Davidsson & Mannen

En sommar i början av 90-talet spenderade jag ett par veckor i den sydengelska staden Brighton. Mina föräldrar hade som ett sista desperat försök att ge mig grundläggande språklig bildning, sänt mig på en tre veckor lång så kallad språkresa. Jag deltog varje dag i några timmars engelskaundervisning, men skulle framför allt tämligen duschas i det engelska språket. Detta skulle då rädda den sista lilla chans till framtida engelskatalande som mina ovetandes föräldrar då fortfarande hoppades på.

Jag måste så här ett antal år senare, erkänna att det gick lite sådär med språkinlärningen. På tre veckor lärde jag mig två nya engelska ord, host och stomach, och på de två identiska språkproven hade jag ett bättre resultat på det som inledde kursen än på det som avslutade den. Mina föräldrars investering gav föga språkliga resultat, men så mycket av annat.

För vi lyckades tokfesta oss igenom de tre veckorna, utan några som helst kontakter med den engelska lagens långa arm, men desto fler med motkönade medresenärer. Det knöts högst temporära kontaktytor med djärvt utmanande Francesca från Milano, med småblygt trevande Anabel från Málaga, med den som konstart dansande Katja från Malmö. Katja kunde dansa precis som Madonna gjorde i Voguevideon och hon fick hela The Enterprise att plötsligt gå från pinsamt tonårstrevande till pulserande sommarnattssvettande. Tror ni jag kunde låta mig missa den chansen?

Vi killar hade just upptäckt boxerkalsongersnas förföriska fördelar, vi använde första generationens luvtröjor och körde med groteskt vida jeans. Folk läste Steven King, lyssnade på Midnight Oil och använde resecheckar från Thomas Cook. Vi drack Foster’s Lager ur enlitersburkar och röktes helvetiskt starka John Player Special. Det tändes lägereldar nere på den milsvida småstensstranden, eldar i små tonårshjärtan och världen låg orört tillgänglig framför våra fötter.

De värdföräldrar som var satta att inte bara säkerställa vår överlevnad, utan även delta i nämnda språkdusch, såg väl egentligen inte så mycket av oss. Förutom förmiddagen då min värdfamiljs fader hällde en hink iskallt vatten över mig, när jag i högst bakfullt skick, sov ruset av mig i deras minimala trädgård, var nog min enda kontakt med dem när modern i huset försökte förmå mig att traggla igenom en engelsk dagstidning.

Jag minns en söndagsförmiddag då hon hade köpt hem några tidningar i grälla färger och satte sig ned med mig i det lilla köket. Vilken av alla News of the World, Sunday Stars eller The Sunday Mirror, vi bläddrade i, det kommer jag inte ihåg. Men jag minns hur hon hastigt bläddrade förbi sidan tre och hoppades att sportvärldens alla rykten skulle fängsla mig tillräckligt för förkovring.

Och trots att dessa tre veckor mest var att betrakta som en ”Friday I’m In Love” eller en ”She Knows What To Do (With A Saturday Night)” så är det just denna söndagsförmiddag som skriver historien. För precis som det var under en förmiddag i början av 90-talet, så är det mesta som skrivs i dessa söndagspublikationer i dag, ren och skär smörja. Det spekuleras frisinnat och grundlösa påståenden blir till rykten som blir till förhoppningar som blir till halvsanningar.

Så mitt råd till dig, som stapplar fram genom den Silly Season vi just nu avnjuter, är att se på varje dag som om den vore en söndag. Som om allt som är skrivet och allt som du läser, endast är en engelsk söndagsbilagas röda rubriker för att väcka potentiella lösnummerköpares uppmärksamhet. Att allt med 99.99 % säkerhet är 100 % osäkert och att allt mer troligt är rakt igenom osant.

Att varje omtalat förhandlingssammanbrott är en otrohet inom kungahuset, att varje nyrik klubbägares vida visioner om odödlighet är en politiker med handen i fel kakburk och att varje superstjärnas namn som ryktas på väg någon annan stans är en sensuellt lättsamt bortslängd bikinitopp på sidan tre. En del vill din värdinna att du snabbt bläddrar förbi, somligt vill du skänka ett längre ögonblicks tankar och annat är bara en lättsamt solig bakfylla på en minimal gräsmatta i södra England.

Som ni alla vet så har Arsenal de senaste åren fått stå ut med det synnerligen smutskastande smeknamnet ”Englands barcelona”. Vi har fått höra att Arsenal förvisso inte längre vinner någonting, men ändå alltid spelar underhållande och vacker fotboll. Som om det skulle vara något ändamål i sig? Men liknelsen med barcelona har ju inte varit helt ologiskt, särskilt inte efter att Wenger för några år sedan, bytte spelsystem och lät oss spela ett 4-3-3 inte helt olikt barcelonas.

Orsaken till att Wenger valde att låta Arsenal byta spelsystem var att få ut så mycket som möjligt ur den i vissa ögon barcelonafostrade Cesc Fabregas. Nu är Fabregas borta från klubben och trots att många rykte hävdar att Wenger kämpade som bara den för att fylla hans plats med en likvärdig spelare och trots att Rosicky under föregående säsong gjorde ett antal goda insatser, så har Fabregas före detta position stått obesatt sedan förra sommaren. 

Så nu när Fabregas är borta, skall vi verkligen fortsätta med ett system som var designat efter och för honom? Är vi synonymt med 4-3-3 eller kan vi fortsätta spela den vackra fotbollen Wenger förespråkar, fast med ett system som passar nuvarande trupps utformning bättre? Visst bör Va-Va-Vroom, med stentight defensiv och blixtrande omställningar, vara en lika självklar som logisk målsättning oavsett spelsystem. Men jag kan ändå inte sluta fundera på om det handbollsliknande possessionsspelet och det menlösa bollduttandets oönskade ytterlighet, faktiskt kan gå att få bukt med genom att överge det 4-3-3? Ett 4-3-3 som allt som oftast var ett 4-2-3-1 som i många fall blev till 4-5-1 och i vissa mardrömsscenarier till och med mest liknade 4-6-0.

Nu skall ju även Robin van Persie söka lyckan annorstädes, Lukas Podolski och Olivier Giroud är inhandlade och det ryktas fortfarande en del om den defensivt kompetente M’Vila. Är inte dessa komponenter incitament nog att våga ta steget? Att faktiskt låta kvasten sopa bort inte bara van Persie från klubben utan låta ett spelsystem designat för före detta spelare, göra honom och alla andra som lämnar, sällskap?

Roten till det onda? Bild från Bildbyrån.

4-3-3 vinner över 4-4-2: Ett numerärt överläge på det central mittfältet eller en så kallad Reverserad Appy Arry. För när vi vände matchen mot spurs hemma i våras, så började deras tapp när våra tre centrala mittfältare åt upp deras två. När laget formerar sig 4-3-3 i anfallsspelet och 4-5-1 när motståndarna har bollen, kan systemet långsamt bända ned ett egentligt bättre spelande lag.

Arsenal är sedan Wenger kom till klubben ett bollspelande lag. Klubbens modell vilar på tekniskt kunnande och passningsskicklighet, mer än det gamla one-nil to the Arsenal. Samtliga klubbens lag spelar enligt nuvarande siffermodell och possessionsspelet är genomgående för klubbens fotbollsfilosofi, där eget bollinnehav skall tvinga motståndarna till uttröttande jagande utan boll.

4-3-3 kan, med rätt spelare på rätt positioner, fungera som själva sinnebilden för den totala, och i och med det också den vackra, fotbollen. Den historielöse talar om fc barcelona, men du och jag vet bättre och att det handlar om det holländska förhållningssättet till fotbollen. Ett förhållningssätt som Johann Cruijff och hans vänner spred över världen, men även det som aldrig gav det holländska landslaget några som helst titlar…

4-3-3 förlorar mot 4-4-2: Saknar du de spelare som krävs för att få ett 4-3-3 att fungera, så skall du heller inte använda det systemet. Utan en DB10, eller för den delen en Fabregas, så får du det vi har sett hos Arsenal ungefär en miljard gånger: Ett runtrullande och sidledsspelande helt utan mening och resultat. En ineffektivitet och omständighet vilket blir kontrainducerande då det inte alls tröttar ut motståndarna utan i stället mobiliserar dem och fyller dem med känslan av att de är i färd med att reda ut en storm som är under bedarrande.

Totalfotbollens själva paradox blir också att laget blir enormt beroende av vissa spelare och att dessa kan leverera just det aktuell roll kräver. Ovan nämnda katalan är alltjämt inte adekvat ersatt och så länge han så förblir, kommer vi inte kunna lösa ekvationen som ett 4-3-3 system bär med sig.

Spelar du däremot ett 4-4-2 så skulle du kunna förlora i defensiv täthet på det centrala mittfältet. Men väljer du, när motståndarna har bollen, att låta antingen en forward droppa ned eller att låta en eller båda yttermittfältarna gå in i banan för att täcka centrala ytor, så återtar du det eventuella numerära makten över den yta där motståndarna ofta har sin/sina mest kreativa spelare.

Det offensiva spelet blir med ett rätt använt 4-4-2 mindre lättläst och bär med sig fler alternativa vägar. Spelares respektive roller bli inte så statiska och truppen blir i och med det mindre sårbar för skador eller flykt av specifik spelare/spelartyp. Instick utmed marken kan växlas med inlägg som inte bara är riktade mot en ensam striker utan mot två potentiella målskyttar inklusive understöd. Det djupleda växeldragandet är även det en ytterligare dimension att lägga i verktygslådan om du använder 4-4-2.

