Davidsson & Mannen

För några månader sedan var jag i Brighton och tittade på fotboll. Brighton & Hove Albion hade, efter år av hemlöshet, förvisning till Gillingham och tid på ocharmig friidrottsanläggning, just fått sin nya hemmaarena The Amex Stadium, belägen i den lilla universitetsförorten Falmer. Och East Sussex kändes som ett ganska rätt ställe att spendera en fredagskväll i slutet av september på. Tack vare våra vänner på The Southern Railway blev dock resan London – Brighton tur och retur inte alls de ca två timmarna, utan bjussade på en total restid på dryga åtta timmar.

Det var någon j-kla tunnel som hade börjat stöka och detta fick de inte ordning på varför en herrans massa byten och omvägar tog oss till och sedan ifrån Amex Stadium. Efter matchen var det mjölkpallståg och lokal bussar som långsamt, långsamt förde oss åter till London. Under en sträcka, vilken minns jag inte, sattes åtta – tio ersättningsbussar in och i en av dessa hamnade mitt ressällskap tillsammans med en del av Leeds Londonfalang. Detta sällskap skänkte oss stor tröst med deras, förvisso ganska berusade men även, oerhört upplyftande sånger. När busschauffören körde vilse och i stället för planerad destination, hamnade utanför den lokala pubben, bytte Leedsfansen ut ”We always got shit reff”, mot ”We always got shit bus” och när samme chaufför körde ned ett stoppljus sjöng de ”It used to be a red-light”. Men de besjöng även sina allt annat än vackra andraställ, med insiktsfull kärlek, genom att, till klassikern och den nya RvP-sångens melodi, sjunga: ”We’re Leeds United, we glow in the dark”.

Leeds on the road. Bild från Flickr: "somegeekintn"

I går kväll var dessa, i mörkret lysande, Leeds United på besök hos oss på Ashburton Grove och de var det i sällskap av en oerhörd mängd nostalgiskt skimmer. The FA-cup, Dirty Leeds och en återvändande Thierry Henry på Arsenals bänk. Sämre kunde man ha det och sämre kunde det blir. För då Leeds stod upp bra, parkerade bussen och lät Arsenal rulla runt så spenderade Arsenal nästan hela första halvlek med att just rulla runt. Förutom då Arsenal själva backade hem och Leeds promenerade boll, under en period.

Under första halvlek visade Arsjavin att han, egentligen, är så oerhört överlägsen sitt motstånd, men fick ändå ut ganska lite av denna egentliga överlägsenhet. Vi passade på att bli av med ännu en vikarierande ytterback, då den piggt startande Coquelin tog sig för baksidan låret. Chamakh visade ständigt hur iskall han är medan AOC visade varför så många av oss ser så ljus framtid i honom. Ramsey var pigg och sökte ytor på kanterna vilket skapade viss dynamik, men eftersom vi fortfarande spelar ett spel som bygger på Cesc Fabregas närvaro blev det som det blev. Inte mycket. Och nästan inga skott. Alls.

I andra halvlek fortsatte lunken, men periodvis i ett något högre tempo. Det kändes småtrevligt och ganska säkert men oerhört jämngrått. En sorts lunk i tät dimma eller någon form av nattlig vandring i obelyst terräng. Sedan slog matchuret 68 minuter, AOC byttes ut till förmån för den endimensionelle karikatyren Walcott, men framför allt fick den afrikanske snögubben Chamakh ge plats för Thierry Henry och plötsligt badade hela AG i ljus. Plötsligt kändes det varmt, plötsligt slog livets puls och plötsligt bultade hela norra London. Plötsligt var han tillbaka, plötsligt var vi tillbaka och plötsligt vart det ljus.

Fullt logiskt var det vår så kallade defensive mittfältare, Song, som hade förmågan att se den potentiella löpningen, slå det öppnade passet och finna den väntande Henry. Och så välregisserat så smög han sig in från den klassiska vänstra delen av straffområdet och slog en lätt bredsida i det bortre hörnet. Som så många gånger förr. Och som så många gånger för så skimrade han. Som en frälsares krans, som ett ljus i det annars jämngråa.

Eftersom man är som ett litet barn på julafton så sätter jag inga betyg, jo kanske ett. Det blir däremot skriftliga omdömen. Varsågoda.

Szczesny: Tämligen arbetslös i första, men fick lite mer i andra. Om man bortser från en snedspark som höll på att ställa till det, så var han fortsatt stabil, på rätt ställe och med pigga reflexer. Räddade fuskande medspelare (mer om det senare) vid ett par tillfällen.

Coquelin: Ajajaj, stånkade jag när han vankade ut. För Coquelin startade bra och lovade som vanligt gott. Nu får vi i stället vänta in rehabplanen. Inte kul.

Squillaci: Tämligen osynlig bortsett från när han, i 5:e – 6:e matchminuten, gav bort bollen till motståndare och när han i ca 80:e lät bli att markera. Räddades av målvakten och visar ingen som helst kvalité som skulle locka andra lag att köpa honom. Tyvärr.

Koscielny: Täckte även han upp för sin sämre mittbackspartner och var överlag riktigt stabil. Han var brytningssäker och tog en del offensiva initiativ när mittfältet körde fast.

Miquel: Ja, men det var väl inte så illa? Fann sig väl med Arsjavin och kan mycket väl ha vänsterbacksplatsen till Santos återvänder. Lätt bli att gå på Leedsspelarnas fuskförsök och verkade stundtals nästan rutinerad.

Song: Lite småseg i första halvlek, tappade en del närkamper man inte är van att se honom tappa, men så slog han det där passet. Och då förstår man vilken diamant han är denne Song. Vilken stundtals oslipad ädelsten vi i honom innehar. Det är inte alltid han syns, det är inte alltid man tror att han är med i matchen, men så tar han ett steg framåt och markerar sin närvaro. Och då vet man.

Arteta: Lite som Song i första halvlek. Var dock ofta på rätt ställe vid rätt tillfälle, men ligger i mitt tycke allt för långt ned. Är ofta bredvid eller till och med bakom Song vilket jag tycker är resursslöseri. Borde skjuta enormt mycket mer än han gjorde. Samt träna på att slå hörnor…

Ramsey: Ja, men han kan nog bli bra. Slog förvisso ett antal indian-passningar i första halvlek och hade så förtvivlat svårt med sistapasset in i straffområdet, men fann ytor på kanterna och samspelade bra med både AOC och Arsjavin. Med idogt tränande och lämpligt matchande mot lite svagare motstånd kan han säkert bli en startspelare för ett topp 4-lag. Om ett par år eller så, är han säkert där.

Arsjavin: Som jag skrev tidigare så var han totalt överlägsen sin ytterback och mittback. Trots detta fick han inte ut så mycket. Skjuter i princip aldrig längre och när han väl gör det så bonkar han bara på utan den tidigare så utmärkande, smått kliniska, förmågan. Visar att han har så enormt mycket i sig men får liksom inte till det. Det är som om han är inlindad i en fuktig grå filt och aldrig riktigt verkar hitta ur den där småunkna lukten av disktrasa.

Chamakh: Helt iskall, matchen igenom. Osynlig, stationär och utan förmåga att göra någonting av bollen när han får den. Fjärran från den Chamakh som under debuthösten stod på rätt ställe, tog rätt fight och fick de billiga målen, men en riktig målskytts självklarhet. Inte ens fuktig, bara insnöad.

AOC: Kanske går jag i den klassiska Arsenal-fällan här, men den här killen är på riktigt. Under sina 68 minuter på planen presterade han mer än Walcott gjort de senaste sex månaderna. När han togs ut så dog också högerkanten helt. En av få som tog skott och sökte sig, så underbart och så efterlängtat, in i banan när han fick bollen och inte alls det ständiga högerutsida om backen, som vi annars är vana vid när TW14 spelar. Mer AOC i Arsenals startelva!

He's Thierry Henry. He glows in the dark. Bild från Bildbyrån.

Yennaris gjorde ett helt okej inhopp och inte alls bort sig. Om TW14´s absoluta styrka är hans snabbhet så har han jätteproblem, för varenda gång han fick bollen så stannade han upp och verkade vänta på bättre tider som aldrig verkar komma till honom. Däremot:

Thierry Henry: Betyg: 14 av 12 möjliga. Sådan kraft, sådan närvaro och sådan markör. Tidigare oroade jag mig för att Wenger var så desperat och tvungen att låna in en gamma farbror, nu oroar jag mig mest för att han skall tillbaka till New York i februari. För visst är han kanske inte den han var under sin prime, inte ens den han var när han lämnade oss. Men det han är idag och det han gav oss igår, det räcker gott. För som han lyste upp vår skuggbeslöjade tillvaro.

