Davidsson & Mannen

Som ni redan känner till så skriver jag inte så mycket blogg nu för tiden. Förr kunde jag sno åt mig en stund på lunchen för att skriva av mig eller samla på mig skrivbara idéer under dagen för att under kvällen utforma något sånär läsbara texter. Nu för tiden äter jag lunch på 12 minuter, jäktar precis hela tiden och är jag inte på jobbet eller urlakad hemma i soffan så sitter jag i bilen och skjutsar någon av barnen till någon av deras träningar. Jag menar här inte att gnälla, jag är nöjd med min lott och tacksam för det fina livet givit mig.

Ingen som läst denna blogg har väl missat att jag nu för tiden bär på en viss ambivalens gentemot klubbens starke man, Arsène Wenger. Att jag förr i tiden stod bakom honom till hundra procent, beundrade honom för hans synnerligen progressiva ledarskap och ständigt tog rygg på Wenger Knows och allt som det begreppet stod för. Men också att jag under de senare åren i Wenger sett en allt mer åldrande man, en man vars envishet stundtals tippat över till rigiditet och en man vars vackra fotbollsideologiska idealism blivit en black om foten snarare än en tillgång för klubben.

Ni som hängt med här i bloggen sedan den startades kanske minns min smått dystopiska, och synnerligen utskällda, text efter att Arsenal förlorat mot liverpool för två hundra år sedan, då jag berättade om mitt möte med en tämligen kantstött figur som sedan visade sig vara en gravt nedgången Olle Ljungström. Jag använde Ljungströms nedgång som parallell till ett Arsenal som då inte bara hade förlorat mot ett av de lag jag hyser störst aversion gentemot, utan också var inne i en fas då spelare efter spelare, av hög kvalité, lämnade oss.

Arsenal Swedenveteranen Woody kommenterade en gång ett blogginlägg genom att citera den gamle Arsenalmanagern Bertie Mee, som när han skulle berätta hemligheten om The Double 70-71-laget gjorde det genom att berätta att det: "Apart from quality we had other qualities”. Och det är liksom där jag tar avstamp. För skall man göra (om än tillfällig) bloggcomeback så skall det göras med en acceptabel referens som startblock och skall man göra comeback så kan man inte göra det och samtidigt strunta i att vi, nu på söndag, står inför The North London Derby, The NLD.

I lördags vann vi hemma över Everton och i morgon åker vi till Sheffield för att, på fantastiska Hillsborough, möta det blåvitrandiga Wednesday. Men det är inte om detta eller dessa matcher jag skall skriva idag. Även om jag jättegärna skulle tota ihop en beskrivning av fotbollsarenan Hillsboroughs underbara arkitektur, om de hamburgare i yttersta världsklass som serverades just utanför eller om staden Sheffields lika dynamiska som suggestiva uppenbarelse. Eller om Arsenal, i lördags idag och i morgon. Men det skall jag inte.

Nu har vi alla slickat våra sår, rätat våra krökt krumma lemmar och kämpat med att hantera den tomhet som ett landslagsuppehåll innebär för oss, numera smått, abstinenta Arsenalister. Livet, som under en och en halv vecka har varit på sparlåga, som har varit satt i transportsträcka och som liksom pauserat sig själv skall nu vridas igång igen, och detta då Arsenal skall ta sig till Liverpool Street Station för vidare transport till Vicarage Road, en knapp halvtimmes tågresa nordväst om London.

I fredags letade jag efter känslan, jag önskade en intensitet som matcherna mot United brukade ha men som på många sätt så smått har gått förlorad och jag ställde min längtan om denna intensitet emot det allt mer avslagna läge som klubben Arsenal då, efter Champions Leaguedebaclet, stod i. Jag letade efter pepp, sökte efter triggerpunkter och famlade efter kicken. Tvivel var bara förnamnet, Wengers skuggboxning det logiska familjenamnet och vår CL-start var framåtlutad över oss, likt ett ondskefullt monster på väg ur garderoben.

På många sätt känns det svårt att börja och komma igång. Som att man är fast i ett västgötaklimax, inte riktigt vet var man skall vända sig och som att man har stått här, hela sensommaren och hösten, med sin tvättade hals och nu inte har någonstans att gå. – Som de säger. För till United hemma skall man ju bara vara pepp, man skall vara tokladdad och i fullt pådrag, ha bredställ och flingflong-brallorna pådragna. Typ.

I måndags spekulerade jag kring vilken spelare som skulle ersätta Coquelin, som jag utgick ifrån skulle sparas till matchen mot Manchester United på söndag, och jag ställde då frågan ”Vem stiger fram?”. Och om vi lyfter blicken, lämnar just det centrala mittfältet för en stund och ser på hur hela Arsenals lag presterade igår, så blir svaret lika smärtsamt som självklart: Ingen. Ingen alls, none. Visst gjorde Sanchez en bra match och var ett ständigt hot, när väl farten drogs upp och visst gjorde Cazorla en bra insats som tvåvägsmittfältare. Men i övrigt; ingen.

Idag är man som sig bör oerhört glad efter att Arsenal, under lördagseftermiddagen, besegrade Leicester borta på King Power Stadium och inte bara avslutade deras förlustfria svit, utan framför allt tog tre tämligen säkra poäng. Jag är också oerhört glad och tacksam över att vi fick igång målskyttar Walcott och Giroud, men framför allt fick se Sanchez avsluta sin period av måltorka och det på bästa möjliga sätt med ett hattrick. Sanchez är således ende spelare i världen som har gjort hattrick i både Serie A, La Premiera Divisiona och i Premier League. Bara en sådan sak.