Davidsson & Mannen

På söndag avslutas nuvarande version av Barclays Premier League och det görs, för Arsenals del, genom ett möte med West Bromwich Albion borta på The Hawthorns. Som ni vet så ligger vi, tack vare spursens fantastiskt charmiga oförmåga att besegra Villa tillsammans med Newcastles förlustmatch mot shitty, fortfarande på tabellens tredjeplats. Den tredjeplats som innebär en direktplats till nästa års Champions League.

I dramat kring tabellplatserna tre till fem är vi, spurs och Toonsen alla rejält indragna. Vi har 67 poäng, har gjort 71 mål, släppt in 47 och har med oss +24 i målskillnad. Spursen på fjärdeplatsen har 66 poäng, gjort 64 mål, släppt in 41 med +23 i målskillnad, medan Toonsen på femteplatsen har 65 poäng, gjort 55 mål, släppt in 48 och således har endast +7 i målskillnad.

Samtidigt som Roy Hodgson gör sin sista match som manager för West Bromwich så möter Spurs Fulham hemma medan Newcastle åter till Goodison Park för att möta Everton. Vinner Arsenal så spelar såklart de andra lagens resultat ingen som helst roll. Men fortsätter The Arteta-spell att hålla oss i sitt järngrepp och vi således endast lyckas kryssa, så landar vi på 68 poäng och måste då förlita oss till att Fulham roffar åt sig poäng. Vid en eventuell förlust så måste självklart även spursen förlora, men vi klarar oss faktiskt även om Newcastle får en poäng att lägga till spursförlusten.

Som ni förstår själva så är denna omgång, och vår match mot The Baggies, att se som en ren kuppfinal. En final vi dessutom skall spela på bortaplan. Mot ett lag som just skall tacka av sin manager som går vidare till landets, i mångas ögon, mest prestigefyllda jobb. Ett WBA som dessutom, med största sannolikhet, strävar efter att hålla Sunderland och Swansea borta, och således sluta på Premier Leagues övre halva för första gången i klubbens och ligans historia.

Vi skall möte detta lag efter att ännu en gång kryssande snubblat oss igenom en ligaomgång, utan att ha någon som helst koll varken på försvarsarbete eller på att man faktiskt startar en match när domaren blåser igång den och därefter spelar två hela halvlekar. Vi skall göra det med vår senaste seger på fem veckors avstånd och med tre raka kryss i bagaget. Med ett mittfält som under senare veckor helt saknat adekvat rollfördelning och med ett mittbackspar som senast såg allt annat än närvarande och fokuserade ut.

D&M’s dom del 1:Jag tror, trots Newcastles smått anmärkningsvärda säsong, att de kommer fällas av Evertons strävan efter att bli staden Liverpools bästa lag och därmed bara kommer att få med sig ett kryss hem till Tyneland. Everton vill återställa ordningen vid Merseyside, vilket de, tack vare Swanseas självklara vinst mot de röda, kommer lyckas med, men de kommer bara få ett X från matchen mot Toonsen.

Fulham har, som ni vet, skakat om stora Londonlag tidigare, men eftersom spurs inte är att beakta som ett sådant, så kommer Martin Jols spurs-kunskaper (som om sådana skulle kunna vara något värda) inte fälla avgörandet. Det enda som kan komma att fälla spurs är de själva och deras djupt nedplöjda benägenhet att ständigt snava på upploppets sista millimeter och så ofta som bara är möjligt ställa till det för sig i allra sista sekund. Dock tror jag att spurs, denna gång, faktiskt lyckas snubbla sig fram till en uddamålsseger och tre tungt vägande poäng.

Må Mr Wenger i njutningsfullt välmående få njuta av ett sådant på söndag kväll. Foto: D&M

Arsenals nyckel nr 1: Inställning: I vår match mot West Brom så kommer, den mot Norwich fullkomligt ickeexisterande, höga motivationsgraden vara tungt vägande. Den borde inte ha varit en bristvara förra helgen och kunde den vara det då så kan den lika väl vara det på söndag också. Men ett absolut måste är att vi tar ett steg fram och visar att vi faktiskt brinner för denna match, att resultatet spelar roll och att varje spelare är redo att offra sig för laget, klubben och alla vi som följer den. Stand up and be counted, för det är efter denna mach som respektive spelares insatser kommer att bedömas.

Arsenals nyckel 2: Mittfältet: Arsenals mittfälts disponering, samlade prestationer och rollfördelning kommer också att vara direkt avgörande för hur utgången kommer att bli. Vi kommer att vara fortsatt drabbade av Artetas frånvaro och just hur vi hanterar den kommer att bli tungan på vågen. Lyckas vi sätta, bestämma och hålla speltempot och kontrollen över det, så har vi alla chanser att lyckas. Misslyckas vi med det, vilket vi gjort sedan Arteta blev skadad, kommer vi få slita oerhört ont för att lyckas ta de nödvändiga tre poängen.

Arsenals nyckel 3: Tålamod: Alla som följer Arsenal har denna säsong jublat över ett tidigt ledningsmål, och tänk att nu blir det tennissiffror och olé-olé för hela slanten, för att sedan krossas av Det Tidiga Målets Förbannelse. Laget har ofta visat total oförmåga att behålla det initiativ man tagit eller fått sig tilldelat och antingen fallit ned med ”alla i knät på Szczesny” alternativt ”alla mittbackar upp”. Därför måste vi, oavsett ställning, behålla lugnet och tålamodet i så stor utsträckning som möjligt. Vi är ett bättre lag och måste agera som ett sådant. Vi får inte drabbas av panik utan måste lita på vår gameplan och spela efter den.

Enligt mig bör Arsenals startelva se ut på följande sätt:

Szczesny
Coquelin – Koscielny – TV5 – Gibbs
Song – Rosicky – AOC
Gervinho – Kung 2012-2013 – Benayoun

Som nämndes ovan så är det centrala mittfältet själva nyckeln till att matchen slutar med den livsnödvändiga segern för oss. Av den anledningen så får Wenger absolut inte ge Ramsey ännu en chans att spela bort oss, utan det skall bestå av de självklara Song och Rosicky i sällskap av AOC eller Coquelin. Detta eftersom både AOC och Coquelin, på sina olika sätt, båda är såväl kompetenta nog för det fysiska spelet och har en hög energinivå i sitt spel, men framför allt innehar en förmåga att hålla boll och värdera sina passningsalternativ. Om det blir AOC eller Coquelin beror till viss del på hur vi tänker kring högerbacksplatsen, där en matchovan Jenkinson står som alternativ till, den för stunden, lite mer intrimmade Coquelin.

Trots att Gervinho var tämligen blek senast så vill jag ändå se honom i startelvan. Han skall självklart spela på den kant som han är som bäst på, den högra, och ha möjlighet att alternera med, den inte alltid så snabbe men oftast oerhört kloke, Benayoun. Benayoun kan även växla med AOC och därmed få en roll som CM, varpå AOC i sådana fall får hand om vänsterkanten. En comebackande TW14 skall ges möjlighet att springa sönder och dra isär ett tröttkört Albionförsvar, med ett inhopp med ca 25 spelminuter kvar, vilket också bör gälla AOC om denna inte får starta på det centrala mittfältet.

Må D&M få njuta av en sådan klassföda, inom snar framtid. Foto: D&M

D&M’s dom del 2: Jag tror inte, på något sätt, att denna match kommer att bli en promenad i parken. West Brom har, till skillnad från Norwich, något att spela för och de har de inte bara inför en vida känd hemmapublik utan även inför en, för klubben oerhört framgångsrik, manager de säkert vill ge en vacker avskedsgåva.

