av sig. Den siste mer eller mindre osynlig.

Phil Dowd: 0/5. Viftade med helt fel kort, i helt fel läge och gentemot helt fel spelare. Missade den solklara straffen, borde läxat upp sina linjemän och borde gjort slarvsylta av snubben som blåste av RvP´s mål.

Matchen igenom stred  Arsenal mot den moderna ondskans förtrupper och vi stred väl. Underlägsna i allt utom hjärta, bultade de starkast, hårdast och stoltast. Och jag är så stolt över mitt Arsenal. Och jag älskar fortfarande mitt Arsenal. Och jag kommer så alltid göra. Vi är bäst, vi är störst och vi är kärlek. Kärlek när den är som varmast, när den är som rödast och när den är som mest adekvat i en medelålders mans tillvaro. Jag älskar Arsenal, 'nuff said.

Bilder från Flickr.com: "lover14boy" och "marie"

God morgon pojkar. På söndag är det krig och det kommer att smälla utav bara h-vette kring era knappt torra öron. Löjtnant D&M kommer hålla i trollstaven vilket innebär att ni kommer att veta exakt vad ni skall göra, samt när ni skall göra vad Löjtnant D&M har sagt till er att göra. Det är Löjtnant D&M som kommer att se till att allt går som det skall och det är i dessa två händer er hela existens vilar. Grattis, pojkar.

Jag ser att nivån på persedelvården här på kompaniet höjts avsevärt, sedan senast vi sågs. Tänk vad lite permission kan göra för en samling hormonstinna småyngel. Underbart. Olles brorsa, visst är det ett alldeles förtjusande stycke klädesplagg? Seså, ordentligt neddragen skall den vara, det är väl ingen liten studentikost lustfylld mystillställning vi skall bevittna! Seså. På Löjtnant D&M´s order marscherar vi in i salen för nu skall ni få lära er någonting. Och ni kommer att lämna salen med ny och upplyftande kunskap att lägga till ert lättburna bagage.

Varsågoda och sitt ned för en stunds genomgång. Öppna alla fönster och släpp in den friska vinterluften. Bra. Fyrkanten ni ser här på tavlan föreställer ett gräsområde med måtten 105 gånger 68 meter. Den här halvan av fyrkanten är vårt territorium och den andra är Fi´s. Våra anfall har denna något mindre fyrkant som mål och som ni förstår är vi även satta att försvara motsvarande fyrkant placerad inom vårt territorium. Vi har våra utgångspositioner ungefärligen här, i detta område, medan vi kan anta att Fi har sitt, ungefärligen, här.

Enskild ställning, utropade Löjtnant D&M

Inledningsvis bör vi närma oss, i alla fall utkanten av, den mentala sfären. Vi är de goda och Fi är allena onda. Vi är de tappra iförda rött med vita ärmar och de är de fula blekblå och själlösa legoknektarna. Detta innebär att vi har rätt att ta till, i princip, vilka metoder vi anser nödvändiga för att stoppa motståndarna från att genomföra den anfallsstrategi de troligtvis har planlagt. Nåväl. 

Vi utgår ifrån att striden kommer, som de säger, bölja fram och tillbaka. Dock finns stor risk att Fi kommer att inta en ganska låg försvarsposition, troligtvis i någon form av skyttegravsvärn, ungefärligen här. Om så sker, måste vi utgå ifrån att Fi kommer hota med snabba omställningar, troligtvis på flankerna här och här. Vid en sådan situation måste vi snabbt skära av deras försörjningslinje i form av centralt belägna stabsfunktioner, men dessutom styra ut anfallsstyrkan mot någon av de flaggor som finns i varje hörn på den gröna fyrkanten. I vårt territorium är flaggorna utsatta här och här.

Kvartscirklarna ni ser just intill dessa flaggor är det område där de så kallade hörnsparkarna tages. Intar Fi dessa områden genom en så kallad hörnspark är det av yttersta vikt att vi mobiliserar all försvarskraft vi över huvud taget kan uppbringa. Vi kan, på en sådan hörnspark, förvänta oss anfall från luften, varför vårt luftvärn måste eliminera eller reducera effektiviteten i fientliga luftaktioner, med varje till buds stående medel. Inte bara i form av de ofta luftburna och ständigt stridsberedda försvarstrupperna med betäckningen LK6, TV5 och PM4, utan även genom krypskyttar såsom TW14, vår ryske infanterist AA och den holländska flottans regalskepp, Robin van Persies idoga arbete för att vinna terräng och säkra mark.