Summering: Jag anser att tiden är mogen för en återgång till det gamla Arsenal, eller snarare det nygamla Arsenal som var så vinstrikt under Wengers första halva i klubben. Självklart ser fotbollsvärlden helt annorlunda ut idag, än vad den gjorde då, men jag tror att bland annat, en återgång till ett 4-4-2 skulle kunna hjälpa oss hantera dessa enorma skillnader på ett bättre sätt än ett 4-3-3 kan göra.

Något som smärtar mig en hel del är att RvP skulle fungera perfekt i det 4-4-2 som jag önskar oss spela. Ett 4-4-2 som mycket väl kan bli 4-4-1-1 a la Bergkamp/Henry, men även ett 4-2-2-2 där dagens smått kantslickande ytteranfallare övergår till ett mer centralt sökande ytterspel, vilket i sin tur ger rum för Sagna och Santos/Gibbs så kallade moderna ytterbacksspel. Även utan RvP är dessa spelmodellers numerologiska statements, enligt mig, självklara att göra till våra. Behöver vi, vid enstaka tillfällen då vi möter på pappret bättre lag, så kan vi spela det 4-5-1/4-1-4-1 som vi bland annat gjorde under Champions Leaguekampanjen 05-06.

Ett försvarsvärn värt namnet, det vill man ha. Bild från Bildbyrån.

Det vi däremot kan ta efter fc barcelona är inte deras spel med boll, utan deras otroligt uppoffrande spel utan boll. Det snabba bollåtertagandet å ena sidan eller en solid back-five a la Graham å andra. Possessionsfotbollen har, trots det spanska landslagets framgångar, redan slagit knut på sig själv och i mitten som dess gisslan, sitter klubben Arsenal och tror sig vara delaktig.

Det är därför dags att rätta matsäck efter mun och välja ett spel vi faktiskt skulle kunna behärska och göra någonting bra av. Jag hoppas Steve Bould, med eller utan Neil Banfield, kan bygga en solid grund i form av ett försvarsspel värt namnet. Och att detta täta försvarsspel i sin tur borgar för ett omställningsspel, där inte det stora antalet passning är något självändamål, utan där det höga antalet avlagda meter per tillslag får bli redskapet som får oss att uppnå målet.

Vi behöver inte bara bli mindre statiska med vårt bollduttande mellan hög backlinje, mittfält och mötande anfallsspelare. Vi behöver också bli mindre komprimerade i vårt anfallsspel och i stället göra laget längre med lägre backlinje och högre anfallsspel, vilket är en av förutsättningarna för ett snabbt omställningsspel. Förvisso skulle detta kunna uppfyllas med ett 4-3-3, men inte med ett 4-3-3 fyllt med spelare ur dagens Arsenal.

Somliga skulle hävda att vi skulle ha för många centrala mittfältare i truppen, jag hävdar att så absolut inte är fallet. I varje fall inte för många centrala mittfältare av klass och vid god vigör. Vi skulle däremot, om vi faktiskt väljer att återgå till det 4-4-2 jag önskar, kunna behöva en yttermittfältare av klass.

Och om en ytter och kanske en defensiv mittfältare är vad som behövs för att med 4-4-2 få oss konkurrensdugliga igen, så är det ställt mot den centrala kreatör av världsklass som krävs för att få oss fungerande i ett 4-3-3. Och då blir det ju inte så svårt att välja vad som är mest tillgängligt och borde vara mest logiskt för oss att göra. Eller hur?

Nu sitter vi återigen på pottkanten och skall just till och genomlida ännu en sommar. En sommar som förvisso startade oerhört lovande, men som sedan svängde av och övergick till att se precis lika j-kla skitnödig ut, som de senaste 5-7 somrarna gjort.

Efter ett antal somrar där vår dåvarande lagkapten Vieira önskat sig iväg till Real Madrid, fick han till slut lämna för Juventus. Sedan gick det några månader och sedan var det dags för nästa tema där Henry, i ett par somrars tid, var på väg till det barcelona som han sedan hamnade i. Knappt hade han landat i den spanska enklaven förrän ännu en Arsenalspelare skulle använda sommaren för att flytta dit. Och sedan var det, som ni vet, dags för ännu en.

Sedan började även det högst osköna ljusblå Manchesterlaget att rycka i våra toppspelare, varför Darren Deins Flyktingförläggning inte längre bara hade barca att ta ställning till, när det vankades sommartider här i Arsenalland. För sommartider har blivit flyktingtider, flyktingtider är ryktestider och denna gång är det Robin van Persies tur att vandra vidare till ännu ospecificerad destination.

När man ser tillbaka och funderar på tiden som gått sedan vi, våren –05, vann vår senaste trofé så blir man smått åksjuk. Och vågar man dessutom se framåt och se hur de olika oljelagen uppenbarligen planerar att köra skiten ur hela FFP-dealen, ja då får man nästan svindel över vart vi, med all tydlighet, är på väg. Arsenal är på väg åt h-vette och den moderna toppfotbollen likaså. För var det inte nu som FFP skulle börja kicka in? Var det inte nu som finanserna skulle börja likna någon form av sundhet om man skulle få spela Champions League säsongen 13-14? När man ser på oljelagen så känns det ju inte riktigt så…

Och när nu sommarens flykting är satt att finna sin destination, som skall komma till undsättning och rädda ännu en svårt lidande Arsenalspelare i kval, vilka möjliga fristäder finner vi då? Och framför allt: Vilka vill vi inte att han skall landa i? Man kan se olika aspekter i olika argument men min topp tre på lag jag inte vill se van Persie i är enligt följande:

Sommartider i Arsenalland. Bild från Bildbyrån.

3 che£sky: Det självklara tredjelaget på en lista som denna. Han skulle i che£sea kunna göra enorm skillnad, bromsa upp deras generationsväxlingsfall och dessutom producera en oskönt stor mängd poäng åt dem. Att han dessutom skulle stanna i London, men i en av de felaktiga klubbarna, skulle göra honom på tok för nära för vårat bästa. che£skys nästan parodiskt tursamma vårsäsong skulle, i ett sådant scenario, få ännu en pinsamt påminnande post-it-lapp i obehagligt påträngande kulört.

Det enda förmildrande i en eventuell van Persie-flytt till Stamford Bridge skulle vara att han där skulle hamna i ett omklädningsrum som inte bara är knökfullt av synnerligen osköna individer, utan också ett där han nog skulle få kämpa rejält för att hamna på den hierarkiska nivå han har i Arsenals. Jag har även för mig att van Persies fru har ett ganska attraktivt yttre, vilket även det, med tanke på det lagets lagkaptens tämligen generösa inställning till samliv, skulle kunna innebära ett visst mått av svårighet. Och den lilla potentiella fnurran, vill man ju inte neka honom. 
 
2 barcelona: En god historia berättar ju, sig själv. Och vår transferhistoria i relation till fc barcelona är allt annat än smakfull. Henry och Hleb har de väl just betalat färdigt för medan skulden för Fabregas inte bara är obetalbar på ett filosofiskt plan, utan enormt segdragen i verkliga livet. Deras ständiga jiddrande om folks arvsanlag står även det mig upp i halsen.

För en flytt till barca talar att vi skulle kunna få några faktiskt ganska bra spelare i utbyte. Detta eftersom inte ens nepotismens själva sinnebild, fc barcelona, kan leva på lånade pengar hur länge som helst, utan säkerligen vill använda spelare de inte har haft förmåga att kila in i laget, som delbetalning.

1 shitty: Förklaringen till detta är väl tämligen överflödig. Men det skulle smärta mig något så enormt att se van Persies ansikte sticka upp ur något så ofantligt förfulande som shittys mesblå tröja. Att han där skulle sällskapa med Årets Tomte 2011, samir nasri, skull inte på något sätt göra det bättre. Men värst av allt skulle vara att det, för shitty, skulle innebära det slutgiltiga accepterandet. Att herrar Tourés snack om att van Persie skulle trivas bra i klubben och att man går dit, inte för att tjäna hutlöst mycket pengar, utan för att vinna titlar, faktiskt skulle innehålla ett stort mått av sanning.

Enda förmildrande omständligheten skulle vara en bytesdeal värd namnet. Även om Carlos Teves verkar vara en riktig skitstövel så är han förbannat bra fotbollsspelare och skulle kunna ingå i en sådan bytesdeal. Som jag nämnde i min Önskelista med namn, så skulle jag även kunna se Adam Johnson i en sådan deal. Frågan är dock om det finns så bra dealer, så att ännu en arsenalsk marqueeplayers övergång till shitty, skulle kunna rättfärdigas.

Summering: Att alla onda ting är tre är ju inte längre någon sanning, för de mammonska fotbollsdestruenterna växer ju upp som svampar ur jorden och i deras händer är en kille som van Persie den ljuvaste av mylla. Så olje- och blodspengarlagen går fetbort, rakt av alla över en kam. Man skulle ju lite sådär hoppas på MLS, Shanghai eller någon otäck provins i forna Sovjet, men så kul kommer vi absolut inte ha.

