Davidsson & Mannen

För ett antal år sedan, långt före streamingfunktioner som Spotify satte musikkonsumtionen i en annan kontext, bodde jag i den göteborgska stadsdelen Haga. Mysiga om än vansinnigt lyhörda landshövdingehus, en oändlig mängd caféer med überstora bakverk som specialitet och svindyra inrednings- eller barnklädesbutiker i förstadiet till det hipstriga, slog ann tonen för det pittoreska på gränsen till fryntliga. Och där bodde jag, i en etta på tredje våningen med ett fönster mot den lilla innegården och två mot gatan.

Det har känts så bra under så lång tid nu. Inte bara av att vi som klubb gjort så mycket rätt på fotbollsplanen och i tabellen, att Edu, Arteta och Garlick gjort så mycket rätt på spelarmarknaden eller att Arteta lyckats föra laget och klubben närmare supportrarna och supportrarna närmare laget och klubben. Borta har hatet varit, glåporden mot de för stunden utpekade syndabockarna och borta har även skyttegravskriget mellan fansgrupperingarna varit. Ni minns alla Wenger Outs vs.

Förra gången Arsenal spelade på Selhurst Park var jag där med sonen Henry. Saliba, Jesus och Zinchenko skulle alla strax göra ligadebut för Arsenal och jag och Henry värmde upp med underbar allsång på en av bortapubarna precis som en skall göra. Det var helt underbart och den enda lilla haken var att vi hade platser på neutral läktarplats, just bredvid bortasupportrarna, vilket vi innan match tyckte var bra men som vi sedan förstod medförde en ansenlig utmaning.

Det kan väl inte finnas en endaste liten kotte i hela granskogen, i varje fall inte någon dinglandes i västvärldens. Ingen som du eller jag hänger och svajar med och i varje fall inte någon som spenderar sina lördagseftermiddagar, plus minus några dagar i veckan, med att göra det vi gör. Ingen lär väl ha missat. Ingen bolleksintresserad öbo med njurpaj mellan tänderna, te-missfärgade gaddar och inte heller någon med minsta lilla koll på fotbollstransfers. Ingen är i famlande ovetskap och inte någon kan påstå att det inte gick att få koll. Vi vet. Alla vet.

Ni vet ju alla hur det var i våras. Vi ledde ligan i ungefär tretusen omgångar, var enligt experterna klara ligasegrare redan i februari och vi hade allt i våra egna händer. Vi spelade underbar fotboll, Arteta hade fått tillbaka fansen på sin sida och varje match på Emirates var som en euforisk karnevalsdans utan en morgondags baksmälla att bekymra sig över. Sedan kom skadorna. Vi gick vilse i Europa League och plötsligt föll vi ihop, om inte som ett korthus så ändock med avsevärd tydlighet. Vi föll och shitty fortsatte springa.

Sedan drygt fem veckor tillbaka hoppar jag på kryckor efter att ha korrigerat en fraktur jag haft i många år. Därför har jag fått bli varse om vad många andra har som sin permanenta vardag. Att sakna samma rörelseförmåga som stora merparten av andra har. Att vara lite mindre oberoende och lite mer beroende av andra. Och då har jag ändå bara hoppat på kryckor, inte suttit i rullstol eller framfört permobil. Och jag gör det bara under en kort period av mitt liv. Ändå har jag lärt jag mig så mycket.

Jag försöker faktiskt driva verksamhet här, försöker få trötta och sjuka medarbetare att komma tillbaka i produktion och att få rätt antal pinnar in i ett plan- och styrredskap. Få möten till stånd, beslut att fattas och planer att antas. Försöker få problem att bli till möjligheter, utmaning finna sina lösningar och att plana ut de pannor som legat i för djupa veck på tok för länge. Försöker korta en tapetrulle-lång to do list något, driva någon form av utveckling och få människor att växa till någonting mer än summan av delarna.

Du såg det på gamla Three Point Lane, du ser det på den nya The Toilet Stadium. tofspurs lika klämkäcka som urlöjliga slogan. Den som vågar vinner. Och jag småflinar för mig själv varenda gång jag ser den. Jag småflinade då, jag har småflinat många gånger genom åren och jag småflinar än idag. För det är ett rätt ordentligt löjligt motto och det är än mer löjligt att slå på stora trumman med det. Men den smärtsamma sanningen är att de sparkade sin tränare efter en 10 matchers knackig säsongsinledning och de ligger nu två poäng före oss med en match mindre spelad.

Som att sakta vandra i en lövskog, just när åskvädret dragit över efter veckor av tryckande hetta och äntligen få andas hög syresatt luft, fri från trycket. Eller som att få känna din älsklings varma hand när stormigt bråk följts av förlåtelse. En lite för tidig försommarmorgon då daggens droppar smeker dina fötter och du sträcker dig som en nyvaken katt. En gammal träta, som tyngt dig i så många år, plötsligt välter över i försoning. Eller när ens barn kommer hem och säger att de haft det bra i skolan och tycker livet är härligt.

Jag vet att vi har varit här förut, grävt ned oss i olika skyttegravar och kastat versaler mot varandra, så många gånger förr. När Wengers tid för länge sedan var över, när Emery inte bara gav bort en Champions Leagueplats i form av en Europa Leaguefinal utan också helt tappade greppet om truppen i slutet av sin inledande säsong. Och nu är vi där igen. Denna gång är det nuvarande huvudtränare, tillika manager Mikel Arteta som är föremålet för ett verbalt krig av ins, outs och allehanda imperativ kastandes över nejderna.