Davidsson & Mannen

Eftersom detta är en blogg så får jag vara precis hur personlig och privatlivsblottande som helst. Jag kanske inte kan visa naket eller frossa i perverterat beteende, men drinkintag, klädval och partnerdito, kan jag ju vilt och ohämmat lämna ut, just för att själva formen uppenbarligen tillåter det.

Nu kanske jag inte är killen som outar sminktips, nattklubbsraiders eller presenshångel, det ligger liksom inte riktigt för mig, men jag är nu ändå, för kanske tredje gången i den här bloggens historia, på väg att blottlägga i varje fall vissa fragment av min i mörker fördolda, och högst dunkla, personlighet. Eftersom jag, förvisso inte så ofta längre skriver i tredjeperson singularis, men väl under pseudonym, så tar jag mig friheten, utan vare sig rädsla eller normativa förbehåll. Och som ni märker också utan några som helst lingvistiska stockningar, upprepningar eller skyddsbarriärer i form av allt för långdragen inledning.

Första gången I went private här i bloggen, handlade det om en rejäl fortkörningsbot som nästan kusligt ackompanjerades av låten Breaking The Law av metallbandet Judas Priest. Priest som härstammar från Birmingham, staden där fotbollslaget Aston Villa, vilka vi just den helgen skulle möta, också har sina rötter. Andra gången redogjorde jag för en högst suspekt dröm om ett Arsenal-Swedensamkväm med lika delar allmän paranoia som Silly-seasonförhoppningar i en allt annat än vän anrättning.

Denna tredje gång mitt själsliv skall upp i dagern, är det även efter att mitt undermedvetna, genom en nattlig kräftgång, med all möjlig kraft bankat på bloggporten. Jag tänker också gör en kort analys av drömmen. Detta eftersom andemeningen i drömmen är så, nästan pinsamt, uppenbar.

Hela dramat gick, kortfattat, ut på att jag var på någon sorts konferens där någon form av gruppövning skulle gå av stapeln. Det delades in i smågrupper och jag hamnade i samma grupp som bland andra Expressenjournalisten och tillika chelseafantasten, Frederic Pavlidis. Gruppen satt och samtalade kring en given uppgift och skulle komma fram till ett scenario på en lösning. Till min förvåning började nämnde chelseafan, att, ju mer tiden löd, vara allmänt sur, stingslig och otrevlig. Och det visade sig sedan att hans utagerade aversion var riktad mot just mig.

Som den fredslilja jag är drivhusodlad till att vara, tog jag tjuren vid hornen och, i vänligt men bestämd ton, konfronterade honom med hans såväl otrevliga och som intrigerande beteende varefter han svarade upp med lika stor ärlighet. Det visade sig att han, enligt mitt undermedvetna, var synnerligen upprörd för att jag, enligt drömmens Pavlidis, inför gruppen skulle ha insinuerat att han hade stulit ett av ungarnas Nintendo DS, vilket jag av outgrundlig anledning skulle ha med mig på konferensen, av mig.

Drömmen slutade med att vi, i varje fall hjälpligt, redde ut vår beaf, men jag vaknade ändå med en högst oskön känsla av ouppklarad konflikt, outrett socialt nystan och med en gnagande känsla av att vara del i någonting jag egentligen inte önskade. Efter några timmar på jobbet och efter en stund i meditativ avskildhet, under förevändningen att jag faktiskt behövde arbeta, har nu polletten äntligen trillat ned.

En tomte till en annan. Bild från flickr.com av ”oatsy40”.

Jag har inget emot varken drömmens eller verklighetens kvällstidningsjournalist. Dock hängde jag, under gårdagen, en stund på twitter där kvällstidningsjournalister skrev om det svenska landslagets stundande VM-kval. Både själva landslagsuppehållet och journalisters rapporterande om det, som om de upplevde meningsfullt innehåll i det, har uppenbarligen väckt enorm vrede hos mig som Arsenalfantast.

För landslagsuppehåll saknar mening och således saknar rapporterande om uppehållens förstoppade fyllning, helt relevans. Landslagsuppehåll är att anse som allmänt skadliga och bör därför genast tas bort från såväl kalender (läs: spelschema) som påtvingad vardag att uthärda. Det är nog när man skall fylla tomrummet mellan två helgers speldagar, nu skall man förväntas vara normalfungerande i nästan två veckor, just som normaliteten (läs: Arsenals säsong) börjat sätta sig.

Och då har vi ändå inte avhandlat den skaderisk, på värdefulla Arsenalspelarkroppar, som kvällstidningsjournalister tenderar att rapportera om. Lägger vi även denna skadliga dimension till den allmänt levnadsdestruerande, så förstår ni att random kvällstidningsjournalist fick klä skott och framstå som oskön i samanhang såsom svettavsöndrande mardrömmar.

Vi rundar av det hela med att slå fast att jag är en fullt normalfungerande social varelse som internaliserat västvärldens rådande normstruktur. Att nämnde kvällstidningsjournalist inte har någonting med verklighetens att göra samt att samtliga Arsenal Swedenmedlemmar tämligen bör slår knut på sig i skrockfyllda försök att hålla våra spelare hela och skadefria till lördagens möte med Southampton. Mer om den matchen senare i veckan.

Ha det så bra. Gör allt du bara kan för att stå emot den smittsamma sjukan landslagsuppehåll och dess såväl enorma som högst skadliga biverkningar. Och sov så gott. Om du kan!

Att följa det moderna Arsenal, det Arsenal som under Wenger gjort fotbollsestetiken till en rådande måttstock, Arsenal efter att den, av George Graham, ärvda backlinjen pensionerat sig. Att följa det Arsenal, det har inte alltid varit en dans på rosor. För bortsett från att vi inte längre vinner någonting, och således har stora svårigheter på ett strukturellt plan, så har också varje enskild match kommit till oss i sällskap av lika delar visuell njutning som potentiell Armageddon, ragnarök och besök av en imaginär Krösa-Maja i hörnsoffan.

Så av den anledningen, och säkerligen många flera, så har årets säsongsinledning varit så enormt annorlunda det man är van vid. Visst har vi, som vanligt, förlorat minst två spelare från startelvan och visst har vi, som vanligt, fått lämna The Transfer Deadline Day, med en bitter eftersmak i munnen. Visst saknar vi en/vår riktige förstamålvakt och visst är vi, som vanligt, top of the table när det gäller skadefrånvaros.

Men jag måste erkänna att söndagens bortamatch mot foolsen, gav mig en lite konstig känsla av att inte riktigt känna igen mig. Som att jag visste vad jag såg, men ändå funderade på om det var något som inte riktigt stämde. Det kan ha varit den smått hallucinogena bortatröjan, det kan ha varit det faktum att domare Webb faktiskt var riktigt, riktigt bra, men det kan också ha varit någonting helt annat.

För runt en sisådär 70:e till 75:e minuten upplevde jag någon form av emotionell och perceptiv sensation. Vid en tidpunkt där den vanliga fruktan och existentiella brottningsmatchen brukar sätta in och igång, så upplevde jag någonting helt annat, någonting för mig helt oväntat. Jag upplevde en känsla av trygghet, en känsla av lugn och en känsla av att kunna sitta säkert.

Denna gång, inte ens nödvändigt. Artwork: D&M

Jag kunde lägga armen om min lille studsboll till son och utan svårighet ge honom de garantier han ständigt efterfrågat men aldrig kunnat få. Jag kunde säga att, ja, idag vinner vi. Idag kan du lita på att vi inte kommer förlora och att idag är det gott att hålla på Arsenal. För vi som fått bevittna så många ledningar tappas, så många halkande vänsterbackar och motståndarmanagers manövrera bort Wengers naivitet med cynisk klarsynthet. Vi som bevittnat laget bli bortkollrad av Bartons och Nolans, sett mittbackar göra självmål och sett målvakter plötsligt bara tappa allt.