Först vill jag säga hej och hälsa dig välkommen tillbaka till D&M-bloggen. Sedan vill jag passa på att göra detsamma till mig själv. För de senaste dagarna, ja nästan sedan vi torskade mot Fulham, har jag varit helt väck. Knallförkyld eller med någon form av influensa som fokuserade på att ge mig feber och ont i halsen. Bland annat. Kanske någon form av somatisering, någon form av förkroppsligande av det lidande som Fullhammatchen i synnerhet och följandet av Arsenal i allmänhet, tydligen bringar.

Så jag har mest legat i sängen eller i soffan och haft en smartphone som enda länk till det verkliga livet (läs: fotboll, Arsenal etc. ) vilket inneburit att inget skrivande har kunnat komma till stånd. Nu ser jag att både Kicken och peripetie skött detta klanderfritt varför min frånvaro inte bringat er några själsliga svårigheter. Men det är ändå lite comeback-känsla denna måndagsmorgon. Men då snackar vi egentligen inte min från sjuksängen. Nej, vi talar om en helt annan.

För ikväll tar Arsenal emot Leeds United i FA-kuppens tredje omgång, och vi gör det med Thierry Henry truppen. Så mycket legendarisk storhet i en och samma mening. Så många storhetstider samlade i bara några ord. Som ett möte med en efterlängtad exflickvän eller som en länge eftersökt och äntligen upphittad favoritskiva. Som ett Deja Vu. En sådan klassiker, en sådan monomental storhetsreferens. Och så mycket potentiell nostalgi…

Men jag är inte den som är den. Nej, jag utgår ifrån att vi nöter ned Leeds och att vi gör det med bra spelare som antingen fått för lite speltid eller spelare som fått på tok för lite speltid till förmån för sämre. Nu har mästerskytten RvP fått välbehövlig ledighet och skadesituationen i backlinjen ser ju ut som ni alla känner till, men i övrigt är vi som vi numera vant oss vid att vara. Smala upptill och nedtill samt lite jämntjocka på mitten.

Då Mannone är utlånad och Fabianski fortfarande skadad måste självklart Szczesny få stå i mål. Backlinjen kan inte bestå av annat än Coquelin, PM4, Koscielny och Miquel. Jag hoppas att Arsjavin får spela på sin rätta position, att AOC får starta och att Benayoun får göra detsamma. Mellan Park och Chamakh skulle jag nog, med tanke på att den senare sticker till ACoN välja den förstnämnde och jag hoppas att TH14/TH12 får jogga in i 70:e minuten för att spela av en redan vunnen match.

För i tider som dessa, när vi gläds, eller över huvud taget bryr oss, över ett feldömt rött kort tilldelat shittys lagkapten och när ligan numera bara handlar om att ta den livlina som 4:e platsen innebär, kan denna kupp bli våra smala lycka. För att vara Arsenal nu för tiden är som det är att vara medelålders man. Smalt upp- och nedtill och jämntjockt på mitten. Ett Deja Vu om något. Up you Gunners!

Inledningsvis måste jag passa på att be om ursäkt för att jag inte besvarat eller kommenterat era kommentarer i föregående text, den jag skrev just efter att vi tappat ledning och ansiktet på Craven Cottage. Men läget är sådant att jag inte har kunnat förmå mig. Jag anser att det är en bloggares ansvar att kommunicera med eventuella läsare, men jag kunde inte tvinga mig till att läsa än mindre skriva något om matchen. Jag läste inte en blogg, inte en text, nuddade inte ett forum och höll mig så långt från mina vanliga, lätt tvångsmässiga 4-5 timmars fotbollsrelaterad tankeverksamhet om dagen, som bara var möjligt. För det gjorde mig fortfarande så dj-la arg. 

Exempelvis spelades, i går kväll, en match som jag vanligtvis skulle älska att se. En match mellan två lag jag starkt ogillar och en match som hade så där gott lagom betydelse för oss. Men jag kunde inte se den. Jag kunde inte förmå mig att bevittna ännu en företeelse som påminde mig och att Arsenal förlorat mot Fulham kvällen före. Det gjorde fortfarande för ont, och jag var fortfarande alldeles för arg.

Ilska och att bli arg är vanligtvis inte någon ofta förekommande reaktion hos mig. Jag brukar mest gå runt hemma och småsucka så att min stackars fru uppger sig leva med en gammal tant. Jag brukar bli gnällig, sur och lite grinig. Tycka synd om mig och anse att hela världen är orättvis mot mig (läs: Arsenal). Men denna gång blev jag bara förbannad. Jag var så arg att jag knappt kunde somna i förrgår kväll. Och efter att jag väl somnat, så vaknade jag efter bara fyra timmars sömn. Fortfarande irriterad och fortfarande uppfylld av det onödiga, usla och futtiga i vår förlust. Så av den anledningen har jag inte besvarat era kommentarer och detta ber jag om ursäkt för.

Jag skall här försöka göra några förtydliganden: Betygen: Ja, jag är lite ambivalent gentemot betygsättning. För en del av mig (hjärnan kanske?) tycker det är onödigt att sätta sig till doms över andras prestationer och att betygssystem i sig är dömt att vara orättvist. Å andra sidan läser jag slaviskt andra betygsättares domar och tycker det är oerhört intressant att jämföra allas subjektiva bilder och upplevelser. För det är ju så det är. Vi upplever olika och vi ser olika. Somliga delar ens upplevelse och håller med, medan de flesta inte gör det. Jag gör här en liten förklarande recap.

Johan Djourou: Ni som läst mina texter vet om (eller i varje fall har haft möjlighet att läsa) att jag alltid tyckt mycket om Djourou och sett stor Arsenal-framtid i honom. Det gör jag inte längre. Och det handlar inte om att han spelar på fel position, det är det många som gör/har gjort. Koscielny är helt okej som högerback, Vermealen är helt okej som vänsterback och Coquelin bra som båda, även om samtliga är bättre på andra positioner. Problemet med JD är, tyvärr, att han är för dålig. Att han, på grund av alla sina skador eller på grund av vad som helst, har stannat och till och med gått bakåt i utveckling.

Mot Fulham begick han en rad misstag, vilka bara inte för göras på denna nivå. Han vände inåt i banan och lämnade Riise sopren hur många gånger som helst. Han lämnade sin kant för att gå in i banan, utan att kolla täckningen bakåt och han var ständigt ett litet moment för sen. Det smärtar mig något oerhört, men så var det.

Per Mertesacker: Många anser att jag gav honom för högt betyg när han fick 2:a vilket innebär godkänt. Jag skrev dock att det var en oerhört svag 2:a vilket jag också tycker beskriver hans insats. Godkänd men på gränsen. För PM’s fysik talar emot honom, eller snarare lurar de flesta. Han ser liksom lite brunkig och seg ut, men är det inte alls. Han är, ofta dock inte riktigt så mycket i förrgår kväll, för det mesta på rätt plats i rätt läge och oerhört välavvägd när han går upp och bryter högre upp i banan. Sedan håller jag med om att han borde göra mer på offensiva fasta situationer, mycket mer.

Francis Coquelin: Som PM, fast tvärtom. Han fick också en 2:a, men en oerhört stark en. Jag kanske borde satt 2,5 för jag tycker han var, som de förr i världen skrev, med beröm godkänd. Näst bäst i backlinjen efter Koscielny och ingivare av oerhört stort framtidshopp.

Gervinho: Tjaaa… Jag gillar verkligen denne snubben, hans vilja att utmana och vilja att försöka bryta mönster. Dock är han, just nu, trubbig i avsluten och även ovillig att överlåta det till andra (läs: RvP), men framför allt måste han lära sig att inte förstärka situationer, falla döende ned vid kontakt, för jag är övertygad om att vi fått straff om han inte slängt sig så in i h-vette överdrivet. Det bara måste han sluta med. Sedan måste man tänka på att han egentligen inte skulle vara förstavalet vecka ut och vecka in. När han köptes uppgav Wenger fortfarande att Nasri skulle vara kvar, AA hade fortfarande någon form av form och TW14 hade… ja, jag vet inte. Nu för Gervinho stå för allt kreativt ytterspel och det håller inte i längden.