Vi sätter även ut två inringade kryss, låt oss säga här och ett här borta, vilka får symbolisera möjliga frisparkslägen. Så kallad frispark ges till en av de stridande trupperna när motståndare brutit mot någon av de konversioner som är uppsatta av Nationernas Förbund, eller snarare The International Football Association Board. Vid dessa frisparkar kan vi anta att Fi väljer liknande taktik som vid de nämnda hörnsparkarna, men till den skall även adderas de markbundna trupprörelser som Fi, genom ett snabbt tillslag, kan iscensätta. Även kombinationsmöjligheter finnes och dessa är än mer krävande att försvara sig emot. En faktor som gör det än mer viktigt att vara på sin vakt och inte släppa en j-vel över bron.

Head Up, Menige Bench

För detta är vårt fort, detta är vårt krig. Fortet måste vi försvara och kriget måste vi vinna. Vi skall aldrig vika ned oss, aldrig falla till föga för lättja, infallna nycker och aldrig, Löjtnant D&M repeterar, aldrig ge upp. Vi är de goda och Fi är de onda. Vi äger rätten att beskydda vårt territorium och vi är således också ålagda ett ansvar för att göra detsamma. Vi skall gå vinnande ur striden, vi skall stå som sista män och vi skall inte på något sätt låta deras attack vinna över vårt försvar.

Med detta försvar kan vi även bygga en upp en lyckosam anfallsstruktur i form av blixtkrigliknande attacker. Våra rödbröstade trupper skall tämligen virvla förbi dessa ljusblå varelser av fientlig art. Anfallsvåg efter anfallsvåg skall välla över dessa kränkare av den sant idrottsliga hedern. Dessa krigsrättsrekryter, dessa falska legoknektar och quislingavkommor. Vi skall låta våra kängor vandra över deras ängar och trampa ned allt det de försökt bygga upp. Varje fort skall raseras och varje bro skall brännas. Vi skall vara i ständig rörelse, vinna varje litet enskilt slag och aldrig, aldrig ge upp.

Puh, väl lyssnat, pojkar. Gå nu ut och gör Löjtnant D&M´s stolt vitärmade hjärta än mer stolt. Ta tågen, bilarna eller hämta ut valfri bandvagn. Muta kvartersmästaren att bevilja extra färdkost, för här skall vi vandra i nordvästlig riktning. Skicka kvinnor och barn till kontinentens säkerhet på andra sidan kanalen, olja in era kängor och se till att, som de säger, göra avtryck. Låt den ljusblåa nyansen av extrem oskönhet förvandlas till en unken parantes i historieböckerna. Så, bra pojkar. Utgå!

Bilder: Frånfällning Samir Nasri. Bildbyrån

 medan Legolöjtnant är från Flickr.com: ”Milan Cmadge”.

Efter att D&M, gjort det Arsenal tenderar att göra, dvs. bränt en herrans massa krut på målvakter som inte ens spelar, tar vi oss idag vidare framåt i banan. Vi håller kvar frågeställningen vilken ungefärligen lyder; ”Hur f-nken skall klubben agera i förhållande till vissa spelares snart utgående kontrakt”. D&M gav ju i föregående inlägg domar: Sälj, förläng och vill behålla, men tvingas sälja när herrar Almunia, Mannone och Fabianski avhandlades. Nedan kommer du få se vad åsiktsmaskin och tillika bloggskribenten anser om Rosicky och Arsjavins framtid i föreningen.

Tomas Rosicky: När det gäller Tomas Rosicky så känner jag ibland att det nästan är svårt att förhålla sig saklig till honom. Om man tenderar att pendla mellan lycksalighet och att riva sitt hår när vänsterbreddare Santos visar upp det moderna ytterbackspelet, så är det inte långt ifrån de känslor Rosicky kan väcka. Inte på planen, för där är han ofta klokheten själv, utan när man i stället ser till hans tid i Arsenal i stort.

Han kom till oss som en spelare, på gränsen till den yppersta världseliten. Han skrev på för oss just före VM –06, där vi såg honom skjuta ett av VM-historiens grymmaste skott när han, från 35 meters håll sänkte USA. Man satt i TV-soffan och bara slickade sig om munnen. Vi prisade Wengers fingertoppskänsla att signa denna diamant just innan det internationella genombrottet, men stod förblindade inför det skade-CV han redan då bar med sig.

Kraft rakt igenom.

Han tog över Bobbys gamla tröja med nummer 7, och bildade tillsammans med vitryssen Hleb någon form av mittfältsytterpar vilka båda var oerhört centrala i sitt spel. Rosicky blev snart älskad av fansen. För sitt underbara skott, för sin förmåga att finna djupledslöpningar och för sin ljuvliga högeryttersida, med vilka han frälste oss anhängare under sina första arton månader i klubben.

Sedan började helvetet. Det började som en hamstingskada med ständigt framflyttade återkomstdatum, men blev snart en tragikomisk jakt på den egentliga skadeorsaken. Ständiga undersökningar följdes av ständigt nya diagnoser och ständigt nya operationer följdes av ständigt ytterligare rehabperioder. När Rosicky kom på tal så lades fantasternas pannor ständigt i djupa veck och nästan alla hade givit upp hoppet om att återigen få se honom på plan. Men efter ett och ett halvt år, då nästan exakt 50 % av tiden i klubben, kom han sent våren –09 äntligen tillbaka.

