Davidsson & Mannen

I helgen blev det som alla redan vetat om en längre tid, även matematiskt, fast- och säkerställt: Arsenal vinner inte ligan den här säsongen heller. Vi har förvisso gått obesegrade de sex senaste ligamatcherna men istället för de arton poäng som vi borde ha tagit har vi, genom tre vinster och tre oavgjorda, bara tagit tolv poäng och således tappat sex poäng på våra konkurrenter. Vi kunde inte hålla en tvåmålsledning till seger mot Hammers, inte besegra ett Palace i klassiskt Pardrewfall och inte lyckas vinna över ett Sunderland under nedflyttningsstrecket.

Utifrån att jag skriver mina bloggar under alias är ju själva konceptet högst icke-privat, varför jag i princip kan vara hur blottande som helst. Jag har i ljuset av min pseudonyms beskyddande sköld alltid ryggen fri och tycker mig därför kunna pendla hej vilt mellan det i högsta grad allmängiltiga och det personligt privatlivsexhibitionistiska, mellan det intellektuella och det primitiva samt mellan det genomtänkta och det rent sandlådemässigt utagerande. Och ungefär det är vad jag ämnar göra i detta inlägg.

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt hoppade på bandvagnen när den sattes i rullning någon gång under 90-talets gungande mitt. Jag kastade mig aldrig in i Magasinets svettdrypande väggar, jag hängde sparsamt på Kompaniet och jag mötte aldrig solnedgången på Frihamspiren i deras sällskap. Jag är först och främst Metal, men när jag under åren även jag, föll för indiepop så var det snarare för den mer skånska eller norrländska än göteborgska.

“Too much time on my hands, I got you on my mind. Can't ease this pain, so easily. When you can't find the words to say, it's hard to make it through another day. And it makes me want to cry, and throw my hands up to the sky.”

För några dagar sedan snubblade jag på en bild. En bild som när den togs och publicerades hade ett enormt symbolvärde och en bild som inte bara hade symbolvärde utan som även slog ann en, i varje fall delvis, ny linje för fotbollsklubben Arsenal. Förvisso saknades en högst vital sjättedel, som då satt sig i en utdragen kamp, men det var ändå en bild som talade om en ljusnande framtid för klubben Arsenal. Och på många sätt även för fotbollslandet England.

Som ni redan känner till så skriver jag inte så mycket blogg nu för tiden. Förr kunde jag sno åt mig en stund på lunchen för att skriva av mig eller samla på mig skrivbara idéer under dagen för att under kvällen utforma något sånär läsbara texter. Nu för tiden äter jag lunch på 12 minuter, jäktar precis hela tiden och är jag inte på jobbet eller urlakad hemma i soffan så sitter jag i bilen och skjutsar någon av barnen till någon av deras träningar. Jag menar här inte att gnälla, jag är nöjd med min lott och tacksam för det fina livet givit mig.

Ingen som läst denna blogg har väl missat att jag nu för tiden bär på en viss ambivalens gentemot klubbens starke man, Arsène Wenger. Att jag förr i tiden stod bakom honom till hundra procent, beundrade honom för hans synnerligen progressiva ledarskap och ständigt tog rygg på Wenger Knows och allt som det begreppet stod för. Men också att jag under de senare åren i Wenger sett en allt mer åldrande man, en man vars envishet stundtals tippat över till rigiditet och en man vars vackra fotbollsideologiska idealism blivit en black om foten snarare än en tillgång för klubben.

Ni som hängt med här i bloggen sedan den startades kanske minns min smått dystopiska, och synnerligen utskällda, text efter att Arsenal förlorat mot liverpool för två hundra år sedan, då jag berättade om mitt möte med en tämligen kantstött figur som sedan visade sig vara en gravt nedgången Olle Ljungström. Jag använde Ljungströms nedgång som parallell till ett Arsenal som då inte bara hade förlorat mot ett av de lag jag hyser störst aversion gentemot, utan också var inne i en fas då spelare efter spelare, av hög kvalité, lämnade oss.

Arsenal Swedenveteranen Woody kommenterade en gång ett blogginlägg genom att citera den gamle Arsenalmanagern Bertie Mee, som när han skulle berätta hemligheten om The Double 70-71-laget gjorde det genom att berätta att det: "Apart from quality we had other qualities”. Och det är liksom där jag tar avstamp. För skall man göra (om än tillfällig) bloggcomeback så skall det göras med en acceptabel referens som startblock och skall man göra comeback så kan man inte göra det och samtidigt strunta i att vi, nu på söndag, står inför The North London Derby, The NLD.

I lördags vann vi hemma över Everton och i morgon åker vi till Sheffield för att, på fantastiska Hillsborough, möta det blåvitrandiga Wednesday. Men det är inte om detta eller dessa matcher jag skall skriva idag. Även om jag jättegärna skulle tota ihop en beskrivning av fotbollsarenan Hillsboroughs underbara arkitektur, om de hamburgare i yttersta världsklass som serverades just utanför eller om staden Sheffields lika dynamiska som suggestiva uppenbarelse. Eller om Arsenal, i lördags idag och i morgon. Men det skall jag inte.