Davidsson & Mannen

För några dagar sedan läste jag, på ett annat Arsenalforum än Arsenal Swedens, ett inlägg där en manu-fantast (OBS: inte manutd-Mats) påstod att han förvisso hade förståelse för den besvikelse vi Arsenalfans känner inför en eventuell van Persie-flytt till manu. Men samtidigt att vi, i vår tur, borde ha förståelse för RvP´s önskan om flytt. Detta på grund av RvP´s ålder och den status han, i och med sina prestationer, har.

Manusnubben hävdade att bra och framgångsrika spelare alltid kommer att vilja söka sig till framgångsrika klubbar och att de, i och med sina prestationer, också äger någon sorts rätt att få sin önskan om detta uppfylld. Att Robin van Persie, eller vilken stor stjärna som helst, per automatik har någon sorts rättighet att vinna titlar och därmed även någon rättighet att spela i de lag som ligger närmst till för nästa trofé.

Inte bara åsikten i sig, utan främst retoriken, gör mig galen av irritation. En irritation som tämligen omgående övergår till ren och skär ilska. För i den typen av resonemang, och här förstår jag att generationsskillnader spelar in, ligger en inneboende snedvridning. En snedvridning vilken har som konsekvens att varje individ har ett antal rättigheter, vilka inte på något sätt skall ställas i relation till eventuella skyldigheter.

Bara en skylt i London? Foto: D&M

I min värld har Robin van Persie inte någon som helst rättighet att få sin eventuella önskan om karriäristiska genväg tillgodosedd. Han kan önska precis vad han vill, men det spelar inte någon som helst roll i detta samanhang. Precis som i fallen Fabregas och Nasri, eller precis vilken annan stor fotbollsstjärna som helst i den moderna fotbollen för den delen, så är van Persie under kontrakt med en fotbollsklubb, i hans fall Arsenal. Han har utifrån detta kontrakt en mängd rättigheter såsom lön, försäkringar och eventuella rehabinsatser, men framför allt en skyldighet att göra sitt absolut bästa för att klubben skall nå så goda resultat som bara är möjligt, ja kanske till och med vinna något.

Och det är här som jag och ovan nämnda manu-fantast hamnar i så diametralt olika hörn av frågans ring. För Arsenal som klubb har ingen som helst skyldighet att uppfylla van Persies önskan om flytt och han har inga som helst rättigheter till den. Snarare borde han anses ha skyldighet att stanna kvar i den klubb som inte bara bjussat på en enorm mängd rehabinsatser utan även haft ett enormt tålamod under hans ständigt återkommande skadefrånvaro och dessutom betalat honom mer än rikligt under hans år i klubben.

van Persie har absolut inga juridiska, men skulle kunna antas ha en del moraliska skyldigheter, att betala tillbaka genom att inte bara prestera en säsong, såsom han gjorde under den förra, utan även fortsätta delta i klubbens arbete för att återkomma till den absoluta toppen.

Som jag nämnde tidigare, så inser jag att mitt resonemang är en produkt av den jag är, vilket är en produkt av den jag blivit formad tid, vilket i sin tur är en produkt av den tid jag växte upp i. Att de som växer upp i dag säkerligen formas på annat sätt, vilket kanske till och med står i kontrast till mitt. Men jag efterlyser en diskussion kring, och ett ifrågasättande av de rättigheter som, bland andra, fotbollsspelare uppenbarligen av många fotbollskonsumenter anses ha.

Eller än värre, en skylt på Cardiff City Stadium? Foto: West Ham-Johan

För rättigheter måste alltid stå i förhållande till skyldigheter. Uppfyller du det du är skyldig att uppfylla, ja då har du också förtjänat rättigheter. Robin van Persie har således rättighet till företeelser såsom lön, försäkringar, arbetstrygghet och eventuell rehabilitering. Men absolut ingen rättighet att vinna titlar, eller att spela i någon av de klubbar som han, eller hans entourage, för stunden anser ligga bäst till för någon av dessa titlar. Ålder och tidigare prestation berättigar per automatik inte spel i CL-final, ligatitel eller £ 220 K/veckan. 

Klubben han är kontraktsbunden till, har således inga som helst skyldigheter att möjliggöra en eventuell önskan av karriärmässig genväg. En spelare har det fria valet att signera eller inte signera ett kontrakt, precis som klubben han har slutit detta kontrakt med. Jag tycker RvP är en fantastisk fotbollsspelare och min absoluta önskan är att han skriver på nytt kontrakt med Arsenal. Men så länge han inte gör det, men ändå har kontraktstid kvar, så bestämmer klubben vad som är bäst. För klubben, inte för van Persie. Och det, det är en rättighet.

Yes, då var säsongen nästan på gång att börja. Själv har jag njutit sommarlov i nästan tre veckor utan bloggande. Familjen har fått sitt och jag själv likaså. Men som så många andra av oss, så kan jag aldrig, även om jag försöker, ta ledigt från Arsenal. Alla rykten om spelare på väg in blandas med de om andra på väg ut, och man försöker hålla sig lugn. Försöker fånga dagen och leva i nuet, eller vad de nu säger, men man är ändå någonstans mellan första matchen och avspark.

Nu har vi äntligen avlagt försäsongens sista träningsmatch och nästa gång vi ser laget är det skarpt läge hemma mot Sunderland. Vi förenade nytta med nytta genom att, som del i betalningen för Lukas Podolski, spela mot hans före detta hemvist FC Köln och tja... vi var ganska mycket bättre än de. Från början till slut.

Även om jag vet att träningsmatcher inte kan bedömas på samma sätt som tävlingmatcher, så behöver även jag några matcher för att komma i form, varför jag valde att knåpa ihop en Headmaster Ritual även idag. Som vanligt är det svenska skolans gamla betygsmått, ett till fem, som gäller och som vanligt tillåter jag mig vara hur subjektiv som helst. Ha överseende med betygen utifrån en kacki stream och med eventuell ringrostighet från min sida. Håll till godo. 

Mannone: 2/5. Klart godkänd med inte allt för mycket att göra under den första halvlek han fick under bältet. Lite småsvajjig på ett par höjdare men i övrigt helt okej. Känns i nuläget som en god back-up för den, i mina ögon, givne Szczesny.

Yennaris: 2,5/5. Inte spektakulär på något sätt, men väldigt placeringssäker och med ett par goda inlägg. Jag måste säga att jag varje gång jag ser honom med bollen tänker ”att den där killen kan nog bli något riktigt bra”, så även idag.

Mertesacker: 2/5. Hade väl typ ingenting att göra men stod där han skulle stå. Borde vara tämligen ringrostig och kan väntas vara mycket mer på när läget är skarpt. För det kommer att behövas.

Vermaelen: 2,5/5. Gjorde första målet och var precis så där vermaelensk som vi vant oss vid. Dvs. offensivt livsfarlig och, om sanningen skall fram, inte jättesäker i sitt defensiva positionsspel. Stötte vid ett par tillfällen upp i banan, missade och skapade därmed onödiga ytor för de andra att täcka upp.

Gibbs: 3/5. Som en virvelvind längs med banans vänstra kant. Bästa kompis med bollen, vacker målpassning och samspel med Podolski och fullt acceptabel i sina defensiva insatser. Kan han bara hålla sig frisk så...

Coquelin: 2/5. Tämligen osynlig i den första halvlek då Arsenal höll bollen och Coquelin täckte bort ett Köln som inte riktigt hade bettet nog att utmana. Vän med bollen och i övrigt tämligen hoppfull i sitt framförande.

AOC: 3/5. Ovan i sin box-to-box-position gjorde han en riktigt bra första halvlek. Sökte ytor både centralt och till höger och höll ett högt bolltempo vilket skapade både lägen och luckor för hans medspelare. Begåvad kille den där Alex.

Cazorla: 4/5. Välkommen till Arsenal, Santi! Dig och dina passningsfötter kommer vi ha stor nytta av. Killen bjöd oss på passningar som herrar Diaby och Ramsey endast om nätterna kan drömma om om och var oerhört stilig i sina rörelser. Ser fram emot att se honom tillsammans med Arteta. Kan han vara pusselbiten vi, sedan Fabregas skadehelvette och sedan flytt till helvettet, så evinnerligt saknat?

Podolski: 3,5/5. F-n, Lukas. Jag säger Jeffers, Eduardo, Park och att du borde veta bättre. Nu förstår väl även jag att killen går och väntar på van Persies nr 10, men du kan liksom inte kuta omkring i ett modernt Arsenal med nummer 9 på ryggen utan att göra samtliga fantaster nervösa över din framtid i klubben.

Gjorde två mål i första halvlek och var väldigt rörlig och dynamisk i sitt spel. Jag tycker att han, med sin fina vänster skottfot, skall utgå ifrån högerkanten, men klarade sig, med sina flinka fötter, fint i sitt pendlande mellan den vänstra kanten och banans mer centrala delar. Central anfallare i andra halvlek och gjorde inte på något sätt bort sig där heller.