TW14: Och så kommer vi till det ämnet. Det jag egentligen inte vill skriva om. För jag önskar att jag hade fel, att han överbevisade mig och att jag fick stå där med dumstruten på och se när han trollade bort motståndare på löpande band. Men när hände det senast? Visst har han ett antal assist till RvP´s mål, men resten. Jag blir nästan ledsen på hur hans utveckling stannat av något så kopiöst och på hur lite han får ut av sitt ytterspel. Så jag hoppas Walcott överbevisar mig, men jag kan i nuläget inte riktigt se det hända.

Mittfältet av idag: Jag tycker att vårt mittfält består av tre hårt jobbande slitvargar. Eleganterna Song och Arteta hade varit drömmen om de hade spelat med en renodlad nr 10 framför sig. Men för mig är Ramsey inte riktigt där och inte riktigt den. Inte för att han är direkt dålig, utan för att han just nu inte riktigt levererar det som den offensiva mittfältaren, som är i stället för en andra forward, skall leverera offensivt. Vi blir liksom täta och kämpande men ger RvP (och för den delen även yttrarna) för lite att jobba med.

Wenger och hans beslut: Puh. Lite Deja Vu-känsla här, för Wenger är i mina ögon en stor man, en av de absolut största inom fotbollen. Men hans laguttagning och matchning var i förgår, skall vi säga, sådär. I ett skede av tätt matchande visade han än en gång att trupprotation är något av hans akilleshäl. Vissa spelare har i efterhand gått ut och vittnat om hur trötta man var, vilket är fullt förståeligt. Vissa spelare har ju spelat hur mycket som helst den senaste tiden.

Varför kunde inte spelare som AOC, Benayoun eller Rosicky fått chansen att starta, göra sitt jobb och sedan, beroende på resultat, blivit utbytta? Arsjavin, är han redan förvisad till Ryssland?  Och att ta ut Ramsey och sätta in Squillaci, vilken har en dokumenterad förkärlek till att messa till det för oss, på högerbacken? När Miquel, som varit helt acceptabel och i vissa matcher till och med bra på vänsterbacken, fanns tillgänglig. Hade han satt in Miquel till vänster och låtit Coquelin hade troligtvis saker sett helt annorlunda ut.

Nu har jag fått en god natts sömn, pressat in mycket ickefotboll i skallen men känsloläget är fortfarande lite sisådär. Lite mer hjärna och lite mindre hjärta, mer kognition än hjärta-smärta. Men jag är fortfarande pissed. För hade vi vunnit mot Fulham hade vi varit i förarsätet. Då hade vi varit på väg upp, dokumenterat styrka i en svår period och varit ett lag att räkna med.

Som jag var inne på i måndags så hoppas jag att denna match blir lite manu-torsken light. En uppvakningssignal som får Wenger att förstå att vi just nu inte är bättre än så här. Att något måste göras och att vi annars kommer förlora 4:e-platsen, med allt vad det kommer att kunna innebära av truppförändringar.

Nu försöker jag lägga undan ilskan och ägna mig åt att högfrekvent tantsucka i stället. Så bryter vi ihop och kommer igen. Ha det så bra!

Den lilla hamnstaden jag bor i, kallas inte bara för Sveriges Framstjärt utan även ofta för Lilla London. Orsaken till detta är för mig okänd, kanske är det en referens till det engelska regnvädret, kanske någon form av önskan om storhet eller kanske bara ett tröstande tilltal till någon/några som alltid hamnar som nr 2. Vem vet?

Men för mig är även fotbollslaget Fulham FC att betrakta som Lilla London. Området laget hör hemma i är, med sin burgna arkitektur och välmående invånare, allt annat än litet men laget har liksom aldrig riktigt växt till sig. Så när de idag tog emot storlaget Arsenal, var det väl självklart att den förre spurs-managern Martin Jol pumpat upp sina killar med underhundens ständiga strävan upp, inte sällan på andras bekostnad. Och för dagen var just Arsenal utvalda att få betala.

Och som vi fick betala. En första halvlek där chans avlöste chans och där vi skull stängt den här matchen helt. Fulham kämpade febrilt och höll siffrorna nere, men såg även det alla andra såg: Att matchen fortfarande var vidöppen.

Så när andra halvlek började och hela Arsenal såg ut att ha knaprat Stesolid pausvilan var Fulham inte sena att hugga på det självcederade bytet som lagt sig avlång på rygg, blottat strupen och bara väntade på att bli avrättat. Och med spelare som Theo Walcott, Johan Djourou och sedan även Sebastian Squillaci kändes det hela förutbestämt att barka käpprätt åt h-vette. Och just precis så gick det.

En backlinje så låg att Fullham fick oceaner av spelyta och en så tafflig bollhantering att tiden bollen var i röd ägo kunde ses som rent försumbar. Fulham var helt okej, men vi gjorde dem så oerhört mycket bättre än de egentligen är. För vi var bedrövliga, usla och under all kritik.

Jag är mest förbannad just nu. På Wenger som insisterar på att spelare som är så långt från habil EPL-klass att man blir mörkrädd. På dessa spelare, som vissa är så ovärdiga vår tröja att även det framstår som en ren och skär provokation. På denna ständiga tafatthet att omsätta chanserna i mål och på denna ständiga skälvan vi får vid 1-0. På Wenger igen som låter oss spela med 11 man på plan, endast mellan 64:e och 77:e minuten. Här är betygen:

Szczesny: 3/5. En miss i 63:e, men annars bra. Bra i luften endast till viss del bortsett från vid kvitteringen och reflexräddningar som hade kunnat rädda matchen om han haft lagkamrater.

Djourou: -/5. Okej defensivt i första halvlek, men varför måste han leka mittback? Sökte sig ständigt in i banan och lämnade enorma ytor vilket gjorde att Rise såg riktigt bra ut. Och det är han inte. Bedrövligt spel i andra halvlek. Uselt och rent ut sagt korkat. Finns inga ursäkter för sådana pojklagsmisstag på denna nivå. Usch!

PM4: 2/5. Missade sin yta vid ett flertal tillfällen, men högg även riktigt bra med glidtacklingar och framsteg. Dock måste han för fanken ta mer plats. Han är ju stor. Varför så snäll? På gränsen till underkänd.

Koscielny: 4/5. Matchens spelare. Ett av få ljus i dagens Arsenal. Het och på rätt plats. Skitkasst att han inte fick bli matchhjälte, men det är inte hans fel.

Coquelin: 2/5. Lite valpig i början men sedan stabil rakt igenom. Kämpade som en galning och såg långt mer erfarna ut än många andra idag. Lovade gott och var på gränsen till ett högre betyg.

Song: 2,5/5. Utförde matchens prestation när han, som en naughty schoolboy, lät sig läxas upp av domare Probert i 59:e minuten och därigenom slapp det gula kort han gjort sig förtjänt av. Mycket bra, mycket snyggt och ett föredöme för andra att lära av.

Arteta: 1,5/5. Njaaa. Svag insats, på gränsen till underkänd. Löpte som vanligt oerhört och låg mestadels på rätt sida, men varför sjönk han tillsammans med de andra så himla långt ned? Varför tog han inte ett par steg upp, visade pondus och markerade revir? Vi hade behövt en Arteta i vanlig form idag.

Ramsey: 2/5. Dagens bästa högerback, de minuter han hade fram till bytet. Annars blandade han friskt mellan snyggt passningsspel, som vid 1-0-målet, och lite blygsel (se Arteta).

Gervinho: 1,5/5. Började piggt men försvann helt i andra halvlek. Kan bara ursäktas av att detta är hans första år i ligan och därför drabbas av de svackor som de flesta liganykomlingar drabbas av. Fortsatte missa chanser han bara måste sätta och bestal oss på en straff, när han överdrev något så kopiöst att Probert inte kunde med att blåsa för den straff vi faktiskt skulle haft. Skärp dig eller byt tröjnummer!

RvP: 2/5. Täckte ytor och räddade ett par fasta situationer. Fortfarande helt utan adekvata lekkamrater varför hans ensamhet fortsätter gäcka hans kvalitativa resurser.

