Davidsson & Mannen

Som ni vet så innehöll lördagen inte bara en trevlig blandning fotbollsmatcher, utan skulle även rundas av med den i Casa de D&M lite lätt upptrummade finalen i årets melodifestival. Dottern hade bakat speciella kakor, så kallade ”Festivalkakor” (vilket spontant gav i varje fall mig helt andra associationer), gjort tabell där alla skulle kunna fylla i sina respektive röster och deras mormor var speciellt inbjuden för att värna om consensusens absoluta omöjlighet, där i TV-soffan. En självklarhet var att även de arma ungas fader, dvs.

Efter en vecka som innehåll Den Matchen på Den Arenan med Det Resultatet är det lätt att hamna i någon form av emotionellt bakvatten. Vi står liksom fortfarande och hoppar på borden, fortfarande lätt euforiska över att nio års vinstlöshet på Old Trafford nu är till ända och vi tenderar lätt, vi som följt Arsenal i några år, att tolka ut större betydelse av måndagens match än vad som egentligen är bra för oss.

När min nu åttaochetthalvt-årige son skulle gå och lägga sig igår frågade han om jag när han har läst färdigt och skall släcka lampan, skall spela FIFA. Detta är något som han alltid gör och han gör det  eftersom vi har vårat X-box i rummet mittemot hans och då han, av någon anledning, finner ljudet av handkontrollens klickande blandat med faderns suckande över Arsenals artificiella tillkortakommanden, rogivande.

Först vill jag slå fast att jag har oerhört svårt för så kallat lillebrorskomplex. När Sveriges näst största stad måste vara så enormt inbjudande, så himla rolig och så abnormt evenemangsfylld, bara för att den är mindre och således mindre betydelsefull än landets huvudstad. Eller som när vissa människor, främst män, måste kompensera en eventuell kortvuxenhet med att alltid ställa sig för nära och för påträngande andra personer och därmed annektera den sfär som i högsta grad går att anse som privat.

För mig är det alltid svårt att finna fokus efter att Arsenal förlorat en viktig match, speciellt om det gäller en kvällsmatch under arbetsveckan. Jag ligger vaken på natten, försöker begripa vad som hände och finna orsaker till att det elände som jag bevittnade kunde komma till stånd. Sedan brukar jag till sist släppa taget, sova oroligt resterande del av natten och vakna upp som om jag vore bakis, trots att jag inte intagit något alkoholhaltigt.

Ja, ibland tänker man att man inte behöver skriva eller säga det till synes uppenbara. Ibland tänker man att det där, det är en självklarhet så det behöver vi inte ägna någon energi eller tid åt. Men så, stunden efter, så inser man hur j-la fel man hade. Att det till synes självklara inte alls var så självklart och att det uppenbara tydligen inte alls var speciellt uppenbart får samtliga berörda parter. För när jag nu skall se framåt och se fram emot söndagens möte med Everton så bubblar fortfarande ilskan från i onsdags upp inom mig.

…men det var precis det här som jag varnade för. Jag bad om en tät mittfältstrio, om ett lågt sittande försvarsspel och om att prioritera defensiven först. Jag varnade för Monacos tighta försvarsbox och farliga omställningar, särskilt i relation till en statisk bollinnehavsfotboll från Arsenals sida. Jag bad om lite taktisk finess, om att lura upp det kontringsskickliga Monaco med en låg försvarslinje för att sedan själva slå om snabbt och jag önskade slippa en lika menlös som självdestruktiv possessionsfotboll. Och vad fick vi se? Ja, vad fick vi se?

För de/er som hänger med mig på twitter (för er som inte gör det, gör det: @DavidssonoMann) så är det ingen hemlighet att jag brukar ta med fru och barn för att semestra i södra Spanien om somrarna. Vi har varit på olika ställen längs med den så kallade Solkusten och i somras var vi i den lilla, som det heter, pittoreska staden Nerja i vilken jag och sonen hade turen att kunna se Emirates Cup på något i Andalusien så ovanligt som en Arsenalpub. Eller snarare en pub ägd av en engelsman med förkärlek för världens vackraste lag.

Nu har jag kommit upp i den åldern då människor i min bekantskapskrets inte bara har gift sig, utan i vissa fall även gjort det en andra gång. Då folk är glada och njuter över att de har mött sitt livs kärlek och att det är lika härligt varje gång det sker. När jag, för ett tag sedan, var medpassagerare på en av stadens stolta kollektivtrafikmedel, stötte jag ihop med en gammal kompis-kompis som jag inte träffat på ungefär två hundra år.

Idag lever vi alla med de förutsättningar som veckans första dag, måndag, för med sig. Och för mig, som för många andra arsenalister eller följare av andra idrottsligt relaterade föreningar, så färgas denna veckans inledande arbetsdag så oerhört mycket av hur just avsnoppade helg utvecklat sig. Eller snarare hur ens idrottsliga preferensers bärare, i mitt fall Arsenal, har presterat under helgen. Och mitt Arsenal presterade riktigt bra, riktigt lovande och riktigt generöst, varför min måndag på något märkligt sätt är … riktigt angenäm.