Davidsson & Mannen

Igår spelade vi mot ett Wigan som de senaste månaderna inte bara stridit för sin blotta existens som EPL-lag, utan även gjort det på ett föredömligt sätt. De har slagit foolsen borta, manu hemma och blev bestulna på tre poäng mot che£sky genom två fatalt bedrövliga domaringripande vilka godkände två solklara offsidemål.

Och detta borde väl, på något j-la sätt, ha kommit till arsenalspelarnas kännedom. Att de motståndare de, igår kväll, stod emot inte bara var laget som låg fjärde sist i tabellen utan även laget som dräpt drake efter drake den senare tiden. Eller? Har Professorn och hans medhjälpare lagt av med scouting av motståndare? Har spelarna i klubben så höga tankar om sig själva att de inte längre behöver se nedåt i tabellen, eller över axeln? Man kan faktiskt undra. För maken till bedrövligt usel inställning var länge sedan vi såg. Maken till nonchalans, maken till omständighet och maken till navelkluddande var länge sedan vi tvingades bevittna.

En sak är att släppa in taffliga mål, men en annan är att ha över 80 minuter på sig att reparera sina misstag utan att få något som helst nyttigt gjort. Att under så lång tid lyckas rulla boll i så fantastiskt lågt tempo. Att slå så många passningar bakåt eller i sidled och att låta, på pappret klart sämre motståndare, stressa oss till så mycket oro. Att inneha en tredjeplats i ligan och att låta den glida en ur händerna på ett så kastrerat, ja rent ut sagt, impotent sätt. Och den som tyckte att 3-0-vinsten borta mot Wolves senast var dålig, tja… den fick i och med gårdagsmatchen i varje fall intressanta referenser.

Här kommer ett försök till betygsättning:

Szczesny: 2/5. Tvekade något och kom lite på mellis vid första målet, för att sedan rent ut sagt schabbla vid andra. Spelade upp sig ju mer matchen led och redde sedan upp det han tilldelades. Och det är svårt att anklaga en målvakt för en uddlös offensiv.

Sagna: 1,5/5. En av de sämsta matcher jag sett honom göra i Arsenal. Gick bort sig rejält på första målet och var även i komprometterande närhet till 2-0-målet. Lät sig vid ett flertal tillfällen rundas där han vanligtvis bara står rätt och äger situationen. Hade goda perioder under matchen, men kan ändå inte få godkänt.

Djourou: 1,5/5. Bedrövligt vid 2-0-målet och ute och cyklade vid ett flertal tillfällen. Hade, precis som Sagna, goda stunder och ett par småfräcka rusningar upp i banan, men på det stora hela var han igår inte i närheten av den form han visade under vissa perioder under fjolåret.

Vermaelen: 3/5. Hade en vänsterkant att täcka upp och det fick han göra nästan helt ensam. Verkade ett tag spela på samtliga positioner och verkade hårt driven att göra gott för laget. Där vissa andra sloknade där sköt Vermaelen ut sin belgiska bröstkorg och tryckte till.

Santos: 1,5/5. Bra med boll… inte lika bra utan. Oerhört central utgångspunkt, både offensivt och defensivt, varför laget försköts på ett lite märkligt sätt. Jag har ingen aning vilka instruktioner Wenger givit honom, men jag saknade igår en vänsterback när Wigan hade bollen. Lämnade otroliga luckor på Wigans offensiva högerkant och satte sina medspelare på spännande utmaningar. Inte kass, men inte godkänd.

Song: 2/5. Fick inte ut så mycket av sitt spel, men såg ut att faktiskt försöka. Utan Arteta på planen, hamnade han lite i mellanläget mellan sina defensiva plikter och sina offensiva initiativ. Hade detta till trots ett par fina genomskärare vilka dock inte gav önskat resultat.

Ramsey: -/5. Ja, då är vi där igen. Jag vill inte sparka på någon som ligger ned, men jag skall ändå försöka bedöma spelares respektive insatser. Och nu börjar jag tröttna. Ramsey bidrog under gårdagens match med precis noll av värde. Jo, han hade i 23:e minuten en kortpassning som öppnade en yta för RvP att skjuta på, men var bortsett från det rakt igenom värdelös. Hans spel med bollen var långsamt, överarbetat och ledde inte på något sätt framåt.

Han påstås löpa mycket för laget, men när Wigan tog bollen och slog om, var han otäckt lik Denilson mot manu för några år sedan, när han slött och resignerat alibijoggade hemåt i lagom ansträngande takt. Bedrövlig insats, från början till slut och jag bävar för att läsa om Artetas skada, för då kommer jag bara att påminnas om det faktum att vi möter che£sky på lördag, och att vi kommer att göra det med Ramsey på centrala mittfältet.

Rosicky: 3/5. Slet som ett djur utan boll och var med den vid sina fötter ständigt i rörelse. Framåt eller temporärt i sidled för att kunna finna yta att slå den framåt. En av få som kan vakna idag utan att må dåligt av sin spegelbild. Ljuvligt inlägg till reduceringsmålet. Såg ni för resten hur galen han var på medspelare som han ansåg backa hem och passivt vänta, istället för att gå upp och, tillsammans med honom och RvP, stressa Wigans backar när de hade boll? Ett föredömligt agerande i en svår stund av genomklappning.

TW14: -/5. Jag vill inte, men måste ändå göra det. Jag måste säga som jag upplever att det faktiskt var: Bedrövligt. Rakt igenom uselt. Om vi jämför med Santos som utan boll verkar loj och småslö, men som med den plötsligt får all världens fart, så var TW14 precis tvärtom. Utan boll verkade han vara i rörelse, men så fort han fick den så stannade han upp, började leta och vänta på att andra skall skapa öppningar och så var ännu en chans helt bortkastad. Gång på gång, ständigt och jämt. Valde även, vid ett flertal tillfällen, att stanna upp och söka frispark istället för att göra det han är satt att göra, nämligen med fart gå framåt och utmana.

Jag har ofta undrat över storheten i en sådan, relativt endimensionell, spelare som TW14 och gårdagen gjorde inte på något sätt mig mer övertygad om hans berättigande i Arsenal. Kanske som inhoppare, kanske som kontringsvapen mot lag med stort bollinnehav, men inte mot Wigan. Heller. Som att spela med 10 man, eller 9 om man räknar med/bort Ramsey.

RvP: 2,5/5. Skrek som en galning efter boll hela andra halvlek igenom. Och eftersom ingen, bortsett från Rosicky och stundtals Song, gav honom något att jobba med, fick han gå ned och hämta bollar för att leverera till det område där han själv borde ha varit. Jag kom på mig själv med att tycka lite synd om honom under gårdagsmatchen. För mestadels helt isolerad och när han fick/tog bollen fortfarande ensam och utan andra alternativ än att göra allt själv. Och då hade han minst 2-3 Wiganförsvarare på sig omedelbart.

Benayoun: 2/5. Hade inte bara två oerhört farliga nickar i matchens inledning, utan var, med gårdagens mått mätt, relativt spelbar. Visst är han lite för långsam för att spela ytter och visst gjorde Santos enorma centralisering Benayoun än mer förvisad till långlinjen, men med boll var han lite småtrixig och tog ett antal spännande initiativ. Blev mycket märkligt utbytt redan i 60:e minuten, just i ett läge där han höll på att få övertag på trötta Wiganförsvarare.

Wenger: 1/5. Startelvan såg väl ut ungefär som man kunde förvänta sig, om man bortser från att Walcott verkar ha en säker plats där, vilket han absolut inte borde ha. Men bytena: Om du nu bytt in en rakt igenom iskall Ramsey, får du väl inte göra om samma misstag i inverterad form och ta ut en Benayoun som är med i matchen och låta en på gränsen till självdöende Walcott vara kvar. Otroligt dåligt gjort. Och varför fick AOC, återigen, komma in så dj-la sent. Och fortfarande med Walcott kvar på planen?! Vad är det Wenger ser som jag uppenbarligen helt har missat?!