West Brom har inte skämt bort sina fans med en massa onödigt målgörande, men de har hållit ett fungerande försvarsspel spetsat med ett ganska vackert bolltrillande, säsongen igenom. De har besegrat både foolsen och Newcastle, kryssat mot shitty och förlorat med bara uddamålet mot spurs, manu och che£sky. Det är således inte alls något enkelt motstånd vi möter, men allt annat än en vinst vore katastrof. Inte bara med tanke på utgångsläget och högst troliga effekter av en eventuell förlust, utan för att vi, i dessa almuniafria tider, faktiskt är ett mycket bättre lag.

Jag utgår ifrån att vi tagit lärdom av alla de misstag vi gjorde mot Norwich. Att vi faktiskt kämpar, tar löpningar och stångas, samt att vi gör det hela matchen, inte bara korta perioder. Att mittfältet hjälper försvarslinjen och täcker av ytan framför dem samt att Vermaelen och Koscielny håller de positioner är satta att hålla. Att vi behåller lugnet och insikten om att vi är det bättre laget och inte viker ned oss. Inte en dj-la tum. Jag utgår ifrån att matchen blir tät och spelet jämt, men att vi slutligen vinner matchen.

Vi vet alla vad som ligger i vågskålen. Det är långt ifrån bara tre poäng, utan istället en match vars resultat kommer att avgöra hela säsongen och hur den sedan kommer att summeras. Det handlar om spel i nästa års Champions League, om att ge Robin van Persie argument nog att skriva på nytt kontrakt och att för attraktiva spelare att söka sig till klubben.

Det handlar om St Totteringhams Day, om att uppmärksamma glappet och om herraväldet i Norra London. Det kan också handla om en brytpunkt i klubbens moderna historia, där vi vid förlust och uteblivet spel i Champions League riskerar att falla ned i det liverpoolska träsket, men där vi, vid seger, faktiskt kan möjliggöra ett riktigt bra transferfönster vilket i sin tur kan förmå oss att kravla oss tillbaka upp till den nivå där vi hör hemma. Tillbaka till titelutmanande, till ära och till världsvida berömmelse.

Up You Gunners. Gör oss stolta.

I föregående inlägg började jag nysta efter ett svar på frågan om vem som kommer att efterträda Pat Rice. Jag tog mig friheten att börja med tre före detta Arsenalspelare vilka samtliga, i olika skeenden varit bärande delar av The Famous Four. Jag tog upp Steve Bould, Tony Adams och Martin Keown för diskussion. Idag skall jag inte bara avhandla fler potentiella assisterande, utan även försöka finna någon form av konklusion i härligheten.

Vid senaste årsskiftet gav jag löftet att skriva ett par rader om Den Lille Mannen med den Stora Rösten, och det skall jag nu göra. Ronnie James Dio föddes den 10:e juli 1942 i New Hampshire och frälste hela världen med sin röst fram till den 16:e maj 2010, då cancern slutligen besegrade honom. Ronnie James Dio sjöng bland annat i band som Elf, Deep Purplegitarristen Ritchie Blackmoores Rainbow och senare även i Ronnies egna band, som i en mängd olika konstellationer alltid gick under namnet, Dio.

Men mest uppmärksammad tror jag nog ändå att han blev genom sin medverkan på de tre Black Sabbathskivorna ”Live Evil”, ”Mob Rules” och ”Heaven and Hell”. Och det är precis så vår helg, som Arsenalföljare, har varit: Heaven and Hell. Eller snarare Hell and Heaven.

För lördagen slutade i en självförbrännande implodering, där lördagsgodiset fick inhandlas under tung tystnad endast avbruten av de lika tunga suckarna och där man fick förklara för de undrande ungarna att ”nej, pappa är inte arg, jag är bara väldigt, väldigt ledsen”. Där man fick försöka förklara för ungarna, för frugan och för de sociala kontakter men ofrivilligt utsattes för, hur liten man egentligen bara är. Hur litet liv man faktiskt lever och hur överväldigande stor smärtan därför hade hunnit växa sig.

Så efter att man knappt sovit någonting under natten till söndag, där varje vaken timme bara blev till en smärtsam påminnelse och plågoande, där blev söndagens förmiddag bara en lång stäcka av förnekande. Jag spelade boll med ungarna och några av grannarnas dito och fick, efter att ha dribblat av fyra stycken i åldrarna 5-7 år, det dadaistiskt avväpnande ”du hade kunnat spela med han Messi, ju”. ”Ja, det hade jag, -om jag bara hade velat”, eller hur… Jag pratade vid tre tillfällen med gatans mest hängivna  sp*rsare, gratulerade honom minst lika många gånger och kröp sakta men säkert ned i förlikelsens ruttnande katakomber.

Så lagom till eftermiddagens matcher såg min själ redan ut som ett skrumpnande russin. Jag var redan tillknycklad, sammanpackad och på väg till återvinningen för förkrossade fotbollsinre. Jag var liksom färdig och helt redo för att möta det slutgiltiga beviset. Ännu ett bevis för att jag en gång i tiden valde fel väg och att min långa vandring, varav de sju senaste åren varit i ständig motvind, återigen skulle visa sig leda rakt ned i helvetet.

Eftersom Newcastles förlust var till en av den moderna toppfotbollens fyra, fem absoluta ondskor, blir den matchen endast en parantes för mig, varför jag hoppar rakt in på Aston Villas match och inkasserar två poängs större avstånd, gentemot Toonsen, utan att passera varken Gå eller Fängelset. För på Villa Park spelade hemmalaget en ur kvalité-hänseende riktigt dålig fotbollsmatch och de gjorde med ett alldeles underbart resultat.

Det var som att jag plötsligt fått både solsken, vätska och näring. Som att jag vaknat upp ur det ofrivilliga ide som jag legat i under ett dygn och plötsligt, helt utan förvarning, fick möta en prunkande och livdoftande vår. Och jag gjorde det sida vid sida med ett Tottenham Hotspur som aldrig slutade vara just Tottenham Hotspur.

Och jag stod upp och skrek att jag älskar William Gallas. Jag älskar att han inte längre spelar för oss, jag älskar att han spelar för sp*rsen och jag älskar att han styrde in Ciaran Clarks långdistansprojektil och gjorde det omöjligt för Friedel att ta bollen. Jag skrek högt av chockartad förtjusning, glädje och hatifnattad eufori. Jag stod sedan och vaggade som en autistisk gammal farbror ända fram till slutsignalen. Omöjlig att kommunicera med, omöjlig att förstå sig på. Men jag förstod.

Att sedan FA-representant Probert gjorde vad han kunde för att trösta Redknapp, det spelade inte längre någon roll. För sp*urs var det sp*rs alltid varit och vi fick lämna helgen precis som vi skall göra.

Vilken underbar vändning denna helg, igår eftermiddag, tog. Vi är tillbaka i förarsätet, tillbaka på rätt väg och vi är det utan att på något sätt förtjäna det. Och vi är det på sp*rsarnas bekostnad, vilket inte på något sätt gör det hela mindre underbart och fyllt av njutning.

Up You Gunners! Herregud vad skönt.

Ni får ursäkta att det inte blir någon Headmaster Ritual idag, heller. Men jag kan inte förmå mig. Jag kan inte försöka framstå som nyanserad, eftertänksam eller analytisk. För jag vill bara stänga av, stänga in mig och stänga ute världen som snurrar runt mig.