Giroud: 3/5. Gjorde en oerhört lovande debut för klubben. Höll bollen på marken och visade, till skillnad från andra anfallare från den franska ligan, god teknik och sinne för spelet. Kanske inte lika mångsidig som RvP var förra året (ja, men för h-vette, vem kan förväntas vara det), men oerhört lovande i sin debut.

Walcott: 3,5/5. Sökte sig in centralt, över till vänsterkanten och tillbaka till höger igen och gjorde nog den bästa första halvlek jag sett honom göra på rejält länge. Spelade bollen längs marken och gjorde det väldigt bra. Bra samspel med AOC och visade spelintellegens han, om man skall vara ärlig, inte alltid skämmer bort oss med. 

Szczesny: 2/5. Hade inte heller han speciellt mycket att göra, men gjorde väl en helt okej första insats sedan utvisningen i det något abrupt avslutade hemma-EM:et. Borde enligt mig ha fått stå hela matchen och fått de inskolningsminuter jag tror han vara i stort behov av. Men vi får väl se på lördag och hoppas tygeln håller.

Jenkinson: 2/5. Inte illa alls av den till synes ständigt svårmodige englandsfinnen. Slår sina inlägg där han skall och jobbar rejält hemåt när så sig bör. Där Yennaris vinner i fotbollskompetens där kämpar sig Jenkinson ikapp och de är, i mina ögon, i princip jämsides i kampen om platsen bakom Sagna.

Djourou: 2/5. I en andra halvlek där Köln var än mattare än i den första fick Mr Mango en synnerligen stillsam tillställning i sina händer. Dock var JD fullt i fas med motståndet och gjorde inte på något sätt bort sig.

Koscielny: 3,5/5. Ja, vad skall man säga. I nuläget vet man vad man får av denne kille och det är faktiskt riktigt bra, riktigt betryggande och riktigt inspirerande. En god mittback värdig att bära Arsenals tröja vecka efter vecka.

Santos: 2/5. På samma sätt som med Koscielny, fast kanske tvärtom. Som ett yrväder framåt och som en lättsam player i det defensiva. Inte speciellt övertygande med en tämligen svag 2:a.

Song: 2,5/5. Passningssäker framåt, men ganska slarvig bakåt. Med Song på banan försakade vi mycket i försvarsarbetet, men fick även en del framåt. Viktig för laget och mer av den mittfältsdynamo som alla lag behöver, än den blockerande DM ett lag som Arsenal är i behov av.

Diaby: 2,5/5. Oerhört imponerande att han höll hela sin 44-minuters halvlek. Kladdar en del med bollen, men slog också en del riktigt fina passningar. Vilken roll Wenger tänker för honom känns just nu en aning osäker, men oavsett så borde Diaby ligga efter herrar Song, Arteta och Cazorla på det centrala mittfältet.

Arsjavin: 2/5. Fick chansen på den position där så många, inklusive jag själv, önskat se honom och gjorde väl en sisådär insats. Grym i 88:e när han tog sig fram och serverade Gervinho ett drömläge, men var paradoxalt nog nästan bäst när han sökte sig ut på vänsterkanten för att därifrån vandra inåt i banans offensiva del. Jag har gärna kvar honom i klubben, men frågan är vilken framtid han har hos oss.

Gervinho: 3,5/5. Bara praktmissen på Arsjavins läckra framspelning i matchens slutskede från att få en 4:a. Var idag sådär pigg och dribblande utmanande som han var under förra säsongens första hälft. För mig given i startelvan på lördag.

Wengers matchning: 1/5. Om nu Szczesny är nummer ett i klubben, så varför i hela friden får han inte spela mer än en ynka halvlek på hela försäsongen innan han anses vara färdig för ligaspel? Och Song,  den där van Persie och Arteta som inte fick en endaste spelminut idag?  Mycket märkligt upplägg måste sägas...

Klubbens försäsongsupplägg: 1/5. Jag vet att den där Kenyaprylen gick i stöpet och att vi därför torskade ett par matcher, men ändå. 45 låtsasminuter mot Southampton respektive Anderlecht, följt av mestadels juniorfylda matcher mot något malaysiskt röra och ett synnerligen blekt Kitchee, med endast shittymatchen som realitet inknödd i mitten, är på tok för lite, för menlöst och för intetsägande. För spelarna fysiska status och för oss fantaster och vår mentala häls. Man har liksom kommit på sig själv med att sakna matchen mot Barnet och desperat famla efter den annars så urvattnade Emirates Cup.

Chamakhs, van Persies och Gnarbys insatser är väl inte mycket att skriva hem om, bortsett från den dubbla känslan i att RvP fick bindeln, att jag trodde vi skulle spela någon form av Hawaii-4-4-2 när Chamakh kom in, men som i stället visade att Chamakh nu uppnått den status i klubben då man förvisas till den så kallade Bendtnerpositionen. Grattis killen!

Så denna sista match mot FC Köln, är väl egentligen att anse som en av två träningsmatcher vi haft denna försäsong. Och med den given på hand kan man ju bara hoppas att guds gåva till fotbollsjantelagen, Martin O´Neil, och hans adepter, har formats av digra ösregn, sjövilda inkilningsfester och en djupt molande saknad efter den danske smyckekonstnären som förgyllde dem och deras föregående säsong.

Hoppas läget är bra för alla er, keep it country och up you Gunners.

Nu har jag bloggat här på Arsenal Sweden i nästan ett år. Vi har alla gått igenom en säsong som började i konstant bäckmörker och slutade i en stilla lättnadens suck. Vi förblev förvisso återigen titellösa, men slutade trots föregående sommars transferhaveri på en bättre tabellplacering än vi gjorde säsongen 2010-2011. Nu står ännu ett transferfönster på vid gavel och som ni alla vet så började det i hoppfullt ljus med två tidiga affärer, men har allt mer övergått i en brungeggig sörja med RvP-gate, en Walcott som vill har grande lön och alldeles för långsam och ringa avskeppning av alla de överbetalda spelare som fått, men inte tagit, chansen i klubben.

När jag började skriva här på Arsenal Sweden, hävdade jag i min första text att jag såg mig själv som en Arsenal Swedenbloggarnas Sven Nylander. Och med Kungar Kicken och peripetie tillsammans med en pånyttfödd Ordförande Asplund, så känner jag, att det med mina 158 inlägg under denna säsong, blivit just precis så. Och som om bloggande vore förankrat i verkligheten och som om det vore någon form av parallell process med det riktiga livet, så tackar jag för denna säsong, med just den referensen som startblock.

För nu skall jag lämna klassrummet bakom mig, rusa ut över gården, förbi gungorna, klätterställningen och den inofficiella Tjejerna-jagar-Killarna-trappan för att äntligen ha sommarlov. Jag tar i morgon bitti med mig familjen till stadens stora flygplats där vi äntrar ett plan till Malaga, för att sedan transportera dem och mig själv till en liten by, precis mitt emellan Malaga och Gibraltar. Där skall vi bara hänga, softa och till det försöka göra så lite som absolut är möjligt.

Jag skall försöka hänga med i vad som händer runt om i Arsenalvärlden. Kanske får jag igång någon lätt blurrig stream att se matcherna från Asien-lägret på, kanske inte. Kanske hasar jag mig in på forumet för att avnjuta era åsikter och tankar kring det som händer och förhoppningsvis kan jag ta in och digestera allt det som vi alla Arsenalfantaster går igenom i tider som dessa. Eller så nöjer jag mig med att lyfta min högra arm och föra en kall San Miguel till munnen, klappa någon av ungarna på huvudet eller frugan på annan för stunden lämplig kroppsdel, för att sedan låta magen växa till bekvämligt semesteromfång.

Jag hoppas vara tillbaka med en betygsanningsspetsad Headmaster Ritual att följa upp träningsmatchen mot Köln med. Jag hoppas då vara påfylld av nya idéer, kontrasterande liknelser och helt omöjliga referenser att sprida för vinden. Vi får se.

Men framför allt vill jag tacka alla er som läst mina texter genom säsongen som varit. Tack för allt, hoppas ni har det bra och på återseende till hösten.

Keep It Country, Up You Gunners and We Will Never Surrender.

En sommar i början av 90-talet spenderade jag ett par veckor i den sydengelska staden Brighton. Mina föräldrar hade som ett sista desperat försök att ge mig grundläggande språklig bildning, sänt mig på en tre veckor lång så kallad språkresa. Jag deltog varje dag i några timmars engelskaundervisning, men skulle framför allt tämligen duschas i det engelska språket. Detta skulle då rädda den sista lilla chans till framtida engelskatalande som mina ovetandes föräldrar då fortfarande hoppades på.