Nej, det bästa vi skulle kunna hoppas på är väl att Silent Stan och hans bugande undersåtar lyckas skeppa iväg van Persie till ett lag i en annan liga, så att man i varje fall slipper så hans ansikte i fel inramning varenda j-la helg. Jag hoppas på Juventus följt av Real och något milanesiskt rantigt, men det kanske vore att ropa efter för mycket. Så ni får ursäkta mitt blasfemiska anslag men ibland känns det lite så här:

”Din satan, satan, du din satans helvetes jävla skit! Din jävla skit
Bondlurk, läbbiga skurk, ynkliga parasit!
Pottsork, snuskiga stork, din ruttna rot, din fulla kork!
Avskum, spattig och krum, du är så jävla dum!
Din usla gam, din slemmige torsk, förnicklade pappskalle, skunk, förbanne mig,
lägg ägg, slibbiga drägg, skitstövel och bandit!
Slashas, ditt vidriga as, piss och pest och senapsgas!!
Sopprot, helidiot, fan vad du bär emot! Din sabla bock, ditt feta arsel, våga dig aldrig mer hit!
Attans skitstropp, hörru din, saaaa, saaaatan,
helvete,helvete, helvete, helvete, helvete,helvetes jävla skit!”

Vad f-n är det som håller på att hända? Det här skulle ju vara den goda sommaren. Sommaren då vi vänt skutan, ändrat transferpolicy och tagit ett steg tillbaka till gamla tiders Arsenal och tillbaka till den nivå där Arsenal som fotbollsklubb skall befinna sig. Sommaren där Wenger skulle se än mer pillemarisk ut, flina lite distanserat till den svettande journalisthopen och dra fram ess efter ess ur ärmen. Sommaren där vi, tack vare det sista halmstråt, nådde räddningsplankan och utifrån den klättrade oss uppåt igen.

Sommaren då Arsenal återigen skulle bli Arsenal. Då Wengers svåra år skulle ta slut och avlösas av ett stort antal goda. Sommaren då vi följare skulle kunna klicka på internetikonen utan att behöva känna smärta i magsäcken eller spänningsverk i nacken. Sommaren då du skulle kunna säga att du är Arsenal, utan att mötas av medlidsamma blickar. Sommaren då din stolthet inte bara skulle vara en dåres, utan logisk följd av ett antal fullt logiska handlingar.

Och så händer det här. Nu. Fyra dagar efter transferfönstrets egentliga öppnande. Trots att vi redan före första juli hade gjort klart med två faktiskt ganska attraktiva spelare. Då händer det, då briserar bomben. Lagets kapten och stora, i mångas ögon enda, stjärna går på sin hemsida ut och tillkännager att han inte kommer att skriva på ett nytt kontrakt med klubben. Att det inte handlar om pengar, utan att valet han efter mången fundering, gör är relaterat till att klubbens ambitioner inte matchar hans egna. Att hans högsta önskan är att vinna och att klubben han just nu är lagkapten för, inte har vad som krävs, eller ens gör vad den kan, för att matcha hans strävan att vinna.

I inlägget In The Hands of Darren Dein skrev jag tidigare om min rädsla för att van Persie skulle vandra den väg som så många arsenalspelare, senaste åren, vandrat. Men jag skall villigt erkänna att jag, mina farhågor till trots, alltid trott att han skulle förlänga med klubben. Att van Persie inte var som alla andra. Att han var annorlunda och högre stående. Att han, med sin något brokiga bakgrund, i Wengers händer kommit till rätta med saker och ting. Att han numera var en stabil familjeman med rötterna ned, mer än en flackande lycksökare med tentaklerna ständigt ute.

Att han, efter alla år i klubben som han redan som barn supportade, skulle visa den moderna fotbollens alla fula trynen, att det faktiskt finns ett uns skönhet kvar. Att han ville vara med och bygga någonting stort, vara en del av någonting gott och att hans holländska avighet skulle kunna kanaliseras på det allra vackraste av sätt. Att han inte var som alla andra. Att han var unik. Att han var vår och att vi var hans.

Att han genom alla sina mål inte bara räddade oss kvar i fotbollens finrum, utan även använde dessa mål för att pressa klubben att storsatsa. Att det ljuva ändamålet skulle helga det kanske inte vackraste av medel. Att han skulle ställa krav på klubben, att den skulle leverera och att han sedan skulle svära sin lojalitet gentemot klubben vi alla älskar.

Vad van Persies utspel egentligen kommer att ha för konsekvenser är ännu omöjliga att förutse. Antingen håller han faktiskt på att lämna oss och då gör han det på ett för klubben synnerligen oskönt sätt, då transferpengen utifrån hans utspel, är dömd att bli låg. Eller så är hans utspel bara ännu en desperat handling för att styra klubben tillbaka till den väg han själv vill vandra.

I all min bedrövelse, när jag fortfarande har hoppet är det detta alternativ jag ser. Att han gör en fuling, en Rooney, att han sågar klubben för att pressa den än mer. Inte för att, som i fallet Rooney, tillförskaffa sig en ännu högre lön, utan för att få igenom sina önskemål om förstärkningar.

Men jag vet inte. Mina argument för att han skall ändra sig, att klubben skalla storsatsa och matcha hans ambitioner på ett sådant sätt att han skriver på nytt, känns ju mer jag skriver, som en dåres sista hopp. Som en bedragen mans desperata vägran att inse att tiden är förbi. Att tåget redan har gått och att man står ensam kvar på perrongen, med en tom mössa i hand.

Jag vill tro att det inte är för sent. Jag vill tro att vi inte ännu en gång skall brytas ned och tvingas stå inför ännu en fas av återuppbyggnad. Att vi inte är fast i en ständig limbo som bara för oss längre och längre från den moderna toppfotbollens ädlaste delar. Att vi för varje dag som går inte hamnar längre och längre från troféernas smörgåsbord. Att vi faktiskt skulle kunna få njuta av denna sommar, utan rädslan, nedslagenheten och kapitulationen som förbiflackande synonymer.

Fast jag vet inte, jag. Nu känns det mest tomt. Och ont. Och vad f-n skall jag säga till lillpojken, denna gång? Vad f-n skall jag säga om den där smått gudomlige mannen som vi brukar sjunga om, han som gör mål när han vill? Vad f-n skall jag säga nu?

Vad f-n skall vi säga?

Idag skall jag färdigställa min önskelista genom att nämna namnet på den yttermittfältare jag helst av allt ser köps in till klubben, sedan följa upp med önskelistans huvudsakliga nöt att knäcka, den kring vilken kreatör som kall plocka upp Fabregas fallna mantel.

Som ni kanske minns så var mina förslag på andramålvakt Mark Schwarzer, Thomas Sörensen och Craig Gordon (vilket namn på en fotbollsmålvakt, -vilken gammal Busterläsare får inte feeling av det?) och förslag tre och två på lämpliga yttrar Clint Dempsey och Adam Johnson. Med det i uppfriskat minne kastar jag mig över önskelistans del för yttermittfältare och den sektionens förstaplats:

1: Hatem Ben Arfa: Denne fransktunisiske yngling är väl kanske inte kosmos mest balanserade person och sägs ha varit i bråk med i princip samtliga tränare han har haft under vägen fram till NUFC’s Alan Pardew. Han var högvilt under sin tid i Lyon och ryktades då bland annat till Arsenal, men valde istället ligakonkurrenten Marseille innan han ville gå vidare i karriären och fann chansen i en chansande Chris Hughton. En Hughton som, genom ett låneavtal, befriade Ben Arfa från relationen till Didier Deschamps. Eller om det kanske var tvärtom.

Hatem Ben Arfa är som klippt och skuren för det Wengerska Arsenal. Han är multibegåvad och kan spela både som dagens närmast kantslickande wengerwingers och som Invincibles-centralt-sökande a la Bobby och Freddie. Han har en synnerligen god passningsfot men kan också pyssla med lite såndant där ungdomligt och modernt lull i form av aviga dribblingar och överstegsfinter. Dock är han hans karriär också kantad av de tidigare nämnda konflikterna. Med i princip allt och alla, vilket inte bara sänker hans marknadsvärde utan även kan tala emot att Wenger, i dessa tider av M’Villa-rykten och nasriidioti, vågar satsa på att ha ännu en vildhjärna i truppen.

En asterisk av synnerligen tilltalande slag är att Ben Arfa har varit i handgemäng med både Sébastian Squillaci, under deras gemensamma tid i Lyon, och Abou Diaby, på fotbollsakademin Clairfontaine, vilket bara det borde vara skäl nog att hosta upp de ungefärliga £12-14 miljonerna man får räkna med för en kille som Ben Arfa. Vi skulle således kunna slå upp emot tre flugor i en enda smäll, vilket i varje fall får mig att gå upp i brygga.

En olycka kommer sällan ensam. Bild: Flickr.com ”Catalana Photo Gallery”

Kreativ mittfältare:
Jag tänker mig att Wenger fortfarande vill att Arsenal skall spela med ett 4-3-3, eller 4-2-3-1, med två balanserande mittfältare och en central kreatör bakom anfallstrion. Som signaturen ”Knekt” var inne på i förförra inlägget är Fabregas kanske rent av omöjlig att ersätta, men jag vill ändå att vi, om vi nu väljer att behålla nuvarande spelsystem, gör vad vi kan för att fylla ut så mycket som möjligt av hans plats i skostället.

Jag var en hårsmån ifrån att gå i fällan och önska mig en Alan Dzagoev, men eftersom vi redan gjort den grejen och vandrat den vägen, så försöker jag lära av mina misstag, säger tack, men nej tack och avstår. Jag funderade även kring Younès Belhanda, men droppar den idén helt. Detta eftersom jag ser det som synnerligen otroligt att Montpellier skulle släppa två av sina, offensivt, viktigaste spelare nu när de nu har lyckats nå spel i Champions League .

