Davidsson & Mannen

Jag vet att många av er läsare inte ens var födda då, att många var det men inte fick vara vakna så sent och då allra minst fick se filmer med femton år som nedre åldersgräns för tittande. Om sanningen väl skall fram så fick inte heller jag det, men när jag några år senare hade åldern inne och hade rätt polare med rätt storebrorsor som hade rätt VHS-filmer, så såg jag till att ta chansen när jag fick den. Chansen att stifta bekantskap med en av tidernas mest utmejslade karikatyrer men ändå på något sätt användbara schablon, den sovjetiske boxaren Ivan Drago.

Jag skall väl inte slå mig för bröstet och hävda att jag jobbat ihjäl mig på bloggfronten den senaste tiden, att alla arsenalrelaterade tankar som ständigt mals i min invärtes kvarn har satts på pränt och att jag har kaskaderat nyheter, åsikter eller insikter på löpande band denna försommar. Nej, att påstå något sådant vore väl att, om inte ljuga så i varje fall, överdriva betänkligt och jag skyller på min arbetssituation adderat till en familj som behöver den fjärdedel som jag innebär.

När jag var ung var jag oerhört intresserad av hockey. Inte så mycket den lokala eller den inhemska ishockeyn, utan den som spelades på andra sidan Atlanten, den kanadensiska och amerikanska, den som spelades i The National Hockey League. Jag prenumererade på en uppsjö hockeytidningar som pumpade fram multikolorerade bilder på hockeykrigare i starkaste strålkastarljuset och jag trollbands av dessa uppumpade gladiatorer men framför allt av all den statistik som omgav spelarna i NHL.

Jag är högst medveten om att detta är en blogg som bör innehålla Arsenalrelaterade texter, men idag tänker jag hålla mig utanför bloggens primära ämne och jag kommer till och med att lämna seniorfotbollen för den ungdomligare varianten. För jag kan inte låta bli att skriva några rader om det pågående europamästerskapet för herrar under 21 år, det så kallade U21-EM:et.

Utan att lämna den arsenalska bloggboxen allt för mycket och med allt för grova över- eller klavertramp, har jag tidigare berättat om hur en medarbetare på till en kamrat en gång i tiden hade satt upp ett pubeshår i en av deras arbetsplats toaletters tak. Och att detta pubeshår, av naturliga orsaker, endast kunde ses av den del av personalen som uträttade sina mer enkla behov ståendes.

Som du förhoppningsvis vet har jag redan betat av mina inköps- och önskelistor rörande det centrala mittfältet och De Bakre Fem och jag har spekulerat friskt i både vilka av nåvarande spelare som kommer eller bör lämna oss för att ge plats åt andra men också vilka dessa andra skulle kunna vara. Turen har nu kommit till anfallstrions platser och här är det, till skillnad från de tidigare nämnda truppdelarna, tämligen vidöppet både för spekulationer och potentiella uppgraderingar.

Om jag hade velat vara konsekvent och i varje fall det minsta trovärdig skulle jag nu vara i farten med att skriva en inköpslista för anfallet, precis som jag har gjort för det centrala mittfältet och The Back Five.

Tidigare har jag skrivit inköpslista rörande det centrala mittfältets mer balanserande position och idag har turen kommit till backlinje och målvakt, det jag lite småslarvigt anglofilt ibland kallar The Back Five.

Jag är den förste att erkänna att jag inte alltid producerar texter som vittnar om ett relationellt fundament av guld och gröna skogar. Mitt arsenaliserande har liksom aldrig vilat på vetskapen om att morgondagen kommer att vara bättre än gårdagen och den moderna fotbollens så kallade utveckling har heller aldrig förmedlat att så vore aktuellt att göra. Under mina år som följare till klubben har jag fått se en enorm uppgång följt av ett, kanske inte lika dramatiskt men ändock, påtagligt fall.

Innan du kastar dig över din e-postklient och rosenrasande rasar över vissa Arsenal Swedanbloggares buskisnära rubriksättning, vill jag med ömsint öppen hand önska dig välkommen till samlevnadsrådgivare D&M:s lilla soffgrupp i rosa plysch. Ta en biodynamiskt odlad hälsocykel i slagtålig hammarplast och stig på. Till en soffgrupp där inga frågor är dumma och där allt är tillåtet, -så länge inte du eller någon annan kommer till skada.