Visst kunde vi se att han inte riktigt var densamme och visst förstår vi än i dag att han aldrig kommer att bli det han ett tag var på väg att bli. Han har haft tendensen att göra oerhört lovande försäsongsmatcher för att sedan falla in i anonymitet när han väl fått spela tävlingsmatcher. Fast när vi gick som tyngst i början av årets säsong, så var faktiskt Rosicky en av de bättre. En av de som, i varje fall marginellt, kunde fylla vissa fragment av den lucka som Fabregas lämnat efter sig.

Och det är även där, på det centrala mittfältet som Rosicky nu hör hemma. Kanske inte som given startspelare, men som lojal truppspelare. Och som truppspelare anser jag honom vara oerhört kompetent. Han har en hög lägstanivå och man är sällan orolig när man ser hans namn i uppställningen. Stämmer inte de offensiva löpningarna och finner smörpassen inte riktigt rätt, så vet man att vi i varje fall kommer att få njuta av hans underbara glidtacklingar.

D&M säger: Förnya och förläng. Vi står inte och faller med Rosicky, men när vi svajar har han, faktiskt, en stabiliserande effekt. Han skulle säkert göra sig oerhört bra i både tyska, franska och kanske även spanska ligan, men det är  här, hos Arsenal, han hör hemma.

In bed with Andrej.

Andrej Arsjavin: När Arsjavin, efter månader av spekulationer, under januarifönstret –09´s absolut sista skälvande sekunder skrev på för klubben, var inte bara London lagt under snö. Ett tungt täcke av stundande halkrisk ur nästa säsongs Champions League låg också över klubben. Aston Villa var, under Martin O’Neill´s pedagogiska hand och grabbade om fjärdeplatsen i ligan. Vi fick hålla tillgodo med att få se Eboué spela ytter helt utan spel i sista tredjedelen och bli inbytt, utbytt och utbuad i en och samma match. Det var liksom inte så kul just då, det såg inte riktigt så bra ut för oss och det var faktiskt ganska tungt under den hösten.

Arsjavin hade genom ett sitt deltagande i Euro 2008, där han bland annat hann sänka Sverige, blivit grej of the day och rykten om katalanskt guldregn blandades med monetärt gazpromska muskler och nyrysk ickeretorik. När hans övergång till slut, där i snökaoset, tillkännagavs så kändes det som om vi fortfarande var det där storlaget som kunde locka de där stora namnen till oss. Och tja… kanske var det så med köpet av Arsjavin, kanske var det inte så. Kanske var vi attraktiva nog att signa en attraktiv världsstjärna, kanske var Arsjavin inte riktigt så attraktiv som både vi och Zenits klubbledning, ville ge sken av?

När Arsjavin väl fick göra debut för oss så var han nästan magisk. Helt utan omställningstid kastade han sin in i hetluften och sprang lungorna tunga på högerbackar riket runt. Fyra mål på Anfield Road där foolsen bara räddades av att vi hade Denilson på mittfältet och Silvestre i backlinjen. Killen var stekhet, vi sjöng hans lov genom att fullt logiskt häda gready bastard och Arsjavin värmde oss med ett potentiellt lysande andra-, tredje- och fjärdeår i ligan.

Nu är han på detta fjärde (egentligen 3.5:e) år i klubben och det har väl inte riktigt blivit vad det första halvåret lovade. Under hans andra år i klubben fick han ständigt spela småskadad och även agera central anfallare då RvP och Bendtner var skadade och Eduardo aldrig riktigt kom tillbaka. Under hans tredje år fick han ständigt skit för att han, enligt vissa, inte tog det defensiva ansvaret och mest såg lat ut. Trotts denna eventuella lättja stod han för flest målgivande passningar i klubben säsongen 10-11.

I nuläget spelar han paradoxalt nog någon sorts andrafiol bakom Gervinho och TW14. Han får ytterst sällan starta matcherna och får han det så blir han per automatik avtagen banan efter 60:e matchminuten. Gnället ljuder fortfarande över webb-nejderna och ropen om att han skall säljas ljuder som flyglarm klockan tre första måndagen varje månad.

D&M säger: För bövulen! Behåll killen och ge honom speltid. Vi håller på att offra en av truppens mest kreativa personer för att ständigt ge TW14 chansen. Arsjavin har under sina år i klubben endast fått spela en handfull matcher på sin egentliga plats, den centrala bakom anfallstrion, och det har skett efter sent komna skadevakanser på andra spelare som Wenger ansett stå före Arsjavin i kön. Killen skall ha ett nytt kontrakt och killen skall spelas där han behövs och gör som mest nytta. Han bör, om Wenger sköter honom väl, ha i varje fall tre goda år framför sig. Och om vi släpper Arsjavin, vad gör vi då när RvP´s och TW14´s skador kommer?