Artetas åtta minuter är svåra att bedöma. Gervinhos halvtimme på planen visade väl inte så där jättemycket att hoppas på, medan AOC’s alldeles för ringa speltid i varje fall bjöd på fina löpningar och ett par oerhört behjärtansvärda centrala insticksförsök.

Jag hade inför matchen slagit på stort och dukat upp med dipp till tilltugget. Det var tacodipp och det var någonting som hette Fresh Island och för den mer hälsosamma halvan av vuxenkoallisionen hade jag rivit morötter och skurit upp dem och en herrans massa gurka till små nätta stavar att dippa med. Nu blev stämningen i soffan, redan efter knappa tio minuters spel, så dålig att endast den mer slaviske av oss satt kvar.

Så idag sitter man här på jobbet med en tredjeplats som är på väg att glida ur händerna, med trötthetspåsar under ögonen och med en gårdagskväll som slutade med att man fick i sig nästan en halv liter gräddfil. Till helgen möter vi che£sea troligtvis med Arteta skadad och Ramsey på planen. Benayoun får inte spela och Walcott abonnerar på en ytterplats. Och jag kommer, efter gårdagens chips- och gräddfilsorgie se ut som en prickigkorv i nyllet. Ibland är livet upp, ibland är det ned. Grattis.

Ni vet ju alla vem David Dein är. Ni känner till hans vänskap med Arsène Wenger, att det var just Dein som tog Wenger till klubben och ni kommer också ihåg vad Dein, som vice ordförande, gjorde för klubben under glansdagarna under nittio- och tidiga 2000-talet. Ni känner även till hans roll i Red And White Holdings där han kamperar med den inte helt okände Aleister Crowley, förlåt Alisher Usmanov.

Någon stans vet ni även att David har en son som även han är involverad i den moderna toppfotbollen. Sonen heter Darren och har bakom sig det behjärtansvärda yrkesvalet spelaragent. Men han är inte vilken spelaragent som helst, utan han är den som håller i vår lagkapten Robin van Persies ekonomiska trådar. Och inte nog med det. Han är även agent för vår förra lagkapten, Cesc Fabregas. Och inte nog med det. Han representerar även vår förr-förr-förra lagkapten, och tillika mesta målskytt genom tiderna, Thierry Henry. Enligt vissa uppgifter var Darren även best man, när Henry och Nicole Merry gifte sig för ett antal år sedan. Och hur det äktenskapet gick vet vi ju alla.

Här brukade en stor man sitta.

Detta skulle väl kunna vara gott, eller för den delen illa, nog för oss som Arsenalister. Men om vi tittar över axeln och ser historiens spöklika skugga kika fram, så får vi se vilka karriärsval nämnda Fabregas och Henry gjort, just efter att de anlitat Darren Dein som agent. De båda förhandlade först till sig enorma kontrakt med klubben, för att sedan säsongen därpå lämna den för det inte helt okända katalanska DNA-laboratoriet fc randiga Spanien.

Och vi kan dessutom roa oss med att ta oss en liten kik kring hur några andra av Darrens Deins klienter agerat. Låt se här. Adebayor, ja just det. Nytt, stort kontrakt följt av snar flytt till rik arbetsgivare. Clichy, ja just det, han hamnade också där borta i det ljusblå luftslottet. Nasri… hmm, det var ju till den bänken han tog sin tillflykt.

Så här sitter vi då i vår gungande båt och håller i en livlina som heter Darren Dein. Samma Darren Dein som har skickat våra tidigare ankarkättingar och centerbord över halva Atlanten för att landa i någon spanskt intorkad ökenenklav. Samma Darren Dean som har fyllt halva Tre Floder-stjärnlaget med barlast från Arsenal. Och det känns ju lite sådär, måste jag erkänna. Robin van Persie sitter på utgående kontrakt, öser in mål i parti och minut, varför denna Darren sitter på ett smörjningens triumfkort.

Där går de, som om ingenting har hänt...

Jag vill inte måla något oskynne på väggen, men f-n vad det känns. Vi kan bara hoppas och vi kan bara förlita oss till någon form av den där antika grejen, som en gång hette klubbkänsla. Vi kan bara tro att Robin känner för klubben, tror på den och vill vara en del av dess framtid. Visst kan han få bli löneledande, men han vet att han ändå skulle kunna tjäna det dubbla någon annan stans, om han bara ville. Och även detta känner hans agent till.

Så om vi kanske inte blidkar Dein dy, så kanske vi kan blidka den aktuelle klienten, Robin van Persie. För till skillnad från tidigare nämnda klienter till Darren Dein, och här väljer jag att bortse från den store TH14, så har ingen av dem sådana band till klubben som Robin van Persie. Gael Clichy hade förvisso varit i klubben lika länge som RvP nu varit, men marken under Clichys fötter var sedan länge bränd. Wenger hade tydligt markerat att nytt kontrakt inte låg på priolistan, varför Clichy inte hade mycket till val än att gå till någon som sade sig vilja ha honom, och dessutom ville betala rejält.

Vi får sätta våra förhoppningar till att Wenger lyckas knyta till sig de namn som RvP tror sig behöva ha bredvid sig för att kunna vinna det han önskar vinna. För kanske är det inte pengarna, utan möjligheten till framgång som driver honom. Möjligheten till framgång just i det lag han burit replicatröjor av sedan barnsben.

Fabregas hade hemlängtan, TH14 ville avsluta med några år i solen medan gready bastard, na$ri och Clichy samtliga har lämnat Arsenal för att tjäna pengar och därmed någon form av bekräftelse eller prestige. Förvisso för att de trodde att de skulle få sola sig i glansen av nyputsad framgångsideologi, men fortfarande för att tjäna mer pengar. Precis som deras juridiska ombud, Darren Dein.

Och där dagens Arsenal vandrar, där vandrar van Persie. Och där van Persie vandrar, där går även Darren Dein. Så då knallar vi snart in i sommarvärmen, hand i hand med Darren Dein. Happy Holliday, Arsenals!

Bilder från Flickr.com: Pappa Deins stol på Highbury av "qhghlm"

och Dein dy och Den Frånfallne av "Eamonn and James Clarke".

Igår spelade ditt Arsenal mot Wolves borta på Molineux Stadium. En kvällsmatch mitt i veckan, och du fick erfara det du ständigt försöker förtränga. Du är en i mångas ögon udda figur. Du sticker ut och du är inte som de andra. Inte på ett utstuderat eller kanske ens medvetet plan, men så är fallet. Du försöker följa med. Nicka och humma på rätt ställe, inleda och föra konversationer som i andras ögon är både spännande och meningsfulla. De talar till dig och ser dig sitta på din stol vid din dator eller stå vid ditt arbetsbås med ett arbetsredskap i din hand. Men det är inte du, för du är inte där. Det de tycker sig se är bara skalet, chimären eller rent av skuggbilden.

De tror att du är en vanlig person, på samma sätt som de känner sig som sådana. Men för att våga sig på och använda ord från en av Sveriges största ordbehandlare genom alla tider: Du spelar vanligt. Du låtsas att gårdagen var en vanlig onsdag, en veckodag vilken som helst. En dag då man går till jobbet, gör det man skall, åker hem till middagen och kanske tar grabben till fotbollsträningen, innan man rundar av tillsammans med frugan framför en lämpligt lättsmält romcom eller väl förpackat relationellt dravel.

Men igår var inte en vanlig dag vilken som helst. Igår var en dag vars hela egentliga syfte endast var att leda dig fram och ta dig till den stund då klockan visade 20.45 och då Neil Swarbrick blåste igång matchen mellan Wolves och The Gunners. Då din tillvaro fick sitt elixir, då du äntligen blev fullskalig och då dina konturer plötsligt blev tydliga.

Jag säger som jag brukar säga; du såg matchen, du såg de inledande tio minuterarna där inte bara Wolves och Bassong blev dubbelbestraffad, utan då vi också grep den fördel som därmed gavs oss. Walcotts genombrott som stressade fram Bassongs knuff, RvP’s iskyla till straff och det fantastiska väggspelet mellan TW14 och RvP som ledde fram till 2-0. Du såg redan då att matchen var så gott som avgjord, men då såg även ett Arsenal som faktiskt kunde hålla i en ledning utan att drabbas av allt för mycket skälvan.

