Davidsson & Mannen

I fredags berörde jag på vilka positioner som Arsenal skulle behöva nytillskott och jag tog också upp behovets ungefärliga utsträckning och hur stor procentuell chans jag tror det är att klubben tillmötesgår de eventuella behoven, genom att handla in spelare. Utifrån min rangordning, vilken såklart bygger på truppens behov, kommer detta stycke ha en viss övervikt på strikerpositionen. Spänn fast dig i kontorsstolen och greppa kaffemuggen för nu kör vi.

Igår åkte våra kanonjärer upp till Midlands för att ta sig an det underifrån anstormande Aston Villa. Inför matchen reciterade jag Astonsonen Ozzy Osbourne och landade i konklusionen att det egentligen inte spelade någon roll hur du spelade spelet, om det såg vackert ut eller inte, utan att det är slutresultatet, om du vinner eller inte, som såklart var det avgörande.

Varje gång Arsenal skall åka till Birmingham tänker jag på antingen Judas Priest eller Black Sabbath och ofta på båda två. Och varenda gång jag, under researchförevändningen, får skäl att surfa runt och läsa om min barndoms hjältar, blir jag alltid lika glad. Idag tog denna runtsurfning mig ända till det sistnämnda bandet, som för övrigt är just från den enligt uppgifter tämligen hårda industriförorten Aston, och dess sångare, Ozzy Osbourne och dennes solokarriärs absoluta begynnelse.

Många av oss arsenalister bär en inomboende ambivalens gentemot det här med transferfönster i allmänhet och januariditot i synnerhet. Dels på grund av att många anser den moderna fotbollen har gått och blivit rakt igenom galen, sjuk och närmast moraliskt eroderande sedan alla shejker, oligarker eller politiska ställningstagandes (ex. Qatars sponsring av fc barcelona och Mansour/Abu Dhabi/Förenade Arabemiraten dito av shitty) trädde in i sporten fotboll.

I måndags genomfördes mer djuplodande undersökningar inklusive röntgen på tre olika Arsenalspelare. Thomas Vermaelen, Mikel Arteta och, som vi alla redan vet även, Theo Walcott. Den sistnämndes sex månaders frånvaro överskuggar såklart de två förstnämndas positiva besked, men jag skall idag göra en kortare sammanställning över vilka skador vi dras med just nu och kanske även göra en analys över konsekvenserna av dessa.

Idag skall jag fatta mig kort. Jag skall inte brodera ut, inte skriva onödigt långa meningar med många ord och lite substans. Jag skall inte rapa självklarheter, inte statuera det uppenbara och absolut inte stapla plattityder. För jag går under epitetet D&M, inte Bosse P. Och jag håller på Arsenal. Nuff' said.

I morgon, eller idag om det är lördag när du läser detta, möter vi spurs hemma i FA-kuppens tredje omgång. FA-kuppen som för mig är något av en institution, någonting så klassiskt och ohotat att endast en snömatch i svartvit Tipsextra skulle kunna konkurrera. Eller så är det precis konkurrera de inte skulle göra, snarare bekräfta och understryka varandra. Denna kuppens tredje omgång brukade också bära med sin en speciell lyster, en speciell grace och en aura av att allt faktiskt kan hända, kring sig.

Denna årets första dag lär vara den vi svenskar konsumerar som mest pizza/år. Och som ni vet och jag har läst... så skall pizza vara ett frekvent använt botemedel mot baksmälla. För igår var ju en av årets absolut störst festtillfällen. Och idag således en av de största bakisdagarna. Och det var inte annat än att jag satt i soffan och funderade på om även våra vänner kanonjärerna hade varit ute och slagit dank under gårdagsnatten. För maken till seg tillställning var länge sedan jag såg.

”The road is long, with many a winding turn. That leads us to who knows where, who knows when.
But I'm strong, strong enough to carry him. He ain't heavy, he's my brother”

Efter att de båda Manchesterlagen gnuggat till sig 1-0-vinster och tre poäng, var vi piskade att vinna i den synnerligen svåra bortamatchen på St James' Park i Newcastle, ett Newcastle som varit glödheta de senaste matcherna. Och när matchen började vart det inte lätt. Toonsens enormt höga press och deras ständigt pulserande löpningar tillsammans med den så kallade höga nivå som Lee Probert tillät, gjorde det oerhört svårt för Arsenal att komma igång.