TW14 : -/5. Bildade tillsammans med JD en helt obefintlig högerkant. Växlade mellan att springa offside och slå bort passningar. Tittar killen över huvud taget upp när han slår passningar? Jag vet inte. Hans defensiva insatser skall vi inte tala om för några sådana fanns över huvud taget inte. Nej, det här var INTE bra.

Rosicky kom in och sprang, Blackie Lawless likaså, samtidigt som vi får ta och gratulera Squillaci till att ännu en gång sänkt vårt Arsenal genom att skänka en klockren assist till Fulhams 2-1-mål. Låt oss aldrig behöva se en sådan insats igen.

Okej, i morgon kanske jag kommer att framstå som elak, bitter och surmulen. Mina betyg kanske kommer få ta emot smörja för att de är för hårda, men så här ser jag på det hela. Usel insats, där endast ett fåtal kommer från matchen med viss heder i behåll. Jag hoppas att denna match får samma effekt som förlusten på Old Trafford under föregående fönsters öppenperiod: Att Wenger och de andra beslutsfattande i klubben inser läget och ser till att vi får in spelare som kan göra någonting helt annat än det vi tvingades bevittna idag.

Usch, f-n vad kass!

Idag är en sådan där dag då man mestadels vandrar mellan sängkammaren, barnens DVD-spelare och pizzerian. Vi njuter förvisso av gårdagens härligt futtiga 1-0-seger över QPR, ett segersätt som annars mest brukar ses som manu-sk, vilket absolut inte är att förakta. Men eftersom gårdagens eftermiddag övergick till gårdagsnatt, vilken i sin tur övergick till en påtagligt tidig morgon, vankar man mest runt i vankelmod och träkeps. Men det är inte den vandringen du har kommit hit för att läsa om. Nej, du skall få läsa om den wengerska på gamla The Cottage. Det är därför du är här.

Fulhams hemmaarena Craven Cottage byggdes initialt som jaktstuga åt  baron William Craven, någon gång på 1780-talet. Alltså inte själva fotbollsarenan, utan mer en stuga som sedan fick ge namnet åt arenan. Kring denna lilla stuga ägnade sig överklassen åt lite sköna friluftsnöjen såsom lawn bowls, en sorts boccia på snorvälklippt gräsmatta, krocket och det från Centralamerika härstammande bollspelet tlachtli där du med hjälp av höftens rörelse skulle förpassa en boll genom en ring och i och med det ta poäng. Sådana oerhört livsavgörande göromål ägnade sig de blåblodiga åt, där vid Thamesens rand.

Åren för The Cottage gick, 1700-tal blev 1800-tal, som sedan övergick till 1900-tal. Nobla överklassporter förbyttes till arbetarklassnöje och fotbollslaget Fulham St Andrew's Church Sunday School tog över det då nedgångna området och gjorde det till sitt. Åren vandrade än längre och plötsligt var det söndagen den 22 maj,  nådens år 2011. Det kändes som liv, det doftade vår, men Arsenal hade tappat tätkänning till febril överlevnadskamp i form av den nödvändiga 4:e-platsen och fansen kände sig rejält lurade få allt vad konfekt hette.

Ett allt mer tafatt Arsenal spelade då av säsongen 2010-2011 genom att ta en högst skrynklig poäng på The Cottage och Arsène  Wenger fick göra den långa vandringen från arenans gamla träpaviljong till avbytarbänken, till soundtracket av frustrerade fans, vilkas sång gick ut på att det nu var dags för klubben att ”spend som fucking money”.

Vi ligger idag på exakt samma tabellplats som vi gjorde den där söndagen i maj förra året. Så läget skulle kunna vara att anse som liknande men är ändå ett helt annat.  För då Arsenal våren 2011 var i nästan fritt fall och gick en rejält otäck sommar till mötes, har vi nu vänt skutan och är på väg upp i tabellen. Samtidigt är shitty idag mils vida bättre än föregående säsong, och våra finniga kusiner från N17 likaså.  Manu är fortfarande manu och den ryska oljemaffian på Fulham Road kommer gå all in under det just öppnade fönstret. Kvar står vi utan en enda ytterback, med mittbackar som antingen är skadade eller heter något i stil med  Squillaci eller Djourou, och med en konstant svårighet att omvandla bollinnehav till mål, så länge spelaren inte heter Robin.

Så är det kanske inte exakt samma behov för klubben att ”spend some fucking money” idag som det var senast vi spelade på Craven Cottage? Och är det inte exakt samma överhängande risk för Wenger att få göra samma vandring ackompanjerad av exakt samma krav på förändring? Same, same but different, som den där D&M-figuren brukar skriva.

För vi sitter fortfarande i samma trånga läge. Vi sitter med samma oändliga räcka av skador och vi sitter på samma lista av onödiga löneposter, för spelare som antingen är för dåliga, för skadefrånvarande eller för både och. Vi är förvisso inne i en positiv trend, men samtidigt i precis samma läge av att var dag för oss närmare utgående kontrakt på nyckelspelare, vilket återigen faller tillbaka på behovet av att Wenger och styrelsen bemödar sig om att ”spend some fucking money”. Och inte på franska 17-åringar eller comebackande legendarer, utan på färdiga spelare kompetenta nog att gå in i startelvan.

Detta leder oss in på vilken startelvan som kommer bli aktuell i morgon kväll. Som ni alla vet så bar nyårsafton inte bara med sig en massa fagra löften, utan även ännu en försvarsvakans. Thomas Vermaelen sällade sig till skaran av skadefrånvarande och vi blev ännu en oroväckande lucka att fylla rikare. Francis Coquelin skötte sig så gott som någon Djourou, Arsjavin låg, vad folk än säger, bakom vinstmålet och TW14 gjorde allt han kunde för att tysta de som fortfarande tror killen har någon som helst funktion i startelvan att fylla.

Av dessa, och av vissa andra, orsaker vill jag se följande startelva i morgon kväll:

Szczesny
Coquelin – PM4  - Koscielny – Miquel
Song – Arteta – Rosicky
AOC – Gervinho – Arsjavin

Yes, så skall det se ut. Egentligen hade jag velat ha Arsjavin just bakom forwardstrion men det kommer tydligen aldrig att hända. Rosicky är het, rotation nödvändig men även Benayoun skulle kunna få startplats. Oxlade-Chamberlain har redan, på sina sex matcher, presterat nog för att ta högerytterplatsen och eftersom RvP måste vilas och Park tydligen inte skall spela för Arsenal, så skall Gervinho få chansen på den platsen han vikarierade riktigt bra på både i Lille och i Le Mans.

Frågor på det?

Bild från Flickr.com: ”JonHall”

Nu skall året 2011 snart läggas till handlingarna och vilket år det har varit. Eller som somliga skulle uttrycka det ”vilket j-la skitår det har varit”. För det inleddes ganska övertygande, sedan kom Carling Cup-finalen och därefter gick det mesta åt skogen. Szczesnys skada mot det där spanska laget i randigt gjorde att vi återföll i Almunia-syndrome, Squillaci fick speltid och därefter var det bara att försöka hålla näsan ovanför ytan. Vi tappade kontakten med ligatoppen, åkte ur i de kvarvarande kupperna, men lyckades i varje fall knipa 4:e platsen i ligan.

Därefter kom sommaren och ni minns säkerligen allihop hur Fabregas DNA lades under lupp av ett stort antal högst osköna individer i den nepotistiska lilla spanska enklaven. De som samtidigt som de förklarade att de inte alls hade några stora pengar just spred sina Qatar-pesetas över världen och till slut även några ynka över Islington. I Islington satt även en liten olycklig fransman som förutom sitt smått lyteskomiska överbett, även satt på ett snart utgående kontrakt, stora ambitioner om framtida vinster samt en enorm lidelse för de riktigt grova pengarna.

Mr Wenger tog till de stora orden och hävdade att vi inte kunde anses vara ett storlag om vi lät de båda gå vilket var just precis det vi gjorde. Na$ri fick stå över ett CL-kval där vi med nöd och näppe avvisade Udinese, men deltog i en ligainledning som lovade allt annat än gott. Gott var däremot de dryga £ 25 miljonerna shitty kände för att betala för den lille pellejönsen till blivande bänkvärmare innan vi, efter sju sorger och 8-2 bedrövelser, till slut inhandlade några av de spelare vi så desperat behövde.