3: Christian Eriksen: Här har vi ett av guldkornen ur den så kallade nästa generationen och det är en kille som redan presterat både i sitt landslag och under sitt klubblag, Ajax, deltagande i den moderna fotbollens själva essens The UEFA Champions League. Bara 20 år gammal har denne yngling redan gjort 26 landskamper för Danmark och serverat smörpassningar som på beställning.

Fostrad under den inte helt okände Dennis Bergkamp, dels på olika nivåer av Ajax ungdomsverksamhet men i år även i dess a-lag, och med fantastiska vitsord från den före detta storspelaren, är Christian Eriksen högvilt på den europeiska transfermarknaden och torde således locka till sig intressenter med bra mycket tjockare plånböcker än den Kroenkes Arsenal har till förfogande.

Dock borde de täta banden mellan Eriksens mentor, den store DB10, och världens vackraste klubb och dennes tränare, Wenger, tala för att Eriksen skulle kunna söka sig till North Londons Finest. Frågan är dock om han är redo att lämna Eredivisies trygghet för den klart mycket svårare brittiska fotbollen redan denna sommar, eller om han kommer att vänta in nästa, då hans kontrakt har ett år kvar och således lett Ajax in i det för oss allt för välkända sälj-eller-förläng-läget.

2: Yoann Gourcuff: Jag fortsätter att plocka ägg ur samma korg, som några stycken ovan, eller i varje fall från samma smått imploderande fotbollslandslag. För detta 25-åriga, före detta underbarn, är för lockande att kunna motstå. Denne son till en av Wengers bästisar, Christian Gourcuff, var för några år sedan var Hazard och Götze är idag och gick, sommaren –10, från Bordeaux till Lyon för nästan £ 18 miljoner (22 miljoner €).

Under sin första säsong i Lyon imponerade han stort, men sedan opererade han ankeln, Lyon bytte både tränare och spelsystem och vipps var Yoann ute i den provencalska kylan. I vintras ryktades han vara på väg till vår vackra klubb, men sägs ha hindrats att gå till oss av rädsla över att ett eventuellt klubbyte skulle öka risken för att han inte blev uttagen att spela i det just avslutade europamästerskapet. Och med det safandet vet vi ju alla hur det gick…

Yoann har liksom en del andra franska fotbollsspelare, rykte om sig att ha vissa problem med auktoriteter. Det har snackats om att han inte drog jämnt med några av de andra i spelarna det franska landslaget, med facit i hand, och vetskapen om hur de uttagna spelarna fungerade tillsammans utan Gourcuff, skall nog inte allt för mycket skugga falla över Christians lelle pôjk.

Med tanke på hur Gourcuffs senaste säsong sett ut, borde hans marknadsvärde ha sjunkigt rejält och Wenger borde i honom kunna göra ett sånt där typiskt wengerskt fynd. Jag ser det heller inte alls omöjligt att Gourcuff, i Wenger, ser en chans tillbaka till den status han en gång hade och därför vågar sig på ett byte till oss efter att karriären helt gått i stå i Olympique. Vi skulle då få en passningsfot av rang. Och också en adekvat ersättare för den till Katalonien förlorade sonen.

Ibland gör det ont att känna sig ifrånsprungen. Bild: Flickr.com ”cindy miki”

1: Mario Götze: Många skulle väl här hävda att jag redan lämnat min föresats att hålla mig inom rimligheternas ramar och att Götze är lika möjlig att värva till Arsenal, som den där Hazard visade sig vara. Men jag tror ändå inte att fallet Götze är så illa och jag tror att det finns enorma olikheter situationerna emellan. För trots att han ganska nyligen skrev på ett nytt kontrakt med Borussia och trots att han, rent utvecklingsmässigt, skulle må bra av ett par år till i tyska ligan, tror jag att han skulle kunna se sig i en klubb som Arsenal, med det spel som vi ofta har/försöker oss på.

Götze har mestadels använts som winger i Dortmund, men har sin egentliga utgångsposition i den gamla nr 10-positionen, eller den som Wenger drog ned ett litet snäpp och gjorde till den så kallade Fabregaspositionen. Med tanke på hans popularitet borde han vara hur dyr som helst, men vi snappade alla upp olika rykten om att Wenger gick all in på Götze för knappt ett år sedan, men att Borussia då ansåg sig ha för knapp tid och hitta ersättare och således nekade det påstådda jättebudet.

I Götze skulle vi få en passningsintelligens kryddad med både fart och finess i form av fräcka dribblingar. Men framför allt skulle en värvning av Götze ha ett symbolvärde som nästan skulle överstiga det en kontraktsförlängning av Robin van Persie skulle föra med sig. Vi skulle, om drömmen om Götze blev verklighet, återigen vara bland de stora gossarna och var Arsenalfantast skulle kunna bli bardiskens Top Dog och  få både avundsjuka blickar och beundrande ryggdunkningar från alla profeter som häckar längst bak i baren. Och vore inte det, med tanke på föregående sommar, något att sukta efter?

Summering:
Min önskelista ser således ut på följande sätt:
1: Götze (alternativt Gourcuff eller Eriksen)
2: Ben Arfa (alternativt Johnson eller Dempsey)
3: Gordon (alternativt Sörensen eller Schwarzer)

Som ni märkte så unnade jag mig i fallet offensiv kreatör ett rejält undantag från regeln att alla inköp skall ha EPL-vana och detta eftersom jag dels anser samtliga dessa tre spelare vara så attraktiva för klubben, att en inkörningsperiod skulle vara värd att acceptera. Men också för att motsvarande spelare med EPL-vana är omöjliga för klubbar som inte heter shitty eller låtsas heta shitty (läs: foolsen) som slänger ut miljontals pund på ingenting. Skulle vi inhandla någon av de nämnda kreatörerna och dessutom unna oss en riktig ytter, tror jag att vi, tillsammans med Podolski, Giroud och den till oss ryktade M’Villa, faktiskt har vad som krävs för att återigen verkligen utmana om ligatiteln.

Jag tror dock inte att Wenger kommer att inhandla någon kompetent yttermittfältare. Dock tror jag att han, så länge han håller kvar vid nuvarande spelsystem som, i mångt och mycket var utformat efter och skapat för Cesc Fabregas, kommer att försöka finna en spelartyp som liknar Fabregas. Skulle det bli Götze skulle jag bli galen av lycka, skulle det bli något av de andra förslagen skulle jag bli väl tillfreds med det. Bara Wenger och de beslutande i klubben agerar efter klubbens behov och inte efter en ekonomisk ram satt av en ägare som har en vana att köpa framgångsrika idrottsklubbar för att sedan göra dem till sportsliga medelmåttor.

Så Götze, Ben Arfa och Gordon, så ser det ut om du frågar mig. Tack för din tid och för din uppmärksamhet, hoppas du funnit glädje i mitt spekulerande och dikterande.

I föregående inlägg gick jag igenom vad vi i nuläget har i truppen och listade därefter vilka spelartyper/platser i truppen vi saknar och därför behöver komplettera med. I sista stycket gick jag i galen tunna och utlovade exempel i form av namn på spelare jag önskar till klubben för att fylla de vakanser jag upplever vi fortfarande har.

Min önskelista såg ut så här:
1: En kreativ mittfältare/ersättare för Fabregas
2: En riktig yttermittfältare
3: En rutinerad andremålvakt

Som ni vet så är det där med önskelistor inte helt enkelt. Jag hade kunnat skriva: ” Rooney, Xabi Alonso och Ronaldo (inte den portugisiska hårvårdsprodukten, utan den gamle fete från Brasilien)”, men väljer istället att rikta in mig på spelare som i nuläget är, eller skulle kunna vara, realistiska för oss. Jag har också valt att rikta in mig på spelare som skulle kunna vara redo att kliva in med en gång, utan att behöva år av tillvänjning eller på tillväxt. För spänningens skull har jag valt att göra min lista i bakvänd ordning enligt följande:

En rutinerad andremålvakt:
Förutsättningen för denna affär är att den skall vara inom relativt tight budget, att det skall vara en rutinerad och EPL-van snubbe som kan leverera på kort varsel, samt vara en person som kan acceptera en roll som back up till den, får man anta, givne Szczesny.

3: Mark Schwarzer: Vem minns inte alla rykten och turer kring denne australiensiske landslagsmålvakts eventuella övergång till Arsenal, för ett par säsonger sedan? Rykten florerade värre än i en högstadieskolas bamba och endast en skada på den påtänkte ersättaren David Stockdale skall, enligt några av dessa ihärdiga rykten, ha hindrat Fulham från att i augusti –10 göra Schwarzer till Arsenalmålvakt.

Nu har Schwarzer hunnit bli 39 år och nämnde Stockdale har fått Martin Jols välsignelse varför affären faktiskt skulle kunna bli av. Det ryktades att Wenger, under den intensiva ryktessommaren –10, lockade Schwarzer med en framtida roll i ledarstaben, vilket skulle kunna innebära att den gode Mark har ett eller ett par år på bänken i sig innan han sadlar om och blir målvaktstränare. Han har kontrakt till sommaren –13 och kan tänkas kosta runt en miljon pund att få loss.

Gammal kärlek rostar aldrig? Bild från Flickr.com: ”zawtowers”

2: Thomas Sörensen: Med över fyra hundra matcher i den engelska toppfotbollen är denne 36 årige dansk allt vad en rutinerad andremålvakt kan önskas vara. Han har spelat i sin nuvarande klubb, Stoke City, sedan slutet av juli –08, men har under senare år allt mer hamnat i skuggan av den bosniske landslagsmålvakten Asmir Begovic.

