Davidsson & Mannen

Flertalet är de klubbar som så smått börjar ruvar sig inför kommande sjösättning av det, på Platinivarvet i Joeuf de Meurthe-et-Moselle, snart färdigbyggda FFP-skeppet. Frågorna börjar ställas allt mer frekvent, och då inte bara av anfallare till motståndarförsvar. Vad kommer att hända när FFP har satt segel och börjar ge sig ut på jungfruresa? Hur höga kommer svallvågorna av att bli? Kommer de skvätta ned min finfotbollsbläser med sin snabbt surnande lukt av gammal döende torsk?

…jag vet att det bara var ligakuppen. Kuppen som genom åren bytt namn lika ofta som José Mourinho byter lag, kuppen vars primära syfte är erbjuda möjlighet till trupprotation och kuppen vars sekundära syfte är att klubbar som spurs, foolsen och Swansea, för en gång skull, skall få stå och känna sig som vinnare. Ett litet plåster på de ömmande förlorarsåren.

Under lördagskvällen ställde jag, som varandes familjens överhuvud, visst om alla hemmanets klockor. Men jag gjorde det på ett sådant sätt så att jag under söndagsmorgonen, när jag för säkerhets skull satt klockan på väckning, lite smått brydd släntrade ut i köket och såg att mobiltelefonens klocka visade 05:12.

Efter en, rakt ut sagt, h-vetisk vecka på jobbet fick jag mig i går kväll, en vanlig fredagskväll -sittandes på muggen- någon form av uppenbarelse. Jag satt där och analyserade vilka fallgropar jag, under just avlagda vandring längs med arbetsveckans uppförsbacke, ramlat i, vilka fel som var begångna av mig respektive av kollegor och vem/vilka som egentligen bar ansvaret för att det hela hamnat där det hamna.

Jag vet att denna blogg, mestadels betraktas som en fotbollsblogg med huvudsaklig inriktning på laget Arsenal. Ofta knör jag in min relation till laget, skriver om hur denna påverkar mig och mitt liv, och inte allt för sällan knör jag även in stora doser av mig själv, de mina och ännu lite mer av navelskåderi i bloggen. Idag skall jag fortsätta i det sistnämnda spåret, men hålla mig i de arsenalrelaterade jaktmarkernas utkanter. För på lördag skall Arsenal möta liganykomlingarna Crystal Palace FC.

Nu, under den nya hemsidans introduktionsskede, under den tid då sidans helhetspaket väntar på att sätta sig på riktigt, har jag känt en viss ambivalens. Jag satsade på en spelsystemsanalys, vilken jag fortfarande är ganska nöjd med, och lät den analysen vara föregående veckas enda text fram till lördagskvällens THR som, utifrån en kacki fulstreams visande av vår match mot Norwich, rundade av min första vecka som bloggare på Nya Arsenal.se.

Ja, var skall man börja? Vi börjar med det som alltid både är enklast och såklart roligast, vi börjar med att klaga. För när våra vänner på Viaplay, så här några år senare, tolkade domen mot pubägarinnan Karen Murphy i Portsmouth, så blev det bara sådär kokobahia-tokigt av det hela.

Först och främst vill jag erkänna att det egentligen är fel av mig att benämna systemet som nytt. Det borde såklart ha hetat nygammalt, men jag kände att jag inte ville gå den vägen. Dels för att inte leda in dagens spelartrupp i en oändlig skugga den i så fall skulle ha hamnat i, men framför allt för av respekt för den ursprungliga spelartrupp som det i så fall skulle refereras till. Mer om detta senare.

I landslagsuppehållens djupt depraverande tristess, har den engelska pressen den inte helt genomsköna egenheten att, i rådande nyhetstorka, dra fram än rostigare spikar för att koka en än mer urvattnad soppa på. Under detta landslagsuppehåll har den rostiga spiken blivit Jack Wilshere och denne unge Arsenalspelare gör heller inte det minsta för få den illaluktande grytan att svalna och därmed göra livet enklare för sig.

Idag är det torsdag och i morgon är det fredag. Men för mig är imorgon ingen vanlig fredag utan en dag då det är dags för mig att återigen åka till England. Landet som jag alltid har älskat, sådär lite på respektfullt avstånd, men som jag nu i vuxen ålder har sett till att återknyta bekantskapen med. Landet som inte bara har producerat den vackraste och den mest berörande musiken inom världens populärkultur, utan också bär på alla de estetiska element som skapar en fulländning i det bedagade, ett lyster mitt i förfallet och landet som talar så direkt till mig.