Wolves kom tillbaka och hade en period i andra halvlek där de faktiskt tog tag i en del av spelet. De hade ett par chanser, men vi hade Szczesny som med ett par fantastiska räddningar, varav en kan ha varit direkt avgörande, stagade upp eventuellt kommande rankheter. Ni såg sedan Arsenal återta initiativet och rulla boll nästan ända upp på The Stan Cullis Stand och ni såg Benayoun få sätta spiken i Wolves EPL-kista för den här gången.

Som matchen är utformade sig är det näst intill omöjligt att få någon sorts helhetlig bild av spelarnas respektive prestationer, men jag gör ändå ett försök. Här har du Headmaster D&M’s betyg:

Szczesny: 4/5. Så gott som arbetslös i första halvlek, men när vi väl behövde en målvakt av klass, så kunde vi lita på Szczesny. TV-räddningen i 59:e minuten kan ha varit helt matchavgörande, för hade Wolves gjort mål där hade de fått vittring och vi riskerat att falla åter i gamla synder. Nu fanns den unge polacken där när vi mest behövde honom och det

Sagna: 4/5. Var precis lika bra som han brukar vara och jag räknade till ett felslaget inlägg. Nu skall kanske vi skall erkänna att han inte sattes på sådär enorma prov, men när han så gjorde var han oerhört följsam i sitt spel och sålde sig aldrig till yviga gester och chansbrytningar. En enorm pondus i sina små och finstilta gester.

Djourou: 3/5. Sattes inte heller han på några större prov, men tog det han skulle ta och höll sina armar in till kroppen när han så skulle. Var återigen en habil back-up och gjorde inte på något sätt bort sig.

Vermaelen: 3,5/5. Klarade denna match, mot det klart sämre laget, på ett enormt mycket bättre sätt än han gjorde mot exempelvis QPR. För i de matcher där han är under ständigt tryck är jag sällan orolig för TV5, men mot sämre motståndare har han tidigare tenderat att överarbeta sitt spel. Det gjorde han inte igår, utan höll sig lugn och fin på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Var stenhård i sina brytningar och höll på att knäcka de resignerade Wolvesspelarna som blev helt överkörda utan att ens få en frispark med sig.

Santos: 2/5. Puh… Lika eruptisk som han var framåt, lika isande förstelnande verkade han bakåt. Bjöd på rejäla luckor för Wolvesspelare att glida igenom och måste ta sig i kragen rejält. Jag gillar Santos, jag tycker han är skön att se i sin smått dadaistiska framtoning, men när vi tappar boll och motståndarna slår om ger han mig bara än fler gråa hår. Så även igår.

Song: 3,5/5. Hade ett gott samarbete med Arteta och RvP matchen igenom och fortsatte lufsa omkring som om han var snäll, lite smådum och helt ofarlig. Och som det lurar våra motståndare, igår som under andra matcher. Song var igår lugn, kylig och gav intryck av att ha ständig koll på läget.

Arteta: 4/5. Verkade vara kvar i shitty-matchmode, för han var igår någon form av box-to-box de luxe. Klädsamt stilig i sitt löpsteg och, som vanligt, oerhört hårt tagen av motståndarna. Hade igår, som vanligt, en nästan magnetisk förmåga att dra till sig frisparkar och gula kort till motståndarna. Detta utan att filma eller fjanta sig, utan bara på grund av att han var så svår att ta bollen ifrån.

Aaron ”First Touch” Ramsey: 2/5. Om killen skulle lägga ned lika mycket energi på att skapa progressivt fotbollsspel, som han gör på att imitera Nick Bendtners coola tuggummihantering, så skulle RvP ha gjort hattrick i går. Ramsey var igår oerhört omständlig i sin bollhantering och loj i sitt hemjobb. Gjorde dock sitt jobb som avlösare för en Rosicky som behövde vila, och lär väl vara tillbaka på bänken på måndag.

TW14: 2,5/5. Fullständigt lysande de första 10 minuterarna, då han var ett gudomligt komplement till RvP och avslutade med isande kyla. Därefter hade han nog inte en bollkontakt som gick rätt och verkade mest vara i vägen. Sänkte då speltempot, slog bort bollar och tog löpningar helt utan mening. Betyget räddas av insatsen han gjorde de första 10.

Rvp: 4/5. Ren fotbollspoesi när han chippade fram till TW14 i straffens upprinnelse. Fortsatte i samma spår med själva straffen och med ett delikat väggpass till Walcott som gjorde 2-0. Jobbade något kopiöst matchen igenom och var både Arsenals nr 9 och 10. Borde såklart ha blivit utbytt i början av andra halvlek,  detta då han fick duktigt med stryk av tröttflåsande Wolvesspelare.

Benayoun: 3,5/5. Jag säger som forumfärsking ”Son Of A Gunner”; -köp loss karln. För Benayoun kanske inte är världens bäste eller mest spektakuläre fotbollsspelare. Men han är en habil EPL-spelare med tonvis av nyttig erfarenhet. Igår tog tag i många bollar, gick framåt och skapade chanser. Löpte mycket utan boll och räddade, tillsammans med Song och Arteta, Santos från pinsamheter. Också helt rättvist att även han fick göra mål igår.

Piggt, om än sent, inhopp av AOC som borde vara väldigt nära startplats på måndag och även kul att se Jenkinson göra comeback. Minus till Wenger som inte tog ut RvP i rent preventivt syfte men stort plus till Pat Rice som försökte överrösta hemmafansen i deras ”boring, boring, boring. Tre oerhört sköna poäng och oerhört skönt att se Arsenal spela av en match utan att släppa in motståndarna i matchen. Nu hoppas vi på stiltje i skadebåset och på fräscha ben på måndag

Men innan du nu går och tar din förmiddagskopp i ert förmidagsfikarum, skall du ta dig en funderare över vem du är i förhållande till hur du skall framställa dig. Skall du försöka, skall du delta i den charad du alltid deltar i? Eller skall du drapera dig med rött och vit från topp till tå och sprida den goda läran genom att ställa dig i dörren och med versaler förmedla We’re by far the greatest team, the world has ever seen, till alla som ännu inte insett vikten av att veta? Skall du göra så, eller skall du fortsätta spela… spela vanlig?

Up You Gunners!

Nu har vi legat i storhelgens fosterställning, chippandes efter andan efter söndagens gastkramning. Somliga av oss har återvänt till vardagens arbetsplatstrygghet, andra har påsklov medan andra gör lite mittemellan. Oavsett så har vi alla den saken gemensamt att vi kommer hänga framför TV'n, datorn eller mot en bardisk onsdag kväll.

För i morgon onsdag möter vi staden Wolverhamptons stolthet Wanderers. Vanligtvis, på Mick McCarthys tid, innebar det inte bara konstant skaderisk, utan även tämligen överhängande risk för så kallade plumpar i protokollet. De var liksom aldrig bra, men hade någon form av Stoke light i sig, där kampen, lukten av blod och den potentiella eventualiteten att nedlägga en jätte förde de orangegula styrkorna framåt.

Idag vet vi egentligen inte hur läget är i Wolverhampton Wanderers. McCarthy fick sparken och ersattes av caretakern Terry Connor. Den effekt klubben önskade blev snarare motsatsen och Wolves fortsatte att sjunka djupare ned i tabellträsket. Detta adderat till de ganska digra ombyggnadsplanerna av Molineux Stadium, vilka vissa delar redan är igång och andra just framför oss, vilka rimligtvis måste sätta enorm press på klubben, dess ledning och deras spelare.

Av dessa anledningar är det nästan omöjligt att sia om hur Wolves kommer ställa upp och bete sig under morgondagens kväll. Antingen pumpar de på som de brukar/brukade göra, mobiliserar för en sista strid på desperationens brant eller visar de upp den höggradiga resignation som de gjort senaste omgångarna, då de nästan bara ställt ut dojjorna och väntat in krocken med NPower Football League.

Den vackra Billy Wright Stand. Bild: Manutd-Mats.