För idag hade vi ännu en chans att ta någon form av grepp om tredjeplatsen. Men som vi ständigt tenderat att göra de senaste åren, de senaste omgångarna, den senaste eran, så lät vi möjligheten glida oss ur händerna. Vi kan skylla på domaren som bestal oss på två straffar varav den sista, den där RvP drogs ned under stopptiden, kan ha varit århundradets mest tydliga, eller vi kan skylla på att Norwichspelarna maskade fotbollslogistiken ur led, men det är ändå inte deras fel. Det är vårt. Endast vårt.

RvP var bra, Rosicky var det också, Benayoun får godkänt, kanske Coquelin och AOC likaså. Men resten får, med viss passus för Gibbs, underkänt rakt över. Songs underbara assist till trots, så släppte han den yta framför backlinjen som i modern fotboll är liv och död. Så gjorde även Ramsey, som inte bara fuskstinkande alibijoggade i något som kanske skulle sett ut som hemarbete, utan även bedrev antipropaganda på högnivå och som, förhoppningsvis, spelade sin sista hemmamatch på Emirates.

Gervinho kluddade matchen igenom och Szczesny var precis så usel med boll som Arsenalhånare hävdar att han är. Hans luftspel var lika under isen och mittbackarna framför honom var helt omöjliga att känna igen.

Vi släppte in tre mål på hemmaplan mot ett av nykomlingslagen och vi gjorde det utan att de hade någonting alls att spela för. Detta trots att vi, å vår sida, hade den magiska tredjeplatsen, Pat Rices sista hemmaframträdande och Wengers 900:e match att bära fanan för.

Nu gjorde vi inte så. Vi var så dåliga, så impotenta och så stelbent på hälarna så att inga ord kan beskriva hur usla vi var. Jag är bara ledsen, tom och nedslagen. Ilsken, hätsk och ful i munnen. F-n, Arsenal! F-n, ni bortskämda slynglar som vek ned er inför våra ögon. Inför oss, iklädda tröjor som faktiskt betyder någonting, för oss. För er? Jag vet inte. Skit, kass, bedrövlighet.

Ähh, va f-n, jag orkar inte skriva mer. Jag är hemskt ledsen, men jag pallar inte mer. F-ck!

-”We want information, information, information.”
-”Who are you?”
-”The new number two.”
-”Who is number one?”
-”You are number six.”
-”I am not a number, I'm a free man.”
-”Ha ha ha ha”.

Nej, detta är inte en förvirrad dialog mellan Diaby och Koscielny, inte heller en allmän diskussion om vad som händer på tröjfronten nu när Almunias kontrakt till sommaren går ut och inte heller ett galenskapens uttryck för hur den moderna toppfotbollen ser ut i dessa post Bosman tider. Orden är de vilka det brittiska hårdrocksbandet Iron Maiden 1982 valde att introducera låten ”The Prisoner” med och de är hämtade från den brittiska TV-serien med samma namn. Man kan tycka vad man vill om hårdrocksestetik, och om engelska sci-fi TV-serier från sent 60-tal med för den delen, men man kan inte annat än undra och slutligen väcka frågan: Who is the new number two?

Efter drygt 45 år i klubben tackar, Pat Rice för sig nu i maj. Han ägnade fjorton år som spelare i klubben och bröt endast av med fyra år i Watford, innan han 1984 klev in i Arsenals tränarstab. Först tränade han olika ungdomslag för att sedan klättra i klubbens hierarki och, från och med 1996 fungera som caretaker och/eller assisterande tränare till Wenger. Nu skall den 63-årige före detta högerbacken äntligen få njuta av livets frukter i form av vardagar utan yrkesverksamhet. Utan bollbärande, konutsättande och utan täta samarbeten med sovsäcksinslutna professorer. Vi unnar honom detta och hoppas på goda golfrundor, lättutvecklade drinkparaplyer samt på en överseende fru Rice.

I första startgrupp finner vi tre gentlemän vilka samtliga ingick i olika varianter av The Famous Four, eller The Famous Five som de lite mer generöst, kan kallas. Herrarna spann över lite olika epoker i klubbens historia men har också oerhört många likheter.

Tony Adams: En kille som är så arsenalsk så att få en kan med att försöka matcha. Kom till klubben som trettonåring och spelade över 600 matcher för klubbens representationslag innan han, sommaren -02, drog sig tillbaka. Hans historia är välkänd där hans alkoholsvårigheter, men även George Grahamskt drillade offsidefällor är, är väl omvittnade. Adams fick, under Wengers beskyddande vingar, till slut ordning på sitt förhållande till spriten och förlängde inte bara spelarkarriär och äktenskap, utan troligtvis även sitt liv avsevärt, mycket tack vare Wenger.

Ett lag, en ledare.

Under sin spelarkarriär var han inte bara extremt klubblojal utan även en stark ledare för gruppen. Hans relation till Wenger gick från att inledningsvis vara lite småknölig till extremt tight och i högsta grad lojal. Efter hans spelarkarriär studerade han sportvetenskap vid Brunel University innan han tog över som manager för Wycombe Wanderers. Detta gick, då de genast åkte ur League One, väll lite sådär, varefter Adams sade upp sig och flyttade till Rotterdam för att jobba som ungdomstränare i Feyenoord. En kortare sejour som assisterande tränare i Utrecht följdes upp av ett telefonsamtal från ’Appy ’Arry som, i juni –06, behövde en assisterande till det Portsmouth vars ekonomi han just då hade börjat köra skiten ur.

Hos Pompey fick Adams ansvar för försvarsspelet och detta gick alldeles utmärkt. Laget nådde, säsongen 06-07, en niondeplats och allt var guld och gröna skogar fram till Spurs rekryterade både Harry Redknapp, och sedan en mängd av klubbens bästa spelare så gott som gratis. Adams fick huvudansvaret för klubben vilket resulterade i bara tio poäng på sexton matcher och kicken för Adams. Han gjorde säsongen 10-11, en sväng i azerbaijanska Gabala FC, men står nu arbetslös. Enligt rykten skall han ha sök jobbet som boss i allsvenska Elfsborg, vilket dock gavs till den frejdigt fryntlige Jörgen Lennartsson.

Gemensamt för de olika delarna i Big Tonys managerkarriär är att han är tämligen medioker med huvudansvar, men framgångsrik som assisterande. Det du kanske inte alltid får av kreativa offensiva lösningar får du åter i ett gediget och välintegrerat försvarstänk a la Graham.

Steve Bould: Ännu en del i The Famous Four, ännu en försvarsrese och ännu en man som med åren blivit allt mer synonym med Arsenal. Född och uppvuxen i Stoke-On-Trent kom han till Arsenal som 25-åring från Stoke City och blev Arsenal trogen mellan åren -88 och -99, varefter han avslutade sin spelarkarriär med en säsong i Sunderland innan han, i september -00, tackade för sig. Under sin tid i Arsenal bildade han ofta mittbackspar med nämnde Adams och drillades således i samma självklara anda av one-nil to the Arsenal. Hans spelstil var ofta tämligen kompromisslös för att inte säga tuff och han hade ett rykte om att aldrig vika ned sig eller tillåta sig spela under absolut maximum av sin förmåga.

Efter avslutad spelarkarriär tog han nästan omedelbart tränarlicens och har sedan juni -01 tränat olika Arsenallag på ungdomsnivå. Hans bristande rutin av att jobba med seniorfotboll kan ligga honom i fatet, men detta anses av många kompenseras genom att han haft stora framgångar med bland annat klubbens u 18-lag med vilka han vunnit Premier Academy League två gånger och FA Youth Cup en.