Då var vi vid dessa två Some Ins and Some Outs vägars respektive ändor (nej, D&M, så säger man inte). Dessa kommer att följas av i varje fall en nr 3 och en nr 4, mer om och av dessa senare. Keep it country!

Bilder från Flickr.com. Rosicky av "aminda"

och den lilla pojkscouten av "Blog Gallery"

Efter gårdagens match mot che£sky, eller som matchen egentligen heter “The Battle of Where were you when you where shit?”, så måste frågan ställas. Gårdagens match tillsammans med föregående veckas molokna avsked från fotbollens finrum, och förvisningen till densammas skamvrå, Euro League, så tycker man sig kanske se en viss spricka i den ljusblå fernissan.

Shittys elaka storebröder sjunger ”This City is yours, this city is yours, 20.000 empty seats, are you fucking sure?” Och är de ljusblå verkligen säkra? Har de verkligen täckning för allt skryt, för allt bröstande och för alla versaler? Står Mancinis miljardbygger verkligen på solid grund och finns det verkligen stabila reglar bakom den blandputsade ytan, eller är skrytbygget faktiskt satt i gungning? Hur många fler tomma platser klarar klubbens marknadsavdelning av att rea bort till skolklasser och hur många fler nederlag kan dessa euro-stinna elitister i spelartruppen ta innan de börjar vända sig mot varandra och igångsätta imploderingen?

Snubben lirar boogie-rock. Men hur länge?

Även om vi alla är snälla människor som inte önskar någon annan något illa, så bara älskar jag detta möjliga scenariot. Först åkte de ur Champions League, sedan åkte de på sin första ligaförlust för året och därmed missade de chansen att bli Unbeaten/ännu-mer-Arsenal-lika. Därefter skall de ta emot laget de så mycket längtar efter att likna, nämligen Arsenal. Och shitty borta är inte någon enkel match, men kanske har timingen, i den moderna tideräkningen efter mansours oljepengars tillträde, aldrig varit bättre?

Visst kan de vara fyllda av revanschlusta och visst kan Herr Mancini hetsa upp borderline-dudesen till fradgasprutande bestar. Men likaväl kan dessa löneförhöjningshöga individualister slokörade vika ned sig i bekvämlighetens lättja. Och likaväl kan de förvirra sig till att börja använda sig av sin absoluta akilleshäl, huvudet. När fotbollsspelare börjar använda huvudet så sker det mestadels i motgång. Och när denna process väl är igångsatt så leder den bara raka vägen ned i fördärvet.

Så låt oss, hur goda och fina människor vi än är, hoppas. Låt oss hoppas på att alla Balotelllis, alla de Jongs, alla bröderna Trofé och alla dessa dyrt inköpta engelska vinnarskallar, plötsligt börjar fundera på vad de egentligen håller på med. Var de är någonstans och vad anledningen till det egentligen är. Vad de tänkte på när de gjorde valet och faktiskt bestämde sig. När de ser alla tomma stolar, när de ser vårens urvattnade spelprogram och när de inte längre kan se sig själva som en del av något gott.

När medgång förbytts till motgång och när det omöjliga faktiskt kunde ske. När marken under Mancinis fötter plötsligt börjar gunga. Som en storm i en livlös öken eller som en upplevd hägring i densamma. Som en sinande oljekälla eller som en Kung Midas helt omgiven av guld, men utan kärlek, utan föda och utan någon fotbollens Pactolus att tvaga sig fri från skammen i. Vad blir då kvar? Where will you be when you’re shit again? 

Foto: Bildbyrån

I dessa juletider närmar vi oss inte bara det stora givandets högtid utan även ett januarifönsters yviga vinddrag. Genom detta fönster lär inte bara ett antal spelare vara aktuella att komma till klubben, utan säkerligen också ett antal att lämna den. Några kommer för att få nyttig speltid, gå på lån till någon mindre klubb, medan några kommer att säljas för att de inte anses ha någon framtid i klubben. Andra spelare kommer, då de sitter på utgående kontrakt och för att vi därför riskerar att förlora dem utan ersättning, att säljas.

I somras sålde vi som du vet Samir Nasri. Förvisso för att shitty erbjöd oss hutlösa £ 25.2 miljoner för en blivande bänkspelare, men också för att hans kontrakt gick ut sommaren 2012 och således bara hade ett år kvar. Vi lämnar RvP, Squillaci, Frimpong, Coquelin och TW14´s respektive kontraktssituationer till en snart framtida diskussion och ser till de tidsmässigt än mer akuta kontraktssluten.