Arsenal, klubben i våra hjärtan, studsade å sin sida tillbaka till vinnarspåret och följde upp den bittra bortaförlusten mot QPR med att avvisa det lilla ljusblåa laget från Manchester i och med en, på gränsen till exemplarisk, insats senast. Det är nästan svårt att finna ord för den näst intill poetiska rättvisa 1-0-resultatet senast innebar. Förvisso spelade vi ligasegern till manu, men vi tog tre livsnödvändiga poäng i kampen om CL-spel nästa år och vi gjorde det på ett föredömligt sätt där vi aldrig slutade kämpa, aldrig slutade spela vårt egna spel och aldrig föll till föga för, eller blev bortkollrade av, ondskans fulstinkande tryne. 

Som ni minns så byttes Gibbs av och efter matchen fick vi besked om att han fått någon form av sträckning i bakre låret. Wenger talade om en eller två matchers frånvaro, vilket på Arsenalspråk lika väl kan betyda säsongen ut. Eller så står han likväl där på vänsterflanken i morgon kväll. Jag hoppas problemen är ringa, för Gibbs har verkligen givit oss en dimension som Clichy de senaste åren misslyckats med. Santos kom in och, tja... man måste gilla hans aldrig sinande lust att anfalla och skapa oreda, det måste man.

Ni såg även domare Atkinson sila mygg och släppa elefanter när han nöjde sig med gult kort så länge som bara var möjligt när det gällde det tragiska levnadsödet Balotelli, men högg fram detsamma blixtbums när det gällde vår hyvens mittback Koscielny och därmed förvisade honom från spel både mot Wolves och mot Wigan nästa måndag.

Nere till vänster, på Steve Bull Stand, kommer Arsenalfansen stå. Foto: Bild-Mats.

Ni såg även Wenger prioritera Ramsey före AOC och ni såg också hur det gick med den saken. Ni såg däremot inte Gervinho och jag har ingen som helst aning varför han inte ens var med på bänken senast. Han står inte uppsatt som skadad på någon lista och har, i mitt tycke, inte varit så under isen att han skulle tänkas petas av rent kvalitativa skäl.

Jag hoppas på följande startelva:

Szczesny
Sagna – Djourou – Vermaelen – Santos/Gibbs
Song – Arteta – Rosicky
AOC – Kungen – Benayoun

Jag är dock lite rädd för att AOC återigen hamnar på bänken, men även att Ramsey, som tack för inhoppet senast, får en plats i startelvan. Squillacis plats på bänken kommer skapa oreda inombords hos alla och en var, varför jag hoppas att Miquel får den i stället. Parks mål i reservlaget verkar inte ha någon som helst betydelse, varför jag tror att en av filtarna kommer att ges till den smått iskalle Chamakh. Dyker Gervinho upp från ingenstans blir ingen gladare än jag och får TW14 agera supersub så tänker Professor Wenger på samma sätt som Lekman D&M.

Missa inte att unna dig en klassiker som den här. Bild: Kostekonom D&M.

Allt annat än seger vore skandal och en katastrof för oss. Inte för att Wolves med självklarhet är ett kasst lag, utan för att de är toksist i tabellen och inte tagit en poäng på de sex senaste matcherna. Visst kan, och borde, de sprattla till i morgon kväll, men att vi skulle tappa poäng vore, med tanke på tabellens täthet runt oss, en ren och sann bedrövelse.

Så jag tippar 2-0 till Arsenal. Kanske inte jättesnyggt, kanske inte bergsäkert, men tre poäng i rätt lags ficka. Allt för att skapa avstånd till fel lag på fel ställe i tabellen, men rätt lag i förhållande till oss.

Up you Gunners.

Idag är bara en av alla dessa dagar av storhelg. Eller så är det inte alls det. Fyllskalle D&M har likt en parallellslalaomspeciallist kryssat sig genom de röda dagarnas familjinferno och landade hos manu-mats lagom till att bevittna en straff som inte var straff åt ett lag du inte vill skall ha straff, men som ändå kunde ha positiv inverkan på just ditt lag, eller snarare ditt lags kommande motståndare, varför man jublar i högan sky, och accepterar den moderna fotbollens slagsidas eventuella positiva inverkan.

Så när vårt älskade Arsenal besteg Emirates vackra matta gjorde vi det i sällskap av ett shitty som, just då, låg hela åtta poäng efter den ligaledning de nästan hela säsongen abonnerat på och vi, som redan varit nere på nio och vänt hur många gånger som helst. I ett brant slagläge. I ett läge av win or die. I ett läge där helgen kanske varit småmysigt okej, men ändå kunde gå helt käpprätt åt helvette om vi inte passade oss rejält.

Ni vet alla hur det gick. Ni såg stora stygga dollarshitty grina oss i ansiktet, med en Arsenaloffensiv som liksom kom av sig efter att Song tämligen massakrerats av galenpannan Balotelli, och ni såg ett Arsenal resa sig ur den aska som endast en begynnande undergång kunde producera. Och ändå.... Så magiskt, så rättvist och så tämligen poetiskt. Så självklart och så egentligen uppenbart. Arsenal är Arsenal och alla små futtiga utmanare fick vad de förtjänade. Gud är god, och bevare oss Mancini.

Pengar kan inte köpe klass. Bild: Fyllskalle D&M.

Szczesny: 3,5/5. Först hade han inte så mycket att göra, men sedan, när kontringen väl kom, så var han helt rätt kille på helt rätt plats. Tog yta och tog befäl på ett föredömligt sätt. Ännu en bra match av den gode polacken. Killen med kollen och killen med leendet.

Sagna: 4/5. Fick ta så oändligt mycket stryk av tidigare nämnde italienske idiot. Höll sig hel och helade hela vår högerflank ifrån onda angrepp oavsett de hette Balotelli eller na$ri och vi inföll i den säkerhet, endast en säker och rakt igenom felfri högerback kan ge oss.

Koscielny: 4/5. Gjorde inte så mycket väsen av sig, men höll sig ändå ständigt på rätt ställe och tätt intill precis rätt shittyrygg. Är liksom Mertesacker fast mer Koscielny, fast ändå inte, fast på ett bra sätt. Så dj-la nasty, när vi som bäst behövde det.

Vermaelen: 4/5. Höll på att kosta oss segern. Först i första halvlek när han, högst olyckligt, hamnade i vägen för RvP's nick och sedan i andra när han missade chansernas Royce Rolls. Var ändå ständigt uppumpand precis på det sättet vi älskar att se honom.

Gibbs: 3,5/5. Byttes ut tidigt i andra, vilket jag måste erkänna att jag inte riktigt förstod meningen i. Skadad? Sparas inför onsdagen eller bara ett resultat av trupprotation? Oavsett, så tycker jag att han gjorde en bra match med ständiga överlappningar på en vänsterkant som dels höll tätt, men framför allt var gott hotfull framåt. Håll dig hel, pojkvasker.

Song: 5/5. Storhelgens betongkeps av för en spelare som jag trodde gjort sitt för säsongen, när EPL's domarkår fortsatte se mellan fingrarna och Balotelli fick gå bananas på Arsenalben. Hade en dipp efter smällen men återkom i magnifikt tillstånd i en andra halvlek där han både registrerade offensiven och styrde defensiven. Stort spel av en stor man. Ständigt upprätt, ständigt i still, ständigt i klass. Tack Song.

Arteta: 5/5. Vad mästerforumist zimzon än säger, så kan ingen ta ifrån Arteta dagens insats. Han var stundtals generande säker i sitt brytningsspel och fick manu-Mats att tämligen gå upp i brygga av latent liggande Arsenal-kärlek. Att just Arteta fick göra det avgörande målet fick bara soffpotatis D&M än mer förförd av denne dansbandsikon. Denne Songs parhäst, som endast fick se sig besegrad av just Song, eller vette f-n, kanske tog han hem MoTM ändå. Underbar vristträff som skickade skit-shitty till den titellösa bakgård endast miljarder investerade pund kan förnimma den reella smärtan av. Du sover gott i natt, Mikel.

Rosicky: 4/5. Ständigt med huvudet högt, ständigt på väg fram och ständigt hårt tagen av shittys centrala diamant. Fick mycket stryk, men slutade aldrig att löpa, slutade aldrig att transportera boll och slutade aldrig att vara det bultande hjärta vi så oändligt behöver. En stor insats i det tysta. Av en stor fotbollsspelare.