Jag måste så här ett antal år senare, erkänna att det gick lite sådär med språkinlärningen. På tre veckor lärde jag mig två nya engelska ord, host och stomach, och på de två identiska språkproven hade jag ett bättre resultat på det som inledde kursen än på det som avslutade den. Mina föräldrars investering gav föga språkliga resultat, men så mycket av annat.

För vi lyckades tokfesta oss igenom de tre veckorna, utan några som helst kontakter med den engelska lagens långa arm, men desto fler med motkönade medresenärer. Det knöts högst temporära kontaktytor med djärvt utmanande Francesca från Milano, med småblygt trevande Anabel från Málaga, med den som konstart dansande Katja från Malmö. Katja kunde dansa precis som Madonna gjorde i Voguevideon och hon fick hela The Enterprise att plötsligt gå från pinsamt tonårstrevande till pulserande sommarnattssvettande. Tror ni jag kunde låta mig missa den chansen?

Vi killar hade just upptäckt boxerkalsongersnas förföriska fördelar, vi använde första generationens luvtröjor och körde med groteskt vida jeans. Folk läste Steven King, lyssnade på Midnight Oil och använde resecheckar från Thomas Cook. Vi drack Foster’s Lager ur enlitersburkar och röktes helvetiskt starka John Player Special. Det tändes lägereldar nere på den milsvida småstensstranden, eldar i små tonårshjärtan och världen låg orört tillgänglig framför våra fötter.

De värdföräldrar som var satta att inte bara säkerställa vår överlevnad, utan även delta i nämnda språkdusch, såg väl egentligen inte så mycket av oss. Förutom förmiddagen då min värdfamiljs fader hällde en hink iskallt vatten över mig, när jag i högst bakfullt skick, sov ruset av mig i deras minimala trädgård, var nog min enda kontakt med dem när modern i huset försökte förmå mig att traggla igenom en engelsk dagstidning.

Jag minns en söndagsförmiddag då hon hade köpt hem några tidningar i grälla färger och satte sig ned med mig i det lilla köket. Vilken av alla News of the World, Sunday Stars eller The Sunday Mirror, vi bläddrade i, det kommer jag inte ihåg. Men jag minns hur hon hastigt bläddrade förbi sidan tre och hoppades att sportvärldens alla rykten skulle fängsla mig tillräckligt för förkovring.

Och trots att dessa tre veckor mest var att betrakta som en ”Friday I’m In Love” eller en ”She Knows What To Do (With A Saturday Night)” så är det just denna söndagsförmiddag som skriver historien. För precis som det var under en förmiddag i början av 90-talet, så är det mesta som skrivs i dessa söndagspublikationer i dag, ren och skär smörja. Det spekuleras frisinnat och grundlösa påståenden blir till rykten som blir till förhoppningar som blir till halvsanningar.

Så mitt råd till dig, som stapplar fram genom den Silly Season vi just nu avnjuter, är att se på varje dag som om den vore en söndag. Som om allt som är skrivet och allt som du läser, endast är en engelsk söndagsbilagas röda rubriker för att väcka potentiella lösnummerköpares uppmärksamhet. Att allt med 99.99 % säkerhet är 100 % osäkert och att allt mer troligt är rakt igenom osant.

Att varje omtalat förhandlingssammanbrott är en otrohet inom kungahuset, att varje nyrik klubbägares vida visioner om odödlighet är en politiker med handen i fel kakburk och att varje superstjärnas namn som ryktas på väg någon annan stans är en sensuellt lättsamt bortslängd bikinitopp på sidan tre. En del vill din värdinna att du snabbt bläddrar förbi, somligt vill du skänka ett längre ögonblicks tankar och annat är bara en lättsamt solig bakfylla på en minimal gräsmatta i södra England.

Som ni alla vet så har Arsenal de senaste åren fått stå ut med det synnerligen smutskastande smeknamnet ”Englands barcelona”. Vi har fått höra att Arsenal förvisso inte längre vinner någonting, men ändå alltid spelar underhållande och vacker fotboll. Som om det skulle vara något ändamål i sig? Men liknelsen med barcelona har ju inte varit helt ologiskt, särskilt inte efter att Wenger för några år sedan, bytte spelsystem och lät oss spela ett 4-3-3 inte helt olikt barcelonas.

Orsaken till att Wenger valde att låta Arsenal byta spelsystem var att få ut så mycket som möjligt ur den i vissa ögon barcelonafostrade Cesc Fabregas. Nu är Fabregas borta från klubben och trots att många rykte hävdar att Wenger kämpade som bara den för att fylla hans plats med en likvärdig spelare och trots att Rosicky under föregående säsong gjorde ett antal goda insatser, så har Fabregas före detta position stått obesatt sedan förra sommaren. 

Så nu när Fabregas är borta, skall vi verkligen fortsätta med ett system som var designat efter och för honom? Är vi synonymt med 4-3-3 eller kan vi fortsätta spela den vackra fotbollen Wenger förespråkar, fast med ett system som passar nuvarande trupps utformning bättre? Visst bör Va-Va-Vroom, med stentight defensiv och blixtrande omställningar, vara en lika självklar som logisk målsättning oavsett spelsystem. Men jag kan ändå inte sluta fundera på om det handbollsliknande possessionsspelet och det menlösa bollduttandets oönskade ytterlighet, faktiskt kan gå att få bukt med genom att överge det 4-3-3? Ett 4-3-3 som allt som oftast var ett 4-2-3-1 som i många fall blev till 4-5-1 och i vissa mardrömsscenarier till och med mest liknade 4-6-0.

Nu skall ju även Robin van Persie söka lyckan annorstädes, Lukas Podolski och Olivier Giroud är inhandlade och det ryktas fortfarande en del om den defensivt kompetente M’Vila. Är inte dessa komponenter incitament nog att våga ta steget? Att faktiskt låta kvasten sopa bort inte bara van Persie från klubben utan låta ett spelsystem designat för före detta spelare, göra honom och alla andra som lämnar, sällskap?

Roten till det onda? Bild från Bildbyrån.

4-3-3 vinner över 4-4-2: Ett numerärt överläge på det central mittfältet eller en så kallad Reverserad Appy Arry. För när vi vände matchen mot spurs hemma i våras, så började deras tapp när våra tre centrala mittfältare åt upp deras två. När laget formerar sig 4-3-3 i anfallsspelet och 4-5-1 när motståndarna har bollen, kan systemet långsamt bända ned ett egentligt bättre spelande lag.

Arsenal är sedan Wenger kom till klubben ett bollspelande lag. Klubbens modell vilar på tekniskt kunnande och passningsskicklighet, mer än det gamla one-nil to the Arsenal. Samtliga klubbens lag spelar enligt nuvarande siffermodell och possessionsspelet är genomgående för klubbens fotbollsfilosofi, där eget bollinnehav skall tvinga motståndarna till uttröttande jagande utan boll.

4-3-3 kan, med rätt spelare på rätt positioner, fungera som själva sinnebilden för den totala, och i och med det också den vackra, fotbollen. Den historielöse talar om fc barcelona, men du och jag vet bättre och att det handlar om det holländska förhållningssättet till fotbollen. Ett förhållningssätt som Johann Cruijff och hans vänner spred över världen, men även det som aldrig gav det holländska landslaget några som helst titlar…

4-3-3 förlorar mot 4-4-2: Saknar du de spelare som krävs för att få ett 4-3-3 att fungera, så skall du heller inte använda det systemet. Utan en DB10, eller för den delen en Fabregas, så får du det vi har sett hos Arsenal ungefär en miljard gånger: Ett runtrullande och sidledsspelande helt utan mening och resultat. En ineffektivitet och omständighet vilket blir kontrainducerande då det inte alls tröttar ut motståndarna utan i stället mobiliserar dem och fyller dem med känslan av att de är i färd med att reda ut en storm som är under bedarrande.

Totalfotbollens själva paradox blir också att laget blir enormt beroende av vissa spelare och att dessa kan leverera just det aktuell roll kräver. Ovan nämnda katalan är alltjämt inte adekvat ersatt och så länge han så förblir, kommer vi inte kunna lösa ekvationen som ett 4-3-3 system bär med sig.

Spelar du däremot ett 4-4-2 så skulle du kunna förlora i defensiv täthet på det centrala mittfältet. Men väljer du, när motståndarna har bollen, att låta antingen en forward droppa ned eller att låta en eller båda yttermittfältarna gå in i banan för att täcka centrala ytor, så återtar du det eventuella numerära makten över den yta där motståndarna ofta har sin/sina mest kreativa spelare.

Det offensiva spelet blir med ett rätt använt 4-4-2 mindre lättläst och bär med sig fler alternativa vägar. Spelares respektive roller bli inte så statiska och truppen blir i och med det mindre sårbar för skador eller flykt av specifik spelare/spelartyp. Instick utmed marken kan växlas med inlägg som inte bara är riktade mot en ensam striker utan mot två potentiella målskyttar inklusive understöd. Det djupleda växeldragandet är även det en ytterligare dimension att lägga i verktygslådan om du använder 4-4-2.