Vi som har formats till att alltid frukta sista kvartens anstormning. Vi som stöpts till att hålla andan de sista fem och vi som, av rädsla för att missa något avgörande i utseendet av dagens syndabock, räknar med att inte kunna gå på toaletten under hela sista 20.  Vi kunde istället lägga upp fötterna på bordet, luta oss tillbaka och tala till vår avkomma i lugna ordalag. För vi hade inget att frukta.

Ingen på plan var en tickande bomb, inget back-five som liknade en schweizerost och ingen Diaby som fick en att vilja riva sitt hår. Eller ja, han var med på planen, men han var bra, riktigt bra. Han var en hållbar länk i en fungerande kedja. En kedja som innehöll en närmast briljant mittfältsstopper i Arteta, en målskjutande vänsterytter som tog den defensiva brottningsmatchen vid egen hörnflagga och ett genom hela laget löpande försvarstänk. Elva länkar i en väl sammansatt hållbarhet.

Vad än herrar Wenger och Bould tillsammans har kokat ihop, och hur länge denna anrättning nu varar. Vi kan bara be om konservering och tillåta oss att njuta av det lugn som fanns i laget och spred sig ända hem till soffan. Där vi satt och var safe, där vi var i ett läge av att kunna sitta lugnt och var i ett läge av att sitta säkert. Safe sitting: Ovant? Ja. Underbart? Oh, ja.

Idag mötte vi, som ni vet, skitgänget från Merseysides röda del vilka förvisso är ganska ogillade av yours truely, men har sina största antagonister, inte i Arsenal utan i Manchesterlaget United. Städerna Liverpool och Manchester, och dess invånare, har år av sociokulturellt battlande med hamn- och import/exportrelaterade spörsmål i förgrunden. Så de gillar liksom inte varandra, för allt hänger ihop. Djuphamn vs arbetslöshet, trofétomt vs ett fotbollslag i europeisk toppklass blir liksom  automatiskt slagträn i inte helt vänskapliga relationer, invånare emellan.

Ni, som Arsenalfans, vet ju hur relationen mellan Wenger och Ferguson, mellan Vieira och Keen och mellan Arsenal och United, under perioder varit allt annat än kärleksfull. I takt med att oljepengar kommit in i fotbollen har Arsenal tappat och i takt med detta tapp har relationen mellan klubbarna tinat. Och så kom då den här dj-la Robin van Persie och, genom sin högst osköna övergång, förde relationen tillbaka till istiden.

Utifrån detta har D&M och lekkamrat Manu-Mats (MM) fått vårda sin relation genom att inte bara låta bli att tala svensk fördelningspolitik utan även ge f-sen i att vidröra ämnet ”holländska fotbollsspelare på glid från verkligheten”. Vi gör så gott vi kan och fungerar nog rätt bra i hop, trots att Arsenal och United nu åter är i skyttegravarna. Men vid dessa, spända lägen, vad är inte som allra bäst? Vad är universalmedlet för att finna en gemensam medelväg? Jo, den gemensamme fienden. Och den gemensamme fienden var inte svår att finna i Herr Gerrard och hans osnutna skitstövlar från Anfield Road.

Av den anledningen har vi idag en Headmaster Ritual, olik andra. Vi har en HR där inte bara jag själv sätter betyg och utger omdömen, utan även Manu-Mats, om så bara för en stund, ställer sig på den goda sidan. Vi kör dubbelbetyg idag: Ett från mig och ett från Manu-Mats. Varsågoda, hoppas det smakar:

Mannone: Manu-Mats (MM): 2/5. Hade inte mycket att göra tack vare ett väldigt bra försvar.

D&M: 3/5: Stundtals lite småfladdrig på luftpastejerna, men vägde upp det med att också stå på rätt ställe och visa goda reflexer. Fick till och med göra en riktigt stilig TV-räddning, på Shelveys skott, i 90:e. Stabil insats. 

Jenkinson: MM: 1,5/5. Lite valpig och en bit kvar för att hålla PL-klass, får jobba en hel del för att ta en frisk Sagnas plats.

D&M: 2/5. Mr Hjärtesorg river upp gigantiska magsår i Arsenalfansen med sitt spel med bollen. Men visar ständigt ett j-lar anamma och det måste man ge honom cred för. Klarar dock 2:an med det klassiska nödropet, mycket för att han spelade upp sig rejält mot slutet i takt med att, 17-årige Sterling mattades rejält mot slutet. 

Mertesacker: MM: 2,5/5. Tysk ordning och reda, gjorde sitt jobb sehr gut.

D&M: 3/5. Bedrövlig med fötterna och fick Jenkinson att likna Messi. Men stod, å andra sidan, på rätt ställe precis hela tiden. Hade en tuff eftermiddag mot den där lille äcklige fallfrukten från Uruguay, men gjorde ändå sitt jobb som det placeringssäkerhetsbälte killar som TV5 och LK6 är beroende av.

Vermaelen: MM: 4/5. Ah, så här skall en kapten och mittback spela! Hade givit vad som helst för att få honom att spela bredvid Vidic. Ligans mest offensiva mittback?

D&M: 4/5. Fick något enormt mycket stryk av samtliga rödklädda som kom när honom, som liksom verkat fått order om att köra över vår kapten så fort möjlighet gavs. Gjorde trots detta, eller kanske tack vare det, en klassisk TV5-match. Inte världens bästa positionsspel men ett hjärta större än The Kops samlade urinoarmetrar. Smaskade gladeligen upp den lille fuskslusken med nr 7 på ryggen och fick dessutom det där, på hockeyspråk, andraassistet på 1-0-målet. Grym dag på jobbet och vi kan bara hoppas på att bytet gjordes för att Koscielny skulle få känna lite på spel i gynnsamt läge.

Gibbs: MM: 2/5. Ganska osynlig i första, men kom fram mer på sin kant i andra. Dock gjorde han det som en ytterback skall, säkra defensivt.

D&M: 4/5. Ett dödligt vapen som fick en att tänka på den där osköne killen som nu för tiden spelar i Londons mörkblå oljelag, och dennes tid i världens vackraste lag. Gibbs hade att lägga till detta även ett defensivt arbete och en positionsförmåga som Clichy skulle ge sin inläggsfot (jag vet att den är värdelös, men ändå) för att ha.

Arteta: MM: 3,5/5. Gjorde ett stort jobb över hela planen, kvalitet! Tog bort Stevie G föredömligt.

D&M: 4/5. Är du trött på olé, är det på Arteta du skall se. Det hävdar jag utan att skämmas det minsta för punkrimsprosan. En stor insats av den ståtlige spanjoren som var precis över allt utan att för en endaste sekund förlora kollen på varken yta eller gubbe. Otroligt vackra glidtacklingar och fantastiskt följsam.

Diaby: MM: 4/5. Vem är Song? Oj oj oj, detta gjorde Diaby bra! Man behöver inte alltid handla, kolla istället vad man har i sitt eget skafferi…

D&M: 3,5/5. Diabys första halvlek var nog den bästa han haft i klubben och han följde upp den med att vara riktigt bra i andra. Höll bollen i tempo, serverade medspelarna meningsfulla passningar och tryckte till de små scouserna riktigt frejdigt, då och då. Jag hoppas han håller sig hel och bygger vidare på denna match.

Cazorla: MM: 3/5. Låg bakom första målet och gjorde det andra själv. Men, ni måste ge honom fler bollar att jobba med, om detta hade skett hade ni gjort ett eller två mål till.

D&M: 4/5. Slår passningar som hett stål genom smör och var så, nästan galet, noggrann med bollen att man undrade varför han spelar för Arsenal först i år. Hans slalomåkande med bollen fick foolsen att se helt desorienterade ut och hade, med sin påtagliga tvåfothet, en brutalt överläge på motståndarna. Underbart vältimat assist till 1-0-målet och skapade rena förnedrings-TV'n med sitt 2-0-mål. Du måste bara älska den här lille mannen.