TW14: 2,5/5. Hade sina goda stunder och hade sina sämre. Var inblandad i en del spännande anslag, men föll så ofta till föga för gamla synder av förutsägbarhet. Och shittybackarna må var skit, men dumma är de inte. Så därför föll lille Theo lite väl offer för sin egen endimensionellhet. Stort plus för hans defensiva arbete. Grymt löpt.

RvP: 3/5. Kungen av Kungar hade stolpträffen vi alla önskade skulle förlösa oss. Men som ni vet så vart det bara en stolpträff och intet av mål. Var ändå underbar att se. I all sin vilja att leda laget framåt, i alls in strävan efter att anfall efter anfall vara både nr 10 och nr 9. Man kunde verkligen, trots alkodimman, se shittys monumentala respekt för allt vad han vidrörde. Och det var viktig för oss, det skapade ytor och det gjorde andra spelare tillgängliga.

Benayoun: 3/5. Var väl lite som Walcott, fast med fler alternativ. Jobbade frenetiskt åt alla håll och kanter och var just den komplementspelare vi så ofta sagt oss sakna. Byttes ut för tidigt, mot fel spelare, men annars helt rätt in i gameplanen.

Wenger: 4/5. Kanske borde AOC kommit in i stället för Ramsey och kanske blev vi chockade av Kebabfets tidiga inflik i matchen. Men vad f-n, shitty nedlades och alla är nöjda, glada och pre-Wenger, så länge poängen rullar in. Kanske har du faktiskt satt oss i förarsätet, kanske har du lyckats, ännu en gång, genom ännu en säsong, med ännu ett katatoniskt transferfönster i ryggen? Ta mig till havet, och gör dig till kung. Vad du än gör, mannen, så gör du det gott. Och så vitt jag vet, så vann vi idag. Eller hur!

Nu är ännu en storhelg lagd till handlingarna. Svärmor är lugn och fin i TV-soffan, ungarna sover och jag är smått plakat. På finöl, på avklarade familjeträffar och på ännu en underbar eftermiddag som Arsenalsupporter. Jag fick se mitt lag genomföra en smått perfekt insats. Med ett perfekt avslut och med ett perfekt resultat.

Jag älskar Arsenal, och jag är så förbannat stolt. Up you Gunners.

Under min tonårstid ägnade jag all vaken tid, bortsett från födointag, mopedåkning och obligatorisk skolgång, åt hårdrock, folköl och åt att försöka göra det motsatta könets representanter uppmärksamma på min existens. Om vi för en stund lägger folkölen och det motsatta könet åt sidan, och siktar in oss på hårdrocksutövandet, så kommer vi in på elbasen. Din bloggvän D&M var bassist. Och bassister vet man ju hur de är, speciellt om de ger sig hän åt hårdrock.

Den godhjärtade bassisten (jag) försökte vid ett par tillfällen lära en annan ung man, vi kan honom T, att hantera basen, och genom det få tillgång till den genväg till det motsatta könets hjärta och den förhoppningsvis medföljande kroppsliga upptäcktsfärden. T var väl kanske inte den mest läraktige elev jag haft och han var nog inte den vassaste kniven i lådan heller. T hade det inte alltid så lätt för sig. Han förstod inte alltid hur saker och ting hängde ihop och hade inte alltid förmåga att uttrycka detta på ett sådant sätt att adekvat hjälp kom till undsättning.

Det var T som en sommarkväll, när han skulle referera till stadens då ganska nyanlagda golfbana, sade; ”du vet det där stället, där alla snygga bilar står”. Och som en slaskig vinter i slutet av 80-talet, storögt tämligen flög upp ur skolbänken och hängde sig ut ur fönstret, bara för att en brandbil med påslagna sirener, åkte förbi i vinterrusket. När någon undrade över T´s enormt kraftfulla reaktion, förklarade han den genom att väcka undran ”kan det verkligen brinna på vintern? Det är ju så kallt?”

Som ni förstår så var livet inte alltid så skonsamt mot T. Men det som var mest utmärkande för honom var inte hans eventuella oförmåga att förstå eller andra kognitiva tillkortakommanden.  Det mest utmärkande för T var att han var snäll. Aldrig att han lät sina egna konstanta svårigheter att koppla ihop en rak fyrtakt a la Accept med ett trefingrasspel, ta sig uttryck i ilska. Aldrig att hans totala oförmåga att greppa att Steve Harris galoppbas inte berodde på användande av plektrum, resulterade i utagerande gentemot andra medmänniskor.

Någon som saknas?

Nej, för T var, och är förhoppningsvis fortfarande, snäll och en god människa. Inte supersmart, kanske lite småkorkad, men också förmildrande snäll. Det kan man tyvärr inte säga om manshittys Nigel De Jong. Att han verkar kognitivt tveksam, lätt debil och intellektuellt stelopererad kan vara en sak. Men att han adderar det med elakhet, i många fall nästan en pennalism eller en perverterad strävan efter att åsamka en annan människa skada, det är inte snällt, det är dumt, ja rent ut sagt elakt. Att han dessutom får hutlöst j-la betalt, det gör ju inte saken på något sätt bättre.

För där T till slut fann en meningsfull tillvaro, i någon verkstad i en ganska avskiljd del av den stora världen, pysslandes med lite metallbitar i olika former och storlek, där huserar De Jong på en av världens största och bäst belysta fotbollsscener, The Barclays Premier League. Där T, smart nog, såg till att inte utsätta sig för alltför stora utmaningar av hans eventuellt svagare sidor, där tämligen kastar sig nämnde De Jong in i situationer där han prövar sin förmåga att samspela med andra människor.

Nog kan väl jag ibland tycka att det är frigörande och uppmuntrande när människor utmanar sina egna begränsningar och testar sina förmågor till det yttersta. Men det De Jong har slagit sig in på är helt fel väg. För hans testande av sina, troligtvis ganska påvra mellanmänskliga förmågor, har för länge sedan gått från att vara uppfriskande eller smått humoristiska såsom i lyteskomik, till att vara en källa till grava personskador och bara tragiska.

Nu möter vi De Jongs mansour på söndag och det är bara att hoppas att han får sitta bredvid na$ri på bänken. Får han spela så vår vi be till högre fotbollsmakter att han inte får möjlighet att skada någon av de våra och att Mancini lyckats avleda honom från interpersonella situationer där våra spelare kan vara inblandade. Eller rent av fått för sig att skona oss, resterande fotbollsvärld och De Jong själv från hans ohämmade destruktion.

För om De Jong nu, uppenbarligen, saknar T´s förmåga till insikt, varför tar ingen annan person över ansvaret? Fixar inte Mancini det heller, så varför går ingen annan bara in och plockar bort honom från scenen? Väck med illbattingen, iväg, finn dig en annan skrubb att stå vänd mot väggen i. Någon som lyfter upp honom och ställer honom i ett hörn av världen där han inte i varje sekund utsätter andra för ständig fara? Kan det vara så svårt? T? Har du något förslag? Har du plats för De Jong i någon verkstad? Kan han få sticka och brinna på vintern?

Efter en helg som i princip var shit rakt igenom, där vi förlorade, spurs och che£sky vann och där fotbollsallsvenskan, för undertecknad, började i nedstämt moll, så kräver denna vecka ett återupplivande av den gamla listtraditionen D&M Shit-Chat. Där jag listar tre saker som är smörja och tre saker som är så bra att de borde snackas upp ett par steg. Så sätt er ned i båten, spänn fast livbojen runt den ymniga buken och lösgör dragglinan från din emotionella högerfot, för nu kör vi.

Shit: 

3: Vår brist på konstans. Jag vet att detta kan anses se ut som bortskämdhet, att man efter att vi vänt säsongen och radat upp ett pärlband av vinster blir surmulet bitterstinkande för en förlust på Loftus Road. Men eftersom vi själva, genom bedrövlig start på säsongen, satt oss i nuvarande situation, är vi pressade att vinna nästan alla matcher vi spelar. Och då måste man även vinna de matcher man spelar dåligt i. Som mot foolsen och Toons. Vi måste ha dåliga dagar och ändå komma hem med tre poäng.