Summering: Jag anser att tiden är mogen för en återgång till det gamla Arsenal, eller snarare det nygamla Arsenal som var så vinstrikt under Wengers första halva i klubben. Självklart ser fotbollsvärlden helt annorlunda ut idag, än vad den gjorde då, men jag tror att bland annat, en återgång till ett 4-4-2 skulle kunna hjälpa oss hantera dessa enorma skillnader på ett bättre sätt än ett 4-3-3 kan göra.

Något som smärtar mig en hel del är att RvP skulle fungera perfekt i det 4-4-2 som jag önskar oss spela. Ett 4-4-2 som mycket väl kan bli 4-4-1-1 a la Bergkamp/Henry, men även ett 4-2-2-2 där dagens smått kantslickande ytteranfallare övergår till ett mer centralt sökande ytterspel, vilket i sin tur ger rum för Sagna och Santos/Gibbs så kallade moderna ytterbacksspel. Även utan RvP är dessa spelmodellers numerologiska statements, enligt mig, självklara att göra till våra. Behöver vi, vid enstaka tillfällen då vi möter på pappret bättre lag, så kan vi spela det 4-5-1/4-1-4-1 som vi bland annat gjorde under Champions Leaguekampanjen 05-06.

Ett försvarsvärn värt namnet, det vill man ha. Bild från Bildbyrån.

Det vi däremot kan ta efter fc barcelona är inte deras spel med boll, utan deras otroligt uppoffrande spel utan boll. Det snabba bollåtertagandet å ena sidan eller en solid back-five a la Graham å andra. Possessionsfotbollen har, trots det spanska landslagets framgångar, redan slagit knut på sig själv och i mitten som dess gisslan, sitter klubben Arsenal och tror sig vara delaktig.

Det är därför dags att rätta matsäck efter mun och välja ett spel vi faktiskt skulle kunna behärska och göra någonting bra av. Jag hoppas Steve Bould, med eller utan Neil Banfield, kan bygga en solid grund i form av ett försvarsspel värt namnet. Och att detta täta försvarsspel i sin tur borgar för ett omställningsspel, där inte det stora antalet passning är något självändamål, utan där det höga antalet avlagda meter per tillslag får bli redskapet som får oss att uppnå målet.

Vi behöver inte bara bli mindre statiska med vårt bollduttande mellan hög backlinje, mittfält och mötande anfallsspelare. Vi behöver också bli mindre komprimerade i vårt anfallsspel och i stället göra laget längre med lägre backlinje och högre anfallsspel, vilket är en av förutsättningarna för ett snabbt omställningsspel. Förvisso skulle detta kunna uppfyllas med ett 4-3-3, men inte med ett 4-3-3 fyllt med spelare ur dagens Arsenal.

Somliga skulle hävda att vi skulle ha för många centrala mittfältare i truppen, jag hävdar att så absolut inte är fallet. I varje fall inte för många centrala mittfältare av klass och vid god vigör. Vi skulle däremot, om vi faktiskt väljer att återgå till det 4-4-2 jag önskar, kunna behöva en yttermittfältare av klass.

Och om en ytter och kanske en defensiv mittfältare är vad som behövs för att med 4-4-2 få oss konkurrensdugliga igen, så är det ställt mot den centrala kreatör av världsklass som krävs för att få oss fungerande i ett 4-3-3. Och då blir det ju inte så svårt att välja vad som är mest tillgängligt och borde vara mest logiskt för oss att göra. Eller hur?

Nu sitter vi återigen på pottkanten och skall just till och genomlida ännu en sommar. En sommar som förvisso startade oerhört lovande, men som sedan svängde av och övergick till att se precis lika j-kla skitnödig ut, som de senaste 5-7 somrarna gjort.

Efter ett antal somrar där vår dåvarande lagkapten Vieira önskat sig iväg till Real Madrid, fick han till slut lämna för Juventus. Sedan gick det några månader och sedan var det dags för nästa tema där Henry, i ett par somrars tid, var på väg till det barcelona som han sedan hamnade i. Knappt hade han landat i den spanska enklaven förrän ännu en Arsenalspelare skulle använda sommaren för att flytta dit. Och sedan var det, som ni vet, dags för ännu en.

Sedan började även det högst osköna ljusblå Manchesterlaget att rycka i våra toppspelare, varför Darren Deins Flyktingförläggning inte längre bara hade barca att ta ställning till, när det vankades sommartider här i Arsenalland. För sommartider har blivit flyktingtider, flyktingtider är ryktestider och denna gång är det Robin van Persies tur att vandra vidare till ännu ospecificerad destination.

När man ser tillbaka och funderar på tiden som gått sedan vi, våren –05, vann vår senaste trofé så blir man smått åksjuk. Och vågar man dessutom se framåt och se hur de olika oljelagen uppenbarligen planerar att köra skiten ur hela FFP-dealen, ja då får man nästan svindel över vart vi, med all tydlighet, är på väg. Arsenal är på väg åt h-vette och den moderna toppfotbollen likaså. För var det inte nu som FFP skulle börja kicka in? Var det inte nu som finanserna skulle börja likna någon form av sundhet om man skulle få spela Champions League säsongen 13-14? När man ser på oljelagen så känns det ju inte riktigt så…

Och när nu sommarens flykting är satt att finna sin destination, som skall komma till undsättning och rädda ännu en svårt lidande Arsenalspelare i kval, vilka möjliga fristäder finner vi då? Och framför allt: Vilka vill vi inte att han skall landa i? Man kan se olika aspekter i olika argument men min topp tre på lag jag inte vill se van Persie i är enligt följande:

Sommartider i Arsenalland. Bild från Bildbyrån.

3 che£sky: Det självklara tredjelaget på en lista som denna. Han skulle i che£sea kunna göra enorm skillnad, bromsa upp deras generationsväxlingsfall och dessutom producera en oskönt stor mängd poäng åt dem. Att han dessutom skulle stanna i London, men i en av de felaktiga klubbarna, skulle göra honom på tok för nära för vårat bästa. che£skys nästan parodiskt tursamma vårsäsong skulle, i ett sådant scenario, få ännu en pinsamt påminnande post-it-lapp i obehagligt påträngande kulört.

Det enda förmildrande i en eventuell van Persie-flytt till Stamford Bridge skulle vara att han där skulle hamna i ett omklädningsrum som inte bara är knökfullt av synnerligen osköna individer, utan också ett där han nog skulle få kämpa rejält för att hamna på den hierarkiska nivå han har i Arsenals. Jag har även för mig att van Persies fru har ett ganska attraktivt yttre, vilket även det, med tanke på det lagets lagkaptens tämligen generösa inställning till samliv, skulle kunna innebära ett visst mått av svårighet. Och den lilla potentiella fnurran, vill man ju inte neka honom. 
 
2 barcelona: En god historia berättar ju, sig själv. Och vår transferhistoria i relation till fc barcelona är allt annat än smakfull. Henry och Hleb har de väl just betalat färdigt för medan skulden för Fabregas inte bara är obetalbar på ett filosofiskt plan, utan enormt segdragen i verkliga livet. Deras ständiga jiddrande om folks arvsanlag står även det mig upp i halsen.

För en flytt till barca talar att vi skulle kunna få några faktiskt ganska bra spelare i utbyte. Detta eftersom inte ens nepotismens själva sinnebild, fc barcelona, kan leva på lånade pengar hur länge som helst, utan säkerligen vill använda spelare de inte har haft förmåga att kila in i laget, som delbetalning.

1 shitty: Förklaringen till detta är väl tämligen överflödig. Men det skulle smärta mig något så enormt att se van Persies ansikte sticka upp ur något så ofantligt förfulande som shittys mesblå tröja. Att han där skulle sällskapa med Årets Tomte 2011, samir nasri, skull inte på något sätt göra det bättre. Men värst av allt skulle vara att det, för shitty, skulle innebära det slutgiltiga accepterandet. Att herrar Tourés snack om att van Persie skulle trivas bra i klubben och att man går dit, inte för att tjäna hutlöst mycket pengar, utan för att vinna titlar, faktiskt skulle innehålla ett stort mått av sanning.

Enda förmildrande omständligheten skulle vara en bytesdeal värd namnet. Även om Carlos Teves verkar vara en riktig skitstövel så är han förbannat bra fotbollsspelare och skulle kunna ingå i en sådan bytesdeal. Som jag nämnde i min Önskelista med namn, så skulle jag även kunna se Adam Johnson i en sådan deal. Frågan är dock om det finns så bra dealer, så att ännu en arsenalsk marqueeplayers övergång till shitty, skulle kunna rättfärdigas.