För våra reservmålvakter Manuell Almunia, Vito Mannone och Lukasz Fabianski, har tillsammans med fd. Sicknote Tomas Rosicky och Mumsebull Arsjavin kontrakt som går ut sommaren 2012. Av denna anledning bör vi antingen få dem att skriva på nytt, låta dem sitta av sitt kontrakt och bli hockeysvenskans free agents, eller sälja dem till högstbjudande för att få lite smarrig cash i kassakistan. Jag tänkte här bidra med lite D&M-åsikter i frågan.

Nej, så mycker roligare än så här blev det aldrig.

Manuell Almunia: Det som inte har skrivits om denne Pamplonabest, detta frustande vilddjur till hårvårdsprodukt, går knappt att formulera i ord. När han sensommaren -07, tog över efter Mäster Lehmann, ingav han både oss Arsenalfans och, vad det verkade, klubbens försvarsspelare ett relativt rejält lass lugn. Han var förvisso ibland ute och fladdrade på höjdbollar, men visade upp ett linjespel av klass vilket lovade gott inför framtiden.

Denna goda framtid kom dock aldrig till Almunia. Efter att han, hösten –08, skrivit på ett långtidskontrakt med klubben, började han allt mer förfalla till osäkra utrusningar, tappade bollar och vilsna rop på hjälp. Han visade sig bara ha varit en dagslända som sedan, i takt med den ökade frekvensen malörer, skapade allt större bryderier för alla vi som älskar Arsenal. Framtidshoppet som blev dagsländan blev därefter rena hackkycklingen. Hans val av hårfärg verkade heller inte hjälpa hans situation nämnvärt.

Almunia fick fortsatt oförtjänt många chanser och det var egentligen inte förrän vi mötte West Brom hemma hösten –10, som hans tid i Arsenals mål slutligen förseglades. Efter att räddat en straff gav han bort ännu en match och hann även skada sig. Efter att Fabianski och sedan Szczesny tog över rollen som förstemålvakt, var Almunia ”skadad”, fram till vi mötte skit-barca borta och Almunia fick göra ännu ett lyckat inhopp. För inhopp brukar han lyckas med, men att starta matcher är liksom inte Almunias grej. Returmatchen mot West Brom blev därefter ännu ett bevis för att inga matcher skall behöva startas med Almunia i målet, varefter cirkeln slöts genom att Mad Jens fick vakta målet borta mot Blackpool innan Szczesny var åter i spel.

Under hösten har Almunia varit utlånad till West Ham, där han enligt uppgifter, skött sig helt okej. Det blev fyra matcher för honom i Hammers innan Robert Greens hälsa skickade Almunia åter till Arsenal. Och där sitter han nu. Och väntar. Väntar på speltid eller på de bättre tider som liksom aldrig kom åter i Manuels väg. Någonstans på plats tre-fyra i klubbens målvaktshierarki med dokumenterad fallenhet för tafflighet, gör honom inte direkt stekhet på marknaden, lika lite som i nuvarande klubb.

D&M säger: Sälj, sälj, sälj, om så är möjligt. Annars låna ut, ge bort eller bara acceptera missen som gav honom långt och fett kontrakt, bryt ihop och kom igen. Sådana missar som Almunia, det gör även en klubb som Arsenal.

Vito Mannone: I Mannones fall är det inte lika enkelt som i Almunias. För denne unge italienare har vandrat i klubbens mysbrallor sedan sommaren –05, då han som 18-årigt löfte skrev på för klubben. Wengers målvakts-CV är, enligt många, lite sådär, och Mannone har heller aldrig riktigt räknats som det där stora löftet som en dag skall ta över förstaplatsen i klubben.

Han har suttit på bänken under ganska många och långa perioder, och han fick även under hösten –09, spela ett antal matcher, då både Almunia och Fabianski var skadade. Många minns den borta mot Fulham, då han var makalös och, i princip, räddade oss från nederlag med ett antal ljuvliga TV-räddningar. Han fick en flaska bubbel och då tänkte man att jösses, den här killen kommer vi se mer av.

Men så mycket mer har det inte blivit av och för Mannone. För när Almunia sedan kom tillbaka från skada/sjukdom förpassades Mannone åter till bänk eller läktare. Han skrev trots detta ett nytt kontrakt med klubben, i januari –10, och var samma sommar högst involverad i lagets träningsmatcher. Förstplatsen var up for grabs och Mannone upplevdes stå bra till. Nu torskade han det racet, hamnade bakom Almunia, sedan Fabianski, för att därefter bli omkörd även av Szczesny.

