Davidsson & Mannen

Även om jag har förändring och utveckling som dagligt värv så tror jag i mångt och mycket att vi är de vi är. Jag har levt så pass länge att jag börjat acceptera den jag är, med de fel och brister jag har och med de kompetensområden (nåja) som jag förhoppningsvis välsignats med. Jag vet ungefär hur jag hade velat att jag skulle agera i olika sammanhang, ungefär hur jag brukar och jag lyckas för det mesta förlåta mig för när det är allt för stor skillnad mellan dessa två.

Jag skall inte säga att jag varit med jämt, ständigt och all tid i världen. Jag skall inte säga att jag varit Arsenal sidan kuvösen och jag skall definitivt inte ens säga att jag ständigt varit närvarande i mitt supporterskap. I yngre år följde jag mitt svenska favoritlag närmre, jag var oerhört inne på hockey och hade liksom jämntjocka tentakler ute för allt vad bollsport hette och innebar.

En vanlig sketen tisdagskväll i hamnindustristaden Göteborg och även om regnet för stunden håller sig undan viner vinden i våra knutar och sätter stadens alla flerfamiljshus i avsevärd gungning. Människorna som tvingats utomhus kryper ihop, stålsätter sig och pressar sig framåt mot nästa avkrävda måste och hösten, den kommer att bli kall, hård och väldigt, väldigt lång. Själv ligger jag nedbäddad i hörnsoffans kungsplats, hemmets tron, till tänderna preparerad med Alvedon och bubbelvatten.

Jag är smärtsamt medveten om att vi lever i ett tidevarv där en stark vilja är en odelat positiv egenskap. Att med bestämdhet kunna tycka något, det är någonting riktigt bra det. Att vara säker, att känna väldigt starkt för något och att vara övertydlig på gränsen till rabiat. För idag avskyr vi nyanser, vi blir nervösa och irriterade av fundersamhet och vi tämligen förskjuter den eventuellt villrådige. Den som tvekar, den som funderar och den som behöver lite mer tid på sig.

Vilken sommar. Vilken semester. Vilken ledighet. Vilken njutning, avkoppling och rekreation. Sol, värme och bad, god mat, dito dryck och en frihet från rutiner, krav och måsten. Bara vara, inte tänka, inte oroa sig. Ah…

Det finns inget vackrare eller mer underbart än svensk sommar. Djärvt modiga hopp från bohuslänskt karga klippor, torkat saltvatten på armarna och det länge efterlängtade lugnet. Varma dagar vid en len insjös gräskant där vi omsluts av den grunda evighetens lockande livmoder, den första lyckade kryssen i en fuktbottnad optimistjolle eller stoltheten i att upptäcka ett smultronställe som ingen i familjen redan kände till. En hammock i stillsam gungning, välförtjänt vila efter lunchen under en uppslagen pocketbok eller lek i hängmattan mellan två prunkande äppelträd.

Nu är ligasäsongen över för denna gång. Det har varit en berg och dalbana och där det såg så mörkt ut gavs ljus och där vi åkte till Dubai under ett landslagsuppehåll kom vi hem med pest och kolera varför det ljusa läge som vi hade i relation till vår målsättning att nå fjärdeplatsen, totalt slocknade i och med matcherna mot Everton, Palace, Wolves, Leicester och Brighton. Vi hade allt i vår hand och kastade, generösa som vi är, bort det till spurs och chelsea att plocka upp. Så kan det gå.

Det är något som kryper sig på dig. Som pockar på länge avstängd uppmärksamhet, en viskande röst du inte vill höra, en rörelse i ditt synfälts yttersta hörn. En kluckande känsla av obekvämlighet, en förnimmelse av oväntad beröring eller ett doftminne du för länge sedan glömt att du hade. En självupptagen fotgängare rakt ut i cykelbanan, en uppblåst mercedesist tränger sig före i kön, ett orättfärdigt tillrättavisande från någon som inte begriper vad du talar om.

1929 gav den tyske författaren Erich Maria Remarque ut boken ”På västfronten intet nytt”. Boken föll ned i den då stundande stora depressionen som drabbade såväl Tyskland som hela västvärlden, men kom ändå att bli en klassiker i sin genre. Boken handlar om de unga tyska soldaterna som fulla av självförtroende, tillförsikt och kamratanda skickas till Belgien och sedan vidare till norra Frankrike i hopp om att snabbt nedlägga fienden och ta över herraväldet över Europa. Den nya tiden, den nya striden, den nya ordningen. Snabbt, enkelt och ärofyllt. Så var det tänkt.

Säkert var du inte ens född, kanske var du född men för liten för att komma ihåg och kanske var du under uppväxande men helt enkelt inte intresserad av frågan. Kanske har du hört talas om det, kanske har du anat en urblekt minnesbild långt bak i ditt undermedvetna och kanske har någon äldre berättat, skrockat lite gott och skakat på huvudet. Som en illustration över en tid som flytt, som ett historiskt vingslag som en röst från en svunnen era.