Davidsson & Mannen

Dessa initiala veckor av Arsenalsäsongerna är nu för tiden så underbart matchtäta att endast Football Leagues avgörande vårveckor kan komma i närheten. Samtidigt som vi Arsenalister biter våra naglar i transfernervositet startar Premier League samtidigt som vi, som vanligt, försöker ta oss in i Champions League. Ett kval som kan vara helt avgörande för vilka spelare vi kan handla in, vilket i sin tur kan bli lika avgörande för hur säsongen kommer att utforma sig. Ja, du förstår själv.

Ja, då var återigen höst, återigen säsongsstart och återigen kval till The UEFA Champions League. Och återigen, precis som förra hösten, fick Arsenal fara till Turkiet för att möta Süper Leagues tredjeplacerade lag. Förra säsongen handlade det om ett nedbrutet och demoraliserat Fenerbahçe, som då stor inför en högst trolig, och sedan realiserad, avstängning från europaspel medan årets motstånd var, och fortfarande är, ett Besiktas som är allt annat än nedbrutet och demoraliserat.

Nu är jag tillbaka. Tillbaka till bloggen, tillbaka från semestern och tillbaka i EPL-sällskapet. Hur spännande jag än må anse mig själv, min tillvaro och min just avrundade semester vara, så är detta en Arsenalblogg och det är om Arsenal det skall handla, idag såväl som alla andra dagar. Så jag väljer att avrunda denna ingress med att endast informera om att jag har haft tre fantastiska veckor med fru och barn i den andalusiska värmen, vi har badad, läst böcker och letat efter Arsenalnyheter i påtaglig wifi-skugga.

Jag har under pseudonym skrivit blogg här på Arsenal.se sedan 9:e augusti 2011. Jag startade efter att dels haft en egen blogg med Arsenal som huvudsakligt ämne i drygt ett år, men framför allt efter att under några säsonger ha skrivit krönikor i föreningens tidning, Kanonmagasinet. Det har i efterhand framkommit att det fanns en viss skepsis, inom delar av föreningen, att släppa fram mig som bloggare.

Idag är det måndag efter en helg som avslutades med att tre Arsenalspelare, Mesut Özil, Per Mertesacker och Lukas Podolski, kröntes till världsmästare i fotboll. Även denna blogg vill passa på att gratulera dem, men helgen började, enligt mig, redan i torsdags då vi arsenalister först fick oss tilldelade en spelare av absolut världsklass, chilenaren Alexis Sanchez, för att sedan få tre, eller i varje fall just nu två, sprillans nya tröjor att spendera våra arsenalrelaterade slantar på.

Idag skriver jag min första text på ungefär tusen år. Känns det som. Jag får först be om ursäkt för den låga bloggfrekvensen och sedan förklara mig genom att skylla på såväl oförtjänt hög arbetsbelastning som ganska digra parallellslalombanor på den civila ytterflanken. Vi får väl hoppas att vi slipper både glaciärlossning och laviner och istället kan sitta ned för att insupa en ganska avsevärd dos positivism i Arsenallägret.

Skall jag vara ärlig vet jag inte var jag skall börja, förutom att jag måste säga att med tanke på hur vår värld ser ut - och med den även fotbollsvärlden - att jag är oerhört tacksam att det just var Arsenal jag för ungefär tio år sedan fick upp ögonen för. Det är jag även om jag vet att vår klubb är en del utav problemet.

Årets silly season är inte på något sätt olik de senaste årens olika sillysar. För varje dag är ännu en spelare aktuell för Arsenal, för varje dag som går så blir listan över spelare bara och det förekommer i år, precis som det förekommit andra år, också spelare som blir mer frekventa än andra i denna våg av fotbollsskvaller, som ständigt väller över än så fort man vågar sticka fram nosen ur isoleringens skyddsvallar.

För att ingen bloggläsande arsenalist, om en sisådär 100 tecken, skall falla ned i ett hostframkallande moln av grå besvikelse, måste jag redan nu klargöra att denna text inte kommer att ha någonting alls att göra med Arsenal. Varken direkt eller indirekt. Så om du kan tänka dig att läsa om en annan spelare, i en annan liga och i ett annat lag än Arsenal, läs på. Medan om du, inte helt olikt jag själv, mest bryr dig om Arsenal och sk-iter i det mesta av annan modern toppfotboll av idag, lägg ner.

På en kudde på ett golv, i ett tv-rum en trappa upp. Där sitter en ung, tanig och formbar D&M. Ett tv-rum som egentligen är mer av en genomgångshall och en kudde på golvet som är marginellt mer bekväm än den, av i princip helt tv-ointresserade föräldrar, ditsatta träsoffan. Det är lördagseftermiddag, gottpåsen är i hamn och på en av de två statliga tv-kanalerna visas det fotboll från engelska First Division. I perioder är det fascinerande och trollbindande, i andra känns matcherna oändligt långa i väntan på det där j-a målet som ändå aldrig kommer.