In kom Santos, Benayoun, Arteta, Mertesacker och någon superhemlig snubbe, under kodnamnet Chu Young Park, som vi aldrig tycks få se. Och med dessa kom också en långsam process av resning igång. Skutan styrd av den självklare lagkaptenen Robin van Persie som gjorde mål, inte bara när han själv ville det, utan när vi så desperat behövde det.

En derbyförlust mot De Debila från N17 och en olycklig grekisk fadäs där vår ende vänsterback försvann, men annars började senhösten vinkla sig riktigt positivt. Vi hade hunnit se Mr John Terry inte bara kasta en massa okvädesord på allt och alla utan även sig själv på marken, innan vi blev bortdömda hos Willy Wonka på United Stadium. Därefter studsade vi tillbaka genom att vinna fult mot Villa. Mot Wolves blev det ett magplask tillbaka till den gamla ineffektiviteten och i eftermiddag tar vi emot nykomlingen QPR som bland annat innehåller galenpannan Barton, gamla semiättlingen Shaun Wright-Phillips, före detta spursrejectet Taarabt och en himla massa andra suspekta individer.

En nyårsbakelse till Dig från D&M. Bild: Flickr.com: "totcupcake"

Och vi får hoppas att Arsenal-året slutar väl och vi får hoppas att Robin van Persie inte bara håller sig skadefri, utan även får göra det där tre målen som gör att han passerar Shearer när det gäller gjorda mål på ett kalenderår. Man undrar ju lite vem som har rekordet för månaderna januari-mars, vem som har gjort mest mål under vecka 48 genom åren eller vem med storlek 43 på skorna som har rekordet i snabbast snörknytning. Men det är en annan historia.

Inför nästa år hoppas jag Wenger inte bara lovar oss, utan även infriar löftet om de stora segrarna. Att han använder vår fungerande ekonomi inte bara till att safa med Henry-comeback som bröd och skådespel till det högljutt klagande småfolket, utan även att knyta till sig killar som Vertonghen och Podolski. Gärna också någon virvlande kantspringar som kan göra det Gervinho kan, fast på vänster sida, för det är något vi saknar.

För egen del funderar jag på det där med nyårslöften. Det blir ju lätt det gamla vanliga. Att dricka mindre och träna mer. Att vara mer tillgänglig för familjen och hänga mindre framför EPL-fotboll. Och ni vet ju själva hur det brukar går med den saken, eller hur!

Därför vill jag, som bloggskribent här på Arsenal Sweden ge följande löften:
-Att skriva minst en text/månad utan att skriva om mig själv i tredje person. No D&M´s in D&M.
-Att fortsätta skriva spelarbetyg under alkoholens inflytande över det bättre vetandet.
-Att skriva en text som endast består av adjektiv.
-Att fortsätta tro, hoppas och fortfarande utgå ifrån att fotbollsvärlden inte, för alltid, är ond.
-Att skriva minst en text om den lille mannen med den enorma rösten, Ronnie James Dio, som tragiskt lämnade oss för ett och ett halvt år sedan.
-Att skriva minst en text om den lille, jättelille mannen med den lika enorma rösten, Magnus Carlsson i Weeping Willows, som så logiskt tröstar oss med all sin inomboende smärta.
-Att fortsätta vara naivt blåögd och tänka att lag som inte ägnar sig åt ekonomisk dopning kan vinna.
-Att skriva någon snäll text om Samir Nasri, Ashley Cole, Emmanuel Adebayor och klubben FC Barcelona. Eller vad f-n skriver jag för smörja. Det där löftet vore svårare, för att inte säga än mer omöjligt, att uppfylla än det där om att träna mer och dricka mindre. Så de släpper vi.

Så gott nytt år och stort tack för att ni varit med mig under mitt första halvår som bloggare här på Arsenal Sweden. Jag önskar er all lycka på alla plan. Up you Gunners, nu och för alltid!

Nu släpper vi gårdagens eländiga Wolvesmatch, gör som kungen, vänder blad, och hetsar istället vidare framåt. Vi glömmer gårdagen eftersom gårdagen bara var full av tillkortakommande påminnelser om vad framtiden behöver.

Puh, ingen rast ingen ro, bara gno, bara gno. Det är knappt man får lov att vara ledig, så här i mellandagstider. För där andra rusar runt på landets näst största högtid, mellandagsrean, där måste vi Arsenalister pumpa upp våra förväntningar inför kommande månads transferfönster. Har du väl börjat läsa denna Offensiva förstärkningar del 2, får man anta att du redan läst del ett och inte bara har full koll både på Eden Hazard, Mario Götze och Matias Suarez, utan även känner till att yours truly ansåg att de hade 20-25, 10-15 respektive 15-20% chans att få föräras med en äkta Arsenaltröja den närmaste tiden.

Nu skall vi inte sänka förväntningarna, för allt är fortfarande möjligt i The Wenger Wonderland, men vi skall se över andra alternativ. Förutsättningarna är desamma: Offensivt och flexibelt. Inga one trick monkeys och heller inga specialister att sätta in vid just det där läget, eller vid just den där sortens matchbild.

Klipper sig och skaffar sig ett vettigt jobb i London? Bild: Flickr.com:The Seoduke

Marco Reus, Mönchengladbach: Den ganska nyblivne tyske landslagsmannen Marco Reus är lite nästa stora grej i den tyska ligan. Han kan spela som såväl central anfallare som winger och gör både mål och passningspoäng i drivor. Född och fostrad i Dortmund valde den då 17-årige Marco, våren –03 att ta en sväng nere i Regionalliga och laget Rot Weiss Ahlen för att få utvecklande speltid. Efter att varit med och tagit klubben tillbaka till Bundesliga 2, och väl där genomgått en raketartad utvecklingsprocess, blev han inhandlad av ett annat Borussia, nämligen Mönchengladbach.

Efter två och en halv säsong i Mönchengladbach anser många att han nu är redo för större utmaningar än så. Han är kontraktsbunden till och med sommaren –15 men uppges ha en utköpsklausul på £ 15 miljoner, som dock inte faller ut förrän till sommaren –12’s fönster. Vill Wenger shoppa loss på än mer tyskt i form av Reus, så får han troligtvis slänga fram upp till 20 miljoner pund.

Med våra arsenalska erfarenheter av osköna relationer till randiga spanska klubbar, vore det kanske lite sådär att värva en spelare som delar efternamn med en katalansk stad. Wenger har dock visat sig ha en förkärlek för snabba spelarkarriärer som inbegriper spel i andraligor, varför chansen att Reus landar i London Finest under januarifönstret enligt D&M ändå ligger på 20 %.

Iförd den outfitten tar han båten över sundet? Bild: Flickr.com: Spale1

Yoann Gourcuff, Lyon: Denne unge gentleman var för några år sedan nästa stora grej inom den europeiska toppfotbollen. Han var stekhet just framför Kongo-Kim i Rennes och kallades då, liksom vissa andra franska bolltrillare gjort genom åren, för näste Zidane. Efter succén i Rennes gjorde han, av någon orsak det rakt igenom galna beslutet att gå till pensionärsboendet AC Milan där han lika logiskt som självklart floppade. Floppade gjorde även Milan när de i sin naiva dumhet gav Bordeaux, dit han sedan var utlånad och gjorde braksuccé, möjligheten att köpa loss honom för en barkis och en halv special grillad med västkustsallad. Eller, ja, nästan i alla fall. Bordeaux högg såklart på realappen som satt på förköpsrätten de redan förhandlat sig till och gjorde, efter Gourcuffs fortsatta framgång, sig sedan en rejäl hacka när de i augusti 2010, krängde honom vidare till Lyon.

Väl i Lyon har han svalnat något, men var ändå så pass intressant att Wenger var och högg på honom under senaste sommarens kaotiska slutskede. Nu blev det ingen affär då, kanske på grund av Wengers bristande vilken gjorde det omöjligt för Lyon att hitta lämplig ersättare, men intresset torde inte ha krympt dramatiskt.

Yoann Gourcuff spelar mestadels på det centrala offensiva mittfältet och har, sedan Lyon ändrade spelsystem hamnat lite i kläm. Han har kontrakt med klubben fram till sommaren –15 och borde kosta runt 20 miljoner att få loss. Men om det faktum att han är köpt för ett spelsystem som klubben inte längre utövar kan påskynda en affär, skulle priset nog kunna sjunka markant.

