Davidsson & Mannen

Nu är ligans tjugofemte omgång avslutad och bortsett från att ordningen i norra London nu är återupprättad bjöds vi på ett antal Arsenalrelaterade tingelser att förhålla oss till. Innan vi går vidare till väsentligheter vill jag ändå be att få gratulera och glädjas med våra vänner från Middlesex för deras tre dagar ovanför oss i tabellen, vilka nu är och förblir en del av en falnande historia som hetsporrarna världen över är förvisade till att leva i.

Jag är inte den som ställer höga eller orimliga krav. Jag kräver inte längre att vi skall vinna titlar år efter år, att vi ständigt skall ha en trupp till bredden fylld med fotbollsvärldens mest spännande namn eller att det är just vår tröja som skall gå åt som smör i solsken när skolgårdsstrebersar of the world united har sin årliga tröjväljardag. Jag kräver över huvudtaget inte så mycket längre utan har med åren kommit att bli tämligen luttrad och det är inte ur den luttrades position som de stora kraven föds.

Ett, tu, tre där kom hatten lätt på sne. Och så får det ju inte vara. Ordning måste bestå eller återställas och ordning är och förblir att vi kommer först, sedan ett väl tilltaget mellanrum och därefter släntrar de där på behörigt avstånd. Gärna molokna med svansen mellan bena och skammen blossande över kinderna.

Ja, men då var det över för denna gång. De stora killarna stod med sina stora plånböcker och i fönstrets elfte timme så hände… ungefär ingenting. Manu plockade in en ung förvarare från Bolton, på lån, vilket känns smått underbart. chelsea gjorde vad chelsea brukar göra, köpte in en spektakulär ytter tillika habil trupp-spelare, sålde en annan och lånade ut ytterligare en. Dessutom fick de £10 miljoner av Southampton för Ryan Berthrand, vilket får anses vara bra deal för båda parter.

Varje gång vi möter Aston Villa så måste jag, med all viljekraft jag kan uppbära, vinnlägga mig om att inte skriva om Black Sabbath, ett av världshistoriens bästa hårdrocksband, som just kommer ur den Astonska rödtegelstensnedtyngda myllan. Det brukar gå sådär, jag brukar ha rätt rejält svårt att hålla mig till endast idrottsliga övningar, men dagens text skall banne mig bli ett undantag eller rent av paradigmskifte. För idag skall jag bara skriva om söndagens möte med fotbollslaget Villa från Aston. Där med basta!

Med en sådan klickbetande rubrik väntar ni er med största sannolikhet ett klassiskt internetskt rasande. Ett frenetiskt och salivstänkande utfall riktat mot Wenger, mot FA eller mot någon annan kraft i den moderna fotbollen, som med övermäktig styrka drar åt ett markant annat håll än jag eller min syn på fotboll. Men så är, i varje fall idag, inte fallet. För idag tänker jag fortsätta mina tre transfertankar med att vika ut kring en och addera ytterligare två.

”Äntligen!” skrek nog ett antal Brighton & Hovefantaster dagen det blev klart att The Road To Falmer var över och år av hemlöshet med den. Planeringen och bygget av den nya arenan hade skjutits i långbänk av juridiska överklaganden och vändor ända sedan 2002 och arenan, som var planerad att stå färdig lagom till säsongen 05/05, började byggas först 17 december 2008.

Nu har söndagens matchs alla intryck någotsånär lagt sig och ur glädjen, lättnaden och den bitvisa euforin har en mängd tankar och frågor utkristalliserat sig: Hur är det egentligen med den gode Ramseys fokus på sin primäruppgift? Är Olivier Giroud faktiskt tillräckligt bra för att vara förstaval i ett lag som Arsenal? Och hur gör vi plats för den i klubben nioårsjubilerande och snart återställde Theo Walcott?

Dagar som dessa är man lite grann som man var i går kväll. Man var då kungen, den glatt visslande mannen med ett leende över till var och en som behövde det och man var en man som plötsligt lagt allt vad grubblande bekymmersamhet åt sidan för att bara vara i det ljuva livet. Nu är det måndag och vardagen har lagt sig som en dämpande filt över en, men man är fortfarande lite kingen, man är fortfarande sådär lite bäst i världen och man är fortfarande grabben (alternativt tösen) hela dagen. För med oss fick vi någonting som vi vant oss vid att nästan aldrig längre få.

Jag har i princip haft samma väg till mitt arbete i nästan tio års tid. Jag har inte haft samma arbetsuppgifter, i perioder har jag varit ute och flängt i utomsocknes verksamheter och jag har kunnat utveckla både mig själv och min yrkesperson under åren som varit och gått. Man jag har haft nästan samma väg till arbetet under en herrans massa år.