Podolski: MM: 2,5/5. Detta är vad man förväntar sig av Podolski, dock försvann han från och till under matchen.

D&M: 4,5/5. I min mening MoTM och gjorde precis det som nyanlända Arsenalister på vänsterkanten brukar göra på Anfield Road: Mål. Bröt isen och spred värme här i soffan. Underbart löpjobb i förarbetet till målet och ett lysande pass till Cazorlas 2-0 mål. Underbar insats. Och då har vi ändå inte talat om hans enorma defensiva slit. Ett föredöme för samtliga truppens yttrar i sitt ständiga understöd som tillsammans med Gibbs effektivitet, fick Borini att se ut som fjunig tonåring och Downing som den videojugge han, till syvende och sist, är. Goldi Poldi Halleluja, f-n vad grym match!

Giroud: MM: -/5. Var han ens på plan? Helt osynlig och vilsen, behöver nog ett gäng matcher till för att hitta rätt i PL.

D&M: 2,5/5. Spelar du ensam striker är din huvuduppgift att göra mål, dvs. sätta och inte missa de chanser du får. Här gick Giroud rejält bet. Men till hans försvar måste framläggas att han är en grymt bra targetplayer, i dubbel bemärkelse. Dels för att han nickar alternativt tar ned höjdpassningar, men även för att han får meningslösa rensningar rakt upp i det blå att framstå som meningsfulla genom sin ypperliga rörelse och förmåga att hamna på rätt plats. Ännu ett plus för att han, genom sina aldrig sinande löpningar, drar upp enorma ytor för medspelare att jobba på. I min värld är det bara för Giroud att jobba på som han går, så kommer chanserna att sitta. 

AOC: MM: 1,5/5. Sprang, sprang och sprang, men väldigt osynlig.

D&M: 2,5/5. Började matchen starkt men försvann sedan helt. Fick, liksom vissa andra Arsenalspelare, ta emot rejält med stryk och min oro är stor att bytet mot Ramsey, i 73:e, faktiskt var relaterat till just smällarna han fick. Var i första halvlek pigg med bollen, höll ett ständigt hotfullt högt tempo och slog ett antal väl avvägda passningar till rätt destination. Hjälpte även Jenkinson att hålla 17-åringen, som klädde av Kolo Touré förra veckan, i schakt.

Wenger: MM: 4/5. Att inte handla sista dagen av fönstret, detta ger rätt signaler till de spelarna som redan finns i klubben. Resultatet? Det såg ni idag, våga vägra FM-generationen!

D&M: 4/5. Trotsade den allsmäktige skräphögen (D&M) i sin laguttagning och satte, i och med AOC i startelvan, press på Enrique som inte alls kunde spela det moderna ytterbacksspel han brukar göra. Bytena var det inga konstigheter med, men Wenger kommer utan problem sova lugnt i natt.

Domare Webb: MM: 3,5/5. Ganska osynlig som en domare skall vara, mycket bra att han synade foolsens försök till att filma till sig straffar.

D&M: 4/5. Gick på Suarez första filmning och varnade BFG i 5:e minuten och fick mig då att tänka att det hela skulle gå käpprätt åt straffpunkten precis när som helst. Men höll sedan matchen i bra skick och lät bli att falla för foolsen äckliga filmningar. Borde absolut varnat nämnde Suarez för dennes parodiskt tvångiga filmande.

Övrigt: MM: Det var länge sedan jag såg Arsenal spela så här bra defensivt, disciplinerad backlinje med bra hjälp av sitt mittfält, Bould-effekten? Offensivt är det lite naiva kortpassningsspelet borta och ersatt av ett mer direkt och snabbare spel utan att kalla det snabba omställningar. Detta gjorde ni möcke bra!

The Spirit of Shankly: D&M: -/5. Yes, där satt den. Lagkapten Gerrard försökte spela oldschool och skicka Vermaelen tillbaka till Belgien. Den uruguayanska fallfrukten gjorde nästan inget än att falla, rulla de katalanska varven och utsöndra dödsskrik, men lyckades även stämpla både Arteta och Vermaelen samt uppenbart bodychecka AOC över revbenen/njuren. Även lille Sterling verkar ha snappat upp fuskandets ädla konst av läromästarna nr 7 och nr 8 och den gamle skotten måste vända sig i sin grav av hans adepters fotbollsförstörande uppförande. Gott jobbat, helyllefools.

Men skit samma, Arsenal kom, sågs och segrade och gjorde det så där dj-la gott så att man bara kommer vara glassakingen hela dagen i morgon. Känns bara underbart bra och jag har fått med mig en rejäl moralboost att ha med mig i den helvita vecka jag lovat min fru. Grattis mig, men framför allt; tack Arsenal. Och tack ni bloggläsare som låtit ett Arsenal- och ett manu-fan röka fredspipa på detta sett. Vi kanske inte var överens på samtliga punkter, men det är ju lite tjusningen med just betygssättning. Tack.

… hävdade Stockholms Negrer, på den underbara skivan ”Kärlek” från 1989. Frågan är då vad vi män gör? Vad vi gör som är så mycket mer kreativt och konstruktivt. Jo, vi placerar fruga och svärmor i TV-soffan framför en feelgoodrulle, köper hem snacks och finöl och spenderar fredagskvällen och natten till lördag framför Sky Sport News, Twitter allsköns livebloggar. Vi har lapptoppen i ena hörnet, smartphonen i andra, whatsup-ar och textar runt till vänner och bekanta i jakten på senaste nytt.

Vi rullar runt på ett jämntjockt moln av stigande förhoppningar, påträngande besvikelser och salongsberusning på randen till reguljär fredagsfylla. Vi tror att vi är i lugn avslappning men har vilopuls långt över 100 bpm. Händernas svettningar får bara värdig konkurrens av pannans chipsflöt. Och vi kallar det rekreation, vi kallar det normalitet och vi förväntar oss att andra människor inte skall se oss som asociala monster på inslagen väg som leder käpprätt åt h-vette.

Och så blev klockan plötsligt tolv. Midnatt och augusti blev september och med septembers anländande kom även ljudet av ett fönster i igenslagning. BOOM. Så var det plötsligt slut, så var det plötsligt över. Vi stod där och fick se den önskade rocken bli till ett par byxor, som blev till en väst som därefter blev till en mössa, som i sin tur blev till ett par vantar, men som till sist bara blev till en tummetott. Som inte ens blev det, som bara blev tack och godnatt.

Vi hade väntat en hel sommar på att de där onödiga spelarna skulle lämna, för blev vi bara av med dem så kunde vi köpa nytt att lägga till RvP´s och Songs potentiella ersättare. Under gårdagen lånade vi ut både Bendtner och Park, varför platser plötsligt öppnade sig och möjliga ins skulle kunna bli officiella nyförvärv. Ni vet ju alla hur det gick med den saken…

Efter detta antiklimax så förväntas vi nu ladda om och gå vidare och hur f-sen skall det gå till? Vi fick inte in en tillstymmelse till det vi behövde och vi står, trots Cazorla, Podolski och Giroud med en tämligen usel transfersommar på hand. Och som en konsekvens av detta också med en trupp som ser ännu tunnare ut än de Arsenalårgångar som i efterhand dömts ut. Hur f-sen skall vi gå vidare, vad skall vi göra nu? Skall vi böla, drömma och dricka sött vin?

På söndag gör The Arsenal resan upp till soptunnorna på Englands bakgård. Och eftersom Brendan Rodgers inte bara fått foolsen att ersätta oss som Englands barcelona, utan även gjort vad han kunnat för att städa ut gammalt Benítez- och Daglishskräp och ersätta det med spelare som faktiskt kan sparka boll, så ser de tyvärr bra ut. Riktigt bra.