Summering: Att alla onda ting är tre är ju inte längre någon sanning, för de mammonska fotbollsdestruenterna växer ju upp som svampar ur jorden och i deras händer är en kille som van Persie den ljuvaste av mylla. Så olje- och blodspengarlagen går fetbort, rakt av alla över en kam. Man skulle ju lite sådär hoppas på MLS, Shanghai eller någon otäck provins i forna Sovjet, men så kul kommer vi absolut inte ha.

Nej, det bästa vi skulle kunna hoppas på är väl att Silent Stan och hans bugande undersåtar lyckas skeppa iväg van Persie till ett lag i en annan liga, så att man i varje fall slipper så hans ansikte i fel inramning varenda j-la helg. Jag hoppas på Juventus följt av Real och något milanesiskt rantigt, men det kanske vore att ropa efter för mycket. Så ni får ursäkta mitt blasfemiska anslag men ibland känns det lite så här:

”Din satan, satan, du din satans helvetes jävla skit! Din jävla skit
Bondlurk, läbbiga skurk, ynkliga parasit!
Pottsork, snuskiga stork, din ruttna rot, din fulla kork!
Avskum, spattig och krum, du är så jävla dum!
Din usla gam, din slemmige torsk, förnicklade pappskalle, skunk, förbanne mig,
lägg ägg, slibbiga drägg, skitstövel och bandit!
Slashas, ditt vidriga as, piss och pest och senapsgas!!
Sopprot, helidiot, fan vad du bär emot! Din sabla bock, ditt feta arsel, våga dig aldrig mer hit!
Attans skitstropp, hörru din, saaaa, saaaatan,
helvete,helvete, helvete, helvete, helvete,helvetes jävla skit!”

Vad f-n är det som håller på att hända? Det här skulle ju vara den goda sommaren. Sommaren då vi vänt skutan, ändrat transferpolicy och tagit ett steg tillbaka till gamla tiders Arsenal och tillbaka till den nivå där Arsenal som fotbollsklubb skall befinna sig. Sommaren där Wenger skulle se än mer pillemarisk ut, flina lite distanserat till den svettande journalisthopen och dra fram ess efter ess ur ärmen. Sommaren där vi, tack vare det sista halmstråt, nådde räddningsplankan och utifrån den klättrade oss uppåt igen.

Sommaren då Arsenal återigen skulle bli Arsenal. Då Wengers svåra år skulle ta slut och avlösas av ett stort antal goda. Sommaren då vi följare skulle kunna klicka på internetikonen utan att behöva känna smärta i magsäcken eller spänningsverk i nacken. Sommaren då du skulle kunna säga att du är Arsenal, utan att mötas av medlidsamma blickar. Sommaren då din stolthet inte bara skulle vara en dåres, utan logisk följd av ett antal fullt logiska handlingar.

Och så händer det här. Nu. Fyra dagar efter transferfönstrets egentliga öppnande. Trots att vi redan före första juli hade gjort klart med två faktiskt ganska attraktiva spelare. Då händer det, då briserar bomben. Lagets kapten och stora, i mångas ögon enda, stjärna går på sin hemsida ut och tillkännager att han inte kommer att skriva på ett nytt kontrakt med klubben. Att det inte handlar om pengar, utan att valet han efter mången fundering, gör är relaterat till att klubbens ambitioner inte matchar hans egna. Att hans högsta önskan är att vinna och att klubben han just nu är lagkapten för, inte har vad som krävs, eller ens gör vad den kan, för att matcha hans strävan att vinna.

I inlägget In The Hands of Darren Dein skrev jag tidigare om min rädsla för att van Persie skulle vandra den väg som så många arsenalspelare, senaste åren, vandrat. Men jag skall villigt erkänna att jag, mina farhågor till trots, alltid trott att han skulle förlänga med klubben. Att van Persie inte var som alla andra. Att han var annorlunda och högre stående. Att han, med sin något brokiga bakgrund, i Wengers händer kommit till rätta med saker och ting. Att han numera var en stabil familjeman med rötterna ned, mer än en flackande lycksökare med tentaklerna ständigt ute.

Att han, efter alla år i klubben som han redan som barn supportade, skulle visa den moderna fotbollens alla fula trynen, att det faktiskt finns ett uns skönhet kvar. Att han ville vara med och bygga någonting stort, vara en del av någonting gott och att hans holländska avighet skulle kunna kanaliseras på det allra vackraste av sätt. Att han inte var som alla andra. Att han var unik. Att han var vår och att vi var hans.

Att han genom alla sina mål inte bara räddade oss kvar i fotbollens finrum, utan även använde dessa mål för att pressa klubben att storsatsa. Att det ljuva ändamålet skulle helga det kanske inte vackraste av medel. Att han skulle ställa krav på klubben, att den skulle leverera och att han sedan skulle svära sin lojalitet gentemot klubben vi alla älskar.

Vad van Persies utspel egentligen kommer att ha för konsekvenser är ännu omöjliga att förutse. Antingen håller han faktiskt på att lämna oss och då gör han det på ett för klubben synnerligen oskönt sätt, då transferpengen utifrån hans utspel, är dömd att bli låg. Eller så är hans utspel bara ännu en desperat handling för att styra klubben tillbaka till den väg han själv vill vandra.

I all min bedrövelse, när jag fortfarande har hoppet är det detta alternativ jag ser. Att han gör en fuling, en Rooney, att han sågar klubben för att pressa den än mer. Inte för att, som i fallet Rooney, tillförskaffa sig en ännu högre lön, utan för att få igenom sina önskemål om förstärkningar.

Men jag vet inte. Mina argument för att han skall ändra sig, att klubben skalla storsatsa och matcha hans ambitioner på ett sådant sätt att han skriver på nytt, känns ju mer jag skriver, som en dåres sista hopp. Som en bedragen mans desperata vägran att inse att tiden är förbi. Att tåget redan har gått och att man står ensam kvar på perrongen, med en tom mössa i hand.

Jag vill tro att det inte är för sent. Jag vill tro att vi inte ännu en gång skall brytas ned och tvingas stå inför ännu en fas av återuppbyggnad. Att vi inte är fast i en ständig limbo som bara för oss längre och längre från den moderna toppfotbollens ädlaste delar. Att vi för varje dag som går inte hamnar längre och längre från troféernas smörgåsbord. Att vi faktiskt skulle kunna få njuta av denna sommar, utan rädslan, nedslagenheten och kapitulationen som förbiflackande synonymer.

Fast jag vet inte, jag. Nu känns det mest tomt. Och ont. Och vad f-n skall jag säga till lillpojken, denna gång? Vad f-n skall jag säga om den där smått gudomlige mannen som vi brukar sjunga om, han som gör mål när han vill? Vad f-n skall jag säga nu?

Vad f-n skall vi säga?

Idag skall jag färdigställa min önskelista genom att nämna namnet på den yttermittfältare jag helst av allt ser köps in till klubben, sedan följa upp med önskelistans huvudsakliga nöt att knäcka, den kring vilken kreatör som kall plocka upp Fabregas fallna mantel.

Som ni kanske minns så var mina förslag på andramålvakt Mark Schwarzer, Thomas Sörensen och Craig Gordon (vilket namn på en fotbollsmålvakt, -vilken gammal Busterläsare får inte feeling av det?) och förslag tre och två på lämpliga yttrar Clint Dempsey och Adam Johnson. Med det i uppfriskat minne kastar jag mig över önskelistans del för yttermittfältare och den sektionens förstaplats:

1: Hatem Ben Arfa: Denne fransktunisiske yngling är väl kanske inte kosmos mest balanserade person och sägs ha varit i bråk med i princip samtliga tränare han har haft under vägen fram till NUFC’s Alan Pardew. Han var högvilt under sin tid i Lyon och ryktades då bland annat till Arsenal, men valde istället ligakonkurrenten Marseille innan han ville gå vidare i karriären och fann chansen i en chansande Chris Hughton. En Hughton som, genom ett låneavtal, befriade Ben Arfa från relationen till Didier Deschamps. Eller om det kanske var tvärtom.

Hatem Ben Arfa är som klippt och skuren för det Wengerska Arsenal. Han är multibegåvad och kan spela både som dagens närmast kantslickande wengerwingers och som Invincibles-centralt-sökande a la Bobby och Freddie. Han har en synnerligen god passningsfot men kan också pyssla med lite såndant där ungdomligt och modernt lull i form av aviga dribblingar och överstegsfinter. Dock är han hans karriär också kantad av de tidigare nämnda konflikterna. Med i princip allt och alla, vilket inte bara sänker hans marknadsvärde utan även kan tala emot att Wenger, i dessa tider av M’Villa-rykten och nasriidioti, vågar satsa på att ha ännu en vildhjärna i truppen.