Bould anses som tränare vara tämligen tuff, direkt och krävande. Detta dock inte utan en förmåga att fungera i en klubb vars hela nutid genomsyras av den wengerska tanken om den goda fotbollen. Han uppges också vara väldigt omtyckt av de spelare i a-truppen som haft honom som tränare under sin tid i akademin.

Martin Keown: Anlände som fjortonåring till Arsenal och gick genom den dåvarande akademin upp i a-laget för att, efter en lånsejour i Brighton and Hove, göra debut för representationslaget i november 1985. Efter att han inte ansetts vara bra nog för klubben såldes han, i juni -87 till Villa och spenderade två säsonger i Astonlaget innan flyttlasset gick till staden Liverpool och dess blå del. Efter tre och ett halvt år i Toffies skrev han på för klubben i hans hjärta och blev åter Arsenal i januarifönstret –93.

Keown, här i blått, rensar upp bland skräpet.

Keown gjorde över 300 matcher för klubben och tog, tillsammans med Andy Linighan, upp kampen med Adams och Bould om de två ordinarie mittbacksplatserna. Keown spelade både mittback och defensiv mittfältare och fick liksom Adams och Bould vara med om den metamorfos som klubben genomgick under Wengers anländande till klubben. Han lämnade, som 37-åring, klubben efter unbeatensäsongen och avslutade med ett halvår var i Leicester och Reading.

Som spelare var Keown en aldrig sinande källa kraft och kamp. Ett bultande hjärta större än livet självt och en spelare som höll sig på ett precis lagom avstånd till galenskapen och till vad som egentligen kan anses vara gränsen för rätt uppförande för en fotbollsspelare. Han var en vital del i en generation Arsenal som vann, i princip, allt de ställde upp i.

Keown tog sin trängarlicens redan –05 och anslöt i samband med sin utbildning sig till coachstaben runt Wessex Leaguelaget AFC Newbury. Wessex League motsvarar division 9 och 10 i det engelska ligasystemet och ger, tillsammans med hans tid som deltidsarbetande coach för Oxford Universitys AFC, Keown inte allt för stora tränarmeriter. Däremot är Keown en ofta förekommande gäst i BBC’s expertsoffa, men har även jobbat för både irländska televisionen och för ESPN. Han bjuder ofta, inte bara på insiktsfulla kommentarer fyllda av självironi och ödmjukhet, utan även om en stor dos kunskap om konsten att försvara på en fotbollsplan. Så där du i fallet Keown förlorar i tränarerfarenhet det vinner du i vältalighet, försvarskunskap och den nästan sjukliga oviljan att förlora.

I nästa inlägg skall jag gå igenom startfältets andra del och därefter redogöra för hur jag hoppas, respektive tror, att klubben tänker agera när Pat Rices efterträdare utses. Jag tackar för din tid, hoppas du funnit läsningen intressant och på att du kommer åter till del 2 av The New Number Two.

Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com: Adams i aktion ”blog-idman-yurdu”,

Bould statuerar exempel ”blue_rat”

och Keown välsignar i blått av ”Jim Malone”

Idag skall jag inte skriva så mycket om Arsenal utan i stället om några matcher, som självklart, direkt eller indirekt berör Arsenal. Konstigt vore väl om något så viktigt som fotbollsmatcher inte på något sätt skulle beröra det mest viktiga av alla fotbollsrelaterade ting; Arsenal. Jag skall skriva lite om morgondagens matcher där två andra, mindre vackra och mer fula, Londonlag skall göra sig påminda. Men först något kort om lördagens match mot Stoke.

Stoke-Arsenal: Eftersom hela lördagen, hemma hos Familjen D&M, kretsade kring det faktum att svägerskan fyllde jämt, var det ren och skär logistikgenialitet som gjorde att jag över huvud taget kunde se matchen, men en Headmaster Ritual var rakt igenom omöjlig. Med det ber jag er ha överseende och hoppas på ett skonsamt sidovinklat huvud som möjligt respons.  Matchen i sig var en verbal version av våra tidigare möten. För spelet på planen var inte alls så elakt som det tidigare brukat vara, medan den på läktaren, var desto grövre. Högst osnygga påhopp kring, framför allt, Ramseys benbrott, men även Wengers personlighetsstruktur, lade ribban på en tämligen låg nivå.

Men va f-n... Visst var det osnyggt, visst var det pöbeln som gick till auditiv bärsärk, men är det, egentligen, ett så himla stort problem? Det var väl inte på grund av de rödvitrandiga på läktaren som vi inte lyckade sätta dit ett andra mål? Och om det nu var det, så vad är vi i så fall för fotbollskrigare, som inte står pall förolämpningar och verbala påhopp på säkerställd avskildhet och med rader av stewards som skydd?

Nej, vi var allmänt trubbiga och lite smårädda, Wenger spelade den iskalle Chamakh istället för speedkulan AOC, som hade kunnat skina sin barndoms stad i rätt i nyllet, och Diaby byttes in och fick Ramsey att framstå som ett under av kreativitet. Men tack vare Firma RvP-Rosicky, med viss assistans av Benayoun, fick vi ändå med oss en nödvändig poäng från en match mot ett lag som blivit de senaste årens stora boogieteam. Visst hade det varit bättre med tre poäng, men efter toonsens monstertapp mot Wigan, så har vi fortfarande allt i våra händer. Och en poäng borta mot Stoke är mångt mycket bättre än noll hemma mot Wigan eller nada borta mot QPR. Så nu är det bara att sänka huvudet, ge sig in i de två resterande striderna och gå därifrån med sex poäng.

che£sky-Newcastle: Vinner che£sky är de två poäng bakom oss, vinner toonsen så är de ett efter. Rent boys sprattlade, efter några magra omgångar, rejält till mot QPR och verkar ha fått liv i den tidigare dödförklarade Torres, medan Newcastle liksom smugit med hela säsongen, utan att någon tagit dem på något egentligt allvar. Toonsen har, märkligt nog, ansetts som i längden ofarliga och inte konstanta nog, vilket är just motsatsen till vad de faktiskt har bevisat. Detta samtidigt som årets säsong, för det blå Fulhamlaget, varit katastrof rakt igenom, men ändå kan visa sig vara den säsongen som uppfyller ägare Abracadabrovichs själva chelseadröm, segern i Champions League.

Ur ett Arsenalperspektiv är denna match någon form av pest vs kolera. Inte för att toonsen skulle vara kolera, tvärtom, men utifrån att de, vid vinst, halkar tillbaka i sin enormt goda trend och då är farligt nära oss poängmässigt. De möter förvisso shitty på söndag och rundar av med att åka till Goodison Park, men större under har hänt än att de krigar till sig sex poäng på de sista två matcherna.

Da Original Oilers åker, efter morgondagens match, till Anfield Road och skådar småkryp, för att sedan avsluta EPL-säsongen med att hemma möta ett Blackburn som vi hoppas fortfarande har kvar chansen till spel i högstadivisionen även efter sommaren. Tyvärr är väll risken för poängtapp i dessa matcher inte överhängande, stor för det blå skitlaget från Londons allra burgenaste delar.

Jag hoppas che£sky-Newcastle slutar oavgjort, med avstängningar på Drogba, Terry och Mata, men tror tyvärr att hemmapublikan får lämna Den Ryska Borgen med ett brett leende på sina hamburgarfett-flötiga läppar.

Bolton-Tott*ham: Det ena laget kämpar för sin överlevnad, både gällande ligatillhörighet och ekonomiskt, samtidigt som det andra laget varit hela säsongens själva gullegrisar men på senare tid drabbats av rena skälvan, rykten om inre stridigheter och av en tränare som inte bara ticsat sig igenom matcherna, utan också har gjort ett närmast sederat intryck.

