Davidsson & Mannen

Nu har vi alla slickat våra sår, rätat våra krökt krumma lemmar och kämpat med att hantera den tomhet som ett landslagsuppehåll innebär för oss, numera smått, abstinenta Arsenalister. Livet, som under en och en halv vecka har varit på sparlåga, som har varit satt i transportsträcka och som liksom pauserat sig själv skall nu vridas igång igen, och detta då Arsenal skall ta sig till Liverpool Street Station för vidare transport till Vicarage Road, en knapp halvtimmes tågresa nordväst om London.

I fredags letade jag efter känslan, jag önskade en intensitet som matcherna mot United brukade ha men som på många sätt så smått har gått förlorad och jag ställde min längtan om denna intensitet emot det allt mer avslagna läge som klubben Arsenal då, efter Champions Leaguedebaclet, stod i. Jag letade efter pepp, sökte efter triggerpunkter och famlade efter kicken. Tvivel var bara förnamnet, Wengers skuggboxning det logiska familjenamnet och vår CL-start var framåtlutad över oss, likt ett ondskefullt monster på väg ur garderoben.

På många sätt känns det svårt att börja och komma igång. Som att man är fast i ett västgötaklimax, inte riktigt vet var man skall vända sig och som att man har stått här, hela sensommaren och hösten, med sin tvättade hals och nu inte har någonstans att gå. – Som de säger. För till United hemma skall man ju bara vara pepp, man skall vara tokladdad och i fullt pådrag, ha bredställ och flingflong-brallorna pådragna. Typ.

I måndags spekulerade jag kring vilken spelare som skulle ersätta Coquelin, som jag utgick ifrån skulle sparas till matchen mot Manchester United på söndag, och jag ställde då frågan ”Vem stiger fram?”. Och om vi lyfter blicken, lämnar just det centrala mittfältet för en stund och ser på hur hela Arsenals lag presterade igår, så blir svaret lika smärtsamt som självklart: Ingen. Ingen alls, none. Visst gjorde Sanchez en bra match och var ett ständigt hot, när väl farten drogs upp och visst gjorde Cazorla en bra insats som tvåvägsmittfältare. Men i övrigt; ingen.

Idag är man som sig bör oerhört glad efter att Arsenal, under lördagseftermiddagen, besegrade Leicester borta på King Power Stadium och inte bara avslutade deras förlustfria svit, utan framför allt tog tre tämligen säkra poäng. Jag är också oerhört glad och tacksam över att vi fick igång målskyttar Walcott och Giroud, men framför allt fick se Sanchez avsluta sin period av måltorka och det på bästa möjliga sätt med ett hattrick. Sanchez är således ende spelare i världen som har gjort hattrick i både Serie A, La Premiera Divisiona och i Premier League. Bara en sådan sak.

I somras skrev jag en text om hur mitt intresse för ishockey har påverkats under åren, hur det har fått stå tillbaka för mitt dito för fotboll, men framför allt kring vilka olika ingredienser i sportens transatlantiska del som under åren tilltalat mig. Jag använde filmen Slap Shots totala nakenhet som exempel och resonerade kring hur mycket kärleken till en sport kan påverka en stad på randen till undergång, hur mycket hopp den kan ge människor utan framtid och hur stor del av ett liv som följandet av en idrott/ett lag kan vara.

”…det var slag och skott, blod och spott och smaken av asfalt”. Nu var det varken skott, blod, spott eller smak av asfalt som vi tvingades konfronteras med i helgens tidiga lördagsmatch mot chelsea, men Nationalteaterns Rockorkesters ”Spisa” passar ändå perfekt in för att illustrera matchens vändpunkt. För ”dom visade en kanyl och jag blev blek som en albyl” var just vad jag kände efter vår förlust.

Ofta tvingar jag mig själv att konfrontera den moderna fotbollens eviga förgänglighet och då försöker jag förstå allt det där som snurrar så snabbt och obegripligt ogripbart ovanför mitt huvud. Jag försöker binda ihop mina funderingar om fotbollen med det verkliga livet, det jag själv lever. Det jag har tillsammans med min fru och mina barn, all tid man spenderar på sin arbetsplats eller den tid man hinner dela med sina vänner. För för mig hänger allt detta ihop. Lika självklart som obegripligt, men så är det.

Segern, är vår, segern är vår. Vi har vunnit, segern är vår. Ja, för då fick vi ju äntligen en seger på hemmaplan, vi gjorde uppenbarligen mål på vår hemmaplan och vi snyggade till den annars ganska osköna hemmaplanstatistiken så att vi nu har fem av sju hemmamatcher utan gjorde mål (istället för som tidigare fem av sex hemmamatcher utan gjorda mål). Förvisso var det mot ett Stoke som, paradoxalt nog, har kommit att bli en favoritmotståndare att möta på Emirates (ännu inte på Britannia, men det är en annan text att skriva), men ändå.

Jag utgår ifrån att jag stundtals uppfattas som grund, som känslomässigt styrd och som irrationell, snarare än logisk. Jag vet att jag äger en viss förkärlek för att skriva Arsenalblogg innehållande musikreferenser i allmänhet och åttiotalshårdrocksdito i synnerhet, vilket även det påverkar bilden av mig som person bakom bloggen.