Min startelva som skall möta dessa track-toppens barcelona-light ser ut som följer:

Szczesny
Jenkinson – BFG – Captinator – Gibbs
Coquelin – Arteta – Cazorla
Podolski – Giroud – Gervinho

The Back Five: Szczesny skall enligt Wenger göra tester i kväll och på söndagsmorgonen och vi kan bara hoppas att han är hel. Koscielny skall vara tillgänglig varför han skulle kunna ersätta BFG i backlinjen. Den store j-la tysken har varit oerhört bra de två första matcherna, varför han rimligtvis borde få starta, men där han är tryggt och följsamt placeringssäker så är Koscielny mer av den ettrige och jag-är-helst-över-allt spelaren. Kanske skulle ändå det senare vara att föredra, men jag är nöjd med vilket som.

Mittfältet: Äntligen har vi en spelare som insett att ett lag måste föra och passa bollen framåt men dessutom göra detta i rörelse. Jag hoppas att killar Diaby och Ramsey ägnar sin tid på Anfields bänk åt att studerar Cazorla, -för som han har spelat långt utanför deras ramar och trygghetszoner hittills. Med Song utflugen ur boet har mittfältet tvingats till omformering och utifrån truppens nuvarande utformning kan jag inte annat än stoppa in Coquelin på platsen framför backlinjen.

Somliga skulle säkert hävda att det fungerade bra senast, då Arteta tog ett steg ned till Songs gamla position och lät Diaby få spela box-to-box. Det gör inte jag. Vi behöver ett rörligt och tempokraftigt mittfält och i ett sådant ingår inte Diaby. Hate to say, men killen är crap. Skall vi vara bra kan vi inte ha crap på vårt mittfält och av den anledningen ser jag hellre att Coquelin ges chansen att visa vad han går för.

Anfallet: Återigen vill jag ha Podolski och Gervinho på höger respektive vänster kant och med Giroud i mitten. Dels för att Podolski behöver en striker bredvid sig och så länge vi fortsätter med vår 4-3-3-variant så får han förpassas till kantspel, för att därifrån söka central närkontakt men också för Podolskis bästa skottfot skall vara inåt i banan. Gervinhos startplatss behöver knappast någon förklaring, vilket därmed hänvisar både AOC och TW14 till cirka timmen på bänken innan de, i nämnd ordning, hoppar in i hetluften.

För det är där vi står. I hetluften. Förvisso fesljummen av brustna transferförhoppningar och förvisso stinkande av den gamla scousergrytan på uppkok, men ändå i den hetluft som kallas Anfield Road och som skall innebära totalt överkörning, upprättande av ordningen och tillplattande av ärkefjanten med nr 8 på ryggen. Nu är det bara att bryta ihop och komma igen, bära den enorma besvikelsen, uteblivna inköp innebär, med bibehållen självrespekt. Försöka lita på det vi har och skita i det vi inte köpte fast alla visste att vi behövde det. Böja sig fram mot den ständiga motvinden, bita ihop och se till att vinna över det där löjliga, besvärande och högst osköna Resandefolket från Merseysides röda del.

Come On You Gunner!

Tänk er ett stadshotell i vilken svensk småstad som helst, en pulserande storstads ljusskygga nattklubb eller vilken Danmarks- eller Finlandsfärjas förförande tingeltangel som helst. Tänk er att klockan för länge sedan passerat midnatt, att den så smått börjar närma sig stängningsdags, låt oss säga 03.00, och tänk er att det subtilt sociala smörjmedel, som en salongsberusning kan innebära, för länge sedan övergått till en stadig och rejält hederlig lördagsfylla.

Barens ljudnivå är högre och nyanserna i konversationerna färre. Gesterna är större och de tidigare i varje fall diskret närvarande, hämningarna lyser nu allt mer med sin frånvaro och är snart bara blott historia. Det som tidigare var kastade blickar och besvarade leenden är nu ett sammelsurium av islängda relationella ankaren. De mellanmänskliga kontaktytorna putsas i ett allt mer rasande tempo och de stackare som ännu inte försäkrat sig om fångst, inhöljs i ett allt mer påträngande skimmer av annalkande brådska.

I takt med klockans obevekliga nedräkning höjs alkoholhalten i blodet och i sällskap av desperationens viglande ombud leds vi nu in i nattens avslutande fas. Grisjakten. Nu är kraven inte längre så höga, insatserna lägre och oddsen både avsevärt bättre och för rejält somliga sämre. Vissa siktar in sig på en högst temporär kontakt av det erotiska slaget medan andra tänker långsiktligt och satsar på emotionellt baserad samvaro. Det börjar nu bli rejält dj-kla bråttom och det huggs i princip på allt som kommer i ens väg. Nu skall driftlivets segerkrans försegla kvällen och garantera förhöjd status vid kommande måndags alla avrapporteringar. Och stackars den arme sate som tvingas göra vandringen hem, genom snårblåstens höstnatt, i singularisens golgataform. 

Precis då och precis där står fotbollsklubben Arsenal just idag, just nu. Månaderna i transferfönstrets nedräkning har övergått i dagar som nu snart bara är timmar. Klubbar som handlat färdigt tidigt i fönstret, sitter lugnt i baren och betraktar överseende spektaklet, medan de som spelat 0-0 i sina inledande matcher allt mer utsöndrar lättigenkännliga pustar av den bekanta odören desperation. De irrar mellan dansgolven i ett allt mer planlöst mönster, messar den ena och råkar liksom krocka in i den andra. Klockan slår, dagarna går. Idag är det torsdag och vi börjar med raska steg närma oss detta transferfönsters absoluta grisjakt.

Kontrakt skall slutas kring såväl varaktiga som högst kortsiktliga relationer. Muskler skall pumpas upp, konkurrenter skall skrämmas på flykt och ropen av lock och pock blir allt mer påtagliga för var sekund som går. Somliga kör med rent spel och låter sanningen tala för sig, andra slår på stora trumman och lovar guld och gröna skogar, digra titelchanser och en rikligt mysig frukost av delande att konfirmera alliansen med. De olika parterna låter spelet föra dem vidare i den outtalade förhandlingen och trevar allt mer intensivt efter en förslutning.

Wenger, Gazidis och gänget rullar konjaken i sina kupor. De lutar sig bakåt, låter pallen gunga och låter armbågarna ta stöd mot bardisken. Deras blickar går över fältet av fotbollsspelare möjliga att få till klubben och de är visa av erfarenhet kyliga att sitta still, hålla på hanen och vänta ut sina motspelare, ännu en liten stund.

Tick-tack och klirr i glasen, tiden rinner som oljemiljoner mellan fingrarna och snart skall bluffar synas och korten läggas på bordet. Alldeles strax tänds lamporna i taket och då kan det redan vara allt för sent. Kommer de ärrade herrarna vid baren att lyckas, kommer de att landa det eller de önskade objekten? Kommer de, nästa veckas inledning, att kunna stoltsera med det där klassiska leendet som bara en väl utförd grisjakt kan ge? Vem vet? Vi kan bara höja våra glas, lägga en hand på vår egna erövrings lår och önska dem god jakt. Kom igen nu, herrar, in och grisa. 

Nu är det, äntligen, måndag sista veckan i augusti. Först vill jag be om ursäkt för att det inte producerades någon Headmaster Ritual i går eftermiddag. Orsaken till det är att vi nu är ungefär två veckor, efter skolstart in i hösten, varför ungefär 75 % av alla Sveriges skolbarnsföräldrar antingen just har varit förkyld och febrig, just skall bli förkyld och febrig eller just nu är förkyld och febrig. Själv tillhör jag den sista kategorin varför jag under gårdagen låg i sängen med datorn på bröstet, med en halvt urdrucken folköl bredvid mig och verkligen försökte få feeling, men inte var i stånd att producera varken text eller adekvata betyg.