Hans pappa, Christian Gourcuff, har någon form av vänskapliga band med Wenger och har som tränare för FC Lorient, både lånat och köpt av, men också sålt spelare till Arsenal. Detta skulle kunna underlätta prissättningen vid en eventuell affär mellan klubbarna. Han är såklart cup-tied och chanserna att han skriver på för oss i januari ligger någon stans mellan 10-20 %.

Mer tyskt än så blir det inte, liksom. Bild: Flickr.com: Sathrya

Lukas Podolski, Köln: Vi avslutar tyskt och väljer att göra det i form av den polskfödde Lukas Podolski. Ni känner till storyn: Upp som en sol i FC Köln, gottade sig med en massa mål i den tyska landslagströjan och för att sjunka ned som en pannkaka i Bayern Münchens stjärnspäckade himlavalv. Nu är han, sedan juli –09 tillbaka i Köln och då går det återigen som det skall. Kanske inte en speciellt spektakulär spelare, men en färdig och mogen spelare med lagom många år kvar på sin karriär.

Många kännare, nu senast Bayerns något oskönt stortyske Uli Hoeness, anser Podolski vara oförmögen att klara av de stora sammanhang som spel i en storklubb i en storliga innebär. Samt att han skall stanna kvar i sin nuvarande klubb om han vill fortsätta vara lyckad och lycklig. Om det ligger sanning i Hoeness ord eller om de bara är ett ”surt sa räven” om en spelare som floppade under hans vingar, är omöjligt att veta. Dock talar hans landslagsfacit med 43 mål och 95 framträdande, för att han visst kan leverera på toppnivå. 

Podolski kan spela både som nr 9 och som nr 10 just bakom strikern, men även på någon av ytterkanterna. Hans kontrakt med Köln går ut i januari –13, varför han antingen snart borde skriva på nytt eller bli föremål för försäljning, då uppskattningsvis runt £ 15 miljoner. Både tyskt och polskt verkar just nu ligga i Wengers smak, varför chansen till att denna potentielle mästerkatt blir Arsenal i januari, uppgår till ca 35-40 %.

Konklusion: Vi skall inte värva någon renodlad center, för denne skulle ändå ständigt hamna i skuggan av Rvp och detta leder bara till nedisande bänkplats. Denna högrisk för bänken lockar, om man bortser från han den där lille girige fransmannen med överbettet, ingen bollspelare av rang till ny klubb. Vi behöver inte heller något fyrtorn som genom briljant huvudspel kan förädla ytterbacksinlägg till mål. För det spelet för vi inte och de inläggen har vi, vad vi än tycker om våra väna ytterbackar, inte.

Vi behöver multikompetenta spelare som kan framträda på olika positioner i startelvan. En central anfallare som, när RvP spelar även kan göra gott ifrån sig på kanten, men även kan ersätta honom centralt när han behöver vila. Och/eller en yttermittfältare som kan täcka upp för central kreativitet när så behövs. Köper Wenger en central anfallare underkänner han inte bara Chamakh och Park, utan även sig själv, framför allt, för köpet av den senare.

Jag skulle gå ned i splitt av glädje om vi värvade Götze eller Hazard, men tror inte att någon av dem i nuläget är aktuella för oss. Götze för att han kommer stanna i Dortmund minst fram till sommaren och Hazard för att vi inte kommer att kunna matcha de monetärt dopade klubbarnas övergångssummor. Jag tror inte heller att Matias Suarez, oavsett arbetstillstånd, är det vi behöver. Reus skulle säkert kunna vara aktuell för oss, men först efter att den eventuella £ 16-miljonersklausulen kickat in till sommaren.

D&M föreslår:
1: Jag vill ha tyskt och jag vill ha Lukas Podolski. Användbar på samtliga platser i anfallslinjen och redan en etablerad spelare. Han är, med sina 26 år i en perfekt ålder för att gå rakt in i en startelva och han skulle kunna innebära dels ett komplement till RvP, men även avlastning när denne behöver vila. Han är inte cup-tied och han har inget avskräckande skade-CV. Hans snart utgående kontrakt och hans utkastade krokar om önskan att byta upp sig, skulle kunna pressa ned priset till Wengernivå. Jag säger: Köp!

2: Gourcuff sitter fången i ett spelsystem som inte inbegriper hans nr 10-funktion, men frågan är hur mycket Wenger, efter sommarens inköp och med Jack Wilsheres comeback i relativt sikte, egentligen anser sig behöva en spelare som Gourcuff. Jag ser honom gärna i klubben och hoppas att priset kan sjunka så pass mycket att Wenger anser sig kunna slå till. Jag säger ännu en gång: Köp!

Då rundar vi av genom att summera de kommande inköpen. Jag vill ha en vänsterspelskompetent mittback, en ytter/kreatör och en centralanfallare/ytter, men utgår ifrån att Wenger lånar in dököttet Bridge från shitty, erbjuder Lille respektive Dortmund två Hubba-Bubba och en snusklubba var för deras storstjärnor och varför vi landar med Bridge och en afrikansk 17-åring. Eventuellt kryddar vi anrättningen med en sydkoreansk landslagsman, som vi ändå aldrig kommer få att se spela EPL-fotboll. Eller, vad f-sen, gjorde vi inte det förra fönstret?

Goder julaftonsmorgon på er alla Arsenalnissar runt om i stugorna. Jag hoppas morgonen behandlat er väl, att ni går en lika ljuvlig dag och natt till mötes, samt att ni har möjlighet och lust att angripa det kommande transferfönstrets mer anfallsinriktade slagsidor. Det har nämligen jag, eder allas D&M iklädd tomtemask, fläckig lodenrock och stinkande spetsad fulglögg, raglar jag vidare mot 120101. Spänn fast er för nu kör vi.

Under hösten har många talat om oss som en One Man Army. Jag själv har använt begreppet, men inte om oss som lag, utan om Robin van Persie som spelare. Att vi, Arsenal, inte är en arme som bara består av en man, utan att Robin själv är som en enda stor j-la oslagbart grym armé. Han har självklart varit rejält uppbackad och samtliga lagdelar började någon gång där i höstas, runt Marseille-äventyret, att fungera.

Dock behöver vi förstärkas och lagom till det kommer januarifönstret. Som jag varit inne på tidigare tycker jag inte alls om det, men nu är det som det är och det är bara att göra det bästa av de möjligheter som ett transferfönster innebär. Vi har minst två rejäla skäl att förstärka. Dels det självklara, att vi behöver bli bättre, men även det faktum att vår lagkapten Robin van Persie behöver känna att Wenger styr klubben i rätt riktning, mot stundande segrar, för att krita på det nödvändiga kontraktet.

Boom, sa Arsenal. Bild: Flickr.com: goodzilla87

Jag har tidigare varit inne på att en mittback skall inhandlas. Dels för att vi, om sanningen faktiskt skall fram, bara har tre mittbackar som är redo att spela EPL, CL och inhemskt kuppspel vecka efter vecka. Men också för att några av dem tvingas täcka upp för ytterbackar som inte bara tenderar att bli skadade stup i kvarten, utan även få set-backs så fort de närmar comebacks. Jag har tidigare föreslagit Boltons Cahill, som nu verkar vara på väg till gungflyn på Stamford Bridge, men även Ajax Jan Vertonghen.

Idag vill jag tala om de offensiva inköp som, på kort såväl som lång sikt, är nödvändiga för klubben. I nuläget har vi en central anfallare som producerar. Vi har en ytter, Gervinho, som gör detsamma och vi har två andra, Walcott och Arsjavin, som gör det ibland, respektive inte särskilt ofta längre. Vi har Benayoun och Rosicky som absolut kan täcka upp, men som kanske inte längre är startspelarmaterial och dessutom är mer centrala mittfältare än yttrar. Vi har två unga och lovande yttrar i Ryo Miyaichi och Alex Oxlade-Chamberlain, vilka båda behöver speltid, men som ännu är just för unga för att garantera den kontinuitet som vi behöver. Ett litet passus dock för att AOC i min värld är mer redo än vad Wenger uppger, men ändå.

Men av dessa anledningar behöver vi en, kanske till och med två ytterligare spelare på de offensiva positionerna. Helst en central anfallare som även, när RvP spelar, kan agera ytter. Chamakh kan det inte och den utlånade Bendtner kan, vad Wenger än säger, det absolut inte. Till detta behöver vi en kreativ yttermittfältare som i värsta fall skulle kunna spela centralt, eller vice versa.

