Davidsson & Mannen

Jag vill ha hamburgare, pommesfrites och tonvis med vinäger. Jag vill ha stout, lager och bitter. Ett tunnelbanesystem från himlen sänt, människor precis överallt och den sötsura lukten av sopgubbars hårda arbete. Jag vill ha oresonliga växelkurser, obegriplig rotvälta från någon av de östra förorterna och gentlemän i rundade huvudbonader. Fasansfullt översminkade kvinnor med total avsaknad av klädsmak, ojämna tandrader i alkade medelålders mäns levnadskantstötta ansikten och varumärken jag ändå inte har råd att införskaffa plagg med.

Jag vill ha London.

Jag måste erkänna att jag inte är så värst förtjust i söndagsmatcher. Eller ja, jag älskar att kunna titta på brittisk fotboll även på söndagarna men Arsenals matcher skall spelas på lördagar, allra helst under dess eftermiddag. För annars måste en gå hela helgen för att kunna avgöra om den varit bra eller inte, och till det adderas risken för den sömnlösa natt som i princip alltid kommer efter en förlust. Så du förstår hur läget är för mig just nu.

För några veckor sedan skrev jag om att vinna är sådant en klubb som Arsenal gör. Jag tog avstamp i Freddies ord just efter FA-cupvinsten och förde dem vidare över i den feelgoodighet vi gungades runt i när den segern följdes upp med segern i Community Shield. Och jag säger inte att vi hux-flux har blivit titelutmanare. Jag skulle aldrig sticka ut min gråklätt behårade haka och hävda något sådant, för av nederlagens danande erfarenheter har jag tuktats att veta bättre än så. Men vilken vändning. Vilken U-sväng. Vilket state of intent. Vilken avsiktsförklaring.

Nu är sommaren över, hösten står i form av en nyanländ september för dörren och vanligtvis är säsongen redan igångsparkad för länge sedan. Transferfönstret brukar vara tillbommat för denna gång, trupperna satta och en i varje fall relativ koll på läget brukar ha infunnit sig. Men tja… 2020 hände, allt blev omkullkastat och vår smala lycka gör att ligaspelet nu bara är försenat och varken uppskjutet på obestämd framtid eller inställt för denna gång.

”We have to learn. When you play against this opposition, when you have them, you have to kill them off. That’s the fourth time that we’re had to play with 10 men. It’s not possible for that long against this opposition. And I didn’t like the goal we conceded”. We have to learn.

Jag förstår om några kommer att tycka at detta framstår som en högst märklig anakronism, som någonting så främmande att det nästan inte går att förstå eller som ett osnutet kärleksbarn framavlat av Barnen från Frostmofjället och Den Lilla Flickan med Svavelstickan. En metamorfos som med darrande underläppar skapats i en stinkande skurhink till bredden fylld av jämmer och elände. Men när jag växte upp var all daglig barnanpassad Tv-underhållning som en unge fick, 30 minuter barnprogram efter en kvarts Språka på serbokroatiska.

Du hör gruskornen knastrandes förflyttas under tyngden av din fot, du tar ett steg till och hör samma stillsamt lugnande ljud igen. Bakom ryggen hoppar en katt fram genom det höga gräset, drar med sig en svala i farten och hoppar vidare in i en buske för fortsatt jakt. Du tar nya steg vägen fram, slår in på en stig in i lövskogen och du stannar till för att lyssna till ljudet av trädkronors susande. En total tystnad till bredden fylld med ljud, om du bara står still, om du bara pausar, om du bara vinnlägger dig.

Utanför fönstret viner hårda vindar av virusvarningar, domedagsprofetior och Armageddon. Du sticker ut näsan utanför dörren, ryggar tillbaka och känner efter. Jag tror att jag känner mig lite sjuk, jag måste nog vara hemma från jobbet idag. En vill ju inte smitta någon, eller hur? Du refererar till andra men tänker …också på andra. Vår lilla värld blir än mindre och i den lilla, lilla världen får versaler, utropstecken och imperativ ofantliga storlekar. Jorden håller på att gå under och du med den.

Jag har egentligen aldrig varit speciellt intresserad av dikter eller poesi. Trots att jag kan älska vackra formuleringar, snärtiga meningsuppbyggnader och målande metaforer i böcker jag läser, har jag liksom aldrig haft tålamodet eller sökandet i mig utan alltid föredragit romaner och biografier framför lyrik. Liknande är med musik där en bra låt kan bli underbar med rätt text men där en dålig låt kan aldrig kan räddas tack vare texten. Även om jag gillar att knåpa med ord, så blir det ibland bara en ström utan sammanhang, utan kontext.

Ni vet alla dessa stunder, alla dessa timmar och alla dessa många, långa veckodagar inför. All tid, alla år. Alla år av att både hoppas, tro och hysa tonvis med rädsla i en och samma stund, i ett och samma steg. Kanske inte älska och hata men ändå älska och tvivla? Att både vilja ha men ändå önska sig slippa behöva. Att en hade gjort ett annat val för sisådär hundra år sedan, ett val som hade skapat en annan person, som format ett annat fan-skap och som givit en ett läge att bara behöva vandra i ett enda känslomässigt spår.