Dock kan helgens resultat fungera som ett ypperligt startblock till denna just påbörjade vecka, denna transferfönstrets sista vecka av öppet spelarfladdrande. För efter två omgångar har Arsenal, med två matcher mot förmodade mittenlag, redan tappat fyra poäng på täten. Vi har spelat fyra halvlekar, hållit lakanen rena och gjort totalt noll mål. Försvaret har, om det nu kan anses ha sats på prov, fungerat bra, anfallsspelet varit, i bästa fall, fesljumet och den fungerande rollfördelningen på mittfältet har helt lyst med sin frånvaro.

Med dessa upplevelser i ryggen skall vi gå in i transferfönstrets sista vecka med öppna ögon, kloka nog att inse läget och se över medlen för att göra någonting åt situationen. Förra året hade vi förnedringen på Old Trafford som katalysator, denna säsong har vi dessa två 0-0-matcher. Visst har vi fått in den underbara Cazorla, men vi är ännu långt från i hamn. Min bild av läget ser ut som följer:

Målvakterna:
Visst hade vi gärna sett en Schwarzer eller en Sörensen i målet i går, men nu har både Mannone och Fabianski valt att stanna i truppen och så länge ingen av dem rör på sig har vi acceptabel back-up till den givne Szczesny. 

Backlinjen:
Wenger har skickat Bartley till Swansea men ännu inte lyckats göra sig av med Squillaci. Vi är, i nuläget, en lättare skada ifrån att möta foolen på Anfield med Djourou i backlinjen, men jag känner mig detta till trots inte helt panikslagen inför läget. För Gibbs har ju börjat säsongen hur bra som helst, Jenkinson har stretat emot helt acceptabelt på sin kant och Miquel är för mig ett enormt mycket bättre alternativ, än ovan nämnda fepplande fransman, som femte mittbacksalternativ.

Mittfält:
Om Wenger nu hävdat att vi har nio mittfältare aktuella för de tre platserna, måste han uppenbarligen ha räknat både Coquelin och Lansbury dubbelt. För med Rosicky och Wilshere frånvarande med skador minst september ut och med Song utflugen till nepotismens urmoder, så har Arsenal, i Arteta och Cazorla,  bara  två etablerade mittfältare och ett gäng utfyllnadsspelare att rotera med.

Exempelvis har nu Diaby förvisso hållit sig hel i hela två matcher, men har ändå varit rakt igenom bedrövlig i båda dessa. Han har inte tagit något som helst defensivt ansvar och överlämnat allt detta till en klart hämmad Arteta som tyngts ned i Songs gamla funktion. I spelet med boll har Diaby fortsatt att, sin vana trogen, sänka tempot, drälla med bollen och mot Stoke slog han bort nästan en tredjedel av passningarna. Är Diaby verkligen den killen som, skadad eller inte skadad, skall bli vårt mittfältsblock, en öppnande kreatör eller vårt box-to-box-mittfältsnav? Är det en sådan spelare som skall axla någons fallna mantel? Innebär hans comeback att vi har vad vi behöver och således inte behöver handla?

Anfallet:
Gör ditt lag, på två matcher mot lag som skall ligga i ligans mitt, totalt noll mål, så fungerar inte ditt anfallsspel. Att utifrån detta döma ut anfallsspelarna är dock ett både långt och felaktigt steg att ta. Wenger har valt att ersätta en skyttekung med två nykomlingar vilka förvisso både varit skyttekungar i sina tidigare liv/ligor, men oavsett är just nykomlingar i ligan.

Både Gioud och Podolski behöver mer tid och en inslussning som inte står och vinglar på randen till akutläget. Men nu är det som det är, Wenger eller de styrande i klubben, har valt att jobba som det gjort och anfallsspelet blir, fult logiskt, drabbat av detta. Att varken Chamakh, Park eller Arsjavin fanns med på bänken mot Stoke skulle kunna indikera att ingen av dessa finns med i Wengers framtidsplaner, varför anfallsbesättningen inte bara kvalitativt, utan även kvantitativt, ser ut att behöva få en del uppmärksamhet av klubbledningen.

Lösning:
Vi behöver två, alternativt tre nya spelare. En renodlat defensiv mittfältare eller en som kan fungera som Song gjorde för några säsonger sedan. En box-to-box-mittfältare att avlasta Arteta och en etablerad anfallsspelare som kan få igång målgörandet.

Det har ryktats om M’Vila, om Capoue från Toulouse och nu senast från Newcastles Tioté. Jag skulle bli själaglad för vilken som helst av dessa, även om den sistnämnde inte bara har ACoN i vinter utan även en viss skadehistorik som skuggar hans spelarprofil. Visst kan Arteta spela DM light och visst är Coquelin lovande, men Arteta behövs bakom mittfältsspetsen och Coquelin får inte bli ännu en symbol för Wengers övertro till unga och lovande spelare, att sätta före etablerade.

När Sahin ryktades till oss, gick jag upp i brygga av gammal bortträngd Arsenal a la Wengers tidiga år i klubben-feeling. Sedan gick hans agent bananas och körde igång foolsen vilka förvisso fick en grymt lovande spelare att ha i sin klubb denna säsong, men även en av fotbollshistoriens sämsta dealar. Real Madrid måste stå där och fnittra smått chockade, med ett så tillgängligt farmarlag som betalar hutlösa pengar för att utbilda deras spelare.

Dock anser jag fortfarande att en Sahintyp hade varit drömmen, som komplement till truppen. Inte en av de två nödvändiga värvningarna, som vi bara måste göra denna vecka, men som ett härligt kryddande till en ljuvlig truppanrättning.

Arsenals måltorka har fått internet att gunga av rykten och önskningar om köp av än den ene storspelaren efter den andre. Många vill ha in en etablerad striker och kräver att Wenger skall tömma sin spargris för namn som Llorente och Falcao. Är det rimligt att ta in ännu en spelare som skall aspirera på den enda strikerpositionen vi har, i vårat 4-3-3?

Om vi i stället funderar på spelare som inte bara kan fungera som central striker, på mer mångfacetterade spelare, som kan vara alternativ på flera positioner, vad ser vi då? Mångsidig, erfaren och van att göra många mål i en stor liga, tja...?

Jag vet ju en kille som gjorde 17 mål och 7 assist under sin senaste säsong i Premier League. Som kan fungera som striker, som ytter och som spets bakom anfallstrion, men inte skulle stå i vägen för någon enskild spelares utveckling. Som har lämnat in en transferförfrågan till sin nuvarande klubb och dessutom uttryckt önskan om att få spela Champions League. Tja… vem kan det vara, Wenger?

Slutsats och inköpslista:
1: Defensiv mittfältare. Vem som helst av ovan tre nämnda men ett litet plus från min sida för den etablerade landslagsspelaren M’Vila. Capoue är säkerligen billigare och ett mer wengerskt val, medan Tioté inte bara har erfarenhet av ligan, utan även skulle innebära en förlust för en ligakonkurrent.
2: Clint Dempsey. Se kravspecifikation ett par stycken upp. Övriga frågor synnerligen onödiga.
3: En central mittfältare eller riktig ytter. Mycket beror på hur Alex Oxlade-Chamberlain matchas, utvecklas och bedöms av Wenger. Vi är bara en skada ifrån att hamna i Läge Lapptäcke och spelare som Ramsey och Diaby kommer, när säsongen summeras, oavsett antalet matcher de får, att ha fått spela för många. Vad vi än tenderar att haussa frånvarande spelare, så kommer ingen av dessa att lyfta laget, varför bättre spelare måste handlas in.