För Mannones karriär i Arsenal har inte direkt kantats matjord i fickorna. Han har drabbats av flertalet skador och haft långa och ödesdigra rehabperioder. En målvakt måste ständigt vara beredd att ta chansen om den väl kommer. Blir snubben framför dig i ledet skadad, måste du vara redo att steppa upp. Och det har Vito inte riktigt varit. När Almunia gjorde bort sig hemma mot West Brom, blev ”skadad” och Fabianski blev förstemålvakt, hade Mannone just skickats på lån till Hull. Nästan parodiskt otimat med tanke på att den vakans, som bara veckor senare uppstod när även Fabianski skadade sig, kom när Mannone räddade straffar på KC Stadium och, ännu en gång, inte var tillgänglig för Arsenal. För tillgänglig då var i stället Wojciech Szczesny och där stängdes dörren ånyo i nyllet på vår vän Vito.

Till dags datum har Mannone bara spelat tjugotvå a-lagsmatcher. Tio för Arsenal, två för Barnsley i League One och tio för Hull City i The Championship. Han kan ha hur mycket potential som helst, men måste spela matcher för ett representationslag för att utveckla den. Och de matcherna kommer han, som läget ser ut nu, inte få i Arsenal.

D&M säger: Beroende på vad som händer med Fabianski, se nedan, så hänger Mannones framtid i Arsenal på en skör tråd. Han har inte visat jättemycket som pekar på att han är en stormålvakt i vardande, men jag tycker ändå att han skall erbjudas ett kontrakt och sedan skickas på ännu en låneperiod, för att sedan kunna fungera som andremålvakt. Frågan är bara vad han själv anser  om det förslaget.

Ibland är det upp, ibland är det ner

Lukasz Fabianski: När han i maj –07 kom till klubben gjorde han det som ung men redan etablerad målvakt. Han hade vunnit polska ligan med Legia Warszawa och blivit utsedd till ligans bästa målvakt två gånger. Detta redan i den, för målvakter, synnerligen ringa åldern 22 år. Vad månde bliva av denna stora talang?

Ja, först såg det bra ut. I träningsmatcherna samma sensommar, visade Lukasz upp ett oerhört dynamiskt målvaktsspel där han kombinerade ett reflexsnabbt linjespel med ett rörligt och välavvägt spel ute i boxen. D&M satt framför streamen och tänkte att här får Jens passa sig, här har vi en raketkarriär framför oss.

Riktigt så raketartat utvecklade sig inte Fabianskis karriär i Arsenal. Han fick tidigt en bänkplats, men en sådan är sällan en målvakts mest gynnsamma drivhus. Detta mindre gynnsamma bänkvärmande varvade han med inhopp som var allt annat än betryggande. Säsongen 09-10 lyckades han göra sig helt omöjlig både genom självmål och ärkemiss mot Porto i CL samt genom att framstå som värsta skolgårds-mobboffret när varenda fast situation i ligan blev en mardröm, varenda mittback visste om att det bara var att trycka till den lille vanten i målet och varenda medspelare förtvivlat sökte stöd i en säkerhet som gapade tom i målet.

Fabianski framstod som bränt barn, som för all framtid rökt i Arsenalmålet, så döm av den förvåning som väcktes när han, hösten –10 hoppade in och tog straffar i CL och dessutom följde upp det hela med ett betryggande och stabilt spel i ligan. Från helt uträknad till något som Wenger uppgav sig se på träningarna vecka ut och vecka in, men som ingen utomstående tidigare fått ta del av. Dock mötte Fabianski sitt Waterloo den 5 januari 2011 då en skada, som ironiskt nog uppkom när han räddade konkurrent Szczesnys uppvärmningsskott, höll honom borta från spel säsongen ut. Och vem hann ta hand om förstaplatsen i Arsenalmålet under denna tid?

Väl tillbaka i spel var han dömd att stå i skuggan av nämnde Szczesnys 195 centimeter. Och med ett kommande EM-slutspel i hemmalandet Polen i sikte, är ännu fler bänkplatser allt annat än vad Fabianski behöver. Han har vid flertalet tillfällen också gått ut med att han behöver speltid för att inte tappa sin plats i Polens EM-trupp. Men framför honom står, där som i Arsenal? Ja, gissa den tredje.

D&M säger: Jag hade gärna behållit Fabianski som andremålvakt, men som ni vet så ser han själv inte det alternativet. Då kvarstår endast utlåning eller försäljning. En utlåning vore, med tanke på nämnda kontraktssituation, tämligen meningslös, varför jag räknar med att Fabianski säljs under kommande januarifönster.

Nu släpper vi målvaktssargen och ämnet för idag, för att återkomma med del två om ett par dagar. Då skall vi inte bara se framåt kronologiskt utan också i förhållande till spelarnas placering på planen. Då tar vi en liten sväng kring Tjeckien och Ryssland, samt avhandlar landslagens respektive kaptener. Med kärlek från D&M.

Bilder: Amunia och Fabianski: Bildbyrån.