I dessa juletider skriver inte bara de små barnen långa önskelistor, så gör även vi fotbollsfantaster. Rykten går höga på nätet, men i gammal god Lehmannsk anda kör vi centraleuropeiskt och därför vill jag att vi tar oss en funderare över följande spelare:

På väg mot Islington? Bild: Flickr.com: Who's The Bet?

Eden Hazard, Lille: Spelaren som varenda europeisk storklubb uppges vara ute efter och en spelare som även ryktats till oss i flera års tid. Har tidigare uppgett att han har två favoritklubbar, Real Madrid och Arsenal, men även uppgivit sig vara lockad av italienska Inter, hur nu den kombon går ihop? Hazard fyller 21 år i januari, är nästan katalanskt liten och går att använda på de båda ytterpositionerna, men även som central/offensiv mittfältare. Han är explosiv, har god fart och kombinerar den med en både visuellt och kontextuellt lysande teknik. 

Eden Hazard är belgisk landslagsman och om Thomas Vermaelen kan anses vara till god hjälp att signa mittbacken Vertonghen, kan han visa sig vara själva nyckeln till att få Hazard att iklä sig världens vackraste tröja. För om du googlar ”Eden Hazard cousin” så har du, om inte svaret, så i alla fall en herrans massa snack om släktband mellan EH och vår belgiske kämpe. 

Hazard har kontrakt till sommaren 2015 och det går väl endast att spekulera i vilket marknadsvärde han kan antas ha. Under 25 miljoner pund är svårt att se och frågan är om Wenger kan tävla mot de stora elefanterna i form av oligarker, shejker eller spanska svågerpolitiker, när dessa hystar upp sina eller andras plånböcker. Skulle Wenger lyckas lägga rabarber på Hazard är det inte bara en enorm fjäder i hatten för Wenger, utan även en enorm maktmarkör för klubben. Chans att han värvas till Arsenal i januari: 15-20 %.

Ännu en tysk på väg? Bild: Flickr.com: Liz Kroos

Mario Götze, Dortmund: Även denne lille bollmagiker har uttryckt förkärlek för Arsenal och det spelsätt som förs i klubben. Götze är kreativ, snabb och otroligt lovande. Trots sina ringa 19 år är han redan en etablerad startspelare både i Bundesliga och i det tyska landslaget och är, även han, högvilt på den europeiska transfermarknaden. Han har kontrakt till och med sommaren 2014 och hans klubb, skall enligt uppgifter, redan ha nobbat bud runt 30 miljoner pund.

I samband med hans match mot oss på Emirates, gick det rykten om att förhandlingar redan var igång mellan klubbarna. Något som man, utifrån de uttalande Borussias vd, Hans-Joachim Watzke, gjort om att han inte skulle göra sig av med varken Götze eller kollegan Hummel för allt smör i småland, får se som dementerat

Och det är väl lite här vi står i frågan Götze. Han ryktas till en massa klubbar och är eftertraktad av än fler, men har ett enormt värde för klubben han representerar. Skall Borussia på lång sikt kunna etablera sig som en maktfaktor i Tyskland och kanske till och med konkurrera med Bayern, kan de inte sälja sina bästa spelare så fort de uppmärksammas. Men i och för sig… kunde vi sälja både Fabregas och Nasri, och fortfarande göra anspråk på att vara en storklubb, så kan kanske även Borussia Dortmund kan tumma lite på principerna...? Chans att vi får se Götze i rött under våren: 10-15 %.

Hands? Bild: Flickr.com: RSC

Matias Suarez, Anderlecht: Den belgiska ligan, Jupiler Pro League, är i nuläget lite svårbedömd, gällande kvalité. Men i den huserar denne argentinske 23-åring och gör det, enligt uppgift, framför Wengers scouters vakande ögon. I Anderlecht innehar han, efter att Lukaku lämnade för ryssen på Fulham Road, strikerpositionen, men kan även med den äran agera ytteranfallare. I Europa Leagues grundspel har han spelat åtta matcher, gjort sju mål och passat fram till ytterligare tre, vilket torde stärka hans aktier även utanför Belgien.

Suarez har kontrakt med klubben fram till sommaren –13 och ett beräknat marknadsvärde runt 5,5-6 miljoner pund. Han skulle, med tanke på priset, kunna anses vara en typisk Wengervärvning. Billigt är bra och luften är fri. Frågan är bara om han, med tanke på att han inte spelat några som helst landskamper, får arbetstillstånd. Chans att Wenger värvar honom, med eller utan arbetstillstånd i England: 15-20 %.

Här tar vi en liten vätskepaus och återkommer i morgon eller övermorgon, inte bara med fler spelarnamn, utan även med en konklusion följt av ett beslutsunderlag som är fritt för var och en att översätta och mejla vidare till herrar Wenger och Gazidis för verkställande. På återseende.

Ja, vi måste bara få säga det och en gång för alla erkänna: Gårdagens match var rakt igenom usel. Skitdålig. Vi var synnerligen urkassa och bara det faktum att Villa faktiskt var ännu sämre, gjorde att vi inte förlorade matchen. Det och Szczesny i mål. I övrigt var det bedrövligt, med några undantag, rakt igenom.

Med det sagt skall vi hänge oss åt den stora glädjen tre poäng innebär. För att inte tala om hur ljuvligt det var att vi direkt, omedelbart efter förlusten mot shitty, studsade tillbaka. Att vi lät förlusten senast bli en engångsföreteelse och inte början på en trend eller ett ondsint mönster vi fallit i. Dessutom skall vi glädjas åt att vi gjorde det man lite småbittert brukar avundas manu, att spela skräp men ändå på något sätt lämna matchen som vinnare.

Det brukar talas om vinnarmentalitet, om att det sitter i väggarna eller om någon form av kultur. Nu gjorde vi just så, nu var det vi som drevs fram av någon speciell form av mentalitet eller var uppodlade i någon speciell vinnarkultur. Nu var vi, med några undantag, kassa, men gick ändå och vann. Och är inte det ett styrkebesked så gott som något?

Jag satt igår kväll framför en smålaggig stream men hade ynnesten att få matchen kommenterad på norska. Och under vissa perioder av matchen var det nästan så att den norske kommentatorn höll mig ur depressionen. Jag sänder härmed ett stort tack till min ansiktslöse välgörare från vårt västra brodersland. Och passar även på att betygsätta våra aktuella spelares gårdagsinsatser.

Szczesny: 4/5. Kunde kanske gjort lite annorlunda på målet, men var i övrigt mycket, mycket bra. Återigen visade han en stor pondus, en självklarhet och någons sorts diffus kraftfullhet som gör att han bara står där bollen dimper ned. Han var orädd framför Villafötter och väldigt välavvägd i sitt spel ute i boxen. En synnerligen självklar förstemålvakt, även igår.

Coquelin: 2/5. En oerhört skör och svag tvåa till denne yngling som jag har längtat efter och väntat på så länge. Nu fick han spela på en position han inte haft under de senaste ett och ett halvt åren, han fick göra det mot Villas snabbaste spelare; Charles N’Zogbia och han hade det inte lätt mot denne. Coquelin kom aldrig riktigt med i det offensiva och ofta lite på mellis i det defensiva. Det här är en kille jag tror på oerhört, men som högerback igår var han bara snäppet bättre än JD´s vanliga högerbacksinsatser.

PM4: 2/5. Nja, det här var ingen höjdare. Såg lite loj ut, eller kanske räddhågsen. Återigen helt ofarlig på samtliga de tretusen offensiva hörnor Dunne gav oss, men också lite… skall vi säga, klumpig än vad vi brukar få se av honom. Insatsen vid målet var ingen höjdare, även om han kanske inte var den största boven just då. Nej, bättre upp mot Wolves, Per!

Koscielny: 1,5/5. På samma sätt som han kan vara fullständigt lysande i de matcher han kommer rätt i, kan han vara helt under isen i andra. Och på samma sätt som han kan vara helt lost under vissa delar av matchen kan han glimta till och göra helt galna brytningar, små kroppsfinter eller underbara löpningar. Igår var han inte bra. Om PM4 och TV5 (vi kommer till det) gjorde bort sig vid Villas mål, undrar man ju var snubben som skulle befunnit sig mellan dem var. Var någon stans var Koscielny vid kvitteringen? Jo, då hade han tokrusat upp i banan och lämnat en ocean för de andra att täcka upp. Och så får man inte göra! Hur grym man än må ha varit i tidigare matcher.