Nu har klubben, efter spelarförsäljning och försäljning av mark runt Emirates, pengar att spendera. Vi har redan handlat in tre spelare som kommer att göra nytta och kan faktiskt vara bara ett par saknade pusselbitar från att se riktigt bra ut. Så kom igen nu, Wenger med entourage. Låt oss nu få det vi behöver och låt oss återfå känslan av att vara på gång upp igen. Dit vi hör hemma och som det ett Arsenal ständigt skall vara. Titelaspiranter, det som alla avundas och bara förbannat dj-la bra.

Come on you guys ! Come on and spend som f-king money!

Det var i år det återigen skulle ha varit i ropet att vara gruppens goda ålderman eller rent av gubbe. Gärna närma dig de trettio och gärna ha blivit förgylld med gråglimrande tinningar. Du skulle ha klätt dig i en Harrington, bytt ut dina fräsigt fräcka sneakers mot de stilistiskt striktare Chelseabootsen och ditt dyra salongsvax mot klassisk Pomada.

Det skulle plötsligt ha blivit helrätt att öppet, publikt och ohämmat värna om din vackra fru och dina barns fortsatta acklimatiserande i ett annat land än det du föddes i. Att ha talat om vikten av trygg hemvist och den goda utbildningen, samt verkligen understryka faktumet att du älskar staden som du har bott i de senaste åtta åren.

I år skulle det ha varit inne med sunda värderingar. Nämnda familjevurm och att sätta trygghet och bevarande av goda relationer framför ett tre gånger så tjockt lönekuvert någon annan stans. I år skulle det ha varit helt rätt att vara trogen sin nuvarande arbetsgivare istället för att slampa runt som ungdomar Ashley, Samir och Emmanuel tidigare gjorde till någon form av tonårsrevolt. För att inte tala om de smått promiskuösa killarna Eden och Jan som verkligen skulle ha blivit otäckt omoderna. Nej, i år skulle du istället ha stått kvar, haft rötterna nedåt och grävt där du stod. För det var i år som Robin van Persie skulle ha skrivit på nytt kontrakt och bedyrat sin trohet till fotbollsklubben Arsenal.

Det var i år som negativa trender skulle ha förbytts till goda, året då självupptagenhet skulle ha bytts ut mot tanken om sin egna lilla del i det stora maskineriet och egots grandiosa singularis skulle ha bytts ut mot styrkan i det fungerande kollektivet. Det var i år du inte bara skulle ha ropat efter vad alla andra borde göra för dig, utan främst funderat på vad du kunde göra för de andra.

Siktade du mot nordväst redan då, Robin? Bild från Flickr.com: ”toksuede"

Det var i år de goda och ansvarstagande valen skulle ha gjorts före de äventyrligt spännande. I år som människor skulle ha börjat tacka bilister som stannar framför övergångsställen, börjat hålla för munnen när de hostar och säga ”prosit” när främlingen bredvid i bussen nyser. Det var denna sommar som människor skulle ha börjat hålla upp dörren för andra på väg in i gallerian, börjat kommunicera i trafiken och gjort en vana av att visa hänsyn till andra. Det var denna sommar som Robin van Persie skulle ha skrivit på nytt kontrakt och bedyrat sin trohet till fotbollsklubben Arsenal.

Det var i år som uppstudsigt himmelsblått skulle bli urblekt bäbisblått och då småstadsstyrande manchesterrött bara skulle ha blivit något obärbart skotskrutigt till köksbordet. Det var i år som vita ärmar skulle ha blivit det vackraste som folk kan tänka sig, året då rött alltid var rätt och då marinblått faktiskt kunde gjort sig som detalj på en fotbollströja.

Det var i år som folk skulle börjat röka fredlig pipa istället för att skjuta medmänniskor eller knark, då folk skulle börjat resa sig upp för äldre i den kollektiva trafiken och börjat sätta nästes bästa framför egen profit. I år som världen skulle ha häpnats över en 62-årig ungdom som överbevisade jordens alla sockerpappor om de goda värdenas konstans. Det var i år som Robin van Persie skulle ha skrivit på nytt kontrakt och bedyrat sin trohet till fotbollsklubben Arsenal.

För detta skulle ha blivit det goda året. The Year of The Good Guy. The Year of The Goe Gubbe. Nu blev det inte så. Robin van Persie bedyrade inte sin trohet till de goda värdenas konstans, utan bestämde sig för att distansera sig från sin barndomskärlek, kasta sig ut i den moderna toppfotbollens allt mer promiskuösa narcissism och flytta till Staden Som Betalar Bäst.

Visst har Arsenal handlat ersättare och till och med ersatt Cesc Fabregas. Visst ryktas det om en del riktigt lovande spelare på väg in och visst kan det hela bli bra till slut. Men ändå blev detta inte den goda sommaren, inte det goda året och Robin van Persie visade sig inte heller vara den goda mannen, inte den gode gubben. Inte det heller.

Den brittiska Arsenalfantasten Mo Farah tog, som ni vet, guld på både 5 000 och 10 000 meter vid det just avslutade olympiska spelet i London. Senast London arrangerade OS var 1948 och det lag som då vann engelska ligan var Fararhs Arsenal. Och senast Arsenal startade sin ligasäsong mot dagens motståndare Sunderland, ja, då vann Arsenal ligan.

Idag inledde vi vårt ligaspel mot just Sunderland, samma år som London arrangerat de olympiska spelen och ja… vad skall vi utifrån denna bebådelse tro?

Förutsättningarna inför dagens match har väl inte varit de bästa med domedagsprofetior alla zlatanblad världen runt. Det har varit van Persie hit och Song dit i en ständig ström av negativism och har, stundtals känts som om allt uppsnack inför dagens match egentligen handlat om att snacka ned det ena av laget. Så när matchendagen väl kom hade man varit så upptagen med att tränga bort allt distorsion att avsparken kändes som rena befrielsen.

Frugan hade utlokaliserat sig själv till Stockholm, jag hade köpt lördagsgodis till ungarna,  öl till mig själv och pizza till oss allihopa.  Alla vi hemmavarande satt därmed uppradade med socker och pizzaflöt tämligen sprutande ur öronen och såg Emirates vackra gräsmatta bada i solskenet. Nu kunde det äntligen börja, nu kunde det äntligen ske. Och då skedde det. Eller kanske skedde det inte.

Ni vet själva vilken skepnad matchen tog sig. Första halvlek var rena sömnpillret och andra mer eller mindre en agenternas dröm, där Arsenals behov av nya spelare blev smärtsamt tydligt. Vi höll boll och rullade runt, men inget hände egentligen. Som killarna i studion var det Arsenal 11-12 minus han den där holländaren, bortsett från att Cazorla fann det som inte gick att finna då.

Arsenal förlorade två poäng och Sunderland vann sin suktade bortapoäng. Wenger fick något att fundera på, men fick också besked om att Cazorla kommer bli nyttig och Giroud likaså. Vi har enormt lång väg kvar, men det kan också komma att bli en väldigt lång säsong för oss om vi inte får ordning på en del, i nuläget lösa boliner. Rektor D&M går fram till svarta tavlan och kritar på ett antal betygstecken enligt följande:

Szczesny: 2,5/5. Gjorde en mycket viktig räddning i matchens inledning, när försvaret gick bort sig, men hade därefter bokstavligen ingenting att göra. Snyggt att se en nr 1 i målet, plus för det.

Jenkinson: 2/5. Hade ett antal fina inlägg och lade till det ett par snygga brytningar och glidtacklingar. Hade ett par situationer i offensiva delen av banan han borde gjort bättre, men var även smart nog att slå bollen på Sunderland ben för att få en, tyvärr resultatlös, hörna i matchens slutskede.