En ryggskada satte stopp för Sörensens medverkan i sommarens EM, men är alltjämt en målvakt som, trots sin ålder, är att räkna med. Bra i luften, en god kommunikatör och hinkvis med erfarenhet att ösa ur. Han har kontrakt med Stoke till och med sommaren –14 och beräknas ha ett ungefärligt marknadsvärde på ca £ 800 000.

1: Craig Gordon: Den skotske landslagsmålvakten Gordon kom i augusti –07 till Sunderland från modernklubben Hearts. Han gjorde det efter att bland andra Wenger studerat honom och dessutom talat oerhört gott om honom som potentiell stormålvakt. Men hans då rekordhöga prislapp för en målvakt inom den brittiska fotbollen, £9 miljoner, avskräckte Arsenals klubbledning men uppenbarligen inte Sunderlands.

Ett elakt armbrott med tillhörande konvalescens, adderat till Sunderlands nästan huvudlösa management gjorde att Gordon förra sommaren, hux flux, plötsligt fann sig som nummer tre efter de inhandlade Simon Mignolet och Keiren Westwood. Tre förstemålvakter i en klubb som Sunderland kan bara sluta på ett sätt och den brittiska fotbollshistoriens näst dyraste målvakt, efter de Gea, är nu fri att lämna klubben gratis. Så kan det gå.

En riktig yttermittfältare:
Liksom i fallet ”kreativ mittfältare” kan man här smeta på med de vackraste av namn. Vi kan referera till rykten om att Wenger var och drog i Hazard, har talat väl om Dortmunds nysignade Reus eller spekulera i glassgubben Messis egentliga DNA-status. Men jag har valt att till stor del se över rimliga alternativ för en klubb i vår situation, samt med två undantag medvetet valt att hålla mig i närområdet, det vill säga till spelare som redan har erfarenhet av spel i England.

Ett nyförvärv i klubbägarfamiljens smak? Bild från Flickr.com: ”meganellene”

3: Clint Dempsey: Ett fotbollens Kinder Egg, som kan spela central mittfältare, striker och yttermittfältare/winger. Skjuter bra med båda fötterna och med en all american never say die-attityd som för det mesta håller sig på rätt sida av fotbollslagen. Den 29-årige texaspojken gjorde föregående säsong 17 mål och passade till ytterligare 7 och gjorde efter säsongens slut klart för allt och alla att han nu, efter fyra och ett halvt år på Craven Cottage, känner sig redo för att spela i ett Champions Leaguelag.

Dempsey är kontraktsbunden till Fulham fram till sista juni –13 och borde kosta uppemot £ 7-9 miljoner. Hans ålder kanske skulle kunna pressa ned priset något men hans prestationer i såväl ligan som i det amerikanska landslaget, gör det inte. I Dempsey skulle vi inte bara få en spelare som du kan sätta in på nästan varje offensiv plats, utan även en spelare som kan sätta både tempot och nivån på de individuella insatserna i laget.

2: Adam Johnson: Nu vet jag att man inte skall blanda in smuts, smörja och elände i något så vackert som fotbollslaget Arsenal och att man således inte skall ha någonting att göra med en klubb som Manchester shitty. Men eftersom den klubben inte bara valt att misshandla den moderna toppfotbollen i allmänhet, utan även vissa enskilda spelare, så vågar jag mig på fräckisen att önska deras Adam Johnson till Arsenal.

Född i Sunderland 1987 med några barndomsår i rivalerna Newcastles, men med sin huvudsakliga fotbollsfostran i plantskolan Middlesbrough, togs han till shitty i januari –10. Väl där imponerade han enormt med två ypperliga inläggs- och skottfötter, samt med ett allmänt stabilt spel på en gammal hederlig högerytterposition. Nu när klubben köpt fotbollsvärlden sönder och samman har Johnson, med sitt konventionella ytterspel som tydligen inte längre passar sig, sjunkit djupt i den bäbisblåa sörjan. Fick just över femton ligamatcher från start men gjorde, kryddat med några inhopp, på dessa ändå 6 mål och 6 assist.

Trots att allt som rör shitty blir svindyrt och högst oskönt, hoppas jag på en rejäl garagesale uppe i nordvästra Enlgand, där vi hugger på en realappspåhängd Johnsson och handlar in honom till inte allt för mycket mer än de £ 8 miljonerna shitty betalade. Vi lär inte få några fräcka finter och youtubeshowande, men en oerhört kompetent ytter av högt europeiskt snitt.

Ny bryter vi för idag och har, med frågan om vilken yttermittfältare jag har högst upp den delen av min önskelista, en klipphängare som heter duga. Vi har således betat av tre alternativ till andremålvakt, två av tre alternativ till yttermittfältare/winger och skall i nästa inlägg summera listan genom att nämna mitt förstaval på yttermittfältsplatsen och tre kreativa centralt belägna mittfältare jag skulle kunna se i vår klubb. På återseende då.

Först vill jag betona att jag, trots att jag älskar att skriva om mig själv i tredje person och trots rubrikens eventuella refererande till föregående inlägg, inte på något sätt jämför mig eller mina åsikter med föregående inläggs huvudperson, Robin van Persie och dennes syn på klubbens morgondag. Dock kändes det lägligt att följa upp mina spekulationer kring vad han önskar till klubben, med att berätta om vad jag anser klubben behöva för att återigen bli konkurrenskraftig och kanske till och med likna det klubben en gång var. Jag menar, något skall man ju ha för att man skriver blogg, viss spekulationsrätt kan man väl antas inneha, eller?

I Häck väck våt fläck-inläggen redogjorde jag för vilka spelare jag önskar skall lämna truppen och kommer nu att nysta i vad jag anser att vi egentligen behöver. För i och med att Giroud idag blev klar för oss och att M’Vila förhoppningsvis är på väg, skulle vi tillsammans med Podolski, ha inhandlat tre ganska etablerade namn till vår trupp. Och detta före första juli. Men är detta tillräckligt?  Är vi i och med dessa transaktioner åter till den nivå då vi kan utmana om ligatiteln och hävda oss i europaspel långt in i maj? Har vi vad vi behöver för detta? Behöver vi ytterligare förstärkning och vad skall den, i så fall, bestå av?

I och med de två gjorda och det högst troliga inköpet, har det i mig väckts en del funderingar kring om Wenger faktiskt är på väg att byta spelsystem, men jag skall lämna den diskussionen till ett senare tillfälle och hålla mig kvar vid vad vi har och vad vi behöver utifrån nuvarande 4-3-3, eller 4-2-3-1 som vissa anser oss använda.

Målvakter: Szczesny, Mannone och Martinez
Fabianski sägs vilja söka sig till ny arbetsgivare för att få speltid och Mannone har uttalat sig sugen på att permanenta flytten till Hull, men jag tror ändå Mannone kan tänka sig EPL-bänken ett år innan han realiserar eventuella flyttankar. Jag hade gärna sett en rutinerad back up i truppen, en Mark Schwarzer eller kanske till och med en Robert Green, men efter föregående somrars Schwarzer-ryktes-infernon tror jag den dörren är stängd och Green har i dagarna skrivit på för QPR, så där rök de chanserna.

Ända sedan Steve Bruce köpte Keiren Westwood, har Craig Gordon ryktats vara på väg från Sunderland vilket, enligt mig, hade varit en oerhört bra värvning att backa upp den givne förstemålvakten Szczesny med. Gordon är, från och med 120630, dessutom fri att gå utan ersättning, vilket kanske skulle kunna tala för att de wengerska nyporna kanske försöker grabbar tag i lite skotsk målvaktskompetens att ha när stormarna blåser över den arsenalska skadehimlen.

Jag hoppas vi köper en rutinerad vattenbärare som man inte skulle förfasas över få se spela några matcher per år. En Jens Lehman minus fyra år eller någon som nämnda trio rutinerade EPL-spelare, men jag tror att Wenger kommer att lita så mycket till Szczesnys fysik tillsammans med Mannones utveckling vid Kingston att de, tillsammans med den unge argentinaren Damian Martinez, kommer att bilda målvaktsbesättning nästa säsong. 

Försvarare: Mittbackar: Koscielny, Mertesacker, Vermaelen, Djourou, (Miquel och Bartley). Ytterbackar: Sagna, Jenkinson, (Yennaris), Gibbs och Santos.
Djourou twittrade ut sin lojalitet till Arsenal så att hela världen kunde dra en lättnadens suck, medan Ligue 2-segrarna SC Bastia verkar ha dragit öronen åt sig när de fick se Squillacis lönekrav. Jag utgår dock från att Squillaci gjort sin sista insats för klubben, vilket då lämnar oss med tre bra mittbackar, en bra back up och två unga killar förhoppningsvis på väg upp. Miquel har redan visat sig vara enormt mycket bättre än nämnde Squillaci, medan Bartley är omgärdad av både framtidsförväntningar men även av digert skade-CV samt lite blandad kritik utifrån sina insatser under låneperioderna i Rangers.

I Sagna har vi en av ligans bästa ytterbackar och i Jenkinson en inte bara acceptabel underhuggare utan även ett hjärta som klappar för klubben. På andra sidan centrallinjen har vi Gibbs som tidigare kallades för engelska landslagets näste vänsterback men sedan bromsades upp av ständigt återkommande skadeproblem. Som hans skadeersättare inhandlades i höstas Santos in och ja… ett innovativt vänsterbacksspel i den offensiva tredjedelen och ett lite vågat försvarsspel, vilket ger oss en ytterbackssida som är mycket bra och en som är helt okej med potential att bli bra.