Bolton ligger med morgondagens match tillgodo på samma poäng som, men fem mål under, QPR i tabellen. De ligger näst sist i hemmatabellen och efter att ha besökt Reebok Stadium, så förstår jag varför. Men detta till trots så kan en ljummen vårkväll med en EPL-framtid i vågskålen vara just vad Owen Coyle behöver för att få sina adepter att kriga till sista millisekunden.

Våra osnytna grannar i vitt har som ni vet, varit hela ligans stora gossefavvosar till att lämna sin högst charmiga tillvaro i Looserton, men ser ännu en gång ut att misslyckas med denna toppfotbollens klassresa. Ända sedan vi lät dem få ett tvåmålsförsprång i handikapp och detta till trots ändå fuxxa upp matchen, har de sjunkit som en sten och, fram till sömnpillret senast mot Blackburn, bara tagit 6 av 18 möjliga.

Jag tror och hoppas att Bolton faktiskt kan ge spursen en rejäl fight i morgon. Spursen var ärkesega senast och räddade bara av att Blackburn var än sämre, medan Bolton på senare tid kryssat mot Swansea och Sunderland och vunnit borta mot Villa. Jag tror Bolton vinnner med uddamålet och jag skall själv, självklart, ladda upp med lasagne och lämplig lillelördagsvätska.

Jag hoppas att dessa matcher som indirekt gör omgång 36 komplett, också sätter vår poäng borta mot Stoke i ett lystert sken av ett utökat avstånd. För om det kryssas på Stamford Bridge och hemmalaget kan värma Reebok med tre sköna poäng, så ser omgång 37 och 38 allt mer ljusare ut. Och avståndet till sp*rs, allt mer självklart och vant ut.

Up You Gunners!

Bild: Från Flickr.com: Bo3li.net

I hemmet, på jobbet eller någon stans däremellan. Stoke slår ofta till helt oväntat och att få vård snabbt är livsviktigt. Allt som krävs för att rädda liv är att du känner till symptomen och ringer 112, i England även 999, i tid. Vi skall idag ta en titt på den tidiga Stokediagnostiseringen som utgår ifrån den så kallade AKUT-modellen, och därefter se över rekommenderade riktlinjer för eventuell Stokebehandling under helgen.

A: Ansikte: Är personens ansikte förvridet i smärta kan han/hon ha drabbats av en eller flera Stoke-spelare. Troligtvis har personen drabbats tämligen hastigt och, inte sällan utan förvarning, stött på något rödvitrandigt som i hög fart och med onda avsikter sammanslagit med en eller flera aktuella kroppsdelar. Denna, i det förvridna ansiktet uppvisade, smärtan skall ej sammanblandas med den just nu nästan epidemiska utbredningen av smärtsimulering och Münchhausens syndrom.

Aktuell smärta kan också gå att härleda till de ofta förekommande nacksvårigheter som forskare kommit fram till vara en direkt följd av multipla långbollar, så kallade möschare, vilka är signifikant just för Stoke. Avfyrare av dessa luftpastejer kan i princip vara vem som helst, vilket ofta försvårar diagnossättningsprocessen, medan nedslagsplats i regel är i snar närhet till avsedd mottagare som går under namnet Peter Crouch. Crouch lär i sig vara tämligen ofarligt, men företeelsen kan bringa såväl förslitnings- som utmatnings- och uttråkningssymptom. Bär mottagaren istället betäckningen Kenwyne Jones, riskeras även en markant ökning av målvaktsutsatthet, att läggas till tidigare kända Stoke-symptom.

K: Kroppsdel arm/ben: Vårt egna, en gång i tiden ansedda storlöfte, Aaron Ramsey drabbades i februari 2010 av en arketypisk Ryan Shawcross, vilken genererade i dubbla frakturer på höger underben. Ramsey är bara ett av många exempel där olika kroppsdelar, oftast olika delar av underben, partiellt eller totalt avskiljs från resterande kropp, just i mötet med en Shawcross eller annan Stoke.

Då tydliga symptom ofta går att skönja upp till tre till fyra år efter datumet för förolyckandet, bör konsekvenserna för den drabbades framtida spelarkarriär, inte underskattas. Även om själva avskiljandet är operativt åtgärdat bär den drabbade inte sällan på djupt liggande ärrvävnad av själslig art, vilken lätt kan visa sig i en högre grad av bakåt- och sidledspassningar, allmän rädsla för närkampsspel och ett avsevärt lägre bolltempo.

Andra förekommande kroppsliga symptom kan vara ovanlig och svår huvudvärk, dimsyn eller synförlust på ett eller båda ögonen, samt oförklarlig yrsel, ostadighet eller fall.

U: Uttal: Att bärande av huvudbonader förstärker de positiva dragen hos åldrande män, är i många kretsar en allmänt vedertagen sanning. Således luras vi lätt att tro att den person som ser småtrevlig ut i aktuell huvudbonad, per automatik också är det. Detta är helt fel och denna misstolkning medför ofta en markant ökad risk för visuell bortkollring av utstött auditiv stimuli.

För det är av absolut vikt att behålla fokus på upplevd auditiv respons och koncentrerat lyssna till aktuellt uttal. Är uttalet markant avvikande, osammanhängande grötigt och/eller kryddat med svordomar, personangrepp och högfrekventa uttryck för en vi-mot-världen-känsla, bör du omedelbart slå larm. Det kan nämligen vara så att du redan har, eller är på väg att drabbas av en så kallad Tony Pulis.

Denna elakartade åkomma anses härstamma från den walesiska hamnstaden Newport och ses av mången kompetens vara ett av de mest aggressiva och harmfulla symptomen på Stoke. Bland annat på grund av sin förmåga att det, i det visuellt tungt vägande Läge Mute, lätt misstolkas som just motsatsen.

T: Tid: Varje sekund räknas, så tveka aldrig, utan ring och kontakta vårdgivare skyndsamt. I den reaktiva fasen anses förloppets tidsutsträckning vara av avgörande betydelse. Forskningsrapporter har visat att Rory Delap i genomsnitt slår 16 lyckade passningar per match men kastar 27 inkast under samma tid, samt att han spenderar 59.3 % av sin tid i bollkontakts utanför spelplanen, istället för på densamma.

Medicinsk kompetens har länge känt till det frekventa missbrukandet av tillgängliga hjälpmedel, inte bara av funktionsundertröjor och snustorra handdukar utan även av, i maskopi stående, bollkallar. Dessa bollkallar får enligt ovan nämnda forskningsresultat kontinuerliga instruktioner om att förhala och dra ut på den process av bolleverans de är satta att påskynda. Detta inte bara för att torkan mellan bollens yta och Delapens kasthänder skall kunna maximeras, utan också för att Stokes personella förflyttningar till aktuella mottagningszoner, skall kunna genomföras i så stor utsträckning som möjligt. Dessa företeelser kostar avgörande tid och tidsaspekten är därför på många sätt en av de mest avgörande faktorerna.

Behandling och medicinering: Botemedel är inte bara det handlingskraftiga och snabba agerandet under den reaktiva fasen, utan framför allt det preventiva arbetet, där enorma vinster går att göra. Långtgående studier har visat att ständig och omfattande rörelse är en absolut förutsättning, med boll såväl som utan. Detta då de flesta Stoke är att anse som tämligen stationära och endimensionella, varför deras kognitiva resurser snabbt isoleras för att stå tillbaka för den starkare och mer påtagliga aggressionsdriften. Den ständiga rörelsen, med och utan boll, blir således inte bara ett profylaktiskt redskap utan har även en bromsningsmedicinsk effekt.