PM4: 2/5. Gick bort sig helt i ovan nämnda Sunderlandchans i matchens början och såg faktiskt lite osäker ut i positionsspelet. Helt olikt vad han brukar göra så missade han många framstick och lämnade då högst osköna luckor bakom sig. Kom liksom lite på mellis stundtals och måste även pitcha upp sitt passningsspel till nästa framträdande.

Captainator (tack Goon Rambler): 3/5. Hade en pigg start där det nyvunna förtroendet som lagkapten lyste igenom. Var, periodvis, alert även offensivt, men hade, på grund av hur matchen utvecklade sig, kanske behövt gå fram än mer. Goda initiativ, men mer att önska med bollen.

Gibbs: 3/5. Kanske bäste försvarare denna dag, vilket med tanke på Sunderlands extremt påvra offensiv, kanske inte är så konstigt. Lugn och säker i sina brytningar och i högsta grad delaktig i anfallsspelet. Hade ett lovande samarbete med Gervinho på den offensiva flanken, men behöver sikta in sig bättre i inläggsspelet.

Diaby: 1,5/5. En bra första halvlek och en bedrövlig andra. Struntade i ytan framför försvarslinjen och visade med besked varför rykten om en M´Vila eller en Sahin går höga där ute på internettet. Under min uppväxt hade en del söner till frugalt yrkesverksamma, uttrycket slöpung för insatser såsom Diabys i andra, något som jag över huvud taget skulle drömma om att använda. 

Arteta: 3/5. Var som brukligt någon form av DM-light med uppoffrande spel och enormt potent bollhantering. Hade under vissa stunder ett väldigt vackert samspel med sin landsman, Cazorla, men fick ändå inte riktigt till sistabollarna. Eftersom Arteta är man, och inte kvinna, kan jag ge utlåtandet ”enorma lungor” utan att genant rodna, om denna stilist.

Cazorla: 4/5. Hade ett antal goda försök i första halvlek och växte, under matchens andra hälft, ut till en riktig härförare. Slog ett antal synnerligen vackra pass, både långa och korta, och det var liksom inte hans fel att medspelarna inte riktigt gjorde sig förtjänta av hans mästerverk till framspelningar idag. Tack, Wenger, för att du förde honom till klubben.

TW14: 3/5. Den lille Theo var idag pigg både framåt och bakåt. Släppte sargen, okej; sidlinjen, och sökte yta i mitten och bjöd på ett antal små instick som var värda långt mycket bättre öde än de fick. Riktigt bra med bollen, även i fart. 

Podolski: 2/5. Fungerade helt okej som target, men fick ändå inte ut mycket av sitt arbetande. Skulle såklart ha satt ett mål i första och skulle såklart gjort mycket mer av det han fick i hand. Av matchens gestaltning att döma så saknade han en central forward att samspela med, vilket säkert blir något för Wenger att fundera vidare över. 

Gervinho: 4/5. Bäst i dagens Arsenal och ett ständigt hot för Sunderlands försvar. Jobbade även föredömligt i det defensiva då han gav den ständigt hotande Gibbs bra understöd och visade upp ett mycket lovande ytterspel. Nu skall han bara få igång en central anfallare också, så är vi på banan igen.

Giroud: 2,5/5. Fick sin halvtimme i en debut som absolut borde inneburit ett matchavgörande mål i den 82:a spelminuten. Lär drömma mardrömmar om hur illa han tillvaratog smörpassen han fick från Cazorla. Visade dock ett, i mina ögon, ganska lovande centertanksspel och borde ligga bra till för att få starta nästa helg på Britannia.

Ramsey och Arsjavin skiter jag i att betygsätta, men den senare hade ett par goda initiativ då han, genom att söka sig centralt på gammalt gurkburkvis, lurade motståndarna att lämna fria ytor.

Domare Foy: 1,5/5.  Synnerligen ojämn och var släppte Sunderland och överarbetade i sin bestraffning för småsaker gentemot hemmalaget. Och varför, varför vågade han inte ge Mignolet det uppenbara gula kortet, när denna från början till slut i parodisk övertydlighet, maskade? Kom igen nu, FA, skärp er!

Adidas: 1/5. Vi kan tycka vad vi vill om vårt egna bortaställ men vännerna på Adidas hade uppenbarligen bemödat sig med att ge oss referenser som hette duga. Endast ett eventuellt reklam-goodwill på bröstet räddade bortalagets tröjor från att få en överkorsad kaftan i betyg. Brrr.

Så skitsamma. Nu är premiären avklarad och trots att den inte, bortsett från Cazorlas och Gervinhos insatser, gav oss mycket att hänga i julgranen, så är det bara för Wenger och killarna att bryta ihop och komma igen. Det är fortfarande två veckor kvar av fönstret och de har således två veckor kvar att agera. Ge mig en riktig defensiv mittfältare och en avlösare till Arteta och The Real nr 10, så tror jag detta kan bli ganska bra med tiden.

Nu tar vi och lugnar ned oss, knäcker en öl, ser till att få ungarna i säng i tid och återställer verklighetsbilden genom ett maraton på FIFA 12. För där är vi f-n i mig grymma. Och där har vi redan värvat M'Vila, Sahin och Dempsey.

Up You Gunners!

Tack till ”LuLuLukas Podolski” på Svenska Fans N5-forum, för de historiska referenserna.

Nu är det slutligen dags. Alla regntunga dagar som likt snigelfart dragit dig i tristessens slemsegment, är nu äntligen till ända. Allt domedagsmässande F5-fepplande på Twitter och NewsNow är plötsligt historia och alla försök att hålla den moderna toppfotbollens allra mest smutsstinkande årstid stången, kan i varje fall tillfälligt sättas i stand by-läge. Alla FM-spelande tonårsshejker kan kasta sin Bolt Cola och ta sin middagsvila för nu är verkligheten, det som allting egentligen handlar om, i antågande.

Vi vet alla att van Persies tid i klubben är över och även om det smärtar något ofantligt, så är känslan ungefär som när ett plåster, som dragits av alldeles för långsamt, äntligen är borta. Smärtans bultande är ofrånkomligt, men såret behöver syre för att läkas och så gäller även för oss Gunners. Och detta läkande syre som våra blödande hjärtan så desperat behöver, är inte långt borta, inte omöjligt att nå, utan alldeles runt hörnet. 

För i morgon eftermiddag öppnas äntligen dörrarna till den Chokladfabrik som så många av oss kallar Premier League och som så många, inklusive jag själv, tenderar att vara så slaviskt trollbunden av. Som om världen faktiskt kretsade kring Imperiets Centralort, som om Gin faktiskt fungerar bäst med Tonic Water och som om vänstertrafik, plommonstop och allsköns suspekta pajer inte var avvikande utan i själva verket normen. Som om vi, fram till i morgon, har lidit av en tre månader och åtta dagar lång abstinens.

Ditt, mitt och hela världens allra vackraste Arsenal tar steget ut i säsongen 12-13 genom att klockan 15.00, brittisk tid, ta emot bollklubben Sunderland AFC från landets nordöstra hörn. Klockan på den södra kortsidan kommer att peka på tre, nedräkningen kommer äntligen att vara avslutad och äntligen kommer abstinensen vara försvunnen och förstörd. Äntligen kommer vår törst stillas, vår jakt vara över och vår tomhet ersatt av innehåll. Av engelsk ligafotboll och av klubben i våra hjärtan, Arsenal.

Här kommer folk aldrig sluta vandra. Bild: D&M

I mina ögon bör vi destruera denna abstinensens tomhet och saluterande påbörja kommande eriksgata med följande startelva:

Szczesny
Jenkinson – BFG – Koscielny – Gibbs
Song – Arteta (c)–Cazorla
Podolski – Giroud – Gervinho

Vi vet att våra tyskar fick vila från landslagsdeltagande och vi vet också att AOC, TW14 och Koscielny lämnade återbud, på grund av skada. Dessa skadeåterbud betyder i min värld, dock endast att Wenger återfått sin fingertoppsslughet och jobbat som på Ljungbergs tid, varför samtliga tre kommer att vara tillgängliga mot Sunderland. Jag utgår även ifrån att den mot Köln vilande Arteta är hel nog att bekämpa Sunderlands Million Pound Babies.