Mannone: Flickr.com: "Fid aka Theo"

Vi har ju tidigare ojat oss över de så kallade scousersarna. Över detta eländiga och charmlösa resandefolk som verkar spendera merparten av sin tid med att, iförda röda adidasjackor och höga hårfästen, skövla, röva och knuffa på italienska turister. Som ni redan vet kommer dessa rödklädda varelser från staden Liverpool, uppe i nordvästra England och så gör även dess något mer blåa del. De som kanske också är scousers, men ändå inte lika mycket. I alla fall inte så röda. Och i varje fall inte med samma moderna plundrarhistoria som de andra, de som brukar vara stora men som numera mest är röda, arbetslösa och gutturalt tvåstaviga.

Att Everton och Liverpool FC också lyckats hålla sams är ju mer eller mindre en gåta. The Friendly Derby, det vill säga matcherna mellan dessa Merseysidelag, har länge varit kända just för att de varit så vänliga och utan stök, bröt eller bråk. Här kommer tesen om den gemensamme fienden in. Att Toffies och Reds liksom inte behövt tycka illa om varandra, eftersom alla andra redan gjorde det. Tyckte illa om de som scousers alltså. Och eftersom alla andra tyckte illa om dem, var det liksom bara att hålla ihop och vara kompisar. Så har man i alla fall en. Och det är, om inte annat, en ganska charmig tanke.

Men Everton FC är inte LFC. Och LFC´s historia är inte EFC´s. Och man kan faktiskt undra hur friendly Toffies-killarna egentligen känner sig, eller kanske borde känna sig, i förhållande till stadens röda. För om det inte hade varit för de rödas ill- och irrfärder Europa runt, så hade den moderna engelska fotbollshistorian, med största sannolikhet, sett helt annorlunda ut.

För när de engelska lagen, i LFC-fansens och Heyselkatastrofens kölvatten stängdes av från allt spel i Europa, var det inte LFC eller Manchester United som var nästa stora engelska sak, det var just Everton.  Laget hade inte bara vunnit FA-kuppen och två ligatitlar, utan även den nu avsomnade kuppvinnarkuppen. Laget var fullknökat med landslagsmän, de flesta med ett antal goda år framför sig och de flesta självklart bärande på stora ambitioner bland annat om europaspel.

Den engelska kvarstaden fick som konsekvens att det blivande storlaget splittrades vind för våg. Skyttekungen Lineker valde de spanska bästisarna nere i barcelona, demontränaren Kendall prövade sina vingars bäraktighet i Athletic Club Bilbao och majoriteten av de tongivande i klubben följde deras exempel och valde utlandet före den då isolerade fotbollsön England.

Och det är inte annat än att man undrar hur historien skrivits om Everton hade fått delta i europaspel under dessa sina gyllene år. Om klubben hade fått fortsätta på den inslagna vägen och fått skapa den dynasti som deras grannar sedan kom att göra. För den engelska fotbollens maratontabell leds just av detta blåa lag från Merseyside, av detta lag som på senare år varit nära men som haft så fruktansvärt svårt att ta det där avgörande utvecklingssteget.

Idag står laget med en arena som inte direkt blir yngre för var dag som går utan tvärtom, tämligen, skriker efter renovering eller efter att bli ersatt av det där moderna och inkomstbringande rymdskeppet. De har ansökt om bygglov för en arena i förorten Kirkby, nordost om staden, men spadarna har ständigt förhindrats att sättas i marken för genomförande av de högtflygande planerna.

Klubben står med en trupp som år efter år dräneras på sina bästa spelare och med en tränare som många anser är den logiska efterträdaren till Sir Alex Ferguson på storlaget Manchester Uniteds tron. Klubben har tvingats in i en återvändsgränd där stora ansträngningar krävs för att få den att ta sig ur. Med en något rörig och stökig ägarstruktur, med lån tagna för att finansiera tidigare gjorda spelaraffärer och med smålagets förödande oförmåga att behålla de stora talanger de, med viss frekvens, faktiskt producerar.

Jag kan inte annat än känna för dem. Men detta till trots vill jag att vi i morgon sänker dem totalt, jämnar dem med marken och gör processen kort. För efter det multipla debaclet nere i Grekland, är vi i behov av nya friska poäng samt något positivt att skriva hem om. För i nuläget har vi exakt noll spelbara ytterbackar och får antingen ställa upp med fyra mittbackar i form av Djourou – PM4 – Koscielny – TV5, eller med fyra mittbackar i form av Koscielny – PM4 – TV5 – Miquel i backlinjen. Same, same but different names.

Vi skall, vad du än säger, inte köra med The Karate Kid Mannone i målet, utan håller till godo med den något mer handgriplige Szczesny. Backlinjen bör se ut som någon av ovan nämnda exempel medan mittfältet borde innehålla Song, Ramsey och Arteta. Kanske får Rosicky ta någon av de senares platser och kanske kan Benayoun ligga bra till för att göra detsamma. I kedjan kommer vi att få se Kungen av Kungar flankerad av TW14 och Gervinho. Ett kungarike för en Arsjavin som hittar tillbaka till någon sorts form, men även en respektfull bugning för ungtuppar Coquelin, Frimpong och AOC.

