Davidsson & Mannen

Nu har Arsenal förhoppningsvis nått den absoluta botten, vänt och tagit ny fart uppåt. Jag var, i veckan, inne på tre punkter på vilka vi samtliga brast, totalt, i mötet med Everton. Punkterna eller slutsatserna utifrån dessa var; truppens bredd håller inte tillräckligt hög kvalité, truppens moral har nått ny bottennivå och Wenger har inte längre förmåga att optimera det spelarmaterial han har att tillgå.

Nu har timmarna gått, lite utebliven nattsömn har avlagts och i avståndet till förnedringen mot Everton, att lägga till de tidigare avhandlade mot chelsky, shitty och foolsen, kryper en viss möjlighet till analys fram ur det mögelfuktiga mörkret. En analys som i varje fall jag var helt oförmögen att framverka i anslutning till matchen. För då var jag bara ledsen, uppgiven men också färgad av ren och skär ilska. För vi hade inte behövt förlora så uppenbart chanslösa, det hade inte behövt gå som det gick och vi hade inte behövt stå ut med ännu ett förödmjukande fiasko.

Inför denna match ställde jag mig frågan om Vermaelen skulle vara något för vår backlinje eller förste gubbe ut i bussen. Jag undrade hur Arteta skulle klara sig mot den press som Everton, såklart skulle sätta på Arsenals centrala mittfält. Och jag funderade kring om Wenger kunde dra fram något taktiskt ess av cynisk art ur ärmen för att segra i en av de svåraste bortamatcherna under säsongen.

Jag har vid ett flertal tillfällen använd den så kallade falska matematiken som referens här i bloggen. Jag skall inte göra det ännu en gång, men när vi nu skall åka till staden Liverpool och möta stadens blåa lag, så dyker en matematisk referens upp i mitt huvud. För efter en fotbollsvecka som färgats svart av dråp, av våldsamma bortafans, av romantiserande av bengaler och av allmänt sammelsurium, vill jag återgå till Arsenal, till glädje och till kärlek.

Jag vet att detta är en blogg som skall handla om Arsenal i synnerhet och i vissa undantagsfall om engelsk fotboll i allmänhet. Och jag har egentligen inte någon lust att lägga ännu en åsikt till den hög av högt skrikande åsikter om vem som gjort, eller inte gjort, vad för att den svenska fotbollen skall se ut som den gjorde i går eftermiddag i Helsingborg.

Förra gången vi mötte shitty i ligan, och förlorade med 6-3 borta, låg jag sänkt i magsjuka och kunde inte prestera något som helst bloggande. Denna gång hade jag, under fredagskvällen, förgiftat mig med storvulet vemodig popmusik och alkohol, varför jag under lördagen var i ungefärlig form av ett skämt ägg.

Först och främst skall jag erkänna att jag aldrig har varit något stort Bob Marleyfan. Min relation till denne, en av de stora inom reggaen, har sträckt sig till pinsamma fylleskrål av ”Buffalo Soldier” eller till att jag tyckte ”Mr Brown” med sina rader ”Mr Brown is a clown, who rides through the town in a coffin”, var en högst skön låt, men annars var Marley och övrig reggae, lite för soft, lite för vän och lite för accepterande för den då oerhört mycket mer intensive förlagan av dagens förslappade och insuttne Soffpotatis-D&M.

Ingen arsenallist behöver ju någon som helst introduktion till gårdagsmatchens kronologiska och symboliska betydelse. Efter att vi varit med om en så kallad olycka mot chelsea (f-sen, benämnde han verkligen lördagsmatchen som en olycka, den gode Wenger? Efter samma sak mot foolsen, mot shitty, mot shitty förra året, mot Bardford i ligakuppen och Blackburn i FA-diton förra året, uppgav Wenger verkligen att chelseaimploderandet var en olycka? I can’t believe it.

Idag är det måndag och om föregående veckas motsvarighet var Happy, så är denna gång dess raka motsats. Sedan Wengers 1000-matchjubileum blev till en smått makaber tillställning och förnedrings-TV:n togs till nya och oanade höjder, har snart två dygn passerat där det ena tokiga ryktet avlöst det andra. Vi är många arsenalister som försöker förstå vad det var som hände, försöker förstå hur det egentligen var möjligt och som försöker få ett grepp om vem som bär ansvaret för den fotbollsmässiga lavin vi tvingades bevittna.

När Arsenal, våren -89, behövde besegra det på den tiden stora laget Liverpool FC med 2-0 för att ta hem ligan, startade klubbens dåvarande manager George Graham med en fembackslinje. Arsenal höll nollan, växlade sedan upp och bytte spelsystem för att därefter forcera in de två mål vi behövde och ta hem ligan. Spelet var på den tiden inte vackert, men resultaten var det.