Ett tag ryktades Ajax Jan Vertonghen till oss, men när han skrev på för det lilla vita laget i norr, så dog allt var rykten kring backar till Arsenal ut. Eftersom jag med all tydlighet vill understryka att jag önskar Squillaci ett snart avsked från klubben, anser jag truppen har en tom plats att fylla. Frågan är dock vilken kvalité du får när du erbjuder platsen som fjärde eller femte mittback, varför det kanske ändå är bättre att ge den platsen till någon av nämnda herrar Miquel och Bartley.

Mittfält: Centrala mittfältare: Wilshere, Arteta, Rosicky, och Song. (M’Vila, Coquelin, Frimpong, Lansbury, Ramsey, Diaby, och Denilson).
Många tycker att det är trångt på Arsenals centrala mittfält, men jag är inte en av dem. För av klubbens alla centrala mittfältare tycker jag att fyra, kanske fem med det potentiella nyförvärvet M’Vila, håller klassen, medan resterande del i bästa fall kan fungera som truppspelare, men i de flesta lägen borde skippas iväg och lämna plats för annat.

Frimpong är älskad för sin kämpalust och Arsenalhjärta men enormt hämmad av alla sina skador och sitt än så länge ganska otyglade humör. Ramsey var en gång väldigt lovande till han mötte sin Shawcross, och har sedan dess aldrig riktigt blivit sig lik. Diaby och Denilson behöver vi inte ens beröra medan Lansbury, vad jag än hoppas/hoppats om honom, snart har passerat den ålder då man kan anses lovande och just checkat in på the Last Chance Saloon.

Wilshere är inte bara enormt efterlängtad utan även utan dess like upphaussad och vi måste nog börja inse att han inte kommer gå rakt in och leverera som han gjorde våren –10. I bästa fall kommer han vara ikapp någon gång i vinter, men i värsta fall kommer han få fortsatta setbacks eller kvalitetsmässigt hämmas av återkommande skadeproblem.

Är ryktena om M’Vila sanna har Wenger äntligen tagit ansvar för ett problem som han tidigare givit intryck av att blunda inför och det inköpet skulle inte bara bredda vårt sårbart tunna centrala mittfält, utan även höja förmågan att täppa till det för motståndare i deras önskan att passera. En match utan Arteta skulle kunna innebära något annat än en på förhand förlorad och Song skulle kunna lufsa fram till chipningsposition utan några defensiva dubier.

Dock finns det stora problemet olöst kvar, nämligen det att vi, trots att det snart gått ett år sedan fotbollsvärldens absolut mest smutsiga transfersåpa fick sitt slut, ännu inte har ersatt Cesc Fabregas. För trots Rosickys fina vår, trots Wengers funderingar på att centralisera AOC och trots att Wilshere enligt Wenger är predestinerad att spela i den så kallade DB10-rollen, har vi idag inget självklart kreativt nav på det centrala mittfältets offensiva spets. Och så länge Wenger fortsätter matcha laget i 4-3-3 och ha RvP som så kallad falsk 9:a, och inte som 10:a bakom en striker, så kvarstår tomrummet som den fallne katalanen lämnade efter sig.

Anfall: Strikers: van Persie, Giroud och Podolski. (Chamakh, Park). Ytteranfallare: (Podolski) AOC, Gervinho, TW14 (och Miyaichi).
Jag utgår helt frankt från att van Persie kommer att lockas till påskrift av nytt kontrakt, varför han är själva utgångspunkten i vårt anfallsspel. Lukas Podolski fungerar bra både som central anfallare och som ytter, även om jag då vill se honom komma in från högerkanten med rätt fot vänd inåt banan. Nyanlände Giroud är väl att anse som en rak back up för RvP eller som alternativ om Wenger väljer att flytta ned Robin till platsen som kreatör eller helt enkelt byter spelsystem. Oavsett så tycker jag att vi numera har en god täckning i det centrala anfallet.

Som nämnts tidigare så utgår jag ifrån att både Chamakh och Park, så fort van Persie förlängt, inser läget och lämnar klubben. Detta lämnar oss till de offensiva kantplatserna vilka jag, trots Podolskis anländande, finner en aning bleka. Jag utgår ifrån att Gervinho gör som så många andra tidigare och lämnar den svåra förstasäsongen bakom sig för att i höst prestera i nivå med vad han gjorde i Lille. Jag hoppas även att Wenger ger AOC chansen att visa oss att fjolårssäsongens gnistrande ljus inte bara var temporära tomtebloss utan mer av en bitig Bobby i vardande.

Walcott har en hel del att bevisa och hans position i klubbens hierarki torde, trots van Persies gillande, vara inte helt säkerställd. Vi kan liksom inte pytsa ut en mille i veckan för en snubbe som ständig springer på utsidan, fepplar med bollen eller irriterat gestikulerar mot medspelare för att de slagit en för smart passning. Miyaichi bör lånas ut till en bollspelande mitten- eller bottenklubb i ligan och lämnar, tillsammans med Arsjavins separation, lätt och ledigt plats för inköp av en riktig ytter. Inte en central mittfältare som Wenger försöker skola om och inte heller en offensiv ytterback som han försöker ge planens sista tredjedel till, utan en winger, en riktig ytter som kan ta sig runt sin gubbe på båda sidorna (dock inte samtidigt) för att sedan leverera inåt i banan. 

Konklusion: Önskelistan i prioritetsordning, där det första är ett absolut måste och de två andra mer än gärna värda att uppfylla. Utifrån truppens utformning i skrivande stund önskar jag att Wenger och CO handlar in följande spelartyper:

1: En kreativ mittfältare/ersättare för Fabregas
2: En riktig yttermittfältare
3: En rutinerad andremålvakt

I nästa inlägg ger jag er namnen på vilka jag önskar, eller så låter jag bli. Vi får se. Up you Gunners!

Samtliga bilder från Flickr.com: av en snubbe/snubba

som kallar sig Fid aka Theo

Vi kan tycka vad vi vill om saken, men vi sitter i den sitts vi nu sitter: Så länge FFP inte har prövats i juridiska instanser, kommer vi aldrig att kunna konkurrera med oljelagens lönekuvert och våra stjärnor kommer alltid att kunna använda en strävan efter att vinna titlar för att spackla över sin egen girighets fula tryne. Gräset kommer alltid kunna vara grönare på andra sidan staketet och briljansen i sedlarnas tryckfärg likaså.

Förra sommaren var det Samir Nasri, tidigare har det varit Cole, Touré och Adebayour och denna gången är det vår lagkapten Robin van Persie som är målet för pengalagens smekande locktoner. Locktoner som Wenger och Arsenal bara kan stå bredvid och lyssna till, utan möjlighet att överrösta eller dränka.

Det Arsenal däremot kan locka med är en plats längst uppe i lagets hierarki, tjockaste kuvertet i klubbens historia och, till detta även, ett ganska stort mått av inflytande över klubbens beslut. De två förstnämnda har van Persie antagligen redan och det tredje skall han enligt ryktena nu också börjat nosa på. Det talas om att han, i mötena med Wenger och Gazidis, sagt att han gärna svär klubben sin trohet, men detta under förutsättning att klubbledningen formar truppen på ett sådant sätt att vi faktiskt kan utmana om titlar. Att han krävt X antal nyförvärv i X kvalitetsnivå.  

Till detta, ännu obekräftade rykte, kan man ställa sig på ett flertal olika sätt. Dels kan man hävda att en spelare aldrig är större än klubben och aldrig har rätt att ägna sig åt utpressning av den klubb vi fans bär så nära hjärtat. Men man kan också anse att RvP här gör just oss fans en enorm tjänst. Detta när han använder sitt mandat (läs: 37 mål säsongen 11/12) för att leda klubben i en riktning som enormt många av oss önskar. Att han mer eller mindre tvingar klubben att köpa spelare som kan göra oss till det storlag vi en gång var, även om det är på bekostnad av Wengers Project Youth 2.2.

Själv är jag faktiskt odelat positiv till denna eventualitet. Ägnar den gode Herr van Persie sig åt ett visst mått av utpressning för att få klubben mer konkurrenskraftig, är jag den förste att ställa mig upp och hävda att ändamålet verkligen helgar medlen. Att det till och med kan vara så att han gör både klubb och oss följare en enorm tjänst, att han till och med kan gå till historien som en bidragande orsak till att vi, kanske inte vände kurs, men slog in på en något rätare. Så jag måste erkänna att jag faktiskt hoppas att detta scenario är verkligheten och att han just nu bara sitter och väntar på att .com skall publicera bilder på Wenger bredvid internationellt eftertraktade storstjärnor som storleende står och håller upp sina nytryckta Arsenaltröjor.

Frågan som kvarstår är dock: Vad vill han ha, vilken nivå på spelarkvalité kräver han? Vad är tillräckligt och kan klubben över huvud taget tillgodose hans önskemål?

Hur får man Londons mest eftertraktade att stanna? Bild: manutd-Mats

Wenger gick så sent som i förrgår, ut med att han var hur säker som helst på att van Persie skall stanna i klubben. Nu har vi förvisso hört sådant om både en och två spelare som sedan kom att lämna oss, men det skulle faktiskt tyda på att Wenger har spelare på gång in i klubben. Spelare som han antingen hoppas eller vet håller klassen, eller kanske till och med rådgjort med van Persie kring?

Arsenal har redan säkrat Lukas Podolskis tjänster och det ryktas nu rejält om att både Stade Rennais Yann M’Vila och den nyblivne ligamästaren Olivier Giroud är på väg till klubben. Om ryktena är sanna och de skriver på för oss, är det tillräckligt? Är det tillräckligt för att utmana om ligasegern och, framför allt, är det tillräckligt för att bida Robin van Persie?