En asterisk av synnerligen tilltalande slag är att Ben Arfa har varit i handgemäng med både Sébastian Squillaci, under deras gemensamma tid i Lyon, och Abou Diaby, på fotbollsakademin Clairfontaine, vilket bara det borde vara skäl nog att hosta upp de ungefärliga £12-14 miljonerna man får räkna med för en kille som Ben Arfa. Vi skulle således kunna slå upp emot tre flugor i en enda smäll, vilket i varje fall får mig att gå upp i brygga.

En olycka kommer sällan ensam. Bild: Flickr.com ”Catalana Photo Gallery”

Kreativ mittfältare:
Jag tänker mig att Wenger fortfarande vill att Arsenal skall spela med ett 4-3-3, eller 4-2-3-1, med två balanserande mittfältare och en central kreatör bakom anfallstrion. Som signaturen ”Knekt” var inne på i förförra inlägget är Fabregas kanske rent av omöjlig att ersätta, men jag vill ändå att vi, om vi nu väljer att behålla nuvarande spelsystem, gör vad vi kan för att fylla ut så mycket som möjligt av hans plats i skostället.

Jag var en hårsmån ifrån att gå i fällan och önska mig en Alan Dzagoev, men eftersom vi redan gjort den grejen och vandrat den vägen, så försöker jag lära av mina misstag, säger tack, men nej tack och avstår. Jag funderade även kring Younès Belhanda, men droppar den idén helt. Detta eftersom jag ser det som synnerligen otroligt att Montpellier skulle släppa två av sina, offensivt, viktigaste spelare nu när de nu har lyckats nå spel i Champions League .

3: Christian Eriksen: Här har vi ett av guldkornen ur den så kallade nästa generationen och det är en kille som redan presterat både i sitt landslag och under sitt klubblag, Ajax, deltagande i den moderna fotbollens själva essens The UEFA Champions League. Bara 20 år gammal har denne yngling redan gjort 26 landskamper för Danmark och serverat smörpassningar som på beställning.

Fostrad under den inte helt okände Dennis Bergkamp, dels på olika nivåer av Ajax ungdomsverksamhet men i år även i dess a-lag, och med fantastiska vitsord från den före detta storspelaren, är Christian Eriksen högvilt på den europeiska transfermarknaden och torde således locka till sig intressenter med bra mycket tjockare plånböcker än den Kroenkes Arsenal har till förfogande.

Dock borde de täta banden mellan Eriksens mentor, den store DB10, och världens vackraste klubb och dennes tränare, Wenger, tala för att Eriksen skulle kunna söka sig till North Londons Finest. Frågan är dock om han är redo att lämna Eredivisies trygghet för den klart mycket svårare brittiska fotbollen redan denna sommar, eller om han kommer att vänta in nästa, då hans kontrakt har ett år kvar och således lett Ajax in i det för oss allt för välkända sälj-eller-förläng-läget.

2: Yoann Gourcuff: Jag fortsätter att plocka ägg ur samma korg, som några stycken ovan, eller i varje fall från samma smått imploderande fotbollslandslag. För detta 25-åriga, före detta underbarn, är för lockande att kunna motstå. Denne son till en av Wengers bästisar, Christian Gourcuff, var för några år sedan var Hazard och Götze är idag och gick, sommaren –10, från Bordeaux till Lyon för nästan £ 18 miljoner (22 miljoner €).

Under sin första säsong i Lyon imponerade han stort, men sedan opererade han ankeln, Lyon bytte både tränare och spelsystem och vipps var Yoann ute i den provencalska kylan. I vintras ryktades han vara på väg till vår vackra klubb, men sägs ha hindrats att gå till oss av rädsla över att ett eventuellt klubbyte skulle öka risken för att han inte blev uttagen att spela i det just avslutade europamästerskapet. Och med det safandet vet vi ju alla hur det gick…

Yoann har liksom en del andra franska fotbollsspelare, rykte om sig att ha vissa problem med auktoriteter. Det har snackats om att han inte drog jämnt med några av de andra i spelarna det franska landslaget, med facit i hand, och vetskapen om hur de uttagna spelarna fungerade tillsammans utan Gourcuff, skall nog inte allt för mycket skugga falla över Christians lelle pôjk.

Med tanke på hur Gourcuffs senaste säsong sett ut, borde hans marknadsvärde ha sjunkigt rejält och Wenger borde i honom kunna göra ett sånt där typiskt wengerskt fynd. Jag ser det heller inte alls omöjligt att Gourcuff, i Wenger, ser en chans tillbaka till den status han en gång hade och därför vågar sig på ett byte till oss efter att karriären helt gått i stå i Olympique. Vi skulle då få en passningsfot av rang. Och också en adekvat ersättare för den till Katalonien förlorade sonen.

Ibland gör det ont att känna sig ifrånsprungen. Bild: Flickr.com ”cindy miki”

1: Mario Götze: Många skulle väl här hävda att jag redan lämnat min föresats att hålla mig inom rimligheternas ramar och att Götze är lika möjlig att värva till Arsenal, som den där Hazard visade sig vara. Men jag tror ändå inte att fallet Götze är så illa och jag tror att det finns enorma olikheter situationerna emellan. För trots att han ganska nyligen skrev på ett nytt kontrakt med Borussia och trots att han, rent utvecklingsmässigt, skulle må bra av ett par år till i tyska ligan, tror jag att han skulle kunna se sig i en klubb som Arsenal, med det spel som vi ofta har/försöker oss på.

Götze har mestadels använts som winger i Dortmund, men har sin egentliga utgångsposition i den gamla nr 10-positionen, eller den som Wenger drog ned ett litet snäpp och gjorde till den så kallade Fabregaspositionen. Med tanke på hans popularitet borde han vara hur dyr som helst, men vi snappade alla upp olika rykten om att Wenger gick all in på Götze för knappt ett år sedan, men att Borussia då ansåg sig ha för knapp tid och hitta ersättare och således nekade det påstådda jättebudet.

I Götze skulle vi få en passningsintelligens kryddad med både fart och finess i form av fräcka dribblingar. Men framför allt skulle en värvning av Götze ha ett symbolvärde som nästan skulle överstiga det en kontraktsförlängning av Robin van Persie skulle föra med sig. Vi skulle, om drömmen om Götze blev verklighet, återigen vara bland de stora gossarna och var Arsenalfantast skulle kunna bli bardiskens Top Dog och  få både avundsjuka blickar och beundrande ryggdunkningar från alla profeter som häckar längst bak i baren. Och vore inte det, med tanke på föregående sommar, något att sukta efter?

Summering:
Min önskelista ser således ut på följande sätt:
1: Götze (alternativt Gourcuff eller Eriksen)
2: Ben Arfa (alternativt Johnson eller Dempsey)
3: Gordon (alternativt Sörensen eller Schwarzer)

Som ni märkte så unnade jag mig i fallet offensiv kreatör ett rejält undantag från regeln att alla inköp skall ha EPL-vana och detta eftersom jag dels anser samtliga dessa tre spelare vara så attraktiva för klubben, att en inkörningsperiod skulle vara värd att acceptera. Men också för att motsvarande spelare med EPL-vana är omöjliga för klubbar som inte heter shitty eller låtsas heta shitty (läs: foolsen) som slänger ut miljontals pund på ingenting. Skulle vi inhandla någon av de nämnda kreatörerna och dessutom unna oss en riktig ytter, tror jag att vi, tillsammans med Podolski, Giroud och den till oss ryktade M’Villa, faktiskt har vad som krävs för att återigen verkligen utmana om ligatiteln.

Jag tror dock inte att Wenger kommer att inhandla någon kompetent yttermittfältare. Dock tror jag att han, så länge han håller kvar vid nuvarande spelsystem som, i mångt och mycket var utformat efter och skapat för Cesc Fabregas, kommer att försöka finna en spelartyp som liknar Fabregas. Skulle det bli Götze skulle jag bli galen av lycka, skulle det bli något av de andra förslagen skulle jag bli väl tillfreds med det. Bara Wenger och de beslutande i klubben agerar efter klubbens behov och inte efter en ekonomisk ram satt av en ägare som har en vana att köpa framgångsrika idrottsklubbar för att sedan göra dem till sportsliga medelmåttor.

Så Götze, Ben Arfa och Gordon, så ser det ut om du frågar mig. Tack för din tid och för din uppmärksamhet, hoppas du funnit glädje i mitt spekulerande och dikterande.

I föregående inlägg gick jag igenom vad vi i nuläget har i truppen och listade därefter vilka spelartyper/platser i truppen vi saknar och därför behöver komplettera med. I sista stycket gick jag i galen tunna och utlovade exempel i form av namn på spelare jag önskar till klubben för att fylla de vakanser jag upplever vi fortfarande har.