För första gången på ganska länge saknas den självklarhet som bara ett underskott på bredd i truppen kan ge. Det finns faktiskt flera på många sätt fullgoda alternativ och flera spelare att alternera med. För visst skulle Vermaelen utan svårighet kunna starta i backlinjen, visst skulle Podolski kunna får spela i anfallets centrum och lämna en ytterplats ledig och visst skulle både Yennaris och Coquelin kunna hantera högerbacksmatchen utan att göra bort sig. Och är Arsjavin kvar så…

En frisk AOC borde absolut vara med och göra anspråk både på en plats på det centrala mittfältet men framför allt på en som ytteranfallare. Och med tanke på vad Walcott visade upp under sin halvlek nere i Köln, så skulle även han kunna vara ett alternativ, även om jag fortfarande hävdar att TW14´s absoluta storhet är att som avbytare komma in runt 65:e matchminuten och springa sk-ten ur trötta motståndarförsvarare.

Som ni ser så placerar jag Gervinho på vänster kant och Podolski på höger. I mina ögon är båda dessa bäst med högerkanten som utgångsposition och jag skulle kunna tänka mig att Wenger låter Gervinho starta till höger medan Podolski får den position han brukar ha i det tyska landslaget, den vänstra anfallspositionen.

Äntligen. Bild: West Ham-Johan

Många har gått upp i brygga över att Diaby under försäsongen inte bara hållit sig borta från rehabiliteringszonen, utan även faktiskt trillat boll riktigt hyggligt. Oavsett om så är fallet och oavsett på vilken position Wenger anser honom bäst, så petar han ingen av de tre centrala mittfältarna i min uppställning och på detta centrala mittfält så finner vi även personen som jag anser skall vara vår nya kapten.

En kapten skall vara en rutinerad röst i omklädningsrummet, truppens ansikte utåt och en som går i bräschen för sina mannar på planen. Men i mina ögon skall han också vara den spelare som först tas ut i en startelva. På grund av rådande konkurrenssituation i backlinjen omöjliggör detta att den tidigare vicekaptenen och logiske tronföljaren Vermaelen tar över som kapten och kvar finns då Szczesny, Song och Arteta, av vilka den sistnämnde, med sin ålder, rutin och självklarhet i startelvan, drar längsta strået. Och om vi dessutom skall försöka bryta trenden med att ständigt tvingas sälja vår lagkapten till antagonister fotbollsvärlden över, så framstår Arteta som den gyllene medelvägen. Så även om frågan, så här i post-RvP-tider, är högst obekväm, så är mitt svar Arteta.

Så med en ny kapten, en till stora delar ny centrallinje och med en ny säsong framför oss. Med ännu en av transferhelvetet påtvingad nystart under vardande kan det vara på sin plats med en fråga: Minns ni hur det gick för Arsenal senast vi inte hade den där Robin van Persie i truppen?

Svar: Vi gick obesegrad genom ligan…

Come on You Gunners!

För några dagar sedan läste jag, på ett annat Arsenalforum än Arsenal Swedens, ett inlägg där en manu-fantast (OBS: inte manutd-Mats) påstod att han förvisso hade förståelse för den besvikelse vi Arsenalfans känner inför en eventuell van Persie-flytt till manu. Men samtidigt att vi, i vår tur, borde ha förståelse för RvP´s önskan om flytt. Detta på grund av RvP´s ålder och den status han, i och med sina prestationer, har.

Manusnubben hävdade att bra och framgångsrika spelare alltid kommer att vilja söka sig till framgångsrika klubbar och att de, i och med sina prestationer, också äger någon sorts rätt att få sin önskan om detta uppfylld. Att Robin van Persie, eller vilken stor stjärna som helst, per automatik har någon sorts rättighet att vinna titlar och därmed även någon rättighet att spela i de lag som ligger närmst till för nästa trofé.

Inte bara åsikten i sig, utan främst retoriken, gör mig galen av irritation. En irritation som tämligen omgående övergår till ren och skär ilska. För i den typen av resonemang, och här förstår jag att generationsskillnader spelar in, ligger en inneboende snedvridning. En snedvridning vilken har som konsekvens att varje individ har ett antal rättigheter, vilka inte på något sätt skall ställas i relation till eventuella skyldigheter.

Bara en skylt i London? Foto: D&M

I min värld har Robin van Persie inte någon som helst rättighet att få sin eventuella önskan om karriäristiska genväg tillgodosedd. Han kan önska precis vad han vill, men det spelar inte någon som helst roll i detta samanhang. Precis som i fallen Fabregas och Nasri, eller precis vilken annan stor fotbollsstjärna som helst i den moderna fotbollen för den delen, så är van Persie under kontrakt med en fotbollsklubb, i hans fall Arsenal. Han har utifrån detta kontrakt en mängd rättigheter såsom lön, försäkringar och eventuella rehabinsatser, men framför allt en skyldighet att göra sitt absolut bästa för att klubben skall nå så goda resultat som bara är möjligt, ja kanske till och med vinna något.

Och det är här som jag och ovan nämnda manu-fantast hamnar i så diametralt olika hörn av frågans ring. För Arsenal som klubb har ingen som helst skyldighet att uppfylla van Persies önskan om flytt och han har inga som helst rättigheter till den. Snarare borde han anses ha skyldighet att stanna kvar i den klubb som inte bara bjussat på en enorm mängd rehabinsatser utan även haft ett enormt tålamod under hans ständigt återkommande skadefrånvaro och dessutom betalat honom mer än rikligt under hans år i klubben.

van Persie har absolut inga juridiska, men skulle kunna antas ha en del moraliska skyldigheter, att betala tillbaka genom att inte bara prestera en säsong, såsom han gjorde under den förra, utan även fortsätta delta i klubbens arbete för att återkomma till den absoluta toppen.

Som jag nämnde tidigare, så inser jag att mitt resonemang är en produkt av den jag är, vilket är en produkt av den jag blivit formad tid, vilket i sin tur är en produkt av den tid jag växte upp i. Att de som växer upp i dag säkerligen formas på annat sätt, vilket kanske till och med står i kontrast till mitt. Men jag efterlyser en diskussion kring, och ett ifrågasättande av de rättigheter som, bland andra, fotbollsspelare uppenbarligen av många fotbollskonsumenter anses ha.

Eller än värre, en skylt på Cardiff City Stadium? Foto: West Ham-Johan

För rättigheter måste alltid stå i förhållande till skyldigheter. Uppfyller du det du är skyldig att uppfylla, ja då har du också förtjänat rättigheter. Robin van Persie har således rättighet till företeelser såsom lön, försäkringar, arbetstrygghet och eventuell rehabilitering. Men absolut ingen rättighet att vinna titlar, eller att spela i någon av de klubbar som han, eller hans entourage, för stunden anser ligga bäst till för någon av dessa titlar. Ålder och tidigare prestation berättigar per automatik inte spel i CL-final, ligatitel eller £ 220 K/veckan. 

Klubben han är kontraktsbunden till, har således inga som helst skyldigheter att möjliggöra en eventuell önskan av karriärmässig genväg. En spelare har det fria valet att signera eller inte signera ett kontrakt, precis som klubben han har slutit detta kontrakt med. Jag tycker RvP är en fantastisk fotbollsspelare och min absoluta önskan är att han skriver på nytt kontrakt med Arsenal. Men så länge han inte gör det, men ändå har kontraktstid kvar, så bestämmer klubben vad som är bäst. För klubben, inte för van Persie. Och det, det är en rättighet.