Davidsson & Mannen

En gång, för länge länge sedan, satt tre för tillfället, utsläppta småbarnsfäder på en rälsbuss löpandes som ett rostkantat och ruggat pärlband genom det engelska stålbältets mest sylhålade del. Småbarnsfäderna, låt oss kalla dem Manu-Mats, Hammers-Johan och Arsenal-D&M, hade spenderat sin fredag i Brentford, sin lördag uppe i Newcastle upon Tyne och angjorde denna söndag förmiddag genom att långsamt, långsamt förflytta sig från Leeds i riktning mot staden Liverpool.

Under stora delar av min uppväxt var hockey sporten för mig. Förvisso låg jag ofta på golvet framför TV:n och slötittade på Tipsextra men fotbollen var i all sin till synes buffligt geggiga framtoning, på tok för avancerad för att den miniora upplagan av mig skulle begripa dess aldrig sinande outgrundlighet. Att jag låg där på golvet framför vår TV, med påsen lördagsgodis inom räckhåll, var mer ett uttryck för bristande sysselsättningsgrad än reellt intresse. För mig var hockeyn mer intressant. Och avsevärt lättare att förstå mig på.

Jag fäller upp kragen mot ett regn som tycks blåsa mot mig från sidan, nästan underifrån. Jag går på ett lapptäcke till gata där jag kryssar fram mellan djupa gropar och taffligt utförda lagningar som redan verkar vara på väg att ge vika. Sprucken betong, igenbommade fönster och lukten av uppgivenhet. Jag har åkt mjölkpallståg drygt en och en halv timme, suttit på en immig buss i en halv och sedan promenerat ungefär lika länge. Jag är trött, blöt och kall. Adresslappen i min hand är näst intill förstörd av regnet och jag är snart på gränsen att ge upp.

För många, många år sedan, långt före ungarna kom, var jag och den då blivande Fru D&M i Vietnam. Vi flög in i söder, reste sedan runt för att lämna landet i norr och under vägen lärde vi känna ett land, lika fantastiskt som vackert. Lika inbjudande lockande som avigt avvisande och lika enhetligt som motsägelsefullt. Och i detta smått himmelskt vackra land blev även vi som västerländska turister med dollarsedlar i fickorna motsägelsefulla och smått motstridiga. Även jag. Även min relation till såväl Vietnam och Sydostasien som Sverige och Västeuropa.

Vågor av brun sörja väller in över land. Kletigt, stinkande och trögflytande lägger den sig över klipplandskapet som förvandlas till ett lika delar månlandskap som uttorkad och livlös öken. Den kväljande stankens sörja består nästan uteslutande av djurkadaver, av spillolja och av totalt orenade exkrementer. Kladdklibbig, trögflytande och vämjelig lägger sig massan över landskapet och kväver allt befintligt liv, kväser alla naturens egna desperata motståndsförsök och tuktar all underliggande motståndskraft.

Du som har läst den här bloggen vet att den på många plan vilar på ett emotionellt och relationellt fundament. Att jag, när jag påbörjade mitt skrivande –då med krönikor i Kanonmagasinet, till och med hade fokus på supporterskapet, dvs. relationen till laget Arsenal, snarare än själva laget, klubben eller sporten fotboll. Vissa skulle till och med hävda att jag tenderat att låta känsla gå före tanke, driftsimpulser före förnuft och övertygelse långt före djuplodande analys. Så må vara.

För några veckor sedan gick ånyo vågorna höga kring herrar Sanchez och Özils ännu inte förlängda kontrakt. Kontrakt som går ut sommaren 2018 och därför sätter klubben i ett tämligen oskönt trångmål när de alltjämt förblivit oförlängda. Orsaksbattlandet kring denna situation har under höst och vinter allt mer ökat i tonläge, åsikter blivit till sanningar och rena spekulationer fått någon form av legitimitet, mycket beroende på vem som fört fram dem.

Igår, onsdags, kväll spelade spurs borta mot Southampton på St. Marys. De avgick till slut med en 4-1-seger och om det kan en ju tycka precis vad en vill. Nu vet ju du som läsare redan vad jag anser om spursvinster i allmänhet och antagligen även om vad jag anser om dem när de sker när de debila kusinerna från Middlesex ligger i tabellmässig närhet i synnerhet. Men det är inte deras seger, deras tre tagna poäng och deras högst osköna tabellmässiga närhet som jag idag ämnar avhandla i denna text.

Först och främst vill jag hälsa dig som läsare välkommen tillbaka till bloggen. Välkommen tillbaka du läsare. Sedan vill jag göra detsamma med mig själv. Välkommen tillbaka bloggare D&M. Tack, tack, det var vänligt. Men därefter vill jag nog sätta igång och skriva. För nu är julledighet i antågande och jag har, i princip, min första lediga stund på ungefär ett arbetsår vilken jag såklart vill vika till att skriva Arsenal. Och det kanske främst för min egen skull.

Inför och under denna sommar matade Wenger oss som brukligt med uttalanden om att Arsenal endast handlar spelare av absolut topp-topp kvalité, bara spelare som verkligen kan göra startelvan bättre och att vi visst är villiga att betala stora summor för denna typ av spelare. Vidare att Arsenal inte är en klubb som köper överbetalda breddspelare utan att det är spets och spets allena som attraherar en klubb som Arsenal.