Offensiven: En av föregående säsongs stora snackis var att van Persie, inte bara stod för merparten av våra mål utan även, uttryckte en ganska stor irritation över andras oförmåga att bistå till produktionen. Wengers svar på det var att värva Podolski som gjorde 18 mål och hade 11 assist i Bundesliga. Den eventuellt blivande Arsenalspelaren Giroud stod för 25 mål och 12 assist, förvisso i fransk fotboll men ändock 25 mål och 12 assist. Så i RvP, den redan inhandlade Podolski och den av arsenalrykten omgärdade Giroud har vi plötsligt en trio med sammanlagt 86 mål och 36 assist säsongen 11-12. Problem solved?

I min värld är Marouane Chamakh inte så dålig som många andra upplever honom. Han är bara, efter RvP’s återkomst från skadehelvetet, rejält nedkyld i den box Wenger förpassat honom till. Men ändå skall hans 57 mål på 230 matcher för Bordeaux ställas mot Girouds 33 på 71 i Montpellier, vilket skulle kunna tyda på att Giroud faktiskt är en bättre spelare än Chamakh. Och kanske också att Giroud kan komma att bli mer nyttig för ett lag som Arsenal än vad Chamakh blev.

Defensiven: Ett annat problem klubben hade föregående år var att vi släppte in hela 49 mål på de 38 ligamatcherna. Detta trots en oerhört lovande målvakt och en faktiskt ganska välspelande backlinje, vilket återigen pekade på det hålrum som det moderna Arsenal tenderat att låta uppstå just framför backlinjen. Ett hålrum som Flamini och Gilberto täckte men som den mantelaxlande Song, de två senaste säsongerna, i många lägen övergivit för att slå läckra chippar till RvP. Om ryktena stämmer så svarar Wenger på detta genom att inhandla franska ligans bäste, och tillika det franska landslagets, defensive mittfältare Yann M’Vila. Ett fall och en lösning?

För en defensiv mittfältare i ett lag som åkte ur sin division, kan det där med statistik vara lite både och. Klart är däremot att han uppenbart platsar i det franska landslaget (där i och för sig en snubbe som Diaby verkar ha haft någon form av plats) och att han där inte bara spelat som defensiv mittfältare utan även, bredvid Alou Diarra, haft någon form av det vi arsenalister kallar för, Arteta-roll. Och hur gick det för Arsenal de matcher Arteta var frånvarande med skada? Ja, just det… vi vann bara en enda.

Framtiden: Så är dessa, i nuläget troliga spelarinköpt, tillräckligt? Är dessa spelare vad han vill ha? Är dessa spelarinköp, ett bekräftat och två stycken i nuläget troliga, tillräckligt för att van Persie skall sätta igång den dominoeffekt där hans påskrift leder till fortsatta framgångar? Som i sin tur, trots att vi inte kan tävla med de blodhänta oligarkernas leksaker, gör oss mer attraktiva för spelare på gränsen till världsgenombrott, vilket i sin tur leder till..?

Nu har Premier Leagues spelschema börjat sippra ut och till slut blivit offentligt tillgänglig för alla oss som suktat så länge. Vi som vill planera in Englandsresor, vi som vill veta hur våra relationella kartbilder kommer att te sig kommande höst eller bara vill återfå sitt Arsenal. Vi som bär vårt lag närmast hjärtat och vi som vet om att vi ändå, oavsett vad vi än må har sagt och lovat, kommer vara slav under begäret ännu en höst, ännu en vinter och ännu en vår.

I dag kan vi slutligen slå fast att vi inte kommer att starta ännu en säsong med spel mot foolsen, utan denna gång göra det genom att ta emot Martin O’Neills Sunderland, på Emirate Stadium. Därefter åker vi upp till Helvetets Håla och möter Stoke för att sedan dra vidare till dysfasins hemstad och möta stadens röda lag första september.

Efter bortamatchen mot foolsen har UEFA knött in ett sådant där högst oskönt landslagsuppehåll innan livet åter får sin mening och innehål, för oss som är Arsenal, i form av matcher mot Southampton hemma, Champions Leaguestart och bortamatcher mot då båda pengabröderna shitty och chealsky.

Så i den takten kommer vi börja vår vandring och mot de olika motståndarna/motstånden kommer vi att ta avstamp. Vi minns ju alla i vilken form klubben var i när förra säsongen skulle till att starta. Vi minns alla turerna och oturerna under transferfönstret som då höll på att stänga och vi minns det sönderfall klubben kändes vara i. Vi minns 8-2 på Old Trafford och vi minns känslan av att nu går det f-n åt h-vette.

Så med den erfarenheten i ryggen och det nya spelprogrammets inledning framför oss, är det bara att be till fotbollsgudarna, om de efter shittys ligavinst och chelskys dito i CL fortfarande kan tros lyssna, och hoppas att vår trupp faktiskt denna gång är satt när ligan börjar. Att vi inte går till spel med hälften av pusslets bitar fortfarande saknade och med en herrans massa frågetecken ståendes som spön i backen. Att vi vet vilka spelare vi kommer att ha att tillgå säsongen 12-13. Att vi har gjort oss av med de som skall lämna, redan inhandlat deras ersättare och dessutom kryddat det med än mer spetskompetens.

Om detta kan jag bara hoppas, lite på klubbens styrande händer och sätta min tilltro till livets goda. Jag kan hoppas och jag kan minnas känslan av nervositet, spänning underbart kittel i magen när allt man har sett fram emot så länge, plötsligt skall till och börja. Men jag vet inte i vilken form vi kommer vara, jag vet inte om himmeln kommer vara soligt ljus eller täckta av orons mörka moln.

Så därför undrar jag hur ni ser det och hur ni tror vi kommer att ha det under säsongens inledning och transferfönstrets avslutning: 1: Vad tycker ni om programmets början och Arsenals chanser i dessa inledande matcher?  2: I vilken kondition tror ni truppen är när ligan väl börjar?

F-n vad man redan har börjat längta. Och vad tror du om den starten?

Bild från Flickr.com: "Smogan27".

Idag skall vi avsluta Häck väck våt fläck-trilogin och vi skall göra det genom att närma oss de spelare som eventuellt kommer, eller för den delen borde, lämna klubben i sommar. I denna del kommer jag försöka hålla mig så mycket som möjligt till fakta, men även tillåta mig att spekulera än mer hej villt än brukligt. Så sätt dig ned i kontorsstolen, greppa din kaffemugg och se sådär oerhört upptagen ut, som bara du kan, för nu kör vi.

Henri Lansbury: Av alla unga spelare som klubben genom åren givit på tok för stora kontrakt, inte för att de presterat utan på grund av förhoppningar om framtida prestationer, är Henri Lansbury den jag tycker absolut mest om. Född i snar närhet till den mörkblåa linjens ändstation och, med undantag för en kort sejour som pojklagsspelare i Norwich, Arsenal sedan barnsben. När han kom fram i a-laget var det som en Ray Parlour 2.2 och mitt gamla bedagade Arsenalhjärta bultade av hopp om återupprättelse av en svunnen spelartyp.

Lansbury anses av många ha hamnat som gisslan i Wengers utomengelska ungdomssatsning, där han ständigt ha fått sett sig omsprungen av spelare, trots att han alltid ansets som enormt talangfull. Han har lånats ut till Watford, Norwich och West Ham och således fått nästan tre säsonger i The Championship. Dock var han, under senaste sejouren i andraligan, under Sam Allardyces överinseende vilket skulle kunna förstöra vilken lovande karriär som helst.

Samtidigt som han inte slussats fram i Arsenal i den fart man hade kunnat hoppas på, så har han de senaste säsongerna varit given i det engelska U-21landslaget, där han bland annat överglänst spelare som bytt EPL-klubb för miljontals pund. Om Lansbury bara får en tredjedel av alla de chanser som spelare som Denilson, Diaby och Ramsey har fått, så är jag inte bara fullt nöjd, utan även övertygad om att han kommer att göra sig förtjänt av i varje fall en rotationsplats i laget.

Jag hoppas Lansbury får chansen i klubben och då kanske inte som högerback när man ligger under med sex bollar på Old Trafford. Att han får möjlighet att visa inte bara sin passningskompetens och hästspark till skott, utan även sin parlourska frenesi och vilja att ta sig mellan straffområde till ett annat i högsta möjliga fart. Men jag tror inte så blir fallet… Dels för att Wenger hittills varit oerhört snål med chanserna och även för att även Lansbury kommer att behöva inskolningstid. En inskolningstid som Wenger givit till andra men hittills, alltså, inte till den gode Henri.

Arsenals mittfält är knökfyllt, men tyvärr inte bara av nyttig kompetens utan även av sådant som vi inte har nytta av. Skall Lansbury ha någon chans att ta en plats i laget, måste Wenger skeppa iväg lite proven deadwood och ta en mängd högst osköna beslut. Det tror jag inte kommer att ske. Henri Lansbury kommer i stället gå till ett lag på tabellens nedre eller mittersta del och har han tur så får han en tränare som förstår att förfina även hans mer finstilta sidor. Behov av att sälja: 0 %. Möjlighet till det: 85-90 %.

Vito Mannone: Mannen med det poetiskt mafiosiska namnet kom till Arsenal sommaren –05 och spelade bara några veckor senare i den klassiska försäsongsmatchen mot Barnet uppe på Underhill. Efter ett års spel i junior- och reservlag började tiden av utlåning för den unge italienaren. Först några ganska dåliga månader i Barnsley, sedan vintern 10-11 i Hull City och sedan ännu en vinter och vår i Kingston upon Hull. 