Min önskelista såg ut så här:
1: En kreativ mittfältare/ersättare för Fabregas
2: En riktig yttermittfältare
3: En rutinerad andremålvakt

Som ni vet så är det där med önskelistor inte helt enkelt. Jag hade kunnat skriva: ” Rooney, Xabi Alonso och Ronaldo (inte den portugisiska hårvårdsprodukten, utan den gamle fete från Brasilien)”, men väljer istället att rikta in mig på spelare som i nuläget är, eller skulle kunna vara, realistiska för oss. Jag har också valt att rikta in mig på spelare som skulle kunna vara redo att kliva in med en gång, utan att behöva år av tillvänjning eller på tillväxt. För spänningens skull har jag valt att göra min lista i bakvänd ordning enligt följande:

En rutinerad andremålvakt:
Förutsättningen för denna affär är att den skall vara inom relativt tight budget, att det skall vara en rutinerad och EPL-van snubbe som kan leverera på kort varsel, samt vara en person som kan acceptera en roll som back up till den, får man anta, givne Szczesny.

3: Mark Schwarzer: Vem minns inte alla rykten och turer kring denne australiensiske landslagsmålvakts eventuella övergång till Arsenal, för ett par säsonger sedan? Rykten florerade värre än i en högstadieskolas bamba och endast en skada på den påtänkte ersättaren David Stockdale skall, enligt några av dessa ihärdiga rykten, ha hindrat Fulham från att i augusti –10 göra Schwarzer till Arsenalmålvakt.

Nu har Schwarzer hunnit bli 39 år och nämnde Stockdale har fått Martin Jols välsignelse varför affären faktiskt skulle kunna bli av. Det ryktades att Wenger, under den intensiva ryktessommaren –10, lockade Schwarzer med en framtida roll i ledarstaben, vilket skulle kunna innebära att den gode Mark har ett eller ett par år på bänken i sig innan han sadlar om och blir målvaktstränare. Han har kontrakt till sommaren –13 och kan tänkas kosta runt en miljon pund att få loss.

Gammal kärlek rostar aldrig? Bild från Flickr.com: ”zawtowers”

2: Thomas Sörensen: Med över fyra hundra matcher i den engelska toppfotbollen är denne 36 årige dansk allt vad en rutinerad andremålvakt kan önskas vara. Han har spelat i sin nuvarande klubb, Stoke City, sedan slutet av juli –08, men har under senare år allt mer hamnat i skuggan av den bosniske landslagsmålvakten Asmir Begovic.

En ryggskada satte stopp för Sörensens medverkan i sommarens EM, men är alltjämt en målvakt som, trots sin ålder, är att räkna med. Bra i luften, en god kommunikatör och hinkvis med erfarenhet att ösa ur. Han har kontrakt med Stoke till och med sommaren –14 och beräknas ha ett ungefärligt marknadsvärde på ca £ 800 000.

1: Craig Gordon: Den skotske landslagsmålvakten Gordon kom i augusti –07 till Sunderland från modernklubben Hearts. Han gjorde det efter att bland andra Wenger studerat honom och dessutom talat oerhört gott om honom som potentiell stormålvakt. Men hans då rekordhöga prislapp för en målvakt inom den brittiska fotbollen, £9 miljoner, avskräckte Arsenals klubbledning men uppenbarligen inte Sunderlands.

Ett elakt armbrott med tillhörande konvalescens, adderat till Sunderlands nästan huvudlösa management gjorde att Gordon förra sommaren, hux flux, plötsligt fann sig som nummer tre efter de inhandlade Simon Mignolet och Keiren Westwood. Tre förstemålvakter i en klubb som Sunderland kan bara sluta på ett sätt och den brittiska fotbollshistoriens näst dyraste målvakt, efter de Gea, är nu fri att lämna klubben gratis. Så kan det gå.

En riktig yttermittfältare:
Liksom i fallet ”kreativ mittfältare” kan man här smeta på med de vackraste av namn. Vi kan referera till rykten om att Wenger var och drog i Hazard, har talat väl om Dortmunds nysignade Reus eller spekulera i glassgubben Messis egentliga DNA-status. Men jag har valt att till stor del se över rimliga alternativ för en klubb i vår situation, samt med två undantag medvetet valt att hålla mig i närområdet, det vill säga till spelare som redan har erfarenhet av spel i England.

Ett nyförvärv i klubbägarfamiljens smak? Bild från Flickr.com: ”meganellene”

3: Clint Dempsey: Ett fotbollens Kinder Egg, som kan spela central mittfältare, striker och yttermittfältare/winger. Skjuter bra med båda fötterna och med en all american never say die-attityd som för det mesta håller sig på rätt sida av fotbollslagen. Den 29-årige texaspojken gjorde föregående säsong 17 mål och passade till ytterligare 7 och gjorde efter säsongens slut klart för allt och alla att han nu, efter fyra och ett halvt år på Craven Cottage, känner sig redo för att spela i ett Champions Leaguelag.

Dempsey är kontraktsbunden till Fulham fram till sista juni –13 och borde kosta uppemot £ 7-9 miljoner. Hans ålder kanske skulle kunna pressa ned priset något men hans prestationer i såväl ligan som i det amerikanska landslaget, gör det inte. I Dempsey skulle vi inte bara få en spelare som du kan sätta in på nästan varje offensiv plats, utan även en spelare som kan sätta både tempot och nivån på de individuella insatserna i laget.

2: Adam Johnson: Nu vet jag att man inte skall blanda in smuts, smörja och elände i något så vackert som fotbollslaget Arsenal och att man således inte skall ha någonting att göra med en klubb som Manchester shitty. Men eftersom den klubben inte bara valt att misshandla den moderna toppfotbollen i allmänhet, utan även vissa enskilda spelare, så vågar jag mig på fräckisen att önska deras Adam Johnson till Arsenal.

Född i Sunderland 1987 med några barndomsår i rivalerna Newcastles, men med sin huvudsakliga fotbollsfostran i plantskolan Middlesbrough, togs han till shitty i januari –10. Väl där imponerade han enormt med två ypperliga inläggs- och skottfötter, samt med ett allmänt stabilt spel på en gammal hederlig högerytterposition. Nu när klubben köpt fotbollsvärlden sönder och samman har Johnson, med sitt konventionella ytterspel som tydligen inte längre passar sig, sjunkit djupt i den bäbisblåa sörjan. Fick just över femton ligamatcher från start men gjorde, kryddat med några inhopp, på dessa ändå 6 mål och 6 assist.

Trots att allt som rör shitty blir svindyrt och högst oskönt, hoppas jag på en rejäl garagesale uppe i nordvästra Enlgand, där vi hugger på en realappspåhängd Johnsson och handlar in honom till inte allt för mycket mer än de £ 8 miljonerna shitty betalade. Vi lär inte få några fräcka finter och youtubeshowande, men en oerhört kompetent ytter av högt europeiskt snitt.

Ny bryter vi för idag och har, med frågan om vilken yttermittfältare jag har högst upp den delen av min önskelista, en klipphängare som heter duga. Vi har således betat av tre alternativ till andremålvakt, två av tre alternativ till yttermittfältare/winger och skall i nästa inlägg summera listan genom att nämna mitt förstaval på yttermittfältsplatsen och tre kreativa centralt belägna mittfältare jag skulle kunna se i vår klubb. På återseende då.

Först vill jag betona att jag, trots att jag älskar att skriva om mig själv i tredje person och trots rubrikens eventuella refererande till föregående inlägg, inte på något sätt jämför mig eller mina åsikter med föregående inläggs huvudperson, Robin van Persie och dennes syn på klubbens morgondag. Dock kändes det lägligt att följa upp mina spekulationer kring vad han önskar till klubben, med att berätta om vad jag anser klubben behöva för att återigen bli konkurrenskraftig och kanske till och med likna det klubben en gång var. Jag menar, något skall man ju ha för att man skriver blogg, viss spekulationsrätt kan man väl antas inneha, eller?

I Häck väck våt fläck-inläggen redogjorde jag för vilka spelare jag önskar skall lämna truppen och kommer nu att nysta i vad jag anser att vi egentligen behöver. För i och med att Giroud idag blev klar för oss och att M’Vila förhoppningsvis är på väg, skulle vi tillsammans med Podolski, ha inhandlat tre ganska etablerade namn till vår trupp. Och detta före första juli. Men är detta tillräckligt?  Är vi i och med dessa transaktioner åter till den nivå då vi kan utmana om ligatiteln och hävda oss i europaspel långt in i maj? Har vi vad vi behöver för detta? Behöver vi ytterligare förstärkning och vad skall den, i så fall, bestå av?

I och med de två gjorda och det högst troliga inköpet, har det i mig väckts en del funderingar kring om Wenger faktiskt är på väg att byta spelsystem, men jag skall lämna den diskussionen till ett senare tillfälle och hålla mig kvar vid vad vi har och vad vi behöver utifrån nuvarande 4-3-3, eller 4-2-3-1 som vissa anser oss använda.

