Davidsson & Mannen

Nu är det på tok för ofta det händer och till skillnad från mitt bloggskrivande inte alls för långt mellan varven. Landslagsuppehåll. Vi är nu tack och lov i början av slutet på ännu ett högst onödigt landslagsuppehåll, vilket inneburit total avsaknad av fotbollsmässig relevans och livsinnehåll.

Nu är ännu ett landslagsuppehåll strax lagt till handlingarna, ännu en långsamt, långsamt torkande vägg är snart färdigstirrad på och ännu en gång kan vi säga hej och nej tack till landslagsfotboll till fördel för riktig fotboll. Ut med det trötta, ut med det meningsdevalverade och ut med fotbollen som på sin höjd gör sig varannan sommar. In med det som går utmärkt och finemang precis alla dagar i veckan, eller om en är konservativ i överkant, i varje fall varje veckoslut. In med det riktiga livet, in med dess kryddiga anrättning och in med livets bröd och smör.

Idag är det många lock som trötta tyngs ned över föga utsövda ögon. Som mekaniskt tvingar sig upp för att garantera säkerheten för dess värddjurs överlevnad och framfart. Tungt, trögt och motvilligt. För idag, denna måndag, är det för många arma existenser höstens första dag, första dagen efter avslutad semester och första dagen av ställd väckarklocka på tok för tidigt. Denna de djupa suckarnas måndag, de släpande stegens måndag, denna den dåliga nattsömnens måndag.

Nu är denna svenska sommar så smått på väg in i sin sista tredjedel. Och om vi låter oss bortse från skogsbränder, från den globala uppvärmningen och från de stundtals patetiska politiska poänger som försökts plockas ur myllan av alla bränder, så har denna sommar varit smått fantastisk. Väder och vind har givit alla, såväl bemedlad som fattig, möjlighet till en sån där riktig sommar. Där solskenet och värmen fyllt på oss med såväl behövliga D-vitaminer, upptinande efter förra sommarens regnrusk och möjlighet till socialt samspelande i varmt vänliga skymningar.

I torsdags förmiddag släpptes grundstommen till spelschema för säsongen 2018/2019. Självklart skall alla sändande Tv-bolag, vilket nu för tiden är ett tämligen flertal, in och säga sitt, röja runt och ändra själva speltiderna och i många lägen även matchdagar, men vi vet från och med då ändå det huvudsakliga gällande ligastarten kommande säsong. Och vilken säsong sedan och framför allt, vilken start.

Efter år av spekulationer och allt mer intensiva rykten om än den ene än den andre är det nu äntligen beslutat. ITK:s som under veckor har bestämt hävdat ett scenario medan andra av samma sort, fastslagit ett helt annat. Vi är ytterst få som vet vad som hände under vägens gång, hur urvalsprocessen gick till och vi är lika få som kan svara på frågan varför det blev just han, men nu vet vi i varje fall vem han är. Från och med idag skall vi inte bara förhålla oss till ett liv utan Wenger, vi skall förhålla oss till ett liv tillsammans med Unai Emery.

Jag gick väl ungefär i högstadiets senare del. Hade hockeyfrilla, Levis 510:or och NWOBHM-tishor mest hela tiden. Spelade lila metallicfärgad Ibanez Roadstar i det totalt livsfarliga metalbandet Dungeon, fick hångla rätt friskt med representanter för det motsatta könet och körde en ansenligt trimmad Puch Dakota runt om i den lilla sovstaden. Jag var lagom uppkäftig mot ett lagom antal lärare, fick lagom många kvarsittningar men var också tillräckligt charmig för att komma undan med en ganska stor del av det hela.

Jag är en kille som växte upp med hårdrocken. Jag växte upp med en hårdrock som var djupt rotad i den så kallade NWOBHM:an, The New Wave of Brittish Heavy Metal, där första vågen brittisk hårdrock såsom Black Sabbath, Deep Purple och till viss del Judas Priest och Saxon, följdes av det nya, det unga och det fräscha. I denna våg av ny brittisk hårdrock blev, är och förblir Iron Maiden mitt band. Mitt band som jag då älskade, mitt band som jag alltid kommer att leva med och mitt band som jag aldrig kommer att växa ifrån.

Nu är säsongen 2017/2018:s sista övergångsfönster, en gång för alla, stängt. Vi gjorde oss av med ett antal habila, om än något överbetalda, trupp-spelare såsom Walcott, Coquelin och Giroud (varav den sistnämnde blev en högst vital bricka i en trevägsrockad med chelsea och Dortmund), vi frigjorde löneutrymme genom att släppa olycksfågeln Debuchy för flygning till centrala Frankrike och vi gjorde det vi borde ha gjort redan i somras, nämligen cashade in på en Sanchez som inte ville vara kvar i klubben och som, enligt vissa ryktesviskare, inte heller var så populär inom trupp

För några veckor var jag på så kallade utvecklingsdagar. Dessa dagar av önskad organisationsutveckling var förlagda utanför staden varför jag inte kunde ta cykeln till och från jobbet, som jag annars brukar göra. Jag fick åka buss. Trångt, varmt och inte särskilt mysigt. Men jag tog bussen. Som så många andra personer gör varje dag till och från sina arbeten. För att kunna tjäna sitt uppehälle. Inte för att de kanske älskar det, inte för att de alla dagar vill utan för att det är vägen till inkomst. Hoppa på bussen, åka densamma till jobbet och arbeta hela dagen.