Davidsson & Mannen

Jag vet inte hur många gånger jag har hört eller läst det de senaste två, tre åren. Jag vet inte när jag såg det första gången, jag vet inte när jag såg det senast men jag smärtsamt medveten om andemeningen. ”Om du älskar fotboll måste du älska dessa tre” under en bild av Messi, Neymar och Suarez firandes ännu en utrullning. Eller ”om du älskar fotboll måste du älska den här mannen” under en bild på Zlatan Ibrahimovic som just gjort hattrick mot ett söndertrasat Lens i fritt fall.

Under de senaste veckorna har jag skrivit några texter som inte riktigt handlat om Arsenal. Några av er har tyckt om det medan andra, uppenbarligen, inte gjort det. Jag har skrivit om mitt möte med tidigt blommande, och vissnande, Geordies under en tidig påskaftonskväll och jag har delat min upplevelse som jag fick vara med och dela när en högst heterogen samling Burnleyfantaster firade klubbens avancemang till Premier League. Och jag har märkt på mig själv hur mycket jag älskar sådana ögonblick.

Jag måste erkänna att jag tidigare inte alls kände till så mycket om staden Burnley. Jag visste att det var en liten sovstad i Manchesters relativa närhet, att även den hade blomstrat med textilindustrin men att den vissnat betänkligt i takt med att textilmoguler flyttat sin verksamhet från det i sammanhanget tämligen kostsamma Lancashire till en rad olika låglöneländer i imperiets utkanter.

Jag vet inte om det handlar om Arsenal eller om det är något typiskt engelsk. Om det bara är vi eller om det är något som odlas överallt på det engelska öriket? Bland fåruppfödare, brottare och koloniserande krigarsjälar? Kanske är det så här för alla engelska fotbollsfans eller är det rent av någonting typiskt för alla fotbollsfans världen över, örike eller inte? Sjöfarare såväl som landkrabbor? Korsfararättlingar såväl som ateister som muslimer, judar, hinduister och buddister? För det förekommer nog inte bara bland oss Arsenalister, eller hur?

I ”Five Man Army” vandrade Horace Andy, Tricky, Daddy G, Cameron McVey och 3D den långa vägen från Bristols lokala tripp-hop- och klubbscen, genom en mellanlandning på ett väldigt speciellt ställe under Paddington Station, vidare ut i den stora vida världen och erövrar den sedan, som i ett trollslag, med skivorna Blue Lines, Protection och Mazzanine. De hade inte bara den enorma begåvningen att skapa en ny musikstil utan även att inse att de behövde lika begåvade medresenärer, bland annat Everything But The Girls sångerska Tracey Thorn.

Jag måste erkänna att jag ibland inte riktigt inser hur jag framstår i andras ögon. Min fru hävdar att jag, om jag inte tycker om någon viss person, är oändligt tydligt med detta faktum, samtidigt som jag själv ofta glider omkring i villfarelsen om att jag framstår diplomatisk, följsam och vän, dvs .inte alls som verklighetens representant, dvs. min fru, upplever och uppger att jag gör.

”Släpp fångarne loss, det är vår” skanderades det i de svenska komikerleden under det glada 70-talet och eftersom jag inte är den som är den, tordes en rak översättning nutidens arsenaltillvaro vara ”släpp transfertankarna loss, det är vår”. Och visst skall vi göra det. För när en säsong håller på att spetsas till i form av rafflande ligaavslutning och allt färre lag med i FA-cupen så rundas den samtidigt av. Vi är allt mer fokuserade på en allt mer viktig nästa match.

Visst är jag en kille som gärna konsumerar idrott utan allt för mycket känslor inblandade, visst låter jag mig gärna underhållas och visst njuter jag, på många sätt, ibland mer av fotbollsmatcher utan Arsenals inblandning. Jag smetar gladeligen och gärna ned sporten med mitt moderna fotbollsturistande och så långt som mitt civilstånd tillåter ser jag gärna två, tre ytterligare matcher/helg.

Som alla ni, kognitivt välmöblerade läsare av denna blogg, redan känner till så har den moderna toppfotbollens främsta representanter, spelarna i de olika fotbollslagen, nu för tiden ganska sällan speciellt mycket med den stad eller det område som laget är placerat att göra. Spelarna lever i små slutna bubblor och avståndet till den vanliga världens vanliga människor garanteras av säkerhetpersonal som skyddar spelarna som om staden de bor i vore direkt toxisk för deras ut- såväl som insida.

Du som läser bloggen vet ju redan mina tankegångar inför gårdagens returmatch mot Monaco. Du vet att jag redan hade avskrivit chanserna till avancemang och att jag redan förberett mig på nederlaget genom att stint stirra på ligatabellen och dess eventuella möjligheter och potentiella falluckor.