Davidsson & Mannen

Är det någon ute, i detta avlånga land, som minns Rolf Pihlman? Bassisten i dansbandet Tingeling, orkestern som låg på Svensktoppen med låten med samma namn vilken sedan, enligt Pihlman själv, kom att sälja ”järn, 150 exemplar”? Samme Pihlman som sedan titulerade sig musikproducent, som drack Irish Coffee i obscena storlekar och sedan kom att förpesta Melodifestivalen 2009, från start till mål. När han, redan vid förmiddagstid, sitter på Gamle Port, är bra salongsberusad och som är så härligt knökfull av uppblåst självgodhet.

I går morse var jag smått vansinnig och bad Arsenals spelare, Wenger och ja, hela klubben att vaknaupp ur den törnrosasömn som de ligger/är lagda i. Nu har det gått en dag och vi står inför en helg där ligan skall avslutas genom att vi möter West Bromwich hemma, vilket brukar vara ett gynnsamt sätt för oss att runda av vår ligasäsong, eller i varje fall hemmaplansdelen av den, på. Efter våra smått narkoleptiska insatser senaste veckorna är läget lika uppenbart som lättbegripligt.

I matchen mot Manchester United ställde Arsenal upp med samma startelva för sjätte matchen i rad vilket inte är något som hänt sedan 1995, eller något liknande. Igår spelade vi vår tredje hemmamatch i rad utan att göra mål, vilket inte har hänt sedan Denilson var en av de bärande länkarna på det centrala mittfältet. Och det var ungefär så man kände igår. Som när Denilson var med. Då vi kunde ha 80%-igt bollinnehav utan att någonting av värde över huvud taget hände . Inget alls.

Här sitter man så och försöker snika åt sig lite bloggskrivartid på egentlig arbetstid. Och jag sitter och försöker summera gårdagens match mot Manchester United, väva in dess inneboende variabler och resultatets konsekvenser samt se vidare fram emot onsdagens möte med Sunderland. Och jag måste erkänna att det känns lite både och, att det är lite svårt att finna rätt startblock att ta fart ur och att denna acceleration är lite svårhanterlig utifrån att min känsla säger en sak och min tanke en annan.

Även om det nu har gått några dagar och man, som det heter, har fått tid att smälta måndagens debacle mot Swansea så måste jag erkänna att jag fortfarande bär en gnagande känsla av irritation, av annalkande fara och av ilska över att vi har satt oss i just denna fara. Av att det som hände var så oerhört onödigt och att vi hade makten i egna händer och, ännu en gång, valde att slänga bort den.

Om du har läst Davidsson & Mannenbloggen tidigare så vet du att Herr D&M, dvs jag, är en man som är uppvuxen på brittisk heavy metal spetsad med amerikans thrash. Som i mer eller mindre vuxen ålder breddade mig i brittisk syntmusik från 80- och 90-talet, storvulen stadiumindie från samma örike och sedan även med farmarmusik med rötterna i den amerikanska södern.

Då var det dags för Den Stora Namedroppingdagen, dagen som är upp till bevis och dagen då givna löften skulle hållas. För jag var ju, i inlägget om det centrala mittfältets utformning, redo att släppa iväg både Diaby och Arteta samt degradera Flamini till rotationsspelare utanför plats nr 1 och 2 på den defensivt huvudansvarande mittfältsposten.

Min tanke var att här citera den svenske nationalpopmusikskalden Magnus Uggla, för det är egentligen så jag känner, men som den moderne man jag är lägger jag band på mina känslouttryck, tvättar min mun med såpa och rundar av ”Jag skiter” till ”Jag struntar”. Mina grovkorniga uttryck passar gör sig liksom inte i skrift men andemeningen är densamma. För jag s-kiter faktiskt i vilket, jag bryr mig inte det minsta och det spelar verkligen ingen som helst roll. Hur det ser ut. Hur, eller på vilket sätt, vägen fram till resans mål är avlagd. Hur målen blir till.

För att preventivt två mina musikaliska händer och undvika att smärtsamma ifrågasättanden kring mitt melodiska välbefinnande hoppar upp och biter mig i ändalykten, kastar jag dig referensen med en gång: Tjuren från Wales, smörsångaren med den håriga bringan som så många kvinnor avgivit en begeistrad suck inför anblicken av, från 60-talets mitt fram till 70-talets slut.

Ingen som har läst den här bloggen kan väl ha kunnat undgå vad jag tycker om fotbollsklubben Liverpool FC? Vad jag anser om dess enorma dubbelmoral när de säger sig vara på folkets sida, folket som aldrig vandrar ensamt, hand i hand mot onyanserade tabloidpressen och mot de elaka smutskastarna som vill illa. Klubben som bara haft oturen att bli offer vid läktarkatastrofer och klubben som representant för en stad som blev omåkt av en grävd kanal till Manchester, där de blev berövade sin livsnäring medan andra (städer) växte sig stora och starka.