Vi måste vara konstanta, dvs. pitcha upp våra dippar till en dräglig nivå, där matcher mot nykomlingar och/eller lag runt nedflyttningsstrecket, bara vinns och lagen avfärdas av den enkla anledningen att vi faktiskt är ett bättre lag. Så är det inte idag och just denna brist kan komma att kosta oss en plats i den moderna fotbollens finrum, Champions League.

2: Wengers envishet. Här är jag medveten om att jag kan bita mig själv i svansen, hugga mig själv i foten, bita den hand som föder mig eller vad det nu heter. Oavsett så riskerar jag detta eftersom det på många sätt är just Wengers envishet som gjort både honom och Arsenal till så stora som han/vi är. Men det faktum att Wenger uppenbart har favoritspelare som bara han ser något gott i, och därför väljer att matcha dem, kan visa sig ha enorma konsekvenser för oss.

Exempelvis värvade han in en EPL-van Benayoun som habil och acceptabel back-up och truppspelare, men när en startspelare som exempelvis Gervinho, eller för den delen den extremt lovande AOC, visar tecken på trötthet och behöver avlastning, så använder han inte den inlånade back-uppen, utan sätter en central mittfältare, som säkert kan bli någonting bra med tiden men just nu är att anses som stående på tillväxt, som vänsterytter. Resultatet blir pannkaka, minus mys och tacksamt syltkladdiga barn vid middagsbordet. Wengers envishet och principer gick före klubbens bästa och det gick väl lite sådär.

1: Wengers ständiga vilja att matcha spelare för vad de kanske kan bli, och inte för vad de just nu faktiskt är. En gång i tiden fylldes vår startelva rakt igenom av spelare som var bra och som togs ut för att de just då var grej of the day. Sedan gick åren, fotbollens totala paradigm skrevs om och Wenger var, eller ansåg sig vara, tvungen att lägga om kurs. 

Vi slutade köpa världsstjärnor och övergick till att skapa dem, som det så fint hette. Fortfarande är allt gott, men de senaste säsongerna har vi allt mer sett spelare i startelvan som förvisso kanske kan bli bra, såsom i tidsformen futurum, men som i presensformen inte alls är det. Vi har tvingats se Diaby som vänsterytter, vi har sett Denilson prenumerera på matchavgörande box-to-boxfunktionen trots att han bara lyckades mot Everton borta säsongen 09-10 och vi ser just nu Aaron Ramsey ständigt få gå före i kön. För att nämna några.

Bring me the hammer and a nail. Bild: D&M

Självklart behöver unga spelare speltid för att utvecklas, men detta inskolande måste ske med varsamhet, det måste vara baserat på att dessa unga får göra det tillsammans med erfarna spelare att luta sig mot och det måste göras på ett sådant sätt att klubben inte, på något sätt, drabbas i realtid. Där är vi inte idag och det är en av förklaringarna till att vi inget vinner.

Som ni såklart förstår så hänger dessa tre punkter ihop och flätas snabbt samman till ett tätt, tätt nät av oskönt förlorande. Vi fångas upp i medelmåttlighetens förljuget gungande hängmatta och vaggas där till den sövande acceptans som alltid föregår undergången.

Chat:

3: Fri-TV. Enligt TT har nu ett åttaårigt avtal i dagarna ingåtts, där den publika eller semipublika televisionen är garanterad att visa såväl damernas som herrarnas fotbollsvärldsmästerskap till och med 2022. Fotbollsfantaster landet runt behöver alltså inte lägga om budget eller gå i clinch med HSB, Hon Som Bestämmer, för att genomföra de ekonomiska uppoffringar som tillgång till betaltelevision för många kräver. Bröd och skådespel eller en sista solid utpost i en övrigt förvirrad värld.

2: EPL. Jag vet att endast ett av de åtta kvartsfinallagen i Champions League var engelskt och att detta lag, till på köpet, var skitlaget che£sky. Men jag tycker det är underbart att mitt favoritlag spelar i den liga vi gör. Där, i princip, alla kan slå alla. Där inte två lag får 50 % av hela TV-avtalskakan och därmed spelar i en helt egen och avskiljd division, och där resterande arton lag delar på resterande hälft och således gör upp i en egen division 1B. Att mitt lag inte spelar i en liga där arenor är söndertrasade slagfält, där spelare tar emot miljontals kronor för att göra självmål och där alla skyller på alla i en aldrig sinande stinkström av kliade ryggar och cementerad nepotism.

Jag njuter av att följa en liga där, i princip, varje match har oviss utgång. Där lag slår lag som sedan besegrar lag som slog det förstnämnda och där så många avgörande kamper fortfarande är oavgjorda och up for grabs. Jag njuter av matcher i furiöst högt tempo, av bländande artisteri och av fotboll av yttersta världsklass. Jag njuter av English Premier League, underhållning när den är som mest relevant.

1: Wengers, vad det verkar, återfunna framförhållning. Denna punkt är inte kommen ur ett dåligt samvete för att jag givit klubbens Boss två av tre platser på shitlistan, utan endast för att det, trots rådande jämmer och elände, börjar lukta vår och kännas som lite liv i klubben. Självklart vet jag att rykten bara är rykten, men många av Wengers uttalande kring kommande sommar i relation till det kaos han kände under föregående, talar för att vi kanske, trots allt, har en ganska trevlig sommar att se fram emot.

En sommar där Wenger slutför affärer före fönstrets elfte timme och kanske till och med sätter stora delar av truppen före sommarens mästerskap. Där kan kanske handlar in det vi behöver utan att först ha säkerställt inkomster genom att kränga iväg truppens dökött. Vi skulle då inte bara få en färdig trupp när ligan börjar, utan även slippa de emotionella berg och dalbanor vi, under senare åren, fått vänja oss vid och som tär så enormt på oss arsenalister världen runt.

Visar Wenger aktion och inte bara ord, så visar han även en tydlig återgång till det synsätt som gjorde oss så framgångsrika under hans första halvlek i klubben. Jag skulle älska att sitta under kommande EM med två, tre redan inhandlade storspelare, som blommar ut än mer i Svenne Banans fotbollskonsumerande sommaren igenom. Så en Wenger som lämnar sovsäcken på surarbänken och genomför de affärer som klubben behöver när klubben faktiskt behöver det, och till det finns det faktiskt tecken som tyder.

Nu lämnar vi, och med denna lista, föregående helg av vidriga resultat och ser fram emot en omgång. Där vi nedlägger shitty, där Wigan intar Stamford Bridge och där spurs åker på storknock på The Stadium of Light och återförs till det behöriga avstånd vi alla känner att vi behöver dem på. Mer om vårt kommande möte med shitty utlovas i morgon kväll alternativt lördag förmiddag.

Up you Gunners!

Nu är vi mitt uppe i en smet av Champions Leaguekvartsfinaler där Arsenal återigen inte deltar. UEFA’s uppenbart slumpmässiga lottning har råkat välja samma tema slumpmässigt omöjligt att förutse, där storlag får möta blåbär. Storlagens deltagande säljer matcher och därför råkar det alltid liksom bara bli så att de slipper möta och slå ut varandra.

Det finns dock en match som avviker från denna slumpens uppenbarelsemönster och detta efter att rent matematiska förutsättningar varit avgörande. Av de åtta lag som var kvar i turneringen fanns fem storlag och tre blåbär, med passus för att Olympique de Marseille i nuläget är lite varken eller. Dessa matematiska förutsättningar ledde till att ett två storlag var tvungna att möta varandra och som ni vet blev dessa storlag Milan och Barcelona. Så det kan bli.

Som svensk fotbollskonsument är det i princip omöjligt att inte släpas runt i en gyttja av tvångsmässigt riktad zlatanjournalistik och om det kan man tycka vad man vill, men eftersom läget är som det är, kvarstår bara att acceptera det. Och Milans motståndare är inte heller helt obekanta för oss arsenalister. Inte bara för att väldens bästa fotbollsspelare spelar där, för att laget är guds gåva till den estetiskt mest perfekta fotbollen eller för att klubben är mer än en klubb och är den goda rättvisans stolta fanbärare.