Målvakter: Szczesny, Mannone och Martinez
Fabianski sägs vilja söka sig till ny arbetsgivare för att få speltid och Mannone har uttalat sig sugen på att permanenta flytten till Hull, men jag tror ändå Mannone kan tänka sig EPL-bänken ett år innan han realiserar eventuella flyttankar. Jag hade gärna sett en rutinerad back up i truppen, en Mark Schwarzer eller kanske till och med en Robert Green, men efter föregående somrars Schwarzer-ryktes-infernon tror jag den dörren är stängd och Green har i dagarna skrivit på för QPR, så där rök de chanserna.

Ända sedan Steve Bruce köpte Keiren Westwood, har Craig Gordon ryktats vara på väg från Sunderland vilket, enligt mig, hade varit en oerhört bra värvning att backa upp den givne förstemålvakten Szczesny med. Gordon är, från och med 120630, dessutom fri att gå utan ersättning, vilket kanske skulle kunna tala för att de wengerska nyporna kanske försöker grabbar tag i lite skotsk målvaktskompetens att ha när stormarna blåser över den arsenalska skadehimlen.

Jag hoppas vi köper en rutinerad vattenbärare som man inte skulle förfasas över få se spela några matcher per år. En Jens Lehman minus fyra år eller någon som nämnda trio rutinerade EPL-spelare, men jag tror att Wenger kommer att lita så mycket till Szczesnys fysik tillsammans med Mannones utveckling vid Kingston att de, tillsammans med den unge argentinaren Damian Martinez, kommer att bilda målvaktsbesättning nästa säsong. 

Försvarare: Mittbackar: Koscielny, Mertesacker, Vermaelen, Djourou, (Miquel och Bartley). Ytterbackar: Sagna, Jenkinson, (Yennaris), Gibbs och Santos.
Djourou twittrade ut sin lojalitet till Arsenal så att hela världen kunde dra en lättnadens suck, medan Ligue 2-segrarna SC Bastia verkar ha dragit öronen åt sig när de fick se Squillacis lönekrav. Jag utgår dock från att Squillaci gjort sin sista insats för klubben, vilket då lämnar oss med tre bra mittbackar, en bra back up och två unga killar förhoppningsvis på väg upp. Miquel har redan visat sig vara enormt mycket bättre än nämnde Squillaci, medan Bartley är omgärdad av både framtidsförväntningar men även av digert skade-CV samt lite blandad kritik utifrån sina insatser under låneperioderna i Rangers.

I Sagna har vi en av ligans bästa ytterbackar och i Jenkinson en inte bara acceptabel underhuggare utan även ett hjärta som klappar för klubben. På andra sidan centrallinjen har vi Gibbs som tidigare kallades för engelska landslagets näste vänsterback men sedan bromsades upp av ständigt återkommande skadeproblem. Som hans skadeersättare inhandlades i höstas Santos in och ja… ett innovativt vänsterbacksspel i den offensiva tredjedelen och ett lite vågat försvarsspel, vilket ger oss en ytterbackssida som är mycket bra och en som är helt okej med potential att bli bra.

Ett tag ryktades Ajax Jan Vertonghen till oss, men när han skrev på för det lilla vita laget i norr, så dog allt var rykten kring backar till Arsenal ut. Eftersom jag med all tydlighet vill understryka att jag önskar Squillaci ett snart avsked från klubben, anser jag truppen har en tom plats att fylla. Frågan är dock vilken kvalité du får när du erbjuder platsen som fjärde eller femte mittback, varför det kanske ändå är bättre att ge den platsen till någon av nämnda herrar Miquel och Bartley.

Mittfält: Centrala mittfältare: Wilshere, Arteta, Rosicky, och Song. (M’Vila, Coquelin, Frimpong, Lansbury, Ramsey, Diaby, och Denilson).
Många tycker att det är trångt på Arsenals centrala mittfält, men jag är inte en av dem. För av klubbens alla centrala mittfältare tycker jag att fyra, kanske fem med det potentiella nyförvärvet M’Vila, håller klassen, medan resterande del i bästa fall kan fungera som truppspelare, men i de flesta lägen borde skippas iväg och lämna plats för annat.

Frimpong är älskad för sin kämpalust och Arsenalhjärta men enormt hämmad av alla sina skador och sitt än så länge ganska otyglade humör. Ramsey var en gång väldigt lovande till han mötte sin Shawcross, och har sedan dess aldrig riktigt blivit sig lik. Diaby och Denilson behöver vi inte ens beröra medan Lansbury, vad jag än hoppas/hoppats om honom, snart har passerat den ålder då man kan anses lovande och just checkat in på the Last Chance Saloon.

Wilshere är inte bara enormt efterlängtad utan även utan dess like upphaussad och vi måste nog börja inse att han inte kommer gå rakt in och leverera som han gjorde våren –10. I bästa fall kommer han vara ikapp någon gång i vinter, men i värsta fall kommer han få fortsatta setbacks eller kvalitetsmässigt hämmas av återkommande skadeproblem.

Är ryktena om M’Vila sanna har Wenger äntligen tagit ansvar för ett problem som han tidigare givit intryck av att blunda inför och det inköpet skulle inte bara bredda vårt sårbart tunna centrala mittfält, utan även höja förmågan att täppa till det för motståndare i deras önskan att passera. En match utan Arteta skulle kunna innebära något annat än en på förhand förlorad och Song skulle kunna lufsa fram till chipningsposition utan några defensiva dubier.

Dock finns det stora problemet olöst kvar, nämligen det att vi, trots att det snart gått ett år sedan fotbollsvärldens absolut mest smutsiga transfersåpa fick sitt slut, ännu inte har ersatt Cesc Fabregas. För trots Rosickys fina vår, trots Wengers funderingar på att centralisera AOC och trots att Wilshere enligt Wenger är predestinerad att spela i den så kallade DB10-rollen, har vi idag inget självklart kreativt nav på det centrala mittfältets offensiva spets. Och så länge Wenger fortsätter matcha laget i 4-3-3 och ha RvP som så kallad falsk 9:a, och inte som 10:a bakom en striker, så kvarstår tomrummet som den fallne katalanen lämnade efter sig.

Anfall: Strikers: van Persie, Giroud och Podolski. (Chamakh, Park). Ytteranfallare: (Podolski) AOC, Gervinho, TW14 (och Miyaichi).
Jag utgår helt frankt från att van Persie kommer att lockas till påskrift av nytt kontrakt, varför han är själva utgångspunkten i vårt anfallsspel. Lukas Podolski fungerar bra både som central anfallare och som ytter, även om jag då vill se honom komma in från högerkanten med rätt fot vänd inåt banan. Nyanlände Giroud är väl att anse som en rak back up för RvP eller som alternativ om Wenger väljer att flytta ned Robin till platsen som kreatör eller helt enkelt byter spelsystem. Oavsett så tycker jag att vi numera har en god täckning i det centrala anfallet.

Som nämnts tidigare så utgår jag ifrån att både Chamakh och Park, så fort van Persie förlängt, inser läget och lämnar klubben. Detta lämnar oss till de offensiva kantplatserna vilka jag, trots Podolskis anländande, finner en aning bleka. Jag utgår ifrån att Gervinho gör som så många andra tidigare och lämnar den svåra förstasäsongen bakom sig för att i höst prestera i nivå med vad han gjorde i Lille. Jag hoppas även att Wenger ger AOC chansen att visa oss att fjolårssäsongens gnistrande ljus inte bara var temporära tomtebloss utan mer av en bitig Bobby i vardande.

Walcott har en hel del att bevisa och hans position i klubbens hierarki torde, trots van Persies gillande, vara inte helt säkerställd. Vi kan liksom inte pytsa ut en mille i veckan för en snubbe som ständig springer på utsidan, fepplar med bollen eller irriterat gestikulerar mot medspelare för att de slagit en för smart passning. Miyaichi bör lånas ut till en bollspelande mitten- eller bottenklubb i ligan och lämnar, tillsammans med Arsjavins separation, lätt och ledigt plats för inköp av en riktig ytter. Inte en central mittfältare som Wenger försöker skola om och inte heller en offensiv ytterback som han försöker ge planens sista tredjedel till, utan en winger, en riktig ytter som kan ta sig runt sin gubbe på båda sidorna (dock inte samtidigt) för att sedan leverera inåt i banan. 

Konklusion: Önskelistan i prioritetsordning, där det första är ett absolut måste och de två andra mer än gärna värda att uppfylla. Utifrån truppens utformning i skrivande stund önskar jag att Wenger och CO handlar in följande spelartyper:

1: En kreativ mittfältare/ersättare för Fabregas
2: En riktig yttermittfältare
3: En rutinerad andremålvakt

I nästa inlägg ger jag er namnen på vilka jag önskar, eller så låter jag bli. Vi får se. Up you Gunners!

Samtliga bilder från Flickr.com: av en snubbe/snubba

som kallar sig Fid aka Theo