Till detta höga tempo skall också en diger mängd dynamiska inslag läggas. Du skall absolut inte invaggas att följa det av Stoke dikterade tempot, utan till varje pris väna om ditt egna och därmed behålla kontrollen över skeendenas förfarande. Ytterligare preventivt remedie fins i det interpersonella, såväl som intrapsykiska, intalandet att vi är kapabla att hålla Stoke stången och således inte tillhör någon egentlig målgrupp för Stokeangrepp. Att vi inte bara har den mentala styrka som Dr Wenger brukar tala om, utan även innehar evidensbaserad förmåga att med egna resurser stå emot angrepp och med mindfulness behålla ett adekvat beteende. 

Socialstyrelsen avråder från att besöka kända och väl dokumenterade smittkällor.

Preparat som bör ordineras är följande: Långtidsverkande depåmediciner såsom Szczesny, Sagna, Koscielny, Vermaelen och Gibbs. Centralstimulerande medel i form av Song, Rosicky, Benayoun, samt mer instanta lösningar som exempelvis AOC, RvP och valfri mängd Gervinho. Vid akuta smärtor eller objektivt upplevda behov kan en väl nedkyld Park ge viss lindring, men även snabbverkande Santos erbjudas patienten. Det senare bör ske under säkerställt överseende av legitimerad vårdgivare och vid fastslaget behov av så kallat uppåttjack. Till detta måste alltid det mekatroniska förhållningssättet erbjudas patienten, men även den ortodoxa så kallade Tipsextrafyllan har visat ge goda resultat, främst för patients sociala nätverk och medlevare.

Konklusion: Så fort någon i din närhet, både i den av andra legitimerade och i din upplevda, visar symtom på att ha drabbats av Stoke, ring 112/999. Du kan göra skillnad. Du kan rädda liv.

Up You Gunners!

Artwork: D&M.

Sveriges Televisions Barnkanal repriserar just nu en programserie med namnet Mekatronik. Programmet går ut på att den numera rikskände polismannen, tillika trumslagaren och gamle Knessetmedlemmen Jonas Leksell, tillsammans med sin kamrat mekatronikern Bruno Tardat, löser en massa snåriga gåtor med, för det otränade ögat, ickeortodoxa metoder.

Bland annat har Jonas och Bruno byggt svävare, de har tillverkat en robot och en cykel med jetmotor, och under ett annat avsnitt simulerade de ett äventyrligt TV-spel. I någon form av IRL-spel sprang Jonas genom bollregn förbi från sidorna kommande hinder och hoppade över på marken fastsatta. Han duckade för hög-hastighets-flörtkulor som hotade hela hans existens och han parerade framhoppande alienlika monster av papier-maché genom att hejdlöst kasta sig än upp än ner och än åt någon av sidorna. Jonas fick kämpa på som bara den för att klara sig och det i verkligheten simulerade TV-spelet bjöd honom på en mängd utmaningar, som de knåpat ihop i sin mekatronikverkstad.

Rätt spons, men fel lag.

Grundprincipen i denna tekniska genre är att lösa svårigheter genom att kombinera mekanik och elektronik. I den moderna mekatroniken kan man även ta med signalbehandling, reglerteknik och datorteknik för att ge större möjlighet till problemlösning eller nya landvinningar. Den stora vinsten är den synergieffekt man får när man kombinerar dessa olika discipliner för en samtida samverkan, i stället för att använda dem var för sig, separerade från varandra. Vinsten finns i styrkan, som finns i kombinerandet.

När Arsenal i lördags spelade mot 0-0 mot en av ligans mest kostsamma buss, tillika The Original Rent Boyz, så ställdes vi även inför ett antal svåra utmaningar och i stunden svårlösta gåtor. För dig som soffcoach eller bardiskprofet kanske de inte framstod som några särskilda svårigheter, men för våra vänner ute på Emirates matta eller vid sidan av densamma, krävde det uppenbarligen stordåd och stora mänskliga landvinningar för att rå på dem.

Det våra vitärmade superhjältar inte riktigt hade kläm på var den ovan nämnda synergieffekt som driver världens alla mekatroniker till nya lösningar. Att våra hjältars respektive kompetenser, var för sig, förvisso kan ha varit alldeles prima, men att det är i samspelet mellan dem som den största av vinster görs. Inte nödvändigtvis, det förvisso nödvändiga, samspelet spelarna emellan, utan i effekten av samspelet mellan de olika spetskompetenserna.

En kille, en lösning.

I lördags rullade vi liksom på i vanliga hjulspår och vågade inte släppa vår internaliserade gameplan för att addera nya kombinationer eller spelsätt. Vi fastnade i vinkelvolten av förutsägbarhet och lät ständigt ett otäckt utsträckt blått ben, en högst oskön mittbackspanna eller en väl utformad, om än relativt förutsägbar, motståndartaktik komma i vägen.

Om koden att kläcka är att ha förmåga att leta efter nya lösningar, att våga tänka nya tankar och att försöka finna nya kombinationer av kompetenser. Som olikfärgade trådar vilka gemensamt sammanflätade skapar nya och tidigare oanade nyanser. Som oljiga fingertoppar knappandes på en dators tangentbord eller tvinnandes spretande ändar på en elledning. Som fotbollsspelare som låter bli att rulla runt ännu en gång kring ännu ett uppställt handbollsförsvar. Som i stället vågar slå den oväntade långbollen, avlossa det där egentligen utsiktslösa vristskottet, ta den extra löpningen eller söka upp en extra motståndare för att bjuda på en extra tackling. Som fotbollspelare vågandes bryta gamla invanda mönster, finna nya kombinationer av kompetenssammanflätning och som förmår se inte bara behovet av en annan väg utan även kan förmå sig att vandra på densamma.

Precis som våra vänner Jonas och Bruno brukar göra i sin lilla verkstad. På Barnkanalen…

Bilder från Flickr.com: mekaniker i blått av ”chanchan222”

och en kille med en lösning från The U.S. National Archives.

Ja, ni vet hur det är. Vi laddar upp, vi bokar av sociala event och vi skärmar bort allt annat än det absolut mest nödvändiga. Vi planerar dagen, lägger ut emotionella spikmattor och blir mästare i lördagslogistik. För vi är produkter av en enda stor drift; att få se vårat Arsenal spela. Hemmamatcher, bortamatcher, viktiga såväl som oviktiga matcher. Allt vi gör, under dessa helgens frizoner, är med Arsenals matcher i fokus.

Idag fick vi börja helgfirandet tidigt och vi fick göra det genom att ta emot The Original Rent Boys FC från Fulham i Londons västra del. Ni kan alla läget; laget som tämligen övergötts med domarmisstag vilka hållit dem kvar i racet om tredje och fjärde plats i ligan, trots att de spelat shit största delen av säsongen. Och då fick vi ju allas vårt lilla gossetroll Mike Dean att hålla i pipan. Som om läget inte kunde bli mer pikant.

Ni såg själva matchen. che£sky skickade en uppblandad version av laget, gick in för en poäng och fick även en poäng. Visst hade vi lägen, vi hade Koscielnys nick i ribban och vi hade ett par, för några veckor sedan, klassiska RvP-lägen. Men idag var inte en sådan dag. Idag var en dag då vi fick se Englands dyraste buss parkera på Emirates och tja... är man som klubb skit rakt igenom, vilket jag anser che£sky vara så, så är det väl gott för dem.