I detta storslagna och på sin akademi fullt vilande Barcelona FC, spelar nuförtiden vår före detta lagkapten. Att spelare lämnar oss för Barcelona är inget nytt. Vi har sett Hleb, Henry och Overmars ge sig hän åt gb-glassrandigt med blandade resultat, men med Cesc Fabregas är det på många sätt annorlunda. Där Overmars lämnade för en säsong i den katalanska klubben, där Hleb i och med flytten sade adjö till sin karriär på toppnivå och där Henry rundade av sin karriär på ålderns höst, där flyttade Fabregas till klubben som 24-åring med, vad vi får anta, ett stort antal goda karriärsår framför sig. Han gjorde det som lagkapten och han gjorde det efter att klubben ändrat spelsystem med en enda spelares bästa för ögonen, nämligen Fabregas’. Fabregas var grundbulten på vilken allt byggande då vilade.

Så vad tycker vi då, idag, om denne Cesc Fabregas och hur ser vi på hans framtid i den andra klubben? Skall vi tacka för åren han gav oss och önska honom all lycka till iklädd rödblårandigt? Eller skall vi suga på bitterhetens ljuvliga karamell så länge som bara är möjligt och önska olyckans korpar full access till hans spelarkarriär? Eller skall vi välja den diplomatiska medelvägen och lite smått hålla på honom när han springer slalom där i Kontinentens SPL eller kanske rent av bara bortse från honom och hans tid i klubben?

Francesc Fabregas gör bort sig big time. Bild från Bildbyrån.

Personligen är jag enormt kluven i frågan om vem Fabregas är idag. För mig var Fabregas inte bara en underbar Arsenalspelare, för mig var han på något sätt också framtiden personifierad. Han var beviset för att Wengers syn på världen, stämde överens med verkligheten och för att det faktiskt gick att skapa storstjärnor i relation till alla monetärt dopade köpelags ändlösa inhandlingslistor. Det var sångerna om Fabregas som jag först lärde min son, efter att han stapplat sig igenom ”Vanilj to the Arsenal”, sittandes i lekplatsens småbarnsgunga, och det var nr 4, som var det vackraste av alla vackra rödvita nummer.

För mig var Fabregas så mycket Arsenal 2.2, fast in a good and winning way. Jag hade lagt så mycket förhoppningar i hans oändliga briljans och valde att tro på det han gjorde när han kysste klubbmärket. Och när tron på en gemensam framtid är så konsoliderad så blir sveket så enormt stort. För jag anser att han svek oss. Jag anser att han hade så enormt många chanser att göra helt andra val. I förhållande till sina ungdomskamrater och deras patologiskt korkade uttalande, i förhållande till barcelonas ständigt pågående tapping-up samt i förhållande till sin dåvarande arbetsgivares tysta lojalitet och bakbundna händer. Han gjorde ingenting för att påverka den rena prisdumpning som barca iscensatte och han gjorde ingenting för att motsvara allt som Wenger och Arsenal investerat i honom och hans utveckling.

Vi kan tala om hans hemlängtan, om att han innerst inne alltid var katalan och nu hade uppnått den stjärnstatus som möjliggjorde spel i sin barndoms drömmars klubb. Dessa argument skulle förvisso kunna fungera smått förmildrande, men Fabregas var redan då en vuxen människa. Han hade skrivit på ett sexårskontrakt där han fått en, för klubben, extremt hög ersättning och han måste anses ha varit i sina sinnes fulla bruk när detta kontrakt signerades.

Vi kan kasta hur mycket smörja som helst på killar som Samir Na$ri, på greadybastard eller Flamini, men frågan är om Fabregas lämnade klubben på ett så värst mycket vackrare sätt. Var den det?

För mig är Fabregas, och hans övergång till barca, fortfarande en källa till smärta. På grund av vad han var och betydde för klubben och på grund av sättet han lämnade. Det gör fortfarande ont, han gör mig fortfarande illa. Så hur mycket jag än älskade honom när han spelade för oss, så har jag svårt att se vår skilsmässa som så vidare lycklig eller ömsesidigt respektfull.

Jag önskar honom, som person, inget illa. Jag hoppas han blir lycklig, finner någon att älska och dela livet med och kanske till och med sätter små mini-fabregas till världen. Men som fotbollsspelare är han för mig numera ett neutrum, ett inte och en spelare utan person. Jag önskar varken honom eller hans nuvarande lag någon vidare framgång och jag hoppas den dagen skall komma då han sätter sig ner, ser tillbaka på sitt liv och inser vad han en gång gjorde.

Vad han gjorde mot klubben som format honom till den spelare han sedan kom att bli, vad han gjorde mot klubben som pumpat in så mycket pengar i hans lönekonto och vad han gjorde mot klubben vars följe kysste vägen han en gång vandrade. Och att han då inser hur liten han är. Hur liten han är i förhållande till andra spelare som gjorde helt andra val och hur liten han är i förhållande till klubben vars klubbmärke han en gång kysste för att bedra den bara månader senare.

Tänk dig en lördag som föregås av en fredag där du är på konsert med hårdrocksbandet Mustasch. Det blir några öl, rikligt med headbanging och lite senare sänggång i svettigare tillstånd än vad önskvärt är. Tänk dig sedan att lördagen börjar alldeles för tidigt med att skjutsa sonen, inklusive fru och dotter, till sonens fotbollsträning. Därefter åker du till andra sidan staden för att hjälpa några kompisar flytta.

Tänk att du därefter åker hem och tar en snorsnabb dusch, innan du åker och lämnar sonen på barnkalas, tar med fru och dotter för att storhandla och följer upp det med att sedan lämna fru, dotter och matvaror hemma och sedan åka och hämta son och bästis på kalaset för att därefter lämna av sonens bästis hemma hos dem. Sedan parkerar du bilen, plockar ur sonen, springer hem för att stångas en stund med datorn och sedan äntligen finner dig parkerad i TV-soffan.

Är du trött? Sliten? I akut behov av en kopp kaffe, en snus och en finöl? Yepp, precis så är det och precis så var det för denna bloggs innehavare och skribent. En inte helt optimerad matchuppladdning, eller kanske rent av just den mest optimerade av uppladdningar, vem vet? För när laguppställningen slutligen fick gås igenom och Gervinho var utbytt mot Ramsey, kändes det som om vad f-n är det som håller på att ske. Och just så skedde också.

Szczesny: 2,5/5. På målen, tja... vad skulle han ha gjort. Tog en del eländesbollar som damp ned i hans område, men släppte in två mål för mycket. 

Sagna: 2/5. Var inte riktigt sig lik idag. Om det berodde på att en dipp var tvungen att komma, på att han fick ungefär 0 % understöd från sin yttermittfältare eller om f-n och hans moster lagt sin onda hand över denna match, det vet jag inte.

Koscielny: 3,5/5. Matchens bästa Arsenalspelare. En försvarsminister som höll sin position, men även knyckte yta från elaka motståndare i randigt. Hann vara otäckt nära ett gult kort i matchens slutskede, när galenpannan Joey (vem har egentligen lyckats i livet med ett sådant tilltalsnamn?) Barton höll på att falla offer för filmningsdriftens oömma klor.

Vermaelen: 1,5/5. Gick bort sig totalt på Taarabs 1-0-mål, men var å andra sidan tämligen övergiven av de lagkamrater som var satta att ta bort ytan framför honom. Överlag lite fladdrig och ofokuserad. Kryddade det med att halka vid upprinnelsen till QPR's segermål och därmed ge öppen gata för randiga oskönheter.

Gibbs: 2/5. Fungerade i Ramseys närvaro mestadels som ytterforward och gjorde så med den äran. Skönt att se att han jobbade åt båda ändar och faktiskt, mestadels, rodde projektet i land. Dansade som ensam deltagare i någon form av Singelparty på sin kant, för någon vänsterytter fanns inte att tillgå. Ensamt är inte kul, inte heller idag.

Song: 1,5/5. Gjorde det som Song numera tenderar att göra, nämligen en tämligen kass första halvlek. Passade vackert, men svek, tillsammans med Arteta, i defensiven. I andra halvlek fortsatte han, men återigen var han ganska misslyckad i sina försök. Man önskar så mycket mer av honom, säkert för att man vet att han har så mycket mer att ge, än han gav oss idag. Är han ännu ett offer för Wengers totala ovilja att rotera i truppen?

Arteta: 2/5. Precis som Song så passade Arteta vackert vid ett flertal tillfällen i 1:a halvlek, men på samma sätt som Song, så gav han bort det centrala mittfältet till QPR. Friskare vilja i andra, men vad hjälpte det. Han lät fortfarande bli att cementera ett grepp, han lät, tillsammans med Song, fortfarande QPR få hålla för mycket boll och gav oss på tok för lite framåt.

Rosicky: 2/5. Goda initiativ med spel framåt i banan, men fastnade i QPR's defensiva nät. Snurrade runt och vann mark, men misslyckades i den sista passningen, varför RvP ännu en gång blev isolerad på topp. Blev återigen förskjuten ut på en semikantplats, vilket återigen gav intet. Och varför skjuter inte karln?

TW14: 2/5. Kändes inledningsvis som en typisk TW14-insats, med slarvigt passningsspel och lågt bolltempo, men så sökte han sig plötsligt inåt i banan, fick ett stycke smör av en liggande RvP, högg som en kobra och högg igen på returen. Mycket bra mål, men varför kunde han inte följa upp detta med en bättre andra halvlek? Varför kunde han inte göra sig användbar vid fler tillfällen än vad han gjorde? Ja, inte vet jag.

RvP: 2/5. Borde absolut satt den fantastiska chansen i 58:e minuten, där han blev förvånande fri och lät Kenny få glänsa med TV-räddning. Försökte matchen igenom att vara spelbar, men fick inte vad boll han behöver.

Ramsey: 1/5. Ja, han verkade, i första halvlek, vara någon form av vänsterytter, men som det var han tämligen resultatlös. Stillastående i det offensiva och slapphänt i det defensiva. I andra halvlek sökte han sig mer centralt och där fortsatte eländet i form av

Wenger: 1/5.Alltså, jag vet att Zinedine Zidane, någon gång under sin Juve-period, lämnade det tätt befolkade centrala mittfältet för att söka sig nya och mer tillgängliga ytor på ytterpositionen, och jag vet att han sedan skapade historia på denna kreativa ytterposition. Hatten av för Wenger för hans nytänkande eller respektfulla relaterande till fotbollens historiska milstolpar, men är det inte lite väl optimistiskt att hoppas på att Ramseys positionsrockad skall skapa samma historia? Jag vet inte, men resultatet ser i varje fall hittills inte ut att bli fotbollsmagi. Bra byten, men allt för sena. Vi ser att Wengers förkärlek för vissa spelare ibland kostar oss poäng, idag var ett av dessa tillfällen. Skulle rumsterat om i stiltjet, enormt mycket tidigare än vad han gjorde.

D&M: 3/5. Med ett nästan Formel 1-ligt klädbyte matchade jag, efter ovan nämnda dusch, min stressfraktur till nylle med riktigt proper outfit, på barnkalas såväl som i TV-soffan. Det man inte har på insidan får man ha på utsidan, tänkte farbrorn och lade armen om familjens yngste fotbollsautistiker. Ett plus för att jag, i halvtidsvilan, han med att dels lyssna på fruns prat om vänners relationella trassel, om pollenallergins inverkan på det själsliga livet samt dra en, inte helt oäven, ordvits.

Loftus Roads planskötare: 1/5. Uppenbart kompis med sin kollega på San Siros, för maken till matta att halka omkring på var länge sedan vi såg. Uselt att EPL fortfarande får ha mattor som dessa, utan att arenadelande rugbylag går att hyvla över skuld på.

Nej, det här var kass och just nu är det kass. Skit-che£sky lyckades vinna över Villa och nu får vi bara hoppas på att Swansea lyckas uppbåda lika bra spel borta, som de brukar ha hemma, och klår skiten ur sprudsarna i morgon. Usch, vilken lördag, det här var inte kul.

Nu skall vi besöka Queens Park Rangers och Loftus Road där vi inte spelat seriematcher sedan säsongen 95-96. Klubben QPR har alltså haft en femton år lång vistelse på den engelska elitfotbollens bakgård och detta är mycket för en så stor och stolt klubb som The Super-Hoops from The Loft.

Dessa Hoops har av någon anledning alltid haft en ganska stor fanbase i Sverige. Vad detta beror på kan man ju bara gissa sig till och min första är att orsaken går att finna i de Tipsextrasändningar där klubben förekom relativt frekvent på 70- och 80-talen. En annan gissning kan vara att orsaken ligger i klubbens, för engelsk associationsfotboll, ganska ovanliga tvärrandiga tröjor och att dessa på något sätt har kunnat attrahera unga män från ett på estetik utsvultet land som Sverige. En tredje gissning kan vara att de Sverigebesök som klubben gjorde ett antal somrar, just innan det gick utför för klubben, kan ha resulterat i en och annan Hoopsfrälsning.

QPR var det första engelska lag som jag såg i verkligheten. Detta då de i samband med något av sommarbesöken gjorde slarvsylta av en lokal klubbkombination någon gång under sent 80-tal. Eftersom jag inte har några som helst böjelser av det slag, så kunde det aldrig bli någon djupgående relation eller spännande bokstavskombination mellan QPR och D&M. Det fanns liksom aldrig någon förutsättning för ”är lika med sant”, där.

All disco dance must end in broken bones. Bild från Flickr.com "glediator"

Nej, för redan då och redan där hade QPR ett rejält skamfilat rykte. Deras hemmaarena hade den allt annat än sköna Omniturfmattan, det vill säga en ganska primitiv föregångare till dagens plastgräs, vilken inte bara gjorde bollstudsarna omöjliga att bedöma och förutse, utan även gjorde glidtacklingar förenade med smärre livsfara. Inte för den spelare som skulle råka vara föremål för tacklingen utan för den som ämnade utföra den. Oskönt är ju bara förnamnet, och det behöver du inte vara traditionalist eller anglofil gegg- eller tacklingsfetischist för att tycka.

QPR hade inte bara ett rykte om att vara plastigt disco i förhållande till gängse önskan om traditionalitet. Klubben drogs även med ryktet att vara ett så kallat turistlag och var någon sorts föregångare till dagens allmänt utbredda, och självklart illa omtyckta, fotbollsturism. Medelålders par åkte tillsammans med andra medelålders par på långhelg till London. Efter fredagskvällens musikal och vinpimplande, spenderade damerna sin lördag på Harrods, medan herrarna gick till närliggande Loftus Road för att praoa som fotbollssupporter.

Under detta 80-tal vars senare del tämligen dyrkade både plasten, neonet och discon, var det en total självklarhet för mig att utvecklas till läder- och nitförsedd hårdrockare. Ni förstår själva hur omöjlig ekvationen Disco-QPR och Heavymetal-D&M var och lika självklart vet ni att det fick bli ett gyttjigt, otrevligt och illa ansett one-nil-to-the-Arsenal i stället för ett poppigt, trendigt och tvärrandigt discolag med alltid rena och obefläckade hemmatröjor.

The Home of all Good. Bild: D&M

Och på den vägen är det. En till synes harmlös småklubb som nu slagit in på The Chelsea Road, vilken går parallellt med The Eastlanders Walkway, och tillskansat sig ett solitt ägarkonsortium. Ett lag som inför sin comeback i fotbollens översta hyllplan valde att höja biljettpriserna till sin hemmaarena med en sisådär 40 %. Inte för att de behövde pengarna, utan bara för att de kunde. Och för att de endast ville ha besökare med klass, stil och fet plånbok. Nu backade de i och för sig ifrån dessa ockerpriser, men nej, det laget kunde det aldrig bli för en sådan som mig. Eller för en sådan som du.

Men om det nu ändå skall dansas på lördag, så skall vi salutera våra vänner och kompetenser på Viasat och göra det till denna sång.