Emellan dessa låneperioder hann Mannone dock med att spela en handfull a-lagsmatcher för Arsenal. Dels den ligaavslutande matchen mot Stoke, maj –09, men även ett antal matcher hösten –09, då både Almunia och Fabianski var skadade, av vilka matchen mot Fullham på Craven Cottage stod ut som en smått mästerlig insats. I januari –10 skrev han på ett nytt långtidskontrakt med Arsenal, bara för att se sig återomsprungen av de båda då kurerade Almunia och Fabianski.

Mannones tid i Arsenal har inte direkt kantats av timing. För de stunder då killarna framför honom i ledet varit skadade och lämnat potentiell lucka att fylla, har Mannone antingen varit i Hull eller själv skadad. Och då han så varit, har han tvingats se på när Wojciech Szczesny sprungit förbi honom i hierarkin, i vilken han då sjunkit ännu ett pinnhål.

Nu när Almunia är entledigad och Fabianski ryktas söka speltid annorstädes, kan man anta att Mannone har andraplatsen i snart räckhåll. Dock undrar jag om den verkligen lockar honom. För under hans senaste tid i The Tigers har han inte bara spelat bra och sagt sig trivas fint i Yorkshirestaden, utan det har allt mer antytts att en permanent övergång är stundande. En övergång som då skulle innebära en habil tillvaro i ett inte helt oävet Npower Championshipgäng, som inte helt saknar framtidsutsikter. Behov av att sälja: 0 %. Möjlighet till det: 75-80 %.

Johan Djourou: Kung Mango of The Arsenal är en kille som liksom blandat och givit ända sedan han, första augusti –03, kom till klubben som liten plockfrukt. Om man bortser från säsongen 07-08 som han spenderade i Birmingham FC, har han dock varit klubben trogen i en herrans massa år och sägs vara väldigt populär bland de andra i laget. I unga år agerade han central mittfältare medan hans huvudsakliga position i Arsenal, trots upprepade önskemål om plats på det centrala mittfältet, har varit som mittback. Han har, av tränare Wenger, också tvingats till en del mindre lyckade inhopp på högerbacksplatsen.

Liksom många andra arsenalspelare genom åren, så har Djourous väg varit kantad av en himla massa skadefrånvaro. Hans lapp i det arsenalska kösystemet har ständigt lämnats över till andra spelare, just på grund av dessa skador. Säsongen 10-11 var det, på grund av andras skador, dock hans tur och han bildade ett tämligen habilt mittbackspar tillsammans med Laurent Koscielny, vilket mycket beroende på JD´s återkommande skador, mattades betänkligt mot slutet av säsongen.

Senaste säsongen, 11-12, spelade Djourou 27 (19+8) matcher för klubben och han fick den för honom ganska obekväma uppgiften att täcka upp på en högerbacksplats han inte alls var bekväm med och således presterade ganska ringa på. Jag tror att vi arsenalfans tenderar att döma honom utifrån dessa insatser, vilket skulle kunna vara en smula orättvist.

På senare tid har det ryktats om att Djourou önskar mer speltid och att han skulle kunna få det, främst, i Serie A. Detta dementerade han, bara för några dagar sedan, på Twitter där han underströk sin lojalitet till nuvarande arbetsgivare och avfärdade alla rykten om stundande flytt, som varandes bara just rykten. Hans eventuella avresa från klubben är också avhängd på vilken ersättare Wenger, i så fall, handlar in. Behov av att sälja: 20-40 %. Möjlighet till det: 70-80 %.

Aaron Ramsey: I denne pojkvasker har du den gamla klassiska 10 000-kronors-frågan i ett nötskal. För i Aaron Ramsey investerade Wenger oändligt med prestige när han, i juni –08, knäppte Sir Alex Ferguson på den digra snoken, signade detta walesiska framtidshopp och säkrade ännu en ljus fotbollsframtid. Ni vet ju alla hur det gick med den framtiden och ni såg ju alla hur ärkesvinet Ryan Shawcross firade sin landslagsplats genom att släcka ljuset för Ramsey genom att bryta hans ben i februari –10.

Även om Ramsey var tillbaka i spel hösten samma år, så har han aldrig riktigt hämtat sig från traumat ett möte med en engelsk helyllekille till mittback kan innebära. Perioder av utlåning till Forest och moderklubben City har haft föga effekt för Ramsey, som sedan återkomsten till arsenalspel har varit allt annat än den Rambo han tidigare epiterades som. En påtaglig rädsla för närkampspel har lett vidare till ett oändligt sidledsspel och ständigt neddragande av bolltempo.

Och i och med detta hamnar klubben vid ett vägskäl. Skall klubben göra som de gjorde med Eduardo, ge upp hoppet om framtida stordåd, tacka för tiden som varit och sända iväg honom till högstbetalande? Eller skall han få göra Diabys sorgliga vandring under nästan pinsamt stort överseende från klubbens sida?

Så då kvarstår frågan om Ramsey kommer att kunna bli vad han före skadan spåddes att bli? Kommer han kunna införliva det han pre-Shawcross lovade? Och kommer han kunna utvecklas till att bli en bärande del av ett vinnande Arsenal?

Självklart hoppas jag att svaren på dessa frågor blir tre versala ”ja”, men om jag tror att så kan komma att bli fallet är en helt annan sak. För om sanningen skall fram så tror jag inte att han kommer att kunna bli så bra som han en gång spåddes. Inte för att han tappade en dryg säsong, utan för att han är märkt för livet och så tydligt visar upp spelmässiga ärr, i princip, varenda gång han spelar. Jag tror att Ramseys framtid på den internationella toppfotbollens scen förövades honom en februarieftermiddag på Britannia. Han kan säkerligen bli en habil fotbollshantverkare några rader bak i ledet, men i fotbollens frontlinje, där Arsenal skall gå, där har han förlorat sin plats.

Mitt hjärta hoppas att jag har fel men min hjärna gör det inte. Därför ser jag heller inte fler skäl att ge honom mycket speltid och samtidigt beröva andra spelare densamma, när vi som alltid behöver yttersta kvalité och inte skadat gods. Klubben driver ekonomiskt tingad elitidrott och inte välgörande ändamål med rehabiliterande förtecken och därför skall Ramsey säljas. Behov av att sälja: 80-90 %. Möjlighet till det: 50-60 %.

Theo Walcott: Här kommer ännu en lurig fråga. Killen landade som tvåa i den interna poängligan, är homegrown och dessutom brittisk landslagsman. Hans kontrakt står nu inför sitt sista år, är således under omförhandling och han ryktas önska/kräva en lön på ca £100 K i veckan. Är han värd det? Producerar han nog för att lyfta en sådan lön och är han så mycket klass och potentiell framtid att hans önskemål skall tillmötesgås?

Skall vi satsa så mycket pengar och således också speltid på denna, en gång i tiden, stekhete ungdom eller skall vi ta det säkra före det osäkra och casha in på honom om hugad intressent finnes?

Just innan King Kenny fick kicken från LFC, så ryktades han vara oerhört sugen på att signa just Theo Walcott, som någon form av ersättare till den till Turkiet flyktade Dirk Kuyt. Med tanke på LFC´s tidigare nästan komiska vilja att betala överpriser för inhemska spelare, väckte ju detta rykte en del funderingar hos vissa arsenalister.

Min personliga åsikt är att TW14 är en högst endimensionell fotbollsspelare som är alltför spelmässigt begränsad för att spela på den position som han givits. Med hans enorma acceleration och fart skulle han säkert kunna fungera som en av två forwards i ett 4-4-2-system, men så länge han tvingas prya som högerytter i ett 4-3-3, så tycker jag att han helt enkelt inte räcker till för att vara ordinarie, eller för den delen lyfta en monsterlön, i ett topp 3-lag.

Anser vi att Walcott fortfarande är ung och lovande eller har hans tåg till den absoluta toppnivån redan lämnat perrongen? Är hans goda relation till Robin van Persie så viktig för dennes förlängande att klubben skall möta även Walcotts önskemål och tror vi att han är begåvad nog att omsätta sina talanger till att producera vecka ut och vecka in på hög nivå?

Jag vill att vi försöker casha in, och få så bra betalt som bara är möjligt för denna unge man, men att pengarna vi får in oavkortat går till en spelare som faktiskt fungerar som ytterforward i det spelsystem Wenger nu valt för laget. Lyckas vi sälja in honom till någon av pengarlagen, alternativt LFC-look-a-likes världen över, så tackar jag för kaffet och slår klackarna i taket. Behov av att sälja: 0-100 %. Möjlighet till det: 0-100 %.

Där känner jag att jag gick i mål för denna gång. Frågorna lär väl inte bestå varken obesvarade eller orörda, varför en uppföljare i någon form, med största sannolikhet, kommer att dimpa ned i bloggen under sommaren. För ni vet ju hur det är: Vi kan liksom inte sluta spekulera, vi kan ju inte sluta bry oss och vi kan inte överge vår hjärtas klubb och frågan vad som är bäst för den. Vi kan heller inte låta bli att ta tag i den stora sleven, röra runt i tillagningsgrytan för arsenalisk trolldryck och sammanbitet mässa ”häck väck våt fläck”. Lägga fram Paninikorten på bordet, stirra stint in i spelaransiktena och fortsätta besvärja dem med ”häck väck våt fläck”.

Jag säger tack och hej från Tomteskogen, för idag, och återkommer en annan dag. Keep it country!