För oss var resultatet väl lite både och. Vi tappade två viktiga poäng och har nu givit spursarna och Toonsen vars en fribiljett tillbaka i racet om tredjeplatsen. Vi har dem på målskillnad varför vi fortfarande har allting i egna händer. Spurs har QPR i kväll, vilket gör att vi får hålla alla möjliga tummar för West London Discoclubb och hoppas att Bolton följer upp sitt förstamajtågande med en poängstöld på Reebok. Toonsen möter bland andra dagens blåa buss, vilket är ett möte som jag känner såväl ambivalens som smått osköna känslor inför.

D&M tvår sina händer i General Portion, utlokaliserande av fru och barn samt Bishops Finger och ger följande utlåtande:

Szczesny: 4/5. Hade en lätt oskön utrusning i 26:e minuten men var bortsett från den rakt igenom felfri. Stor i luften, på rätt ställe och sådär lättsamt nonchalant i sitt avsnoppande när de små blåa otygen kom farande.

Sagna: 3/5. Oerhört mycket bättre än mot Wigan senast, men ändå lite trög i starten. Tog några smått märkliga beslut i första men spelade upp sig rejält i andra halvlek. Jag hade gärna sett honom mer aktiv och mer utmanande i det offensiva spelet, särskilt med tanke på att han var så positionssäker som han var.

Koscielny: 3,5/5. Om vi bortser från nicken i ribban, så började han matchen lite, med hans mått, modest. Passade lite galet och var inte helt konform efter den fatala tvåmatchersvilan han tvingats till. Fortsatte i andra halvleks inledning med att sprida bollarna lite väl ymnigt, men samlade plötsligt ihop sig och gjorde tämligen lysande sista 30 minuter, där han bland annat körde förnedrings-TV/Karate Kid 2.2 med Sturridge.

Vermaelen: 4/5. Ät skit rent boys-fjantar, sade Thomas och klev in på planen. Var ständigt nötande nära de blåa och hade inga problem med att dunka fram glidtacklingar oavsett hur utsatt läget var. Stort plus för knuffen, i första halvlek, som höll på att förstöra ärkenöten John Terrys spelarkarriär (OBS: ironi). TV5 tog inga fångar, så bara är det ibland.

Gibbs: 3,5/5. Var åter i backlinjen efter två matchers vila och spelade ett oerhört lovande vänsterbacksspel. Ljuvligt följsam i det offensiva och faktiskt ganska välavvägd i det defensiva. Kan dock bli lite mer elak, lite mer nasty och lite mer ”kill your darling”, för han hade en viss tendens att köra finstilt när han borde köttat på.

Song: 3/5. Blev otäckt ensam när Diaby fick komma in och avlösa Rosicky. Tog i första halvlek helt bort Hollywood-seeking Kalou från matchen och stod ständigt på rätt ställe i sitt defensiva positionsspel. Försökte sig, främst i andra halvlek, på ett par patenterade Song-passningar, vilka vissa kanske borde rönt större framgång i form av bättre förvaltande av, främst, RvP. Mattades dock oerhört mot slutet och fick då inte så mycket uträttat.

Ramsey: 2/5. Den före detta forumvildhjärnan, Mattias #16, som efter att ha blivit pappa numera bjussar på en god ström av smakfulla insikter, konstaterade efter matchen att han ”förstår varför Ramsey inte platsade i Nottingham Forest”. Och ja, vad skall man säga? Jag tycker Ramsey gjorde en riktigt bra andra halvleks första del, där han höjde passningstempot och fick fram ett par djupledspassningar. Men hans sjabblande med bollen och tapp av densamma, framför allt i första, tar ned betyget rejält. Men, ett fall framåt för den gode Aaron. 

Rosicky: 3,5/5. Vi måste utgå ifrån att Wenger tog ut honom för att spara honom eller för att han, hemska tanke, åkt på en skada. För annars är det bytet rakt igenom galenskap. För dagens Arsenal, såväl som senaste tidens Arsenal, vilar enormt på Rosickys kreativitet. Han snurrade friskt med de blåe och bjöd oss på glidtacklingsgodis i Vermaelenklass. Hoppas han kan spela mot Stoke nästa helg, annars är vi...

TW14: 2,5/5. Hamstring -  bara lite törstig – hamstring, där har du läget. Mötte Ryan Bertrand som med sina fyra ligastarter borde varit mums-mums för Theo. Nu blev det inte riktigt så, Bertrand blev MoTM och Walcott gick av skadad i 60:e minuten. Walcott hade ett par goda initiativ i första och var nära att slå frisparken som varmfuktigt hade kunnat lösa RvP's spelmålstorka. Nu blev det inte så. TW14 gjorde väl ingen höjdarmatch men var ändå avsevärt bättre än mot Wigan senast.

RvP: 2/5. Asså... Jag älskar den mannen. Men just nu har han en högst begriplig formdipp. Han saknade mycket av den ljuvliga timingen vi i år vant oss vid. Vid frisparkar, vid löpningar som slutade i offsideavblåsningar och vid de där mottagningarna som tidigare slutat i fotbollspoesi. RvP har det tungt just nu och vi kan bara hoppas att nästa lördag bjuder på islossning. För det behöver vi.

AOC: 2,5/5. Kungen av Kungsan rakt igenom hela första halvlek. Kroknade dock rejält redan i början av andra halvlek och fick släppa TV´n i 69:e då  han, helt riktigt byttes ut. Var under första halvlek en brandfackla som lyste upp såväl vänsterkant som banans mitt. För han pushade på, han höjde tempot och han vågade göra en extra dragning och vågade utmana de blåa bussätena som ihopträngt frekventerade deras halva. 

Mike Dean: 1,5/5. Vi får väl nöja oss med att han inte blåste oss på samtliga poäng, vilket han, som ni vet, har en förkärlek till att göra. Var dock slöslapp som en medelålders hängbuk gentemot che£skys rakt igenom skitlöjliga filmande och straffsökande. Borde även skickat Cahill av banan, kastat bajs på Terry och lärt sig gå som en människa. Men vad f-n, man kan ju inte få allt här i världen.

EPL: 4/5. Otäckt för oss som följer och lider med ett lag, men underbart för alla de som konsumerar en produkt, vilken som helst. I kväll möts två lag som sponsras och ohämmat dopas av den spanska staten samtidigt som du betalar landets finansiella underskott med dina skattepengar vilka borde gå till skola, sjukvård och äldreomsorg, eller vad f-n som helst förutom real och barcas avskrivna skatteskulder. Boom. EPL: -ligan som håller för alla väder såväl som för oömma kläder.

D&M: 5/5. Som vanligt löses grabbens träning, handling och förberedande av middagen utan problem, men denna gång även adderat med ett högst hångelpotentiellt höjjande skjortinköp. Stilig som bara den (okej, efter rådande förutsättningar), hann jag till och med skura toalett och badrum före avspark. Gör om det ni om ni kan!

Nu sitter Arsenal i den bekanta röv-, förlåt rävsaxen. Vi hade kunnat knyta till säcken om tredjeplatsen, men lät den, främst mot Wigan, förbli vidöppen. Toonsen ångar på som om inget skulle kunna stoppa dem och spursen har ju dansbana in i ligamål. che£sky skall ta nästa års CL-plats genom att mosa ovan nämnda spanska lag, vilket i sig skulle kunna anses behjärtansvärt, men för oss är rena döden.

Nu hoppas vi att Rosicky är frisk, RvP finner formen och Wenger tar sig en funderare över läget. För idag var vi nära, men snavade på en gäspning från stillasittande Blåhakar, proppmätta på  talgbollar och domargåvor. 

