Davidsson & Mannen

När Arsenal, våren -89, behövde besegra det på den tiden stora laget Liverpool FC med 2-0 för att ta hem ligan, startade klubbens dåvarande manager George Graham med en fembackslinje. Arsenal höll nollan, växlade sedan upp och bytte spelsystem för att därefter forcera in de två mål vi behövde och ta hem ligan. Spelet var på den tiden inte vackert, men resultaten var det.

När Jakob Hellman, i februari -88 släppte albumet ”…och det stora havet” skapade han inte bara svensk musikhistoria utan också ett album som på många sätt summerar den tid jag då levde i. När jag idag lyssnar på skivan är den fortfarande lika fantastiskt bra och låten ”Avundsjuk På Dej” går fortfarande lika fantastiskt rakt in i mitt hjärta.

Jag ser mig själv som en ganska vanlig människa. Jag har mina styrkor, jag har mina svagheter och jag tror mig ha någotsånär bra koll på var de börjar och var de slutar. Jag tror mig inte vara exceptionell på något sätt och jag tror att jag är precis som så många andra när det gäller det mesta. Däribland måndagar. För trots att jag gillar mitt jobb, gillar det jag gör och trivs bra, så är måndagar inte veckornas absolut bästa dagar.

Sådan här matcher är lika roliga för den neutrale åskådaren som de är plågsamma för en lätt dystopisk Arsenalist som Yours Truly. Ni vet de där öppna matcherna som ena sidan av mig njuter av, rent underhållningsmässigt, men där den andre, den dominante, lider sig igenom i plågsamma invärtes krämpor. Svårast är det när vi står och slår bort bollen, när vi är under press och där det nya, det Wengerskt moderna Arsenal, tvingas uppföra sig som det gamla, det Grahamskt solida, Arsenal.

Nu är det fortfarande mer än fem veckor kvar till påsken men musten har redan börjat fylla våra mataffärers hyllors ledder och bredder. Och om det kan vi reaktionära åldersmän tycka vad vi vill. Lika mycket som vi kan tycka vad vi vill om julpyntning i oktober, semlor i januari eller om olympiska spel som visas endast i betalkanaler. Eller om världsspelare som Arjen Robben som inte väljer att använda sin briljans till att skapa fotbollsgodis utan till att förpesta sporten med sitt stinkande avskräde.

Igår, tisdagen den 11:e mars spelade Arsenal sin sista Champions Leaguematch för den här gången. Vi avlade det sista besöket i den finaste av fotbollssalonger. Där bubblorna är som mest bubbliga, där kristallen är som mest kristalliserad strålkastarljuset lyser som allra starkast. På dem som briljerar och på dem som krackelerar. Nu vill jag inte påstå att vi krackelerade, vi höll snarare ihop laget bättre än vi brukar göra, men skadan var ju i och med 2-0-förlusten hemma redan skedd.

Arsène Wengers kontrakt med Arsenal går ut när kommande sommar tar vid och rykten om dess förlängning har florerat ett ganska bra tag nu. Det nya kontraktet har ryktats innehålla en höjning av en redan synnerligen välansedd lön och längden på kontraktet sägs vara tre ytterligare år. Snacket om förlängningen har varit igång ett bra tag men offentliggörandet lyser med sin frånvaro. I denna frånvaro hopas frågorna och i när dessa står obesvarade frodas spekulationerna.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser var det äntligen dags för FA-cupens semifinal och det blev, äntligen, en match som både var bra rent kvalitativt och fick rätt slutresultat. En fantastiskt böljande match med chanser som avlöste chanser och två lag med rejäl offensiv övervikt. Matchen stod, efter Özils 1-0 i 7:e minuten och Lukakus 1-1 i 32:e, och vägde innan AOC, efter ett lysande pass av Özil svepte in i straffområdet och förbi en Barry som till slut tvingades riva ned honom och straffen var ett faktum.

Vi såg väl alla vilken mardröm Arsenal hade mot stora stygga Stoke och hur avklädda vi blev när Stoke satte oss under press. Vårt centrala mittfält krympte i takt med att pressen ökade och våra kantspelare kom aldrig igång i någon som helst rörelse. När Oxlade-Chamberlain byttes in i 74:e minuten producerade han mer rörelseenergi än resterande lag hade gjort tillsammans fram till dess, men Wengers plan B blev till slut ändå att köra ballongbollar mot en flåsande fallfrukt till Giroud och en nyinsatt, men kanske inte helt rättinställd, Sanogo.

Jag har förvisso lämnat min ungdom bakom mig och är troligtvis närmre min bortgång än min födsel. Men jag är ändå en tämligen energisk och energirik man. Jag är gärna ute och springer, håller helst ett högt tempo i livet i stort och uppges även vara en tempostark person att ha att göra med. Men nu är jag trött. Så evinnerligt trött. Jag vet att trötthet nu för tiden mestadels är ett skällsord, så jag får ta mössan i hand, räcka upp min hand i skam och erkänna. Trots min övriga personlighetsstruktur är jag trött. Så evinnerligt trött.