I den upp och nedvända världen skall klubben som toppar ligans maratontabell inte ha en chans mot uppstickaren Arsenal, och det kommer de inte heller att ha. Vår plump mot Fulham följdes upp av seger mot Wigan och med behjälpligt bistånd av deras bedrövliga försvarsspel, sattes vi åter på rätt kurs. Och på den skall vi fortsätta vandra. Vi skall fortsätta med samma invanda, nygamla, spel. Där vi kanske inte spelar vackrast i världen men tar våra poäng. Även mot lag från samma stad som det där röda storlaget, som lika självklart som logiskt, ligger just under oss i ligatabellen. Eller som de brukade säga i staden Liverpools blåa del ”Just benitz us”. Och så hänger alltså världen ihop. Samma stad i en annan tid, men ständigt samma underläge. Same, same but different.

Bilder: Flickr.com Everton-loggan av “lucpelzer”

och en firad Evertonhistoria av ”exacta2a”.

Eller skall jag kalla texten ”Welcome to Thursday Club”? Eller kanske ”Där miljonerna försvann”? Eller varför inte ”När Europa League kom till Manchester”? Eller: ”Vad gör ni på tisdags- och onsdagskvällar, Gael och Samir”? Ja, jag vet inte riktigt. För jag hade egentligen tänkt skriva upp kommande transferfönster, men hur skulle jag kunna låta bli det här? Hur skulle jag kunna motstå möjligheten att få skriva några rader om det faktum att båda Manchesterlagen igår kväll åkte ur Den Stora Nöjesmaskinen? Att de inte längre är kvar i denna fotbollens Eurovisionsschlagerfestivalen?

En av mina bättre vänner är manu och han har under morgonen mejlat ut sin bedrövelse och därför sänder jag en tanke åt honom och de hans. Men bortsett från det, så känns detta läge oerhört bra. Inte bara för att We get what we want-united, inte riktigt fick vad de ville ha. Inte bara för att SAF, som suttit på piedestal under så många år, nu visat sig vara mänsklig. Utan mest för att de är de och inte vi. Eller snarare att det är vi, och inte de. Det är vi som är vidare och inte Stora Stygga Manu.

Om vi vänder våra blickar österut i samma stad, så finner vi Miljonbygget från Mellanöstern. Eller som det också kallas ibland: ”Arsenal Norra”. För i denna Chokladfabrik är de måna om kvalitén. Uppenbarligen inte så mycket när det gäller vad de producerar, men på det de tar in. De är noga med råvarorna och därför ser de till att inhandla så mycket som bara är möjligt från fotbollens bördigaste jordmån Arsenal. Där uppe i nordväst sitter storebror Touré och känner sig förfördelad. Där sitter Clichy och väntar på stora vinster och där sitter lille pojken Samir och känner sig uppskattad. Nu sitter förvisso greadybastard in the gangland of N17, men det är fortfarande Willy Wonka som står för degen.

...oups, där försvann den pokalen från Madchester.

Och man kan inte annat än småle åt dessa fotbollskarriärister, åt dessa fotbollens strebrar. Åt alla de som gick till den klubben, inte för att tjäna mer pengar, utan för att ha chans att vinna de riktigt stora titlarna på de finaste scenerna. Och jag hoppas någon stans att de, i sin väntan på match i torsdagsklubben, råkar zappa förbi åttondelsfinalerna i Champions League och där råka se en klubb med röda tröjor med vita ärmar som har en kanon på vänster bröst. En klubb som i somras ansågs vara ett sjunkande skepp, en klubb som skulle bli den första att åka ur och en klubb som egentligen inte ens skulle få vara med.

Nu är de båda Manchesterlagen ute ur kuppen. chea£sky gick förvisso vidare på bedrövliga försvarsinsatser av Valencia men kvar står också Arsenal. Vi var knockade, nere i däck men reste oss på nio. Vi var tilltufsade, blåslagna och bespottade. Vi var höstens skämt, det lovliga bytet och mobboffret som alla hade rätt att ta ut sin aggression på. Vi låg ned och blev fortfarande besparkade. 

Nu står vi upp. Arsenal. Vi är kvar, vi är i rörelse och vi går framåt. Vi kommer under våren att spela fotboll ute i Europa på tisdagar och onsdagar, inte på torsdagar. På torsdagar är det vi som ligger i soffan, unnar oss någonting extra fint och slänger några kärlekens ord till våra nära. För då är vi hemma, safe och iland. Då är det vi som spelar CL och de andra som harvar i skämtet vid namn Euro League. Då är det vi som är i finrummet och de som skrubbar dasset med tandborste. För vi är Arsenal, the Pride of England.

Bild: Från Flickr.com: av ”xavi_pendes”.