Up You Gunnners!

Idag är det torsdag och till helgen tar vi emot che£sky i den tidiga lördagsmatchen. Av någon anledning älskar jag tidiga lördagsmatcher, till viss del kanske av samma orsak som forumabsolutisten och den lingvistiske estradören Zimzon en gång var inne på: Att tidiga lördagsmatchen rättfärdigar en tidigare så kallad uppstart av helgfirandet. Och att man sedan får glida runt, förhoppningsvis välsnidad med nyvunnen trepoängsform, lite lagom sallongig fram till middagen, då de relationella broarna åter skall stabiliseras och smyckas med amorösa ornament och taktila krusiduller.

Men inte idag, inte nu och inte efter denna vecka. Inte efter en vecka som inleddes med att vi tog emot Wigan hemma, hade chansen att ta ett stadigt tag om ligans tredjeplats, och den plats som garanterar spel i Champions League till hösten, men så taffligt, beklämmande och bortkollrat lät den gå oss ur händerna. Inte en sådan vecka, inte en därpå följande lördag.

För i måndags fick jag nog, i måndags tog det stopp och måndagens match blev droppen som fick min bägare att rinna över. Eller snarare; vissa spelares insatser i måndagens match blev droppen som fick min bägare att rinna över.

På samma sätt som många i vardagslivet behöver personer eller funktioner att skylla alla livets mödor på, så har vi genom åren sett olika Arsenalspelare bli till syndabockar när Arsenal gått dåligt. Personligen känner jag ofta mig lite kluven till dessa vågor av avsky som får kraft, växer sig stora och till slut väller in över Arsenalland. Jag har i de flesta lägen försökt hålla mig lite mer reserverad till frågan, lite mer förlåtande och lite mindre dömande. Men nu vet jag inte längre. Jag vet inte längre om jag orkar mer.

För mitt Arsenal är ett vinnande Arsenal. Mitt Arsenal är knökfullt av spelare andra lag avundas oss, av spelare man vill identifiera sig med och av spelare som gör gott för klubben vi älskar. Men i måndags tvingades jag, som den förslavade Arsenaladdict jag en gång lät mig bli, att ännu en gång stå ut med Theo Walcott och Aaron Ramsey. Och jag är så dj-la trött på det.

Jag vet att Ramsey varit utsatt för en av tidernas mest osköna fotbollsspelares övervåld och jag utgår ifrån att skadan och den långvariga frånvaron har satt spår i Ramsey, som är långt mer svårläkta än de fysiska. Jag vet att jag borde förlåta honom för dess konsekvenser, men nu orkar jag inte längre. För mot Wigan gjorde han ännu en sådan där rakt igenom meningslös insats. Killen vars huvuduppgift är att vara kreativ, att leverera goda passningar och att skapa chanser, skapade bara en känsla av vämjelighet inom mig. 

Han fick Denilson att framstå som defensivt ansvarstagande, Eboué som en passningsmästare och han fick Diaby att se effektiv ut med bollen. Och med sådana referenser så förstår ni kanske läget. För mig har det nu gått så långt att mitt ena ögonbryn höjs av förvåning om Ramsey inte passar bakåt eller i sidled. Det har gått så långt att acceptabel lägstanivå nu har blivit till rådande norm. Och vi blir inte av med det, han är fortfarande där vecka efter vecka och får fortfarande spela match efter match.

På liknande sätt är det en lättare snedträff till höger upp i banan, för där huserar numera inte killar som Parlour eller Pires, inte ens Ljungberg eller Hleb. På högerkanten får vi ständigt dras med denne Theo Walcott. Det lilla kvicksilversnabba underbarnet som Wenger inte bara investerade en massa pengar i, utan även oändligt mycket av sin prestige i. Killen som ibland är fullkomligt lysande med sina rappa steg och snitsiga avslut. Men ibland är numera i bästa fall sällan. Just nu känns det som det har gått och blivit aldrig.

Walcott har sina styrkor och jag vet att han i år producerat en hel del poäng, men framstår med tiden som allt mer begränsad och endimensionell. Och med åren har han också fastnat i myten om sig själv. För han är inte längre rapp i steget, han river inte längre upp hål i motståndarnas försvarslinje och han petar inte längre in de kliniska målen eller slår den vackert hårda passningen längs med marken förbi rasande försvarare. Killen står bara still. På planen såväl som i utveckling. Han får bollen och ingenting händer. Hela hans fotbollsvarande verkar upptaget av att andra spelare skall skapa luckor och göra sig tillgängliga, något som inte alls  verkar gälla honom själv.

Och dessutom har han mage att allt mer ofta stanna upp och, likt ärkesvinet Gerrard, söka upp motståndarben för att få sina frisparkar i gyllene lägen, istället för att kuta på, kämpa och skapa chanser han är anställd för. Walcott får mig inte bara att sucka över tingens bedrövlighet, utan även att generat vända bort blicken från TV’n för att slippa se honom sitta där på rumpan och, likt ett bortskämt barn med tömd lördagsgodispåse, gestikulera mot domaren.

Mina angrepp gentemot Ramsey och Walcott skall inte ses som angrepp på dem som personer. Och jag erkänner gladeligen att jag absolut skulle tacka ja till att få kuta runt på Emirates och spela boll, dessutom göra det för en sjuherrans massa pengar. Om någon tog ut mig till laget, vill säga. Och det är kanske där svallvågen hamnar. Varför måste spelare som Ramsey och Walcott få så mycket speltid? Varför har de så enormt stor tillgång till platser i startelvan? För att de skapar magi? För att de för klubben framåt och vinner oss stora segrar? Nej, för att de är uttagna och utvalda av någon. Och ibland också för att de är de spelare som vi för stunden har tillgång till. Och vem eller vilka bär ansvaret för detta? Vem eller vilka är det som bestämmer att truppen skall vara fylld av spelare som Ramsey och Walcott? Denne eller dessa ansvariga måste ta det ansvar som åligger dem och se till att vi inte även i fortsättningen bromsas upp av att två elftedelar inte på något sätt bidrar.

Jag skräms så smått av orden jag skrivit, av domarna jag tillåtit mig att fälla och av vreden jag känner och som jag tillåter mig släppa ut. Jag önskar att jag inte skrev som jag gjorde och att jag inte behandlade Walcott och Ramsey som jag verbalt gör. Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte vara förstående, förlåtande och ha överseende längre. Förlåt Theo, förlåt Aaron och förlåt alla andra som kanske blir illa berörda, men det är så här jag känner.

Jag skriver fylld av vemod och ledsamhet, för jag önskar att jag inte kände som jag gör och jag önskar att de inte väckte vad de i mig väcker. Men jag vill bara att dessa två spelare försvinner ur den ständigt återkommande startelvan. De får gärna hoppa in då och då och avlasta, fungera som supersub eller som tungan på vågen. Men att vecka ut och vecka in vänta in startelvan och varje gång få samma knytnävsslag i magen, det vill jag bara behöva slippa.

Ingen skulle bli gladare än jag om herrar Ramsey och Walcott gör sina respektive livs matcher nu mot che£sky, eller att de chockerar oss med lysande fotbollskonst säsongen ut. Jag ställer mig gärna i skamvrån med dumstruten på huvudet om de bevisar mig vara fel ute. För jag önskar så mycket en seger på lördag, jag önskar så enormt mycket att avståndet ned till spurs, che£sky och Toons ökar och att vi lyckas hålla tredjeplatsen ända till den sena söndagskvällen den 13:e maj. Och jag önskar mig tillbaka till en tid då två elftedelar inte var skit.

Up You Gunners!