TV5: 1,5/5. Inte heller han får godkänt denna match. Han kändes redan från början tämligen ofokuserad när han gnällde på domaren och gestikulerade över livets allmänna motvind. Var inte på något sätt delaktig framåt och märkligt, väldigt olikt honom, sladdrig i det defensiva. Vi får hoppas att denna match för honom, liksom för de andra i backlinjen, bara var en mellanmatch. Man spelar uselt, tar ändå de tre poängen och är hur bra som helst i nästa.

Frimpong: 1/5. Om jag hade längtat efter att få se Coquelin var det ingenting mot hur jag hade sett fram emot att se Frimpong. Och vart tog han vägen igår? Han hittade inte alls några vältimat smaskiga tacklingslägen och slog nog inte en passning rätt under den dryga timmen han fick spela. Nu överdriver jag såklart, men Frimpong måste spela oerhört mycket bättre än så här om hans framtid i Arsenal skall matcha hans förhoppningar och hjärta för klubben.

Ramsey: 2/5. På gränsen till underkänd i en match där han egentligen knappt kändes delaktig. Enligt statistiken var han den som sprang mest i hela laget, vilket talar för att han gjorde ett mycket större jobb än vad som framgick. För det man såg av bollkontakt var mest den där Ramsey vi hade hoppats bara var historia. Den där Ramsey med sidledsspel, onödigt tappande av tempo och snurrigt lunkande på ett centralt ingenmansland.

Arteta: 3,5/5. Tillsammans med Szczesny en av få utropstecken igår. Ständigt vän med bollen, ständigt på rätt plats när Villa anföll och ständigt med blicken höjd mot potentiella passningsmottagare. En elegant som funnit sin plats, precis som JW gjorde under fjolåret. Skulle kanske kunna söka skottläge lite mer.

Tw14: 1,5/5. Gjorde igår nästan ingenting. När vi hoppades att han, efter en godare period fram till söndagens shittymatch, lämnat One Trick Theo bakom sig, fick vi igår återigen helt fel. För Walcott gjorde ingen nytta alls och hans betyg räddas endast av att han lät bli att slänga sig vid straffen. Det hedrar honom något oerhört att han höll sig på benen i det läget. För det gjorde han inte så ofta. Det brukade sluta med att han sprang, stötte på motstånd och ramlade. Och sådant anfallsspel har vi ingen som helst nytta av. Inte igår heller. Eller som min norske livlina uttryckte det: ”Någon Lionel Messi är han icke!”

RvP: 3/5. En mellanmatch som han ändå lämnar med ett mål och ett målpass. Det skall man inte skämmas för. När Ramsey aldrig fick ordning på sitt passningsspel kändes det återigen som att RvP saknade en medspelare som sig själv att samarbeta med. Han krönte kvällen med att få säsongens mest oförtjänta gula kort när han förvisso söker straff, men klart bli obstruerad av Villaförsvarare. Han skulle absolut inte varnats utan fått, om inte straff, så i varje fall indirekt frispark.

Gervinho: 2/5. Började matchen piggt, men mattades avsevärt. Gervinho är ett offer för Arsjavins dåliga form, för om AA hade varit i form hade Gervinho spelat högerytter. Och hade han fått spela högerytter hade han varit oerhört mycket bättre. För vid de tillfällen han var bar igår, var när han utgick från högerytterposition och sökte sig in i banan med sina underbart aviga finter.

Rosicky kom in med tempo, Arsjavin gjord det inte, medan Benayoun fick göra sitt första EPL-mål för klubben. Och så glad han blev och så glada spelarna blev. Och så j-la glad man själv blev. För så krampaktigt hela matchen fram till Benayouns mål, så ljuvligt förlösande blev det. För det är något speciellt med att vinna ugly. Det är kanske inte lika underbart som att besegra che£sky borta på en feldömd frispark och ett mål som borde ha dömts bort för offside, som vi gjorde för några år sedan. Det är kanske inte lika underbart som att vinna orättvist. Men att gå hem med tre poäng fast man inga förtjänat, är fantastiskt skönt. Underbart och orättvist rättvist.

Om denna seger var underbart ful och underbart skön, var det rakt igenom bedrövligt att se Liverpool FC göra bort sig så grundligt som de, under gårdagens uppvärmning gjorde. När samtliga spelare kutade kring i en tröja med, den för sitt rasistiska utspel dömde Suarez nr på ryggen, talar inte bara om den enorma dumheten de kan med att visa, utan även hur rakt igenom oskönt en klubb kan hantera en svår fråga. Uselt LFC, uselt och bara uselt.

Under högstadiet hängde jag med en tjej, låt oss kalla henne L, som redan då visste att hon i vuxen ålder skulle bli barnmorska. Idag är hon just barnmorska och förestår en mödra- och barnavårdscentral i en liten mellansvensk stad. Jag tror att hon har det rätt bra i livet och jag tror att hon faktiskt kan vara just rätt person på rätt plats.

Under en lektion, kan tänkas någon gång under våren i årskurs 9, hade L´s klass vikarie. Denna vikare var i L´s ögon i fertil ålder och med L´s redan då barnaglada sinnelag, kunde hon till slut inte låta bli att gå fram och lägga handen på det hon trodde var vikariens växande bäbismage. Nu var så inte fallet. Vikarien var inte alls i välsignat tillstånd utan bara välsignad med en viss välväxtlighet, vilken lurade L´s ögon och bäbisvurm.

Stämningen mellan L och vikarien blev väl lite sådär, men detta hindrade inte L att fortsätta sin lyckliga vandring ut i livet. Men denna lilla magberöringsincident visar med tydlighet att saker och ting inte alltid är som man tror de är. Vikarier i fertil ålder är inte alltid gravida utan ibland bara lönnfeta. Fotbollsdomare i EPL är inte alltid kompetenta rättskipare utan ibland bara små taffliga troll.

Brrr.... det där kommer inte att sluta bra.

Nu tror jag, trots den omfångsrika buken, inte att Phil Dowd är gravid. Jag tror inte heller att han är en något vidare kompetent domare utan mer en medelmåtta som med FA´s goda minne fått fortsätta släntra på i gamla hjulspår. Jag tror inte heller att denna Dowd använde sina eventuella kognitiva resurser optimalt, när han gav Alexander Song ett högst tvivelaktigt gult kort i söndagsmatchen mot shitty, lika lite som han brukar upplevas som speciellt välmöblerad, i områden ovanför hängbuken.

Dock framstår han, efter hans lilla nyck att rycka upp ett gult i nyllet på Song, som en sorts fotbollens jordemoder. Konsekvensen av Songs gula är nämligen att han är avstängd i kväll mot Villa, vilket öppnar dörren för någon av de små ynglen Frimpong och Coquelin. Så utan att förstå det och utan att vara varse om det så blev hans handling en förlösande krystvärk, en varsam ackuschörskas hand och ut ploppade en ypperlig möjlighet för de små juniorerna Frimpong och Coquelin att få i sig lite nyttigt EPL-syre.

Vem av dessa två som Wenger väljer kan väl ingen veta, men jag tror att det lutar åt Frimpong. Dels eftersom han satt på bänken senast och dels för att han tidigare känts som före Coquelin i peckin-ordern. Dock har Coquelin varit lysande i sina CC-framträdande och en av få godkända på Old Trafford, varför båda torde ligga bra till för spel i kväll. Eller varför inte båda? Vi går in i ett tätt matchande och en förutsättning för att lyckas med sådana är en välavvägd trupprotation. Kanske behöver Ramsey eller Arteta vila? Kanske är västlig vind, en decemberkväll på Villa Park, ett perfekt läge för att få se två tredjedelar av framtidens centrala mittfält.

För på samma sätt som en högstadietids vikare ibland bara är lite rundnätt, en högst begränsad domare just bara en restprodukt av FA´s slappa hand, så kan klåparens misstag förbytas till möjlighet. Möjlighet för Frimpong/Coquelin att visa att de är redo, en möjlighet för Wenger att våga se just detta eller för oss misströstande arsenalister att se ljus i decembermörkret.

Ikväll vinner vi, ikväll studsar vi tillbaka och i kväll bjussar vi Alex McLeish, och hans små nissar från Aston, på en resa de sent kommer att glömma. C’mon you Gunners, Frimpong them where it hurts.

Bild: Flickr.com av ”eightbelles”.