Davidsson & Mannen

Kära, bästa bloggläsare. Här står vi nu, i denna stund, inte bara inför en helg som totalt saknar innehåll av någon som helst vettig fotboll (läs: Arsenal, EPL eller Football League i fallande skala och fallander sanningsgrad) utan också inför en period av påtvingad kontemplation, av rekapitulation och av sårslickande. Inga avledande ligamatcher att hänga upp sitt följande kring, ingen uppstart av Europaspel att vända och vrida på och inga motståndarförluster att, i brist på Arsenalsegrar, gotta sig åt. Och inga transferrykten. Inga spelaraffärer. Inte det heller.

Nu har fönstret slagit igen för denna sommar. Det var öppet i två månader mellan förste juli och förste september, 18.00, engelsk tid vilket gav de engelska klubbarna 62 dagar på sig att, utifrån rådande ekonomiska, personella såväl som fotbollsmässiga förutsättningar, optimera sina respektive spelartrupper.

Jag har tidigare skrivit om Newcastle United som den moderna fotbollens svar på Prins Orlando (vilket försvann då Arsenal Sweden bytte plattform och därför inte går att länka till) och jag har skrivit om ett möte jag hade med stadens invånare, deras sätt att fira påskafton och mina känslor för dessa människor.

Efter att ha spenderat stora delar av helgen i thrash-metallens sällskap och efter att tröskats sönder och samman under gårdagkvällens impotensmöte med lfc, ville jag liksom bara vandra vidare längs med referensernas minneslund när vi nu, idag, står endast en vecka att domedagsdörren slår igen i våra ansikten. Jag hade först tänkt döpa dagens text till ”For Whom the Bell Tolls”, men det kändes både för litterärt för en simpel fotbollsbloggare med förkärlek för hårdrocksreferenser och till det även något dramatiskt. För ”fotboll handlar inte om liv och död.

Efter mina semianala övertramp i fotbollenssystematikens absoluta gråzon, känner jag idag att jag vill vara mer direkt, vara mer bollerövring-snabb passning på medspelare i hög fart-mottagning och skott i mål. Mer Va-Va-Voom med Vieira, Bergkamp och Henry än Zzz-tiki-zzz-taka med Denilson, Fabregas och Adebayor. Om man säger så. Detta är min ambition. Liksom.

Arsenals manager Arsène Wenger får ofta kritik för att inte vara en matchcoach kompetent nog att föra klubben åter till den absoluta ligatoppen. Att han inte bara är för ideologisk, vissa skulle till och med säga teologisk, i sin fotbollsuppfattning, utan också totalt saknar den grad av pragmatism man skulle kunna anses behöva för att segerrikt kryssa genom den grynnrika farled som EPL-säsong är. Att Wengers Arsenal spelar som Wengers Arsenal och så är det med det. Oavsett spelarmaterial och oavsett motståndets art. Wenger don’t do tactics, brukar det ju heta.

Ja, men ni vet ju själva. Englands alla tidningsbaksidor hade idag varit fulla av besvikna Wengerminer, av slaknande kanoner och av klubbemblem som spruckit mitt itu. Det hade verkligen varit kris, ris, jämmer och elände. Det hade varit fiasko, misslyckande, f-n och hans moster. Här i D&M-bloggen alltså. För jag är inte bättre än någon annan, jag har samma invärtes Krösamaja redo att sticka ut en vårtig snok och snora ned världen med, redo att gå lös med kvasten över all arsenalsk ovett och redo att skrocka om eländets elände.

Som du som uppmärksam läsare redan har begripit så är jag inte bara en surgnällig Arsenalfarbror med förkärlek för solid defensiv, utan är även förälder till två barn som nu har lämnat tiden i den absolut minsta storleken för den där de inte bara är tämligen pratbara, rent av resonabla, utan där de också skaffat sig någon form av egna preferenser. De sportsliga varken är eller har varit ämne för diskussion, men i den musikaliska delen av tillvaron har de redan tagit tämligen omfattande skutt från ursprungets källa, dvs. jag och min.

Hej och välkomna till ännu en säsong på Arsenal Swedens hemsida i allmänhet och till/invid min lilla fotbollsblogg i synnerhet. Jag hoppas att ni har fått vad sommarledighet ni behövde, att ledigheten varit till belåtenhet och att saknaden över adekvat fotbollsrelaterat bloggande (ja, men tjenare) inte varit allt för stor och allt för smärtsam.

Nu är det sommar och säsongen 2014/2015 är för länge sedan över. Jag har avlagt ännu ett år som bloggare på Arsenal Sweden, jag har producerat nittionio blogginlägg, vilket i och för sig skulle kunna anses vara allt för få för en bloggare på en plattform som Arsenal Sweden, men är ändå ganska nöjd över det jag utfört. Inför säsongen begravde jag The Headmasters Ritual-serien, där jag tidigare, efter varje spelad match, skrev om matchen och betygsatte spelare, Wenger, domare, Anfields publik och insekter, min egen insats eller vad jag nu